Varukategorierna i övergångsskedet av Ernest Mandel (1)

Ekonomiska begrepp och historisk verklighet

De ekonomiska begreppen har uppkommit ur studiet och förståelsen av ett visst ekonomiskt system i dess helhet. Varukategorierna är en följd av insikten i hela den process, som låter varor tillverkas och fördelas och som når sin högsta utveckling med det kapitalistiska produktionssättet. I denna mening utgör de ekonomiska begreppen obestridligen följdföreteelser till den historiska utvecklingen. Marx underströk, att varans själva natur aldrig kunde träda tydligare i dagen än under det skede, då varan redan utvecklat alla sina inneboende motsättningar, det vill säga under det kapitalistiska produktionsskedet (Karl Marx, 'Einleitung zur Kritik der Politischen ökonomie', MEW, Berlin, Tyska Demokratiska Republiken, 1953; bd 13, sid 634 ff).

Men fastän de utgör följdföreteelser till den historiska utvecklingen, är de ekonomiska begreppen samtidigt resultatet av en ur den oändligt sammansatta och mångskiftande historiska verkligheten abstraherad tankeprocess. För att kunna följa denna i dess dialektiska utveckling, för att kunna förstå lagarna härför och få grepp om de inneboende motsättningar, ur vilka tankeprocessen uppkommit, måste man i själva verket börja med att från denna verklighet avskilja allt som är biverkningar och oväsentligheter, allt som är en röra av kvarlevor från det förgångna och varsel om vad komma skall, för att så kunna återställa den historiska verkligheten i dess 'omfattande helhet av skiftande strävanden och samband' (Karl Marx, a.a.; sid 631).

Sambandet mellan den ekonomiska föreställningsvärlden och den historiska verkligheten är alltså mycket mera invecklat än det vid en första anblick kan förefalla. Begreppen föds ur verkligheten, men denna verklighet låter sig aldrig sammanfattas enbart i dessa begrepp. Verkligheten är alltid rikhaltigare, mera sammansatt och mångtydig än begreppen; och likväl förmår man teoretiskt bemästra den blott med hjälp av dessa begrepp. I själva verket är det hela det dialektiska sambandet mellan det abstrakta och det konkreta som återspeglas i förhållandet mellan den ekonomiska begreppsvärlden och den historiska verkligheten.

Det bäst kända exempel, som kan anföras i detta sammanhang, är själva det kapitalistiska produktionssättet. Var och en som läst 'Kapitalet' vet, att Marx i sitt mästerverk inte analyserar den verkliga kapitalismen sådan den historiskt sett utvecklas i ett antal länder, alltså i samband med förkapitalistiska, halvfeodala produktionssätt, inberäknat den på slavdrift grundade ekonomin i Förenta Staterna fram till inbördeskrigets slut, och inte heller sådan den i sak utvecklats, alltså inspunnen i ett nät av bytesförbindelser på världsmarknaden; utan att han i 'Kapitalet' undersöker den 'rena', 'abstrakta' kapitalismen, vilket gör det möjligt för honom att få grepp om de i varan, kapitalet och kapitalismen inneboende motsättningarna och följa upp dem ända till deras yttersta konsekvenser.

När man ställs inför detta dialektiska samband mellan den ekonomiska begreppsvärlden och den historiska verkligheten, bör man undvika två grundläggande felaktigheter i sättet att ta itu med det. Man bör undvika att förväxla den sammansatta verkligheten med dess förenklade återspegling i det teoretiska tänkandet, det vill säga inte sluta ögonen inför alla de skiftningar i en verklighet, som alltid är oändligt mycket rikare än teorin, vilken ju till sin natur måste vara förenklad. Men samtidigt måste man undvika ett återfall i eklekticism; det vill säga undvika, att tillämpningen över huvud taget av abstrakta begrepp på den konkreta verkligheten avvisas just under förevändningen, att verkligheten är så mycket rikare och mera mångskiftande än begreppen. Ty hur sammansatt verkligheten än är så kan den i sin helhet, alltså med sina motsättningar fullt utvecklade, förstås blott med hjälp av de abstrakta begreppen. Annars ersätts insikten i verkligheten av en osammanhängande beskrivning, det vill säga av ett uppradande av ett stort antal detaljer sida vid sida, vilket gör det omöjligt att få grepp om ett fenomens inre sammanhang.

Man måste först anställa dessa inledande betraktelser för att riktigt förstå, hur felaktigt kamrat Bettelheim gått till väga i sin artikel 'Former och tillvägagångssätt för den socialistiska planeringen och produktivkrafternas utvecklingsnivå', som var införd i nr 32 av tidskriften 'Cuba Socialista'; och trots att vi är införstådda med många av de i denna artikel redovisade tankegångarna blir i alla fall flera av författarens slutsatser missvisande, ja alltigenom missvisande, på grund av detta metodfel, alltså hans vägran att - under förevändningen, att några begrepp inte manifesterat sig i sin 'renodlade' form i en viss historisk situation - tillämpa dessa begrepp på en bestämd historisk verklighet.

Således försäkrar kamrat Bettelheim, att man kan tala om samhälleligt ägande av produktionsmedlen endast ifall 'ett enda och enhetligt rättssubjekt verkligen är i stånd att effektivt förfoga över alla produktionsmedel och besluta om deras användning och produktionens inriktning'.

Och längre fram understryker han, att den samhälleliga produktions- och utbyggnadsprocessen inte ens i de längst framskridna socialistiska länderna hunnit utvecklas 'till en i sin helhet integrerad, organiskt samordnad process, där de olika faktorerna växelvis betingar varandra och där de följaktligen skulle kunna fullständigt behärskas av samhället'. Det är utifrån denna iakttagelse kamrat Bettelheim kommer fram till slutsatsen, att det samhälleliga ägandet av produktionsmedlen inom den socialiserade sektorn är ett rent juridiskt fenomen, att produktionsförhållandena inte helt motsvarar denna juridiska form, att företagen i viss utsträckning måste förfoga över äganderätten till produktionsmedlen och att dessa produktionsmedel utgör verkliga varor, eftersom de byter ägare när de övergår från ett socialiserat företag till ett annat.

Litet längre fram skall vi återkomma till själva kärnan i kamrat Bettelheims bevisföring, alltså till produktionsmedlens ställning i ett socialistiskt näringsliv vid tiden för proletariatets diktatur. För ögonblicket önskar vi granska blott det tillvägagångssätt, med vars hjälp denne kamrat resonerat sig fram till den ovan redovisade slutsatsen.

Äganderättsförhållanden och produktionssätt

övergången från enskild till allmän äganderätt till produktionsmedlen innebär tillika en övergång från den kapitalistiska produktionsanarkin till den socialistiska planhushållningens objektiva möjligheter. Den enskilda äganderätten till produktionsmedlen ger upphov till en mångfald beslutscentra i fråga om investeringarna. Dessa centra styr investeringarna och därmed hela den ekonomiska utvecklingen enligt vinsttänkandets krav, eller, mera noggrant uttryckt: genom sin strävan att nå så högt som möjligt över vinstgenomsnittet. Därmed är också sagt, att enskild äganderätt till produktionsmedlen leder till konkurrens och bäddar för överproduktion och kris.

Åtskilliga ickemarxistiska ekonomer - inberäknat dem man träffar på inom de kapitalistiska ländernas arbetarrörelser - anstränger sig för att avfärda denna uppfattning som 'dogmatisk'. De försäkrar, att i jättebolagens och ´corporations' tidsålder är det inte så mycket den enskilda äganderätten till produktionsmedlen, vilken är av betydelse, som fastmer den verkliga förfoganderätten över dem. Och den skulle ligga i företagsledarnas händer. De försäkrar vidare, att monopolen i mycket stor utsträckning förmått avskaffa konkurrensen, att de kan införa 'former av planhushållning' eller 'ekonomisk programmering', som i själva verket gör slut på produktionsanarkin. De hävdar med andra ord, att i monopolens och nykapitalismens tidsålder svarar inte längre det verkliga innehållet i produktionsförhållandena 'helt och hållet' mot privategendomens yttre 'juridiska form'.

Därmed förfaller de till en eklektisk syn på tingen och glömmer bort, att det kapitalistiska produktionssättet skapar en ekonomisk infrastruktur, som följer sina egna utvecklingslagar, och att dessa lagar fortsätter att gälla alldeles oavsett vilka kvantitativa förändringar som än må äga rum inom ramen för detta produktionssätt, och det även om dessa förändringar mången gång kan vara betydelsefulla. För att sätta dessa lagar ur kraft krävs en kvalitativ och icke en kvantitativ förändring, alltså att den enskilda äganderätten till produktionsmedlen och hela det kapitalistiska produktionssättet avskaffas.

Liksom de produktionsförhållanden, som svarar mot den enskilda äganderätten - en av en enda samhällsklass utövad ensamrätt - till produktionsmedlen, är kvalitativt annorlunda än de, som föregår eller följer på det kapitalistiska produktionssättet, är också de produktionsförhållanden, som hör samman med allmänägda produktionsmedel, kvalitativt bestämbara och annorlunda än produktionsförhållandena i varje annat slags samhälle. Om man nu förväxlar en ny kvalitet med kvantitativa förändringar, fördunklar man bara insikten i den ekonomiska och sociala verkligheten.

Inom dagens kapitalistiska system framträder inte den enskilda äganderätten till produktionsmedlen i 'renodlad' form. Ty ägarna till produktionsmedlen befinner sig fjärran från att 'helt och hållet' förfoga över 'alla' produktionsmedel. En del av dem, i synnerhet de stora monopolens små aktieägare, förfogar just inte över någonting alls. De stora aktieinnehavarna och ledarna för finansgrupperna och de stora monopolen däremot tillvällar sig fri förfoganderätt över andras egendom och avtvingar under tusen olika former staten subventioner och vinstgarantier, samt avstår i gengäld från en del av denna 'förfoganderätt' till byråkratin inom sina företag och i statsapparaten. Men i själva verket motsvarar produktionsförhållandena i alla fall den av äganderätten betingade yttre 'juridiska formen'; det vill säga, att det fortfarande rör sig om samma gamla kapitalism, som blott bestämmer sina egna lagar för utvecklingen.

I övergångsskedet 'förfogar' sannerligen inte staten eller samhället helt och hållet över den socialiserade sektorns produktionsmedel i deras helhet. Men det är ju inte heller det saken gäller. Produktionsförhållandena täcker nu en verklighet, som tar sig uttryck i en viss yttre juridisk form, nämligen i det socialistiska ägandet av produktionsmedlen alltifrån det ögonblick, då en socialistisk planering blir möjlig med hjälp av en enhetlig ekonomisk plan, det vill säga från det ögonblick man inte längre lägger upp investeringarna för att tillförsäkra kapitalägarna största möjliga vinst, utan efter en i planen uppgjord prioritering; från det ögonblick, då näringslivet fortlöpande kan börja byggas ut på så vis, att även det kapitalistiska produktionssättets motsättningar och utvecklingslagar upphävs

(' För att kunna bedöma den enorma omfattningen och hela värdet av GOELRO:s arbete kan vi kasta en blick på Tyskland. En enda forskare, Ballod, har där utfört ett analogt arbete. Han har gjort upp en vetenskaplig plan för en socialistisk omstrukturering av Tysklands hela folkhushåll. I det kapitalistiska Tyskland blev planen hängande i luften, förblev en litterär konstruktion, en ensam mans verk. Vi gjorde det till en statsangelägenhet, mobiliserade hundratals specialister och fick på tio månader (naturligtvis inte på två, som vi först hade angett) fram en vetenskapligt uppbyggd enhetlig ekonomisk plan.' - Vladimir I. Lenin i ' En enhetlig ekonomisk plan', Valda verk i 10 band, bd 10, sid 252-3).

Kamrat Bettelheim anför ett citat av Lenin, i vilket denne närmare anger villkoren för en verklig socialistisk planhushållning, nämligen en smidig förmåga hos samhället att effektivt - inte 'helt och hållet', det aktar sig Lenin noga för att tillägga! - utnyttja och fördela produktivkrafterna. Självfallet är den definitionen riktig. Därutöver förtydligar Lenin på många håll i sina skrifter, varifrån denna förmåga kommer: från storindustrin, från den av bankerna och bankväsendet skapade industriella tyngdpunkten, från det omfattande transportsystemet och så vidare. Det är i ljuset av denna definition vi måste ställa oss frågan: är det möjligt att i ett land som Kuba 'effektivt utnyttja och fördela produktivkrafterna', det vill säga att inordna utrustningen, råvarorna och arbetskraften i landets många tusen industriföretag i en planhushållning? Svaret är givetvis jakande. Till en början kommer det, utan minsta tvivel, att genomföras bristfälligt och ryckigt; men vad som därmed faller i ögonen är inte så mycket produktivkrafternas utvecklingsgrad som oerfarenhet och tillkortakommanden i organisationen, och sådant kan och måste rättas till fortlöpande genom erfarenhet och utbildning av tillräckliga kadrer, genom övervakning och massornas skapande handlingskraft och så vidare. Varje annan slutsats skulle i själva verket innebära, att man ifrågasatte möjligheten av att genomföra en socialistisk revolution i ett underutvecklat land!

I det av Bettelheim anförda Lenincitatet, där förstatligande och socialisering ställs emot varandra, rör det sig i själva verket om de borgerliga eller småborgerliga sektorerna av näringslivet. Vi delar helt ut Lenins uppfattning. Att 'förstatliga' tio- eller hundratusentals småbruk, hantverksföretag eller handelsbodar, som alla är ekonomiskt fristående från varandra och vilkas tekniska utvecklingsnivå ännu ej medgett någon verklig socialisering av arbetet - och därtill innan den teknologiska grunden, i form av låt oss säga jordbrukets mekanisering, för en sådan socialisering ännu lagts - skulle uppenbarligen vara att göra sig skyldig till farlig trångsynthet:

'Socialismen innebär att klasserna avskaffas. För att klasserna skall avskaffas måste man för det första störta godsägarna och kapitalisterna. Denna del av uppgiften har vi fullgjort, men det är endast en del och dessutom inte den allra svåraste. För att klasserna skall avskaffas måste man för det andra utplåna skillnaden mellan arbetaren och bonden, göra alla till arbetande. Detta kan inte göras med en gång. Denna uppgift är ojämförligt svårare och blir med nödvändighet tidskrävande. Det är en uppgift som inte kan lösas genom att en eller annan klass störtas. Den kan lösas endast genom en omorganisation av hela samhällsekonomin, genom en övergång från individuell, isolerad, småskalig varuproduktion till samhällelig storproduktion. En sådan övergång blir med nödvändighet ytterst tidskrävande. Den kan endast fördröjas och försvåras genom förhastade och oförsiktiga administrativa och legislativa åtgärder. Påskyndas kan denna övergång endast genom att bonden ges sådan hjälp att han i stor omfattning kan förbättra hela åkerbrukstekniken, omvandla den i grunden.' (Vladimir I. Lenin, 'Ekonomi och politik under den proletära diktaturens epok', i Valda verk i 10 band, bd 9, sid 184-5).

Men Lenin tvivlade aldrig på att den moderna storindustrin skulle vara 'mogen' för socialisering i Ryssland eller i ett land som Kuba. Att hävda motsatsen vore ju att stämpla Oktoberrevolutionen som ett utopiskt och egensinnigt företag.

Låt oss dessutom tillfoga, att föreställningen att samhället en vacker dag skulle kunna 'helt och hållet' förfoga över 'alla' socialiserade produktionsmedel och 'alla' produkter kan ifrågasättas. Kamrat Bettelheim understryker i detta sammanhang betydelsen av att en verklig integration äger rum inom industrigrenarna så att någon form av omfattande kontroll kan uppnås. Han tycks emellertid glömma bort, att produktivkrafternas utveckling även har en följdföreteelse av motsatt innebörd, det vill säga, att integrationsprocessen åtföljs av en tilltagande uppdelning.

Även med risk att behöva ådra oss vredesutbrott från beundrarna av den elektroniska maskintekniken, ifrågasätter vi öppet möjligheten av att 'helt och hållet kunna förfoga över alla' varor, som framställs i ett land på Förenta Staternas eller Sovjetunionens industriella utvecklingsnivå, för att inte tala om dem, som framställs i ett fullt utvecklat kommunistiskt samhälle. Tesen, att en 'verklig fördelning' av produktionsmedlen lättare skulle genomföras av 'ett enda och enhetligt ekonomiskt subjekt' vid förekomsten av 250.000 än vid inte mer än 3.000 företag kan ej upprätthållas. Det visar i varje fall erfarenheterna från Sovjetunionen. Det är just produktivkrafternas oerhörda utveckling som lett till, att en strängt centraliserad planering skulle ge mycket sämre resultat och visa sig mycket mer ineffektiv och skadlig i dag, när det gäller att verkligen driva upp produktionen, än vad fallet var på de första femårsplanernas tid; och häri ligger, i förbigående sagt, orsaken till de förändringar, som på femtiotalet genomfördes i sättet att leda ekonomin i Sovjetunionen.

Men det är framför allt nödvändigt att inse, att problemet i själva verket är fel ställt: föreställningen om den 'fullständiga förfoganderätten över alla produktionsmedel' ända till den sista spiken är en aning mekanisk och teknokratisk och motsvarar på inget vis socialismens målsättning; ty hur den samhälleliga äganderätten till produktionsmedlen kommer att utformas beror i sista hand inte så mycket på om en sådan 'fullständig förfoganderätt' är möjlig, utan på om det är möjligt att införa en 'förfoganderätt' över produktionsmedlen, vilken är tillräckligt vidsträckt för att kunna koppla bort de kapitalistiska drivkrafternas spel och säkerställa en ekonomisk tillväxt enligt andra ekonomiska lagar - nämligen den socialistiska planhushållningens.

Produktionsförhållanden och produktivkrafternas utvecklingsnivå

Kamrat Bettelheim begår ett likartat misstag i sitt tillvägagångssätt när han ur det berömda mittavsnittet i förordet till Marx' Till kritiken av den politiska ekonomin får fram, att produktivkrafternas utveckling på något omedelbart, mekaniskt och i viss mån kvantitativt sätt skulle bestämma arten av produktionsförhållandena och deras utveckling.

För att komma underfund med detta misstag, må det vara nog att i dess helhet återge avsnittet i fråga, vilket kamrat Bettelheim stympat en aning: 55

'I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet. Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen över huvudtaget. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande.

På ett visst stadium av sin utveckling råkar samhällets materiella produktivkrafter i motsättning till de rådande produktionsförhållandena, eller, vad som bara är ett juridiskt uttryck för detta, med de egendomsförhållanden, inom vilka dessa produktivkrafter hittills rört sig. Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa förhållanden till fjättrar för desamma. Då inträder en period av social revolution. Med förändrande av den ekonomiska grundvalen genomgår hela den oerhörda överbyggnaden en mer eller mindre snabb omvälvning. ' (Karl Marx, Till kritiken av den politiska ekonomin, 'Förord', Arbetarkultur, 1969, sid 9).

Av detta citat kan vi dra följande slutsatser:

För det första använder Marx här ordet 'produktionsförhållanden' i mycket vidsträckt mening, i själva verket liktydigt med begreppen 'produktionssätt' och 'ekonomisk struktur'. Han preciserar nämligen, att 'i sin helhet bildar dessa produktionsförhållanden samhällets ekonomiska struktur'. Det därefter följande uttrycket 'det materiella livets produktionssätt' använder han ju också i betydelsen 'dessa produktionsförhållanden i sin helhet'.

För det andra uppställer Marx inget omedelbart samband mellan produktionsförhållandena i denna betydelse av ekonomisk struktur, av 'produktionssätt', och endast ett bestämt skede i produktivkrafternas utvecklingsförlopp, eller, annorlunda uttryckt, ett samband, som skulle råda mellan ett bestämt skede i produktivkrafternas utvecklingsförlopp och den kvalitativa arten hos produktionsförhållandena. Han fastställer inte en gång något närmare mekaniskt samband mellan varje kvantitativ tillväxt hos produktionskrafterna och den blott kvantitativa förändringen i produktionsförhållandena, det vill säga en omvandling, som inte leder till uppkomsten av ett nytt produktionssätt.

För det tredje saknar följaktligen kamrat Bettelheim täckning hos Marx, när han ur detta avsnitt velat utläsa ett mekaniskt samband mellan produktivkrafternas utveckling under övergångsskedet och de varandra avlösande yttre former produktionsförhållandena ikläder sig, utan att för den skull kvalitativt förändras - samtidigt som kamrat Bettelheim med skärpa framhåller, att det inte förekommer olika produktionssätt och ekonomiska strukturer som, sedan kapitalismen väl störtats, kan avlösa varandra på vägen från kapitalismen till socialismen!

För det fjärde erhåller även det mest avgörande samband mellan ett särskilt skede i produktiv-krafternas utveckling och en särskild kvalitet hos produktionsförhållandena sin betydelse först i ett längre historiskt utvecklingssammanhang, men inte under kortare tidsavsnitt och allra minst i 'tider av social revolution', eftersom det är uppenbart att det är just under sådana tider två olika ekonomiska system kan samexistera sida vid sida, nämligen dels det som hör till det förflutna men mer eller mindre kraftfullt söker försvara sig innan det försvinner, dels det nya, som under större eller mindre svårigheter kämpar sig fram på vägen mot slutgiltig seger.

Och i dag, närmare bestämt efter den socialistiska Oktoberrevolutionens seger, lever vi just i en sådan 'tid av social revolution'. Ty kampen mellan kapitalismen och socialismen, mellan ett system som - låt vara under hårdnackat motstånd innan det försvinner - är dömt att dö bort, och det system som - låt vara alltjämt behäftat med större eller mindre brister, under tusen svårigheter och tillfälliga bakslag - nu håller på att födas, är en världsomfattande kamp som upptar en hel historisk epok. Inom ramen för detta tidevarv är det alldeles omöjligt, att i ett givet ögonblick eller ens för ett skede av måttlig utsträckning avgöra, huruvida produktivkrafternas utvecklingsnivå 'exakt motsvarar' eller 'inte exakt motsvarar' de genom produktionsmedlens överförande i samhällets ägo uppkomna produktionsförhållandena. Än mera verklighetsfrämmande är det att vilja genomföra denna undersökning icke på global nivå, utan för varje särskild stat för sig.

Hela detta tidevarv uppvisar just det kännetecknande draget, att det är utvecklingsnivån hos de då verksamma produktivkrafterna, som möjliggör kampen mellan kapitalismen och socialismen; att kapitalismen kan fortleva, trots att den världen över förvandlas till en broms för produktivkrafternas utveckling; att den socialistiska revolutionen redan kan segra i olika länder och där införa nya produktionsförhållanden, som till sin art är annorlunda än kapitalismens, trots att den socialistiska revolutionen ännu ej har segrat över hela världen; att det finns praktiskt taget inget särskilt samband alls mellan det steg i produktivkrafternas utveckling, på vilket varje enskilt land befinner sig, och möjligheten att i det införa dessa nya produktionsförhållanden.

Detta är desto viktigare som redan Lenin mycket tydligt framställt, att den imperialistiska kedjan först kunde brytas genom sin svagaste länk, och att raden av segerrika socialistiska revolutioner alltifrån 1917 och till 1959, från den i det tsaristiska Ryssland till den i det halvkoloniala Kuba, nästan uteslutande inträffat i länder, där produktivkrafternas exakta utvecklingsnivå ligger djupt under de längst framskridna kapitalistiska ländernas.

Detta står på inget sätt i motsättning till den historiska materialismens allmänna lagar, som Marx gett uttryck åt i 'Till kritiken av den politiska ekonomin'. Det innebär bara, att 'den bestämda utvecklingsnivå hos produktivkrafterna', vilken råkat i motsättning till den föråldrade kapitalistiska näringslivsstrukturen, måste vara just den utvecklingsnivå produktivkrafterna alltsedan första världskriget uppnått.

Denna motsättning har nu tagit fast gestalt. Den utgör förklaringen framför allt till imperialismens oerhört hämmande inverkan på produktivkrafternas fortsatta utveckling i de koloniala och halvkoloniala länderna. Den objektiva möjligheten av en seger för den socialistiska revolutionen även i de så kallade underutvecklade länderna beror på den; liksom möjligheten av att i dessa länder införa förallmänligade produktionsförhållanden, i synnerhet om länderna i fråga redan har eller mycket snabbt kan skapa områden med industrier, som byggts upp så att de står på den nutida teknikens högsta nivå, vilket skulle innebära en hög grad av verklig socialisering av arbetet ('Den ytterst höga utvecklingsnivån hos världskapitalismen över huvud taget, den fria konkurrensens ersättande av monopolkapitalismen, utvecklandet av en förvaltning för samhällelig reglering av produktionsprocessen och distribution av produkterna genom bankerna liksom genom kapitalistorganisationerna, den med de kapitalistiska monopolens tillväxt förbundna dyrtiden, syndikatens tilltagande tryck på arbetarklassen, de väldiga svårigheterna för dess ekonomiska och politiska kamp, det elände, det förfall och den förvildning, som följer i det imperialistiska krigets spår - allt detta bidrar till att göra kapitalismens nu uppnådda utvecklingsnivå till den proletära, socialistiska revolutionens tidevarv. Detta tidevarv har redan börjat' - Vladimir I. Lenin i 'Entwurf des Programms der KPR(B)' i 'Werke', Berlin, Tyska Demokratiska Republiken, 1961; bd 29, sid 87).

Det är sant, att nya motsättningar mellan produktivkrafternas utvecklingsnivå och produktionsförhållandena kan inträda efter den socialistiska revolutionens seger, och att dessa motsättningar slutgiltigt kommer att lösas genom produktionsförhållandenas omvandling. Men det finns inte, och kommer ej heller att finnas något mekaniskt samband mellan varje mera betydelsefull utveckling av produktivkrafterna och produktionsförhållandenas nödvändiga omvandling. Och framför allt så kommer dessa förändringar att utgöra kvantitativa förändringar. De berör varken själva arten av de produktionsförhållanden, som redan övertagits av samhället, eller den samhälleliga naturen hos de betydelsefulla produktionsmedel, som uppkommit ur dessa förändringar. Den enda kvalitativa förändring produktionsförhållandena ännu har att genomgå kommer att utgöras av den, som betingas av varukategoriernas bortdöende och en allmän automation av industrin.

De historiska betingelserna för varukategoriernas bortdöende

Sedan vi utifrån olika synvinklar kritiserat den ståndpunkt kamrat Bettelheim intagit, kan vi dock förklara oss helt och fullt införstådda med en av de bärande teserna i hans inlägg, nämligen den, som avvisar Stalins teori om varukategoriernas ursprung och fortbestånd i sovjetekonomin, 'i det han utgår från förefintligheten av två skilda slag av socialistisk egendom: folkets - det vill säga statens - egendom, och vissa avgränsade samhällsgruppers - främst kolchosernas - egendom'. Bettelheim avvisar alltså denna förklaring, emedan den 'går ut på att förklara de ekonomiska kategorierna genom en särskild rättslig överbyggnad'. I verkligheten svarar varukategoriernas fortbestånd i sista hand mot produktivkrafternas alltjämt otillfredsställande utvecklingsnivå, som ännu ej medger en fördelning av konsumtionsvaror enligt grundsatsen 'av var och en efter hans förmåga, åt var och en efter hans behov'! Därför måste den löpande andel av framställda förbrukningsvaror, som tillkommer varje arbetare, ytterst noggrant mätas, vilket ju också är en förutsättning för att han skall kunna byta till sig den mot en fastställd arbetsmängd - man vet ju, att enligt Marx' värdeteori kan arbeten av olika kvalifikation föras tillbaka på olika mängder av enklare arbete:

'Vi har tidigare nämnt, att det för värdeökningsprocessen är alldeles likgiltigt, huruvida det arbete, som kapitalisten har tillägnat sig, är enkelt samhälleligt genomsnittsarbete eller mera komplicerat arbete, kvalitetsarbete. Det arbete, som betraktas som högre, mera komplicerat arbete i motsats till samhälleligt genomsnittsarbete, är användningen av arbetskraft, vars utbildning har kostat mer än genomsnittet, vars produktion kräver mer arbetstid och som därför har högre värde än den enkla arbetskraften. Då värdet av denna arbetskraft är högre, visar sig detta också i mera värdefullt arbete och omsättes därför under samma tidsperiod i förhållandevis högre värden. Hur stor gradskillnaden än må vara mellan spinneriarbete och guldsmedsarbete, så är dock den del av guldsmedens arbete, som åtgår för att ersätta värdet av hans egen arbetskraft, inte på något sätt kvalitativt åtskild från det tilläggsarbete varmed han skapar mervärde. I det ena som i det andra fallet uppkommer mervärdet endast som följd av ett tillskott av arbetstid, genom förlängd arbetsprocess, i det ena fallet produktionen av garn, i det andra fallet produktionen av guldsmedsartiklar.

Å andra sidan måste i varje värdebildningsprocess det komplicerade arbetet alltid reduceras till samhälleligt genomsnittsarbete, t.ex. en dags komplicerat arbete = x dagar enkelt arbete' (Karl Marx, Kapitalet, Första boken, Uddevalla 1969; sid 170-71).

Historiskt sett ligger alltså rötterna till varukategoriernas fortbestånd i övergångsskedet hos produktivkrafternas utvecklingsnivå, som inte i varje fall räcker till för att säkra en fördelning av förbrukningsvaror på grundvalen av de producerandes fulla behovstillfredsställelse.

Av det föregående kan man sluta sig till, att de historiska betingelser som - efter den socialistiska revolutionens seger - tillåter varukategorierna att dö bort, utgörs framför allt av en sådan utveckling av produktivkrafterna, att ett överflöd på konsumtionsvaror kan garanteras.

Det nya program för Sovjetunionens Kommunistiska Parti, som antogs vid den XXII partikongressen, har tagit med just samma tes, som vi utförligt behandlat i vår 'Traite d'Economie Marxiste' (Traite d'Economie Marxiste, Editions Julliard, Paris 1962; tysk översättning, 'Marxistische Wirtschaftstheorie', Frankfurt 1968; sid 699 f):

'Övergången till en kommunistisk fördelning kommer att ha fullbordats, när grundsatsen om fördelning efter arbete uttömt alla sina möjligheter; det vill säga, när det råder överflöd på materiella och kulturella nyttigheter och arbetet redan blivit det främsta livsbehovet' ('Sovjetunionens Kommunistiska Partis program', i 'Vägen till kommunismen - dokument från Sovjetunionens Kommunistiska Partis XXII partikongress'; Moskva 1961. - Det bör dock framhållas, att samma program bara två sidor tidigare alltjämt talar om 'samhällsmedlemmarnas växande efterfrågan'.

I detta sammanhang kan hänvisas även till Marx' teorier om mervärdet:

'Produktionens mål är kort och gott - överflöd. Och överflöd innebär inte bara en mycket stor mängd, utan även ett brett sortiment av konsumtionsvärden, vilket i sin tur utgör betingelsen för en rik utveckling av människan som producent, en allsidig utveckling av hela hennes produktiva förmåga' - Karl Marx i 'Theorien über den Mehrwert', Berlin, Tyska Demokratiska Republiken, 1962; 3 delen, sid 50.

I vår 'Traité d'Economie Marxiste' går vi - på sid 699 ff i den tyska upplagan - utförligt in på alla ekonomiska och psykologiska aspekter, som motsäger uppfattningen, att de mänskliga behoven skulle kunna växa obegränsat. Vi understryker där, att redan inom det kapitalistiska samhället börjar hos samhällsklasser med högre inkomster tendensen till en mera rationell konsumtion att väga över gentemot tendensen till en kvantitativt ständigt växande konsumtion).

Därmed har givetvis detta program också avvisat Stalins tes om 'befolkningens ständigt växande behov' i det socialistiska samhället, en tes, som kan äga giltighet blott för det skede under socialismen, då varukategorierna alltjämt fortbestår. Ett ögonblicks eftertanke är ju nog för att man skall komma underfund med att man, om man alltså förutsätter att 'behoven' och den enskildes konsumtion varaktigt kommer att öka, i själva verket bestrider möjligheten av att skapa ett kommunistiskt samhälle, bestrider möjligheten av att skapa överflöd och därmed bestrider också möjligheten av att varukategorierna, vilka ju svarar mot ett tillstånd av brist på nyttigheter och ekonomiska reserver, över huvud taget kan dö bort.

I vår 'Traité d'Economie Marxiste' har vi utförligt redogjort för den konkreta mekanism, med vars hjälp detta bortvittringsförlopp kan genomföras så att varukategorierna försvinner. Utvecklingen av produktivkrafterna kommer att göra det möjligt att fortlöpande täcka behovet - och täcka det fullständigt - av en rad nyttigheter och tjänster. Elasticiteten i efterfrågan på dessa nyttigheter och tjänster kommer att utvecklas inemot nollpunkten, för att till sist bli rent negativ. Det innebär, att en fördelning efter behov - utan att några pengar behöver anlitas i processen - inte kommer att medföra några större risker för slöseri. Som exempel skulle städernas samfärdsmedel kunna anföras: man har ju svårt att föreställa sig en kommunistisk människa öda bort sin tid på att ständigt åka omkring med spårvagn eller buss bara för att det är gratis! Efterhand kommer inte bara riskerna för slöseri helt att kunna avlägsnas genom uppfostran, propaganda, socialkontroll och så vidare, utan man kommer därutöver att kunna genomföra betydande inbesparingar i synnerhet i fråga om medel i omlopp och distributionskostnader. Ju högre produktivkrafternas utvecklingsnivå når, desto mer kan nyttigheter och tjänster tillhandahållas på detta sätt; desto större blir den andel i konsumtionen, som samhället kostnadsfritt kan tillförsäkra varje medborgare och som alltså icke beror på den enskildes arbetsinsats. Men givetvis kostnadsfritt för den enskilde - samhället kommer alltid att behöva ägna tillgodoseendet av dessa behov en viss arbetsinsats, det vill säga en del av arbetskraften och de ekonomiska resurser, som står till förfogande; vilket betyder, att det för upp tillgodoseendet av dessa behov på sin allmänna budget.

Alltifrån en viss punkt i detta förlopp blir det uppenbarligen meningslöst, att ytterligare höja medborgarnas löpande penninginkomster, och det desto mer som dessa inkomster då kommer att läggas ut endast på ett för varje gång allt snävare antal nyttigheter och tjänster. Samhället kommer då att förstå, att varukategoriernas bortdöende håller på att närma sig sin fullbordan, och därför inleda en långtgående nedskärning av penninginkomsterna. För varje dag kommer pengarna då att trängas allt längre och längre bort till det ekonomiska och sociala livets yttersta utmarker, och där hålla sig kvar mest på grund av medborgarnas sedvänjor och bruk till dess de blivit blott och bart räknings- och bokföringsredskap, för att så även i denna egenskap till slut bli ersatta av en direkt arbetsinsatsberäkning - en beräkning, som för övrigt kommer att i hög grad underlättas av datateknikens utveckling.

Att tro att varukategoriernas bortdöende uteslutande beror på produktivkrafternas utveckling vore givetvis att förfalla till ett felaktigt och mekaniskt synsätt, även om produktiv-krafterna otvivelaktigt spelar huvudrollen i hela denna utveckling, som i själva verket kommer att utgöra den väldigaste omvandling mänskligheten ställts inför alltsedan den började framträda på jorden. Varukategoriernas bortdöende är en dialektisk process, i lika hög grad beroende av förändringarna hos samhällets produktivkrafter som av förändringarna i människornas medvetenhet och beteendemönster.

Genom årtusendena har människan levat under de krav kampen för tillvaron ställt henne inför. Med en lätt omskrivning av en av Lenin uttryckt tanke skulle man kunna säga, att praxis i samhället ställt henne inför valet att antingen stjäla eller också själv bli bestulen. De individualistiska och samhällsfrånvända beteendemönster denna mångtusenåriga erfarenhet format kan inte med en gång utplånas efter revolutionen, utan man måste genomföra ett omfattande och tålmodigt uppfostringsarbete, där det frivilliga arbetet spelar en särdeles framträdande roll. I detta sammanhang bör man framför allt läsa Lenins lilla skrift om de kommunistiska helgdagarna, 'Ett stort initiativ':

' Minst lika mycket förtjänar heroismen bland hemmafrontens arbetare att uppmärksammas. Verkligt enorm betydelse i detta sammanhang har de kommunistiska subbotnikerna [=lördagarna], som arbetarna ordnar på eget initiativ. Tydligen är detta ännu bara i sin början, men det är ändå sällsynt viktigt. Det är början till en omvälvning, som är svårare, väsentligare, mer djupgående och mer avgörande än bourgeoisins störtande, ty det är en seger över den egna trögheten, disciplinlösheten och småborgerliga egoismen, över dessa vanor som den fördömda kapitalismen lämnat i arv åt arbetaren och bonden. Då denna seger har befästs, då och först då kommer en ny samhällsdisciplin, en socialistisk disciplin att ha skapats, då och först då blir en återgång till kapitalismen omöjlig, blir kommunismen verkligen oövervinnlig.' (Vladimir I. Lenin, 'Ett stort initiativ', Valda verk i 10 band, bd 9, sid 23-24).

Men ingen revolutionär impuls, ingen socialistisk glöd räcker ändå till för att hos de breda lagren undanskaffa kvarlevorna från 'den gamla människan, som ännu ej helt lämnat djurstadiet', om vardagstillvaron mer eller mindre gestaltas så att den kommer i motsättning till och delvis motväger den socialistiska uppfostran; om inte alla medborgares grundläggande behov kan tillgodoses helt och hållet, på grund av en otillfredsställande utveckling av produktivkrafterna; om inte jämlikheten blir fullständig, på grund av att en större arbetsinsats alltjämt bereder den enskilde fördelar, och mottagarna av dessa förmåner följaktligen kan tillfredsställa sina behov bättre än de, som saknar sådana förmåner.

Först i det ögonblick den 'kostnadsfria' fördelningen av nyttigheter och tjänster tillåter medborgarna att helt och hållet tillfredsställa sina behov, inte förrän ett första släktled av socialistiska människor - som lärt känna varken hunger eller törst, varken kyla eller bostadsbrist, eftersom samhället åtagit sig att självmant täcka alla dessa behov hos var och en -nått mogen ålder, först när människan verkligen befriats från de materiella behovens slaveri och blivit fullt medveten om vilket 'underverk' hon nu fått uppleva, och medvetandet härom börjat utveckla ett andra livsmönster, en andra natur: först i detta ögonblick erhåller människan förutsättningarna att komma underfund med att det är lika självfallet, att hon med hela sin förmåga återgäldar samhället med arbete utan att för den skull förvänta sig någon större eller noga utmätt belöning, eftersom hon ju i alla fall redan emottar allt hon behöver. Och det är först då, som den kommunistiska medvetenheten slutgiltigt slagit igenom bland de breda lagren, även om det är nödvändigt att omedelbart efter den socialistiska revolutionens seger börja gestalta uppfostran och vanemönster med inriktning härpå.

Konkreta mekanismer i samband med varukategoriernas fortbestånd

Vi är alltså medvetna om, att varukategoriernas fortbestånd i övergångsskedet i sista hand speglar produktivkrafternas otillräckliga utvecklingsnivå vid tiden för den socialistiska revolutionens genombrott. Det är därför dags att undersöka, genom vilka konkreta mekanismer denna otillräcklighet leder till varukategoriernas fortbestånd, och noggrant inringa det område, där dessa kategorier gör sig gällande under proletariatets diktatur.

En första varukategori, vars förekomst i övergångsskedet ej kan ifrågasättas, utgörs av böndernas och hantverkarnas produktion i sin helhet. Definitionsmässigt utgörs den av varuframställning i liten skala, eftersom allt inom detta område, som inte går till eget bruk, ju är produktion av handelsvaror. - Till kategorin hör även producentkooperativernas tillverkning och konsumentkooperativernas försäljning i den utsträckning ett uppenbart ägarbyte äger rum, när sådana kooperativer säljer sina nyttigheter till medborgarna eller till staten.

Av sig själv uppkommer så en andra varukategori ur den första, nämligen alla de produktionsmedel den statliga sektorn säljer till den privata och den kooperativa: maskiner, redskap, transportmedel; konstgödsel för jordbruket, verktyg och maskiner för handel och hantverk och så vidare. Varunaturen hos sådana produkter kan ej ifrågasättas eftersom de helt öppet är föremål för en bytesakt, det vill säga växlar ägare. Samma sak gäller givetvis de exporterade produktionsmedlen i deras helhet.

En tredje varukategori ger kanske mera upphov till teoretiska diskussioner än praktiska. I sin helhet består de av nyttigheter, inberäknat importerade konsumtionsvaror, som den socialiserade sektorn säljer till enskilda förbrukare för konsumtion, av varor, eftersom även här ett uppenbart ägarbyte sker. Man kan göra frågan, om utbyte av lön mot konsumtionsvaror innebär en 'verklig' bytesakt eller ej, till föremål för tämligen byzantinska diskussioner, eftersom lönen ju inte längre är någon 'lön' i hittills gängse mening, alltså inte längre 'priset för den vara arbetskraften utgör'. Denna diskussion liknar den om frågan, huruvida man ännu i övergångsskedet kan tala om 'försäljning av arbetskraft' - Bettelheim hävdar tillsammans med de sovjetiska författarna, att man inte kan det. Vi anser, att dessa diskussioner är meningslösa. I själva verket betvivlar ingen, att de till den enskildes förbrukning försålda nyttigheterna är varor. Alla känner ju också till, att 'fördelningen av en del av socialprodukten' bland arbetarna

a) genomförs i en precis, noggrant uträknad form - den 'sociala lönen' spelar hittills bara en biroll i länderna inom det socialistiska lägret;

b) genomförs blott i utbyte mot arbete - socialförsäkringsinrättningarnas utbetalningar kan liksom i de högutvecklade kapitalistiska länderna betraktas som en integrerande beståndsdel i 'priset på arbetskraften', vilken täcker arbetarens hela tillvaro och framför allt syftar till att säkerställa proletariatets återväxt, samt

c) alltjämt uppfattas som en ekonomisk nödvändighet i stället för att ge uttryck åt medvetenhet och livsmönster sedan arbetet förvandlats till ett naturligt och socialt behov.

Om man instämmer i dessa tre påståenden - och vi kan inte inse, hur man skulle kunna bestrida dem! - är det meningslöst att diskutera frågan huruvida en försäljning av arbetskraft äger rum eller ej, eftersom man i alla fall erkänner det verkliga ekonomiska innehållet bakom försäljningen. Visst kan man komma med den gamla invändningen, att det inte går att tala om försäljning av arbetskraft 'eftersom producenterna inte längre är skilda från sina produktionsmedel, utan tvärtom utgör deras kollektiva ägare'. Men den förefaller oss att vila på en enkel missuppfattning. Varför skall inte låt oss säga en medlem av ett kollektivägt företag, och alltså en av dem som äger det, kunna sälja sin individuella egendom till företaget? Det egentliga problemet ligger i att arbetskraften alltjämt är enskild egendom, medan produktionsmedlen redan i allt väsentligt utgör allmän egendom. Att avskaffa denna enskilda äganderätt till arbetskraften innan samhället säkert kan tillfredsställa alla medborgares grundläggande behov, vore i själva verket detsamma som att införa tvångsarbete ...

Men det återstår en fjärde varukategori. Och i själva verket är det framför allt den debatten gäller, nämligen de produktionsmedel, som blir kvar inne i den socialiserade sektorn. Enligt vår uppfattning rör det sig emellertid inte om varor, eftersom inget ägarbyte sker. överföringen av produktionsmedel från ett statsföretag till ett annat är i själva verket ingenting annat än en process av samma slag, som när en produkt förs över från en fabrik till en annan inom en stor kapitalistisk trust.

Visst uppvisar överföringen alla yttre former för ett varuutbyte i den mån ett 'pris' åsatts för att beräkna arbetsinsats och ekonomisk kontroll i sin helhet. Men denna yttre form täcker inte något väsentligt innehåll: produktionsmedel, som inte lämnar den socialiserade sektorn, utgör inga riktiga varor.

Kamrat Bettelheim försöker nu gendriva denna tes, och detta försök framstår som den väsentliga avsikten med hans artikel. Till sitt stöd anför han framför allt två argument, som vi skall granska närmare och vederlägga i tur och ordning.

Utgör produktionsmedlen inom den socialiserade sektorn varor?

Kamrat Bettelheims första - och i särklass viktigaste - argument lyder så här:

Om man utgår endast från egendomens rättsliga form när det gäller att fastställa, om det rör sig om varuproduktion eller ej, begår man ett allvarligt misstag i sitt tillvägagångssätt, i det man i själva verket förklarar företeelser i den ekonomiska strukturen med hänvisning till deras överbyggnad, i stället för att förfara på motsatt sätt. I själva verket återspeglar ju framställningen av och handeln med varor blott ett mycket väsentligt drag i den ekonomiska strukturen för Marx, nämligen det förhållandet att sådant arbete, som utförs av varuproducenter, ännu ej utgör något omedelbart samhälleligt arbete; att dessa producenter ännu ej utarbetat någon samordnad och väl avvägd plan för sin produktion utan förr uppträder på en anarkisk marknad och att man först av de av värdelagens 'dolda hand' styrda bytesakterna kan avgöra, om det för framställningen av dessa varor presterade arbetet varit samhälleligt nödvändigt arbete eller ej.

Marx har kortfattat uttryckt denna skillnad i sitt brev till Kugelmann av den 11 juli 1868:

'Likaså inser alla, att den mängd av produkter, som motsvarar de olika behoven, kräver olikartade och bestämda mängder av det samhälleliga totalarbetet. Att denna nödvändighet att fördela det samhälleliga arbetet i bestämda proportioner inte kan upphävas genom den samhälleliga produktionens bestämda form utan bara ändras i fråga om företeelseformen, är självklart (self evident). Naturlagar kan överhuvud inte upphävas. Vad som kan ändras under olika historiska förhållanden, är bara den form, i vilken dessa lagar gör sig gällande. Och den form, vari denna proportionella fördelning av arbetet genomföres, i ett samhällssystem, där det samhälleliga arbetets sammanhang gör sig gällande som privatutbyte av de individuella arbetsprodukterna, är just dessa produkters bytesvärde' (Karl Marx, Kapitalet, Första boken, Uddevalla 1969; sid 739).

Låt oss nu ställa oss frågan: kommer arbetskraft och samhällets materiella tillgångar att i övergångsskedet fördelas på de olika förallmänligade fabrikerna genom 'privata bytesakter mellan dessa fabriker', det vill säga i enlighet med värdelagen; eller kommer de snarare att 62

fördelas enligt en av samhället i förväg uppgjord plan? Det är givet, att de kommer att fördelas planenligt; i annat fall befunne vi oss ju under den kapitalistiska produktionsanarkins herravälde. Men då kommer inte heller någon egentlig bytesakt att försiggå mellan dessa fabriker, och följaktligen kommer ej heller någon verklig varuproduktion att äga rum inom denna sektor.

Nu är läget i fråga om konsumtionsvaror helt annorlunda. Det finns en produktionsplan; men eftersom konsumenterna fritt förfogar över sina löner och i själva verket byter sina löner mot de förbrukningsvaror som det - inom möjligheternas gräns - lyster dem att köpa, förekommer utan tvivel ett starkt inslag av anarki inom denna sektor. I verkligheten är det marknaden - och följaktligen värdelagen - som slutgiltigt formar förhållandet mellan människorna. Planens målsättning kan fullständigt kullkastas genom oförutsedda omkastningar i behov och i tycke och smak hos miljoner konsumenter, eller rent av genom en konsumentstrejk som protest mot priser, vilka betraktas som alltför höga, eller mot usel kvalitet eller mot att produktionen inte garanterar ett tillräckligt brett sortiment.

I verkligheten är det just på detta sätt som det visar sig att de förallmänligade produktionsmedlen - vilka ju inte kan bli föremål för något slags 'privat bytesakt', eftersom det här ej förekommer någon 'privategendom' - ej utgör varor; under det att konsumtionsvarorna är det för de konsumenter, vilka helt uppenbart förfogar över sin lön som över 'privategendom', och i den meningen också blir inblandade i transaktioner, som har karaktär av 'privat bytesakt'.

Hur definierar nu kamrat Bettelheim arbetets omedelbart eller indirekt samhälleliga natur under det system, som proletariatets diktatur inför? Så här skriver han:

'... ehuru planen fastställer vilka arbetsinsatser, som måste presteras inom de olika produktionsgrenarna, kan den endast göra det approximativt. Först i efterhand får man reda på, i vilken utsträckning det på olika slags produktion nedlagda arbetet verkligen och fullt ut varit samhälleligt erforderligt arbete.

Förekomsten av varukategorier och bruket av pengar inom själva den socialiserade sektorn innebär i själva verket, att det alltjämt till dels är genom marknaden, som "arbetets socialisering" förverkligas'.

Denna analys är i sin helhet riktig vad konsumtionsvarorna beträffar. Men den är inte korrekt med avseende på produktionsmedlen. För att åskådliggöra skillnaden, skall vi skissera upp en praktisk frågeställning: hur visar det sig i sak - och alltså inte på något mer eller mindre metafysiskt sätt - att det blott är i efterhand, alltså genom marknaden, som man kan avgöra, om mer än det samhälleligt erforderliga arbetet lagts ned på varorna eller ej? Självfallet därigenom att vi ser, om överproduktion inträffat eller ej. Varan besitter nämligen den egenheten, att den kan förbli osåld. Det är detta som i praktiken utvisar, huruvida det på dess tillverkning nedlagda arbetet ur samhällets synvinkel sett varit bortkastat eller ej.

Kan av en socialistisk industri framställda konsumtionsvaror förbli osålda? Ja, det kan de utan tvivel. Man skulle kunna räkna upp åtskilliga fall, där detta inträffat. Låt oss höra, vad den sovjetiske forskaren A. Kulikov i detta sammanhang har att säga:

'Erfarenheten har lärt oss, att ... om varorna förblir liggande på lager i distributionsnätet och ej kan avyttras så har det på dessa varor nedlagda arbetet ej vunnit samhälleligt erkännande' ('Voprosi ekonomiki', nr 2/1957).

Men kan det förekomma, att även produktionsmedel inom den socialiserade sektorn förblir 'osålda'? Kan 'överproduktion' på produktionsmedel inträffa inom den socialiserade sektorn? Självfallet inte. Om på grund av 'felplanering' tillverkningen av produktionsmedel skulle överträffa beräkningarna i planen eller gå över de teknologiska förutsättningarna så finns det ingenting som lägger hinder i vägen för den socialistiska industrin att utnyttja detta överskott till att omedelbart eller litet längre fram ta nästa steg i utbyggnads- och nyanskaffnings-programmet - här avser vi alltså ej de olika planerings- och tillverkningsfel, vilka kan inträffa också i ett kommunistiskt samhälle men ingenting har att göra med den mångsidiga produktionens varukaraktär. Och eftersom nu de socialistiska produktionsmedlen aldrig kan förbli 'osålda', kan de inte heller innesluta något 'samhälleligt icke erforderligt arbete'.

Omedelbart och självmant utkristalliseras nu samhälleligt arbete i produktionsmedlen, ty de behöver inte ta vägen över en bytes akt härför, och följaktligen utgör de ej heller några handelsvaror.

Det innebär nu inte, att de ej kan komma att framställas till kostnader, som ligger högre än vid genomsnittlig samhällelig arbetsproduktivitet, högre, än vad som förutsetts i planen. Men det väsentliga i sammanhanget är, att de ej ens då förblir 'osäljbara' eller ur samhällets synvinkel sett bortkastade, eftersom de i alla fall kommer att fördelas i överensstämmelse med de i planen fastställda samhällsbehoven och inte efter sitt 'bytesvärde'. Inom socialistisk planering kan olika grader av effektivitet följa på varandra; men också den lägsta graden innebär ett visst mått av totalhushållning med den arbetstid samhället förfogar över, som ligger över det kapitalistiska näringslivets.

Kamrat Bettelheims andra argument: eftersom det ömsesidiga beroendet mellan olika 'produktionsenheter' svarar mot en bestämd utvecklingsnivå hos produktivkrafterna, inskränker den otillräckliga samordningen av dessa enheter i verkligheten den ekonomiska betydelsen av den samhälleliga äganderätten till produktionsmedlen. På sitt sätt tillhör därför produktionsmedlen - åtminstone i viss mån - varje företag. När produktionsmedel vandrar mellan dessa statliga företag, innebär det följaktligen att en uppenbar bytesakt äger rum, eftersom ju denna vandring - åtminstone i viss mån - medför ägarbyte.

Men här är det två olika slag av samordning, som kamrat Bettelheim blandar ihop: den tekniska integrationen av produktionsprocessen och den sociala integration, som inte utan vidare är avhängig av den första, utan främst av de instanser, där 'strategiska' beslut fattas rörande företagens investerings- och prispolitik.

Låt oss ta ett exempel inom ramen för dagens monopolkapitalism.

Ungefär samtidigt, under loppet av tjugutalet, lyckades Unilever-trusten - av skäl, som ej skall diskuteras här -komma i besittning av kontrollen över olika företag; det vill säga, i besittning så till vida, som trusten effektivt kunde förfoga över produktionsmedlen i en rad tvålfabriker, plantager som försåg dessa med råvaror, pappersbruk, fiskerier, byggnadsföretag och sjöfartsbolag (Charles Wilson, 'The History of Unilever', London; bd 1, sid 260). Men ingen kan på allvar hävda, att man då ens i någon ringa mån kunde tala om verklig teknisk integration mellan dessa olikartade företag - eller att man skulle kunna göra det i dag. Men den finansiella integrationen dem emellan, inberäknat talrika 'kompensationsförfaranden', var desto verkligare, och betalade sig i klingande mynt. Och skulle en företagsledare i någon trusten tillhörig fabrik ha dristat sig att yttra åsikten, att fabrikens produktionsmedel 'åtminstone i viss mån' vore fabrikens och inte trustens egendom, skulle han inte bara ha fått sparken, utan även haft alla utsikter att hamna bakom lås och bom.

Inom det kapitalistiska systemet utplånar denna 'integration', som ju bara är en delintegration, ej varukaraktären hos de under dessa förutsättningar framställda produktionsmedlen. En sådan integration täcker med andra ord blott ett litet område av ett näringsliv, som förblir präglat av produktionsanarki. I övergångsskedet mellan kapitalism och socialism däremot täcker den finansiella integrationen - inberäknat 'kompensationsförfaranden' av nämnt slag - industrin i dess helhet. Att under dessa omständigheter understryka frånvaron av teknisk integration för att på så sätt förläna produktionen karaktär av varuframställning och förneka den omedelbart samhälleliga naturen hos det arbete, som läggs ned på industriell tillverkning av produktionsmedel, är helt vettlöst. Att avgöra, hur långt integrationen och centraliseringen - eller decentraliseringen - måste drivas när det gäller mindre viktiga beslut i relationerna mellan de olika företagen, är i sista hand en organisationsfråga. Att med utgångspunkt härifrån 'bevisa' varukaraktären hos produktionsmedlen i övergångsskedet låter sig ej göras.

Värdelagen i övergångsskedet

Och härmed är vi framme vid debattens själva kärna. Vi har nått den punkt, där den teoretiska analysens samband med statens ekonomiska politik i övergångsskedet blivit uppenbar.

Värdelagen kommer att spela en viss roll i den utsträckning varuproduktion alltjämt förekommer. Och varuproduktion förekommer såväl innan det kapitalistiska produktionssättet införts som sedan det upphört: det förekommer dessförinnan, nämligen under hela det skede, då varor tillverkas i liten skala; och därefter, nämligen fram till det ögonblick, då ett överflöd av konsumtionsvaror kan spridas och allas behov tillfredsställas. På sätt och vis spelar alltså värdelagen en roll både före, under och efter kapitalismen. Men att hävda detta är att säga en banalitet så länge man ej närmare anger inom vilket område denna lag gäller under vart och ett av dessa på varandra följande samhällsskick.

I det skede då tillverkning av varor börjar bedrivas i liten omfattning, som till exempel i det klassiska feodalsamhället, reglerar värdelagen i grund och botten endast varuutbytet. Den gör det dessutom omedelbart, eftersom den samhälleligt erforderliga mängd arbete, som läggs ned på tillverkningen av flertalet varor, är känd och för långa tider oföränderlig. Däremot reglerar värdelagen ännu ej i någon väsentlig utsträckning fördelningen av den arbetskraft, som står till förfogande, i synnerhet inte så länge arbetskraften är beroende av den feodala strukturen och de livegna bundna till torvan.

I det kapitalistiska samhället är det värdelagen, som i själva verket reglerar varuutbytet samt fördelningen av arbetskraften och penningtillflödet mellan näringslivets olika grenar, men nu ej längre på något omedelbart sätt. Den gör det i stället indirekt, genom kapitalgruppernas konkurrenskamp och förhållande till den genomsnittliga profitkvoten. Kapitalet flyter nämligen till sådana områden, där vinsten ligger över, och bort från sådana, där den ligger under genomsnittsprofiten. Företag, vilka är så teknologiskt framskridna att de kan nå över den genomsnittliga arbetsproduktiviteten i samhället och därmed spara in på samhälleligt erforderligt arbete, belönas härför på marknaden; deras vinst kommer nämligen att ligga över den genomsnittliga profitkvoten. Företag däremot, vilkas teknologiska nivå tillåter blott en arbetsproduktivitet under genomsnittet, ödar bort samhälleligt arbete. På marknaden 'bestraffas' de härför genom att deras vinst kommer att ligga under genomsnittet, och så vidare.

Men nu åter till det problem vi uppställt: hur verkar värdelagen i övergångsskedet? Vi vet att hela produktionen - av redan anförda skäl - då verkar under en yttre, alltjämt monetär form, vilken emellertid täcker ett skiftande innehåll beroende på vilken produktkategori det gäller. Denna yttre monetära form omfattar likväl i sig själv befogenheter av strategisk art när det gäller att fatta ekonomiska beslut på investerings- och prisområdet.

Kan nu 'värdelagen' styra investeringarna i socialismen? Det skulle inte bara sätta punkt för varje verklig planhushållning, utan därtill döma de underutvecklade länderna - och frånsett Tyska Demokratiska Republiken och Tjeckoslovakien har alla länder, som börjat bygga socialismen, fram till dess varit underutvecklade - till att under mycket lång tid, om ej rent av för alltid, förbli underutvecklade. Ty det är ju uppenbart, att i ett underutvecklat land jordbruket i allmänhet är 'lönsammare' än industrin, den lätta industrin lönsammare än den tunga och småindustrin lönsammare än den stora. Framför allt är det lönsammare att importera industriell utrustning från världsmarknaden än att tillverka den i det egna landet.

Att låta investeringarna styras av värdelagen skulle alltså innebära, att man i allt väsentligt bevarade den sneda ekonomiska struktur man ärvt från kapitalismen. Det är därför fullständigt ogörligt att sträva efter att alla företag inom ett underutvecklat lands industri skall vara 'lönsamma', medan samma svårighet inte nödvändigtvis gäller för jordbrukssektorn.

Samma sak kan fastställas i fråga om en lång rad priser. Om man under hela inledningsskedet av industrialiseringen vill åsätta produktionsmedlen priser, som bestäms av produkternas tillverkningskostnader, måste produktionsmedlen självfallet komma att ställa sig dyrare än om de framställts utomlands. Om man tillerkände företagen 'friheten' att söka uppnå största möjliga lönsamhet genom att själva välja sina leverantörer, vore det därför detsamma som att hänvisa dem till att göra sina inköp utomlands. Och när man nu förklarar att man inte vill ha det så utan att det tvärtom föreligger utrikeshandelsmonopol och sträng statskontroll över in- och utförsel, erkänner man därmed, att man genom detta statsmonopol för utrikeshandeln inskränker och bekämpar värdelagens verkan.

Innebär nu detta, att man kan 'förneka värdelagen'? Det vore givetvis ett vettlöst sätt att ställa frågan på. Det gäller en seg och utdragen kamp mellan å ena sidan den medvetna planeringens princip och å den andra värdelagens blinda spel. I denna uppgörelse kan och måste planeringen medvetet utnyttja element i värdelagen för att desto effektivare kunna bidra till den världsomfattande kampen mot denna. Och det inskärper framför allt

1. Nödvändigheten av en objektiv, seriös och kontrollerad beräkning av tillverkningskostnaderna i alla förallmänligade företag, i första hand av dem som gäller produktionsmedlen. 2. Nödvändigheten av ett klart medvetande om vad en global prispolitik består av. I grund och botten är bara två förfaringssätt möjliga, nämligen att antingen använda 'subventioner' - alltså 'sälja' en vara till ett pris, som ligger under produktionskostnaderna - eller också begagna sig av 'indirekta skatter', det vill säga 'sälja' en vara till framställningskostnaderna jämte ett godtyckligt påslag. Om man tar hänsyn till den arbetsinsats, som tas i anspråk för den socialistiska ackumulationen, och till andra samhälleliga utgifter, och undviker den genom användandet av bruttoindex uppkomna dubbelbokföringen, måste summan av dessa båda processer balansera varandra: man kan inte fördela fler arbetstimmar än vad som finns.

3. Önskvärdheten av att framför allt inom konsumtionsvaruområdet undvika en sådan snedvridning av priserna, som uppkommer genom att ett högre försäljningspris fastställts på en vara än för en annan, vars tillverkning krävt större arbetsinsats - såvida man nu inte medvetet går in för att begränsa konsumtionen.

4. Nödvändigheten av att oupphörligt jämföra tillverkningskostnaderna med genomsnittspriserna på världsmarknaden, och detta lika mycket för att kunna utse de lämpligaste varuslagen för in- och utförselplanen som för att kunna beräkna vilka nettoinkomster exporten kan låta flyta in i landets ackumulationsfonder. En sådan jämförelse gör det även möjligt att inom arbetsproduktivitetsområdet utforma en rad målsättningar på längre eller på mycket lång sikt för att pressa ned framställningskostnaderna till eller under världsmarknadsprisnivån.

5. Nödvändigheten av att - i synnerhet inom jordbruket -stimulera de små företagarnas produktion genom att man erbjuder dem industrivaror i utbyte mot deras produkter och det på villkor, som inte förefaller dem oförmånliga - man måste alltså se till, att inte jordbrukspriser och industripriser bildar de båda skänklarna i en 'sax', som kan hota att 'klippa itu' förbundet mellan arbetare och bönder. 6. Nödvändigheten av att så långt som möjligt söka genomföra en politik, där priserna inom konsumtionsvaruområdet håller sig i närheten av varornas verkliga värde - inom de gränser, som den överenskomna ackumulationspolitiken och de till buds stående resurserna medger. Höjningen av producenternas levnadsstandard utgör ett mäktigt incitament till en höjning av arbetsprestationerna och därmed av hela arbetsproduktiviteten. Under vissa omständigheter kan en omfattande införsel av industriella konsumtionsvaror från utlandet vara nyttig, om det nämligen gäller att dra i gång en kampanj på bred bas för att höja arbetsproduktiviteten och det därvid finns blott mycket få och dyra industriella konsumtionsvaror på den egna marknaden, något som ju i högsta grad måste begränsa möjligheten att utnyttja 'materiella incitament' för att stimulera arbetare, vilka i det långa loppet knappast kan vara intresserade av att bara samla papperspengar på hög.

Dessutom kan de av producenterna förvärvade konsumtionsvarorna just i ett sådant fall betraktas som 'indirekta produktionsmedel', i synnerhet i de underutvecklade länderna, där deras stimulerande inverkan på hela den löpande produktionen kan iakttas (Här måste man peka på den egendomliga motsättning som uppkommer, när man går med på eller rent av förordar användandet av 'materiella incitament' inom det mikroekonomiska området, samtidigt som man beslutsamt avböjer att göra det på det makroekonomiska, och som är betecknande för den inställning många ekonomer i de socialistiska länderna har till tesen om den 'permanenta prioriteringen' av utvecklingen av sektor 1 i förhållande till sektor 2. Denna tes behandlar vi utförligt i vår Traité d'Economie Marxiste', bd 2, sid 296-311; eller sid 660-71 i den tyska upplagan. Härav har vi dragit framför allt den slutsatsen, att den högsta ackumulationsgraden - på grund av det växelvisa sambandet mellan arbetarnas konsumtionsnivå och arbetets lönsamhet - aldrig leder till den största tillväxten).

Låt oss så, inför detta provisoriska resultat av vår undersökning, granska följande avsnitt av kamrat Bettelheims inlägg:

'Här framträder dels omöjligheten av att på ett tillfredsställande, det vill säga överskådligt sätt göra upp en allomfattande indelning a priori av produktionsmedlen och produkterna i allmänhet, dels ofrånkomligheten av ett socialistiskt handelsväsen och av statliga organ för handeln. Här har vi även ursprunget till den roll pengarna spelar till och med inom den socialiserade sektorn, till den roll som spelas av värdelagen och av ett prissystem, vilket inte enbart skall återspegla de samhälleliga utgifterna för olika produkter, utan även vara ett uttryck för förhållandet mellan utbud och efterfrågan på dessa produkter och i nödfall trygga jämvikten mellan detta utbud och denna efterfrågan, för den händelse planen ej varit i stånd att a priori göra detta, och tillgripandet av administrativa åtgärder för att uppnå denna jämvikt skulle hämma produktivkrafternas utveckling'.

Låt oss lämna den allomfattande indelningen a priori av produktionsmedlen och produkterna genom planen därhän; vi har ju redan tidigare talat om detta. Vi kan även bortse från 'ofrånkomligheten' av ett socialistiskt handelsväsen, som ingalunda är en följd av 'omöjligheten av att göra upp en allomfattande indelning', utan av den otillräckliga tillgången på konsumtionsvaror, alltså av att en viss varuknapphet förekommer - när vi nått kommunismen, kommer det att ligga i sakens natur, att överflödsproduktionen inte kommer att vara lämpad för en 'omfattande indelning a priori' helt enkelt emedan den kan råda blott genom förekomsten av betydande lagerbestånd, som medger vissa låt vara smärre förskjutningar i medborgarnas behov; 'ofrånkomligheten av ett socialistiskt handelsväsen' kommer dock att ha försvunnit redan långt dessförinnan. Nej, problemets själva kärna - alltså prispolitiken och det inflytande värdelagen utövar på investeringspolitiken - kan inte tolkas med utgångspunkt från de allmänt hållna vändningarna hos kamrat Bettelheim. Vad menas egentligen med att priserna inte endast skall spegla de samhälleliga kostnaderna för de olika produkterna, utan även förhållandet mellan utbud och efterfrågan? Är det alla priser som avses, både priserna på konsumtionsvaror och på produktionsnyttigheter? Om den frågan skall besvaras jakande, innebär det - i ett underutvecklat land, som är på väg att industrialiseras - inte i så fall att hela prissystemet systematiskt och radikalt pressas upp, vilket sedan skulle hämna sig på grund av nödvändigheten att kraftigt - och ofta på ett sätt, som inte står i rimligt förhållande till de verkliga produktionskostnaderna - subventionera exporten? Vad skulle man egentligen vinna med ett sådant räknestycke? Ingenting annat än att man 'respekterat' värdelagen inom ett område -men bara för att desto häftigare våldföra sig på den inom ett annat!

Det förefaller uppenbart, att kamrat Bettelheim inte åsyftat en sådan fastlåsning av prissystemet i dess helhet 'vid krafterna på marknaden', eftersom det skulle innebära, att man läte kriterierna på en socialistisk planhushållning fara till förmån för en investeringspolitik, som lagts upp med hänsyn till 'den köpstarka efterfrågan'; något som sedan skulle ta sig uttryck i en skala på 'marknadspriser' på produktionsmedel.

Rakt på sak: det av kamrat Bettelheim skisserade problemet tycks förr gälla hur en - i förhållande till planen - ovanligt stor efterfrågan skall kunna balanseras av ett tilläggsutbud, vilket med hjälp av dolda tillgångar skulle åstadkommas på grund av marknadsprisernas stimulerande inverkan. Det skulle i själva verket röra sig om varken mer eller mindre än att i viss mening legalisera och institutionalisera en parallellmarknad.

Vi bestrider inte, att man på detta sätt kan uppnå en viss produktionstillväxt. Men man måste då vara på det klara med följande:

A. Detta förfaringssätt kan lätt leda till betydande sociala orättvisor, som arbetarna inte utan vidare kommer att gå med på, och som därför får ett ransoneringssystem för nyttigheter och mera oumbärliga tjänster att framstå som en bättre jämlikhetsgarant om det skulle bli kärva tider.

B. Prisbildningen på denna 'fria' marknad skulle inte stå i förhållande till produktionskostnaderna. Den skulle därför ge upphov till snedvridning och en mycket omfattande spekulation med återverkningar på hela produktionen så att planen hotar att råka i upplösning. I detta sammanhang kan man åberopa vissa exempel från världsmarknaden för jordbruksprodukter, där priserna likaledes står i förhållande till förskjutningarna i utbud och efterfrågan och bestäms av överskotten i de stora exportländernas nationella produktion, det vill säga av en obetydlig del av världsproduktionen, något som med jämna mellanrum leder till våldsamma prisrubbningar. Till och med de borgerliga ekonomerna inser, att man måste försöka övervinna denna röriga tingens ordning, och det rent av inom ramen för det kapitalistiska näringslivet; kan det då verkligen vara mödan värt att förespråka dess införande inom ramen för ett socialistiskt näringsliv?

C. Man kan dessutom befara, att tillvägagångssättet kommer att framkalla ytterligare förvirring i stället för att leda till en harmonisk verksamhet inom den förallmänligade industrin. Förekomsten av två prissystem - ett lägre och ett högre -kommer nämligen att innebära en ständig frestelse för företagen att leda över en del av produktionen, som är avsedd för den ransonerade marknaden, till den 'fria marknaden', i synnerhet om det råder finansiell självstyrelse i dessa företag.

Ty när allt kommer omkring, ligger det i sakens egen natur att ett 'fritt' prissystem, som upprätthålls av jämvikten mellan stegrad efterfrågan och tilläggsutbud, måste utöva ett växande tryck för att likaledes låta investeringarna bestämmas av omfattningen hos den ännu ej tillgodosedda efterfrågan. Vi behöver inte erinra om att detta skulle innebära, att man hellre byggde ganska lyxigt utrustade våningar i stället för bostäder för folket, alltså återinförde ett ekonomiskt tänkande, som står kapitalismen närmare än socialismen. I det kapitalistiska samhället bestäms ju investeringarna framför allt av den vinst man kan få ut ur den köpstarka efterfrågan; i det socialistiska däremot ger man medvetet förtursrätt åt sådana investeringar, som utväljs enligt socialismens socialekonomiska krav. I sin utmärkta artikel 'Intercambio internacional y desarrollo regional' ('Nuestra Industria - Revista Económica', Havanna, april 1964) har kamrat Bettelheim uttryckligen pekat på denna åtskillnad. Man får därför se till, att bildandet av 'marknadspriser' inte får återverkningar på investeringsområdet, utan att marknadskrafternas spelutrymme hålls så snävt som möjligt.

Socialistisk organisation och företagens finansiella ställning

Alla de av kamrat Bettelheim ställda problemen utmynnar slutligen i några praktiska förslag på det ekonomiska organisationsområdet. Så förordar kamrat Bettelheim 'handlingsfrihet ... inom vissa gränser' för varje produktionsenhet. Denna handlingsfrihet har att göra med hans uppfattning, att produktionsmedlen inom den socialiserade sektorn utgör varor; och enligt hans åsikt är det den som skänker

'någon mening åt bokföringsautonomin hos var och en av dessa enheter, åt den ekonomiska kalkylen på produktionen. hetsnivå, åt de möjligheter till självfinansiering, som varje enhet bör ha'.

Än en gång en slutsats, som ger upphov till fler nya frågor än vad den förmår besvara de gamla, som redan ställts i samband med hur den socialiserade delen av näringslivet skall byggas upp i övergångsskedet!

Kamrat Bettelheim är förvisso överens med oss om att idén om företagens finansiella självstyre inte i något fall får bli den absoluta, allmänna ledstjärnan för den socialistiska industrins uppbyggnad (Vi föredrar uttrycket finansiellt självstyre framför uttrycket bokföringsautonomi, vilket är tvetydigt eftersom det än kan åsyfta kort och gott kravet på noggrann kostnadsberäkning på företagsnivå - ett krav, som förefaller oss alltigenom berättigat - än nödvändigheten att dessutom få utgifter och intäkter att gå jämnt upp inom varje företag. Finansiellt självstyre förutsätter uppenbarligen bokföringsautonomi, under det att bokföringsautonomi inte nödvändigtvis medför finansiellt självstyre). Att hävda motsatsen vore i själva verket detsamma som att föreslå ett steg tillbaka till förhållandena före monopolkapitalismen, som ju redan håller på att i stor utsträckning övervinna detta självstyre tack vare det spel med finansiella gottgörelser, vilket de stora holdingbolagen, trusterna och finansgrupperna bedriver inom sina imperier. Hela det ekonomiska framsteg, som den socialistiska planeringen innebär i förhållande till det kapitalistiska näringslivet i monopolens tidevarv, ligger i verkligheten i stor utsträckning i att det socialistiska näringslivet kan spara in en lönsamhetskalkyl för varje finansiell enhet - redan i det kapitalistiska samhället består ju varje trust av olika produktionsenheter - till förmån för en enda lönsamhetsberäkning, nämligen den, som gäller folkhushållet i dess helhet. Ty den bästa nationella lönsamheten kan aldrig vara densamma som summan av vad som är mest lönsamt för alla olika företag tagna vart och ett för sig. För att vara noggrann måste man tillägga, att en sådan beräkning bör ta hänsyn till

1. De samhällsutgifter, som i ett kapitalistiskt system bestämmer vissa industrigrenars lönsamhet - ett exempel erbjuder anläggandet av de motorvägar, utan vilka bilindustrin aldrig skulle ha fått ett sådant uppsving.

2. De ofördelaktiga följdverkningar för samhället av viss ekonomisk verksamhet, vilka aldrig 'inkalkyleras', men som på ett oförsvarligt sätt tillåts hota hela samhällets framtid bara för en liten klicks kortsiktiga intressens skull - nedsmutsningen av luft och vatten genom vissa kemiska industrier är ett exempel härpå. 69

3. De faktorer, som inte låter sig värderas i pengar men som för den skull inte är mindre viktiga ur socialistisk synvinkel betraktade - här kan exempelvis den betydelse vi tillmäter upprätthållandet av människovärdet komma in i bilden och påkalla i och för sig olönsamma åtgärder mot arbetslöshet.

Om man önskar undvika överdrifter, som förvisso skulle undergräva hela den socialistiska planhushållningen - överdrifter som skulle innefatta låt oss säga vägran att utställa krediter för löneutbetalning till företag, som går med förlust; vilket kunde leda till företeelser som 'socialistisk bankrutt', 'socialistiska friställningar' eller 'socialistisk arbetslöshet' - kan man följaktligen, i själva verket, inte tala om finansiellt självstyre annat än inom vissa gränser. Det är att föredra att i sak undersöka dessa gränser, och vilka möjligheter till självstyre de kan rymma, framför att dryfta denna fråga på ett alltför abstrakt plan.

Men när man så undersöker frågan, snubblar man med detsamma över en svårighet i fråga om tillvägagångssättet. Fördelen med kriteriet 'lönsamhet' - eller grovt uttryckt 'profiten' - beror just på att profiten i viss mening utgör summan av all ekonomisk och kommersiell verksamhet, som bedrivs inom den undersökta organismen, vare sig det sedan gäller folkhushållet, industrin i sin helhet eller vissa industrigrenar, enskilda företag och så vidare. Men mot denna fördel står också kravet på att de beslutsfattande inom organismerna i fråga i själva verket skall kunna sätta fart på alla hävstänger bakom den ekonomiska verksamheten. Från och med det ögonblick, då en del av hävstängerna lamslås på grund av fjärrstyrning, förlorar genast lönsamheten mycket av sin egenskap av säkraste kriterium på den ekonomiska delaktivitet, som är föremål för undersökning. Detta är anledningen till att man inom ett kapitalistiskt jätteföretag, som sysselsätter tiotusentals arbetare, inte alltid utnyttjar denna lönsamhet till att styra förbindelserna mellan trustens olika fabriker och verkstäder. Förhållandet kan styrkas med citat från åtskilliga borgerliga författare, som uppriktigt vidgår det:

'Med fallande kostnadskurvor, åtskilda kostnadsfunktioner för olika företag och varudifferentiering kommer industrin att kunna uppnå optimal vinst blott om dess olika företag samordnar sina tillgångar och sin marknadsföring. Sådana åtgärder kan emellertid utfalla vinstgivande för de enskilda företagen endast om de åtföljs av gottgörelseförfaranden dem emellan' (William Fellner, 'Competition among the few. Oligopoly and Similar Market Structures', New York 1949; sid 131).

'Ett välintegrerat företag kan godtyckligt "manipulera med sin vinstmarginal" för att utöva tryck på ointegrerade medtävlare, även om dessa i och för sig skulle vara både mäktigare än sina motståndare och effektivare inom sina särskilda verksamhetsområden än det integrerade företaget. I själva verket manipuleras det också med marginalerna hos det integrerade företaget, vare sig detta sedan vill det eller ej, på grund av trycket från olika konkurrensåtgärder på de olika områden, där företaget verkar. Därför blir det ofrånkomligen så, att den mera vinstgivande verksamheten får "subventionera" verksamheten på andra håll, där konkurrensen är hårdare. Den vertikala integrationen ger de mest dramatiska beläggen för vilket tryck konkurrensen kan åstadkomma tack vare "subventioneringen" ' (Alfred E. Kahn, 'Standards för Anti-Trust Policy', i 'Readings in Industrial Organization and Public Policy' utgivna av The American Economic Association, Homewood, Ill., 1958; sid 367 f. - Se i detta sammanhang även 'Integración Vertical Impacto de las leyes anti-monopolio sobre las combinaciones de etapas sucesivas de la Produción y Distribución', i 'Revista Legal de Colombia', bd 69).

Men i övergångsskedet kan den socialiserade sektorn inte undvika, att åtminstone delvis fjärrstyra det väsentliga beslutsfattandet inom varje företag. Det räcker med att peka på de stora nationella investeringsprojekten och priserna på viktiga maskiner och råvaror, som till och med i det socialistiska land, vars näringsliv är mest decentraliserat - alltså i Jugoslavien - alltjämt är föremål för rigorös kontroll från de centrala myndigheternas sida. Härav kan man utan vidare dra slutsatsen, att företagens individuella lönsamhet har begränsat värde - för att inte säga mer - som mätare av den ekonomiska effektiviteten. Här måste diskussionen återgå till att gälla vilka förfaringssätt och organisationsformer, som talar för eller mot centralisering eller spridning av den ena eller andra befogenheten i beslutsprocessen. Ju mindre utvecklat ett lands näringsliv är, desto sämre är också tillgången på dugliga, erfarna och verkligt socialistiska tekniker; och desto klokare förefaller det oss därför vara att då överlåta befogenheten att fatta beslut rörande investeringar och överhuvud taget alla finansiella frågor från och med en viss angelägenhetsgrad till de centrala myndigheterna. Ju mera utvecklat och mångsidigt näringslivet sedan blir, ju redigare det förmår framlägga sina synpunkter, desto mer kommer emellertid kadern av dugliga tekniker att breddas; desto mindre blir då riskerna och desto större fördelarna av stegvisa decentraliseringsåtgärder inom detta område - alltjämt, givetvis, under förutsättningen att det sker inom ramen för de ovan antydda allmänna gränserna. I varje fall är en spridning av de verkställande befogenheterna att tillråda, så snart de organisatoriska förutsättningarna härför föreligger.

I själva verket utgörs enligt vår uppfattning kärnfrågan i det teoretiska meningsutbyte kamrat Bettelheim inlett framför allt av problemet om hur vi skall kunna tillkämpa oss en högre arbetsproduktivitet, hur vi skall nå fram till en bättre lönsamhet och hur vi skall kunna upprätta en ledning för näringslivet, vilken på bästa sätt förmår befordra denna tillväxt i arbetsproduktiviteten. Inom ramen för ett samhällsskick, där i varje fall priser och grundlöner, de tunga investeringarna och överhuvud taget de allmänna riktlinjerna för planen bestäms centralt, kan emellertid det väsentliga i hela detta problem sammanfattas i de båda frågorna om den inre organisationen av arbetet i företagen samt om hur materiella och moraliska, individuella och kollektiva incitament skall användas för att höja arbetsproduktiviteten.

Vad nu den inre organisationen av arbetet och produktionen beträffar så anser vi, att man i alla fall måste sträva efter att lägga ledningen i händerna på de arbetande själva, på arbetare och anställda. Man kan inte föreställa sig socialismen - och än mindre kommunismen - utan att alla arbetande i tur och ordning får del i utövandet av ledaruppgifterna. Härom säger Lenin följande:

'... å andra sidan måste fackföreningarna allt mer utvecklas till organ för uppfostran till arbete, för en socialistisk uppfostran av hela den arbetande befolkningen, utan undantag. Under överinseende av arbetarklassens avantgarde förvärvar de mera efterblivna arbetarskikten på så vis praktisk erfarenhet av att delta i utövandet av ledaruppgifterna' (Vladimir I. Lenin, 'Entwurf des Programms der KPR(B)', i 'Werke', Berlin, Tyska Demokratiska Republiken, 1961; bd 29, sid 97).

Och i 'Stat och revolution' säger han:

' Vi arbetare skall själva organisera storproduktionen på den grundval som kapitalismen redan har skapat. Vi stöder oss härvid på vår arbetserfarenhet och upprättar en sträng, järnhård disciplin med stöd av de beväpnade arbetarnas statsmakt. Vi reducerar statstjänstemännen till blotta verkställare av våra uppdrag, till ansvariga, avsättliga, blygsamt avlönade "uppsyningsmän och bokhållare" (naturligtvis med tekniker av alla slag, arter och grader). Det är vår proletära uppgift som vi kan och måste börja med vid genomförandet av den proletära revolutionen. En sådan början, på storproduktionens grundval, leder av sig själv till att allt slags ämbetsmannavälde så småningom "dör bort", att en sådan ordning så småningom skapas - en ordning utan citationstecken, en ordning olik löneslaveriet - då de alltmera förenklade uppsynings- och bokhållerifunktionerna utförs av alla i tur och ordning för att sedan bli en vana och slutligen upphöra att vara ett speciellt folkskikts speciella funktioner.' (Vladimir I. Lenin, 'Stat och revolutionen', i Valda verk i 10 band, bd 7, sid 53).

Sedan detta slutmål väl fastställts, måste man också fastställa genom vilka etappmål det kan nås. Därvid måste man ta med arbetarnas medvetenhetsgrad och tekniska skicklighet i beräkningen, liksom också organisatoriska tillkortakommanden, teknikens krav och så vidare. I praktiken visar det sig då, att mobiliseringen av arbetarklassens skaparkraft och organisationsförmåga utgör en mäktig hävstång för att höja arbetsproduktiviteten - förutsatt att man 71

genom ad hoc-organ bereder arbetarklassen största möjliga delaktighet i ledningen av företagen och att man även i fråga om produktionen tillämpar samma tillvägagångssätt för att upplysa, övertyga, rådgöra med och uppbåda massorna, som redan inbringat sådana framgångar på revolutionens övriga områden.

Vad sedan arbetsstimulansen beträffar så har vi redan tidigare angett skälen till varför det, enligt vår mening, är ogörligt att lita blott till moraliska incitament, till producenternas socialistiska fostran. Dessutom måste ju en sådan uppfostran motsvara den ekonomiska och sociala verkligheten så att inte denna i stor utsträckning neutraliserar vad vi uppnått tack vare fostran.

Men dessa överväganden rättfärdigar inte utan vidare varje slags bruk av materiella incitament. En hel rad sådana skapar nämligen just en ekonomisk och social verklighet, som står i strid med kraven på en höjning av arbetarnas socialistiska medvetenhetsgrad. Här kan det räcka med att peka på två likartade exempel på den saken, nämligen på incitament i form av ackordsarbete och stachanovitsystem, vilka leder till splittring mellan arbetarna inom samma företag; samt incitament, vilka leder till en tävlan mellan företagen, till att motsatta materiella intressen uppstår mellan förvaltningen eller kollektiven inom företagen å den ena sidan, och näringslivet i dess helhet å den andra.

Sovjetekonomen Liberman - vars slutsatser vi ej delar -har således påvisat hur ett premieringssystem, som går ut på att den uppställda planen skall slås, systematiskt driver förvaltningen i företaget att undervärdera dettas produktionsförmåga och bilda 'dolda' material- och maskinreserver, och på så vis hamna i motsättning till det allmänna samhällsintresset. Redan före Liberman har vi varnat för denna fara ('Traité d'Economie Marxiste', Editions Julliard, Paris 1962; i tysk översättning 'Marxistische Wirtschaftstheorie', Frankfurt 1968; sid 620-27).

Att locka med materiella förmåner kan självfallet göra det möjligt, att höja arbetsproduktiviteten för stunden, men på litet längre sikt sett medför det alltså betänkliga följdverkningar för den socialistiska inställningen till arbetet och till samhället i dess helhet; följdverkningar, som rent av hotar att uppväga de omedelbara ekonomiska vinningarna med systemet.

I själva verket måste man därför utgå från en dialektisk syn på medel och mål. Vissa medel - vilka sedan må ha föreslagits i aldrig så aktningsvärt uppsåt - kan helt enkelt inte leda till målet, eftersom de objektiva resultat, som uppnåtts tack vare användandet av dessa medel, leder bort från i stället för fram till målet. Mot bakgrunden av denna dialektik är sådana incitament att föredra, som samtidigt kan spela en uppfostrande roll för att utveckla arbetarnas socialistiska medvetande i stället för att minska det. Vi föreslår därför materiell uppmuntran åt den enskilde efter en kvalificeringsskala, som steg för steg eggar till ansträngning genom studier, och materiell uppmuntran åt kollektivet genom att man bland alla arbetarna fördelar en del av det överskott, som inbringats tack vare bättre organisation och bättre arbetsprestationer. Detta kommer nämligen att öka arbetarnas intresse för arbetsorganisation och företagsledning.

Varukategorier och distributionssätt

Kamrat Bettelheim avslutar så sin artikel med att peka på att ju varukategorierna alldeles uppenbart fortlever inom distributionen i alla socialistiska länder; ett förhållande, vari han ser ett bevis för att dessa kategorier på samma sätt måste fortleva i den socialistiska sektorns produktionsförhållanden. Därför säger han:

'Inom ramen för den marxistiska analysen blir det en banalitet när man hävdar, att distributionsförhållandena och distributionssätten bestäms genom själva organisationen av produktionen'.

Än en gång har här den dialektiska metoden tillämpats på ett otillfredsställande sätt. Visst utgör förhållandet mellan distributions- och produktionssätt en av den historiska materialismens 'lagar'. Men här gäller det en 'strukturlag', det vill säga ett förhållande som kommer till uttryck blott och bart på historisk nivå, alltså hos en ekonomisk struktur, som låter sig överblickas i sin helhet. Att försöka tillämpa en sådan 'strukturlag' på ett övergångsskede är detsamma som att försöka få grepp om rörelsen med hjälp av den formella logikens tankekategorier. Sådant kan endast förorsaka misstag.

I själva verket har ju alla marxismens klassiker tagit ställning till detta problem och enhälligt fastslagit, att det i övergångsskedet från kapitalism till socialism inte kan förekomma någon fullständig överensstämmelse mellan produktionssätt, produktionsförhållanden, bytesförfaranden och distributionssätt, utan tvärtom en kombination av element, som står i motsättning till varandra.

Lenin har i detta sammanhang skrivit:

'Teoretiskt sett råder det inget tvivel om att det mellan kapitalism och kommunism ligger en viss övergångsperiod. Den måste i sig förena drag eller egenskaper hos båda dessa samhällsekonomiska formationer.' (Vladimir I. Lenin, ' Ekonomi och politik under den proletära diktaturens epok', i Valda verk i 10 band, bd 9, sid 179).

Engels uttalade sig med ännu större träffsäkerhet just om det ämne som sysselsätter oss, alltså om förhållandena mellan produktions- och distributionssätt i tider av övergång från en ekonomisk struktur till en annan. Han har i detta sammanhang skrivit så här:

'Fördelningen är emellertid inte ett enbart passivt resultat av produktionen och utbytet: den återverkar i sin tur på dem båda. Varje nytt produktionssätt och varje ny form för utbyte hämmas i sin begynnelse inte endast av de gamla formerna och de mot dessa svarande politiska inrättningarna utan också av det gamla fördelningssättet. Det nya produktionssättet måste i seg kamp tillkämpa sig ett efter detsamma anpassat fördelningssätt.' (Friedrich Engels, Anti-Dühring, sid 204 i Arbetarkulturs svenska utgåva från 1955).

Och själve Karl Marx talar ännu tydligare om det distributionssätt, som kommer att finnas i det socialistiska samhällets första fas, när han - i kritiken av Gothaprogrammet - i detta sammanhang talar om att den borgerliga rätten lever kvar, alltså talar om borgerliga fördelningsnormer.

Visserligen anser kamrat Bettelheim, att Marx inte var särdeles förutseende i detta sammanhang, 'eftersom drömmen att behärska den samhälleliga produktions- och tillväxtprocessen i dess helhet kunde förefalla lättare att förverkliga för samhället på den tiden han skrev än vad den i själva verket var, eller ens är i dag'.

Men i själva verket misstog sig Marx inte alls, när han gentemot de kvardröjande 'borgerliga rättskategorierna' inom distributionsområdet ställer möjligheten av en socialistisk planhushållning, som avskaffar varukategorierna inom den socialiserade sektorn. Att ersätta pengarna med anvisningar för utfört arbete innebär inte, att man ersätter ett kapitalistiskt distributionssätt med ett socialistiskt, utan helt enkelt, att man ersätter ett slags borgerligt distributionssätt med ett annat. Marx förtydligar i detta sammanhang, att det inte kan finnas mer än ett enda tänkbart socialistiskt eller kommunistiskt distributionssätt - det vill säga ett enda, som inte svarar mot de borgerliga fördelningsnormerna - nämligen fördelningen efter vars och ens behov. Han klargör rent av att den otillräckliga utvecklingsgrad, som kännetecknar produktiv-krafterna ännu vid tiden för kapitalismens störtande, kommer att göra det omöjligt att utan vidare införa ett kommunistiskt fördelningssystem. Följaktligen förklarar han inte förekomsten av borgerliga fördelningsnormer - en förekomst som, efter vad Bettelheim försäkrar, väsentligen beror på att vissa borgerliga rättsnormer dröjt kvar - med hänvisning till företeelser i den rättsliga överbyggnaden, utan pekar i stället på produktivkrafternas otillräckliga utvecklingsgrad:

'Här råder uppenbarligen samma princip, som reglerar varuutbytet, såvitt utbytet rör likvärdiga ting. Innehåll och form är förändrade, emedan under de förändrade förhållandena ingen kan ge något annat än sitt arbete och emedan å andra sidan ingenting kan övergå i egendom åt de enskilda utom individuella konsumtionsmedel. Men ifråga om fördelningen av de sistnämnda bland de enskilda producenterna råder samma princip som vid utbytet av varuekvivalenter, lika mycket arbete i en form utbytes mot lika mycket arbete i en annan.

I en högre fas av det kommunistiska samhället, sedan individernas förslavande underordning under arbetsfördelningen, och därmed även motsättningen mellan andligt och kroppsligt arbete, försvunnit; sedan arbetet blivit inte bara medlet till livet utan själva det första livsbehovet; sedan med individernas allsidiga utveckling även produktionskrafterna vuxit och alla den kooperativa rikedomens källflöden flyter fullare -först då kan den trånga borgerliga rättshorisonten helt överskridas och samhället skriva på sina fanor: Envar efter sin förmåga, åt envar efter hans behov' (Karl Marx, Till kritiken av det socialdemokratiska Gothaprogrammet, Stockholm 1970; sid 15-18).

Med andra ord: Marx bekräftar vår analys, det vill säga, att den väsentliga motsättningen i övergångsskedet är motsättningen mellan det ickekapitalistiska produktionssättet och de borgerliga fördelningsnormerna, och att det följaktligen är alldeles överflödigt att någon annan stans leta efter ursprunget till och meningen med varukategoriernas fortbestånd i detta skede. Att inte inse detta är att tillämpa mekaniska kriterier på företeelser, som till sin natur står i motsättning till varandra. Den, som glömmer bort det, kommer att i dialektiken få lära känna en skön kvinna - utan medlidande.

Ernest Mandel