Den revolutionära vägen för Latinamerika
Av Hector Béjar, Hugo Blanco, Livio Maitan, Ernest Mandel, Hugo Moscoso m.fl.
Partisan/Röda Häften 13/14
Betydelsen av den militära reformismen och av Ovando-styret i Bolivia
(Resolution antagen av P.O.R. - det revolutionära arbetarpartiet - bolivianska sektionen av 4: e Internationalen)
1) Världsrevolutionens utveckling och imperialismens försvarsåtgärder
För att korrekt kunna förstå de händelser som utspelats i Bolivia sedan den 26 september 1969 är det nödvändigt att placera dem i deras sammanhang, som del av situationen i Latinamerika och världen och som ett uttryck för styrkeförhållandet mellan den uppåtstigande revolutionen och kontrarevolutionen i försvarsställning. Den senare använder sig av alla tillgängliga medel - från krig och terrorism till "revolution" i vissa kolonier eller halvkoloniala länder för att undvika större revolutioner.
Imperialismens breda offensiv som intensifierades i början av 60-talet, särskilt genom Vietnamkriget, har inte kunnat hejda den långsamma söndervittringen av dess dominans över den koloniala och halvkoloniala världen. Dess starka militära och ekonomiska makt har lidit nederlag på Kuba och i Vietnam. Den latinamerikanska revolutionens partiella nederlag med uppkomsten av militärdiktaturer och arbetarrörelsens stagnation, Nkrumahs fall i Ghana, kontrarevolutionen i Indonesien, det arabiska nederlaget mot Israel, avlägsnandet av Odinga Oginga i Kenya, gerillans nederlag i Bolivia 1967 och mordet på Che, nederlag som var allvarliga, har likväl inte kommit att ändra styrkeförhållandena till revolutionens nackdel. Efter dessa slag återtar den koloniala revolutionen, med Kuba och Vietnam, sin frammarsch, denna gång kombinerad med revolutionens mognande i själva de imperialistiska metropolerna.
Imperialismens nederlag i Vietnam är redan ett erkänt faktum som har återverkningar i världsomfattande skala. Efter att ha försökt ge revolutionärerna i Asien en läxa genom militär terror, måste imperialismen nu dra sig tillbaka inför de vietnamesiska massornas okuvliga framfart, till priset av sin prestige inte bara inför Asiens folk utan också inför hela den koloniala världen. Förutom detta har kriget i Indokina och det amerikanska nederlaget inre ekonomiska och politiska konsekvenser i USA: inflation, dollarkrisen och radikaliseringen av de svarta massorna och studenterna möjliggör uppkomsten av ett nytt revolutionärt avantgarde som på ett sätt utgör en tidsinställd bomb mitt i den mäktigaste imperialistiska högborgen.
Det är också tydligt att den imperialistiska offensiven, som framför allt gått genom militärregimerna, är på väg att lida ett nederlag i Latinamerika. Gerillan har inte krossats varken i Venezuela, Colombia eller Guatemala där den efter en tillfällig stagnation - framför allt på grund av interna kriser framkallade av kommunistpartiernas kapitulation - nu går framåt med ny kraft. I andra länder som Brasilien, Chile, Uruguay och Ecuador gör gerillan sin debut genom uppseendeväckande slag mot de imperialistiska förtryckarna och deras nationella lakejer. I Argentina och Mexiko skakas den kapitalistiska grundvalen av massrörelsen kombinerad med direkta upproriska aktioner.
Den amerikanska imperialismen, som lidit militärt nederlag i Asien och är hårt pressad i Mellanöstern och Latinamerika, är i trängande behov av att ompröva sin politik i Latinamerika. Mitt i den nordamerikanska kapitalismens ledande skikt uppstår alarmerande rop inför det revolutionära uppsvinget, som inte kan hållas tillbaka och ännu mindre krossas på militär väg; dessa rop rekommenderar försiktiga förändringar för att på samma gång stilla de latinamerikanska massornas missnöje och rättfärdiga de borgerliga regeringarna för att återge dem ett minimum av förtroende inför de egna massorna.
Nixons sändebud Rockefellers rundresa i Latinamerika fyllde de nordamerikanska regeringskretsarna med oro: den fick dem att inse de borgerliga regeringarnas och militärdiktaturernas svaga ställning. Dessa kunde i åtskilliga områden inte ta emot honom, och de kunde i andra ta emot honom endast på flygplatser eller isolerade ställen mitt bland bajonetter under ett imponerande säkerhetsuppbåd. Nixons utsände blev av befolkningen knappast mottagen som en vän, utan som den mest föraktliga allmänna fiende. Rockefellers rapport vid slutet av resan återger denna oro: han varnar inför de faror som i denna del av världen hotar det kapital som investerats av imperialistiska företag och det s.k. "västerländska levnadssättet".
Inspirerade av fruktan att imperialismen skall förlora sin ställning går hans råd i riktning mot sundare relationer och ett stärkande av alliansen med de latinamerikanska borgarklasserna, för att korrigera Framstegsalliansens begränsningar och förvandla den till en "Framstegsaktion".
Genom Rockefellers rapport och Nixons tal kan man spåra en tendens till skräck inför imperialismens nederlag; imperialismen som försöker behålla denna kontinent genom att använda sig av två stödjepelare, den ena militär och den andra ekonomisk och social. Om det är sant att idén att kombinera den väpnade motattacken med en social motattack redan fanns i Framstegsalliansen, så är det inte desto mindre sant att det är den militära offensiven som använts mest energiskt, medan den andra metoden haft mycket liten betydelse.
Rockefellers råd var å ena sidan politiska (skapandet av ett latinamerikanskt säkerhetsråd, upprustning av de nationella arméerna, avskaffande av Hickenloopers, Symintons och Roess' ändringsförslag), å andra sidan ekonomiska (lättnader i tullarna för utvecklingsländer, högre skatt för länderna i området, prisstabilisering på en nivå som speglar rättvisa löner, stöd åt områdets marknader och banker, granskning av sjötransportavgifter, nya överenskommelser beträffande kaffet, ekonomisk hjälp under en längre tidsperiod, finansiering av fullständiga program - inte av projekt, finansiering av infrastrukturen, sänkning av vinstskatten, avskaffande av tillläggsklausulerna, omstrukturering av utlandsskuldernas användning, etc.). De motsvarar en mera elastisk inställning som framträder i de imperialistiska metropolerna under revolutionens slag, och som försöker dölja den koloniala utsugningen genom välgörenhetsprogram och vissa eftergifter för att befästa de vacklande latinamerikanska borgerliga regeringarna. Det är denna nya, moderna linje som har utnyttjat misslyckandet för MacNamaras teori - upprätthållande av inre lugn och stabilitet i varje land endast med hjälp av säkerhetsåtgärder (armé, polis, speciella säkerhetsstyrkor) - och som föreslår djärva förändringar - inberäknat "revolutioner" - för att förekomma allvarliga explosioner som skulle hota det imperialistiska herraväldet. Med andra ord: släppa efter något för att inte förlora allt.
Denna nordamerikanska linje är förbunden eller snarare associerad med de borgerliga reformistiska latinamerikanska rörelserna. Det är den som leder dessa strömningar och regeringar som talar om att bekämpa kommunismen genom att attackera de sociala orättvisorna; det är den som talar för att kontinentens försvar och skapandet av ett interamerikanskt system måste uppnås inte bara med hjälp av militära medel, utan också genom sociala och ekonomiska åtgärder. Allt dessa strömningar i själva verket strävar efter är att bevara det kapitalistiska systemet och att kunna försvara det under fördelaktigare villkor. De förändringar den för fram varierar från land till land allt efter landets speciella karaktär, krisens allvarlighet och revolutionens mognad, men de befinner sig alltid inom den imperialistiska förtryckarregimens ram. En sak är säker: revolutionens uppsving tvingar imperialismen och dess nationella lakejer att använda sig av en ny taktik, att förfina och försöka dölja sina metoder för den koloniala utsugningen, men detta kan inte bedra massorna och det revolutionära avantgardet i Latinamerika. Imperialismen förblir imperialism, och många reformer som trumpetats ut försvinner i den byråkratiska administrativa apparaten och sviker därigenom borgarnas egna förhoppningar. Så länge revolutionens fördelaktiga styrkeförhållande mot imperialismen förblir orubbat tjänar å andra sidan de minsta eftergifter, de sällsynta brödsmulorna, endast till att underblåsa den revolutionära glöden i Latinamerika. Varje seger ger massorna medvetenhet om deras egen styrka och påskyndar obönhörligt steget mot socialismen. Inför detta återgår imperialismen snart till att bli vad den alltid varit: den koloniala utsugningens polis som stöder sig på sin militära styrka. Den förbereder sig redan för detta genom skapandet av Säkerhetsrådet och de nationella arméernas upprustning. Men om offensiven - först enbart militär och därefter kombinerad med det s.k. utvecklingsprogrammet - inte lyckats avväpna revolutionen, kan inte heller en annan förändring av taktiken åstadkomma detta, eftersom dess historiska öde är förutbestämt: att störta samman för att lämna plats åt det nya socialistiska samhället.
Man måste alltså sätta den bolivianska militärregeringen i detta sammanhang till den övriga världen, och speciellt till det övriga Latinamerika: nämligen att imperialismen använder sig av förebyggande åtgärder för att försvara sig.
Ovando-regimens framträdande är bourgeoisiens intelligenta, förebyggande svar på den ostadiga situationen i Bolivia. Det är regimens allvarligaste försök att hålla tillbaka den revolution som mognar och stiger upp ur massorna vid sidan av en ovanifrån manipulerad "revolution", även om detta sker på bekostnad av vissa speciella ekonomiska intressen. Men det bevarar hela tiden det imperialistiska herraväldets struktur.
2) Gerillan och arbetaruppsvinget tvingar generalerna att vidta försvarsåtgärder
Bedömningen av orsakerna bakom Ovando-regimens uppkomst såsom varande av förebyggande natur bekräftas i inledningen till de väpnade styrkornas "Revolutionära mandat" och i de första deklarationerna, vilka förnyats av de nya ministrarna och armécheferna.
I själva verket rättfärdigar general Ovando i sina första uttalanden i inledningen till det "Revolutionära mandatet" avsättningen av Siles Salinas på följande sätt:
a) de väpnade styrkornas attityd dikterades av den fara i vilken nationen befann sig med hänsyn till den yttersta vänsterns framgångar och gerillastyrkornas ökande aktivitet;
b) genom den utländska interventionen i form av gerillatrupper;
c) genom Siles-regimens oförmåga att bekämpa terroristerna;
d) för att undvika vietnamisering av Bolivia;
e) genom nödvändigheten att bemöta anarkin på ett "revolutionärt" sätt och inte genom användning av rent våld, som är är odugligt i längden.
Detta är fullständigt klart och visar tydligt den nya civil-militära regimens verkliga mål. Liksom i november 1964, då det folkliga upproret på samma sätt satte det kapitalistiska samhällets institutioner i fara, måste generalerna med de medel som de anser vara bäst lämpade bemöta den nya mobiliseringen av folket, av arbetar- och bondemassorna, av universitetsstudenterna, etc., vars starkaste och mest dynamiska uttryck är gerillan.
Strax före störtandet av Siles Salinas förklarade de militära cheferna att gerillan inte hade försvunnit, trots de slag E.L.N. fått motta och mordet på Inti Peredo, vilket var det samma som att erkänna ett nederlag för militärernas planer. Repressionen lyckades inte krossa revolutionärerna: det är därför man nu - efter polisens och militärens offensiv - prövar andra metoder. Man kan här se hur armén anstränger sig att rädda regimen genom att isolera gerillan. Arméns överbefälhavare general Torres förklarar situationen ännu bättre, när han i sina tal säger: "Armén har övertagit gerillans fana."
Man får inte glömma bort det faktum att armén har påtagit sig ansvaret för det kapitalistiska systemets räddning i Bolivia. Men i det kristillstånd som bourgeoisien och dess partier befinner sig - med utvidgningen av den väpnade revolutionen tack vare E.L.N.-gerillan - kan man inte uppnå denna räddning enbart med hjälp av förtryck, vilket för övrigt redan misslyckats, utan genom en ekonomisk utvecklingsplan. Detta är den nya filosofin för den kärna av militärer som ärvt makten efter president Barrientos.
För att kunna förstå den djupa förvirringen hos militärcheferna när de ser den kapitalistiska staten störta samman, måste man erinra sig den allvarliga kris som existerade redan under Barrientos diktatur: den borgerliga statsapparatens djupgående kris som hotade att dra med sig alla de nationella institutionerna. Som ett uttryck för denna kris har man kunnat se ministerns handlande i Antonio Arguedas' regering, dåvarande arméchefen general Vasques Semperteguis uppror, sammanstötningarna och slitningarna inom själva regeringskretsarna (parlamentet, rättsväsendet, de verkställande organen), skandalerna vid Matilde-gruvan och vid byggandet av gastransportsystemet till Argentina och åtskilliga andra skandaler genom vilka en del av de makthavande skaffade sig egna fördelar. Detta mot bakgrund av landets inre ekonomiska kris, kännetecknad av en budget med kroniskt underskott, en skuld till utlandet som uppgår till 15 % av de årliga inkomsterna (vilket poängterades i Rockefellers rapport) och en inkomst per invånare som stadigt minskar (150 dollar 1950, 80 dollar 1968 enligt en parlamentsrapport av minister Medeiros). Men ännu allvarligare var att den objektiva situationen drev på massornas kamp och framkallade en radikalisering av stora delar av kyrkan och intelligentsian. I detta sammanhang framstod gerillan som en förlängning av den revolutionära massrörelsen, som avbrutits i sin utveckling och vars perspektiv stympats av massakrer, förtryck och militärens intervention vid gruvorna. Om Ches gerilla 1967 åtnjöt ett brett folkligt stöd, sker dess uppdykande på nytt 1969 med Inti Peredo i en mycket mognare konjunktur, i vilken studenter, präster, arbetare och medelklassens radikaliserade skikt inte längre tvekar utan accepterar den väpnade kampen som enda vägen till nationell och social befrielse. Detta allmänna omdöme har tagits upp av gerillan, som stöder och livnär det. Rädslan har inte paralyserat folket. För folket liknar gerillan de första kristna som ställdes inför lejonen i en romersk cirkus: när en kämpe faller stiger en annan opp, inspirerad av sin tro, viss om seger.
Enbart repressiva, militära metoder visar sig alltså otillräckliga. Att fortsätta denna väg - under de förhållanden vi beskrivit - skulle innebära att påskynda den katastrofala explosionens utbrott och att befolkningens stora massa går över till gerillasoldaternas sida. Detta har militärens generalstab förstått. För att undvika katastrofen måste man - i stället för att angripa folket genom militär kontroll och obarmhärtigt förtryck, i stället för att använda sig av våld som försvagar sig självt utan att framkalla förändringar - "göra revolution" ovanifrån, liberalisera regimen och lossa de utländska företagens kvävande grepp om landets ekonomi. Som general Torrez erkänner måste man återta den fana som gerillasoldaterna hänger ut framför folkets ögon. Man var tvungen att med ett utvecklingsprogram och med ordet "revolution" gömma galgen och kulsprutan som man hade använt mot gruvarbetarna. När man angriper en fruktansvärd och katastrofal sjukdom, måste man använda sig av heroiska botemedel. Det var detta val den borgerliga regimen i Bolivia stod inför.
3) De väpnade styrkorna vid makten har blivit bourgeoisiens politiska parti
De väpnade styrkorna tog makten i november 1964 i Bolivia. De traditionella borgerliga partierna hade förlorat sitt historiska värde. De hade visat sig vara oförmögna att förstå världssituationen, den nationella situationen och det nya styrkeförhållandet. Föråldrade, förstenade och splittrade hade de visat sig oförmögna att försvara den av imperialismen etablerade ordningen och den lokala kapitalismen mot folkets och arbetarnas revolution.
Detta politiska tomrum - som Ovando ibland kallade det -fylldes av armén, som började fungera som ett politiskt parti.
Militärapparaten antog faktiskt en politisk organisations alla funktioner. Alla från sergeanter till generaler erhöll, förutom antigerilla- och antiupprorsträning för städerna av nordamerikanska specialister, speciell politisk undervisning med åtskilliga privilegier som ersättning: välbetalda administrativa befattningar och höjningar av den militära solden på 300 %. De väpnade styrkornas generalstab blev en Politisk Kommitté eller en Centralkommitté för Armén-Partiet. De väpnade styrkorna genomgick en betydelsefull kvalitativ förändring. De var inte längre de gamla väpnade styrkorna, den gamla armén. Denna förändring består av en särskild militärpolitik och av militärens övertagande av partiets roll, något som i sin tur medför en militarisering av den politiska aktiviteten i nationell skala. Armén-Partiet, eller det väpnade politiska partiet, har utan avbrott monopoliserat den politiska makten sedan 1964. Det har styrt landet under olika yttre former: militärjuntan (Barrientos, Ovando), konstitutionell regering (Barrientos, Siles) och nu civil-militär junta.
Dessa olika yttre former, som Armén-Partiet har antagit under den tid det haft makten, är endast formella och bestäms av de interna och internationella styrkeförhållandenas taktiska behov. Under de olika skepnaderna är det hela tiden samma väpnade styrka bakom partiet. Den kapitalistiska staten har aldrig tidigare liknat rena beväpnade enheter i samma grad som idag. Efter att ha lagt beslag på den fullständiga makten kan det militära högkvarteret skrytsamt säga: "Staten, det är jag!"
Detta betyder inte att det inte längre finns skiljaktigheter inom själva Armén-Partiet, som exempelvis de kotterier som kämpar om de bästa befattningarna, först och främst om posten som republikens president. Men dessa delar agerar som fraktioner i ett politiskt parti med en gemensam nämnare: Viljan att rädda kapitalismens struktur, där den enda skillnaden gäller metoderna att uppnå detta resultat.
Siles Salinas' regim har inte under ett enda ögonblick avbrutit militärdiktaturens kontinuitet. Siles regerade praktiskt taget inte alls; han var en marionettpresident som inte ens hade makt att nominera underordnade tjänster i de lokala administrationerna (fallet Valenzuela i Cochabamba). Hans omåttliga smak för en ytligt sett framträdande roll ledde till att han tolererade en sådan situation. Den styrande kraften förblev Armén-Partiet, som med hjälp av sina divisioner i de olika distrikten, sitt flygvapen och sin flotta kontrollerade landet och genomförde sina egna beslut bakom ryggen på Siles.
Armén-Partiet har allt efter behov bildat och upplöst civila politiska grupper, till vilka gamla småpartier anslöt sig för att ge ett intryck av att ha ett socialt stöd på basnivå. De civila som passerat genom ministrarnas departement representerar inte någon politisk styrka alls, har aldrig haft någon reell makt och deras inflytande begränsas till den roll som tilldelas dem av Armén-Partiet, som ändrar taktik helt efter eget godtycke.
4) Armén-Partiets historia och sociala natur
"Vi kommer att kännas igen genom våra gärningar", sade general Ovando. Det är onekligen sant. För att säga sanningen känner vi redan igen dem genom deras handlingar, och vi vet redan vad de bolivianska arméstyrkorna är kapabla att genomföra.
Generalernas uttalanden är tillräckliga för att avslöja de verkliga orsakerna till regeringens omorganisering. I juridiken "utgör en ofullständig bekännelse ett fullständigt bevis". Men när det gäller politik är detta kriterium otillräckligt. Statens sociala natur eller klassnatur är avgörande för att bestämma dess natur, för att bedöma en revolutionär process och dess ledares möjligheter. Detta gör att man kan undvika misstag i ibland motsägelsefulla och förvirrade konjunkturella situationer.
Arméstyrkorna är en beståndsdel av staten. I vårt land representerar de den härskande borgerliga klassen, som är direkt underordnad imperialismen. I denna period av ett världsomfattande krig mellan socialism och imperialism utgör de faktiskt en integrerad del av imperialismens internationella armé, vars ledning sitter i Pentagon. Detta är en så elementär sanning att till och med barn känner till den.
Efter att ha besegrats av det väpnade folket 1952 återuppbyggdes den bolivianska armén av imperialismen. General Ovando har erkänt att den tog emot nordamerikanska vapen utan M.N.R.-regeringens vetskap. Dessa höga militärchefer, liksom dess mellankadrer, har genomgått speciella kurser i Panama. Den nordamerikanska militärkommissionen arbetar tillsammans med den bolivianska arméstaben i Miraflores-fortet. Det är de nordamerikanska rådgivarna som tränar speciella enheter att sättas in mot gerillan och upproren i städerna. Arméstyrkorna har byggts upp, fått militär, teknisk och politisk utbildning samt beväpnats av Pentagon. Detta militära stöd fortsätter idag, efter nationaliseringen av Gulf Oil Company och efter general Ovandos förklaring att han befinner sig i krig mot imperialismen.
Den bolivianska militärkasten har genom sin roll i statsapparatens maskineri, genom sin utbildning och genom sin privilegierade mentalitet garanterat och försvarat "den etablerade ordningen". Bolivias militära historia är en historia av arbetar -och bondesläkter och av statskupper för att hindra massornas framsteg. Bara sedan 1964: två massakrer i Catavi-Siglo XX 1965, i Milluni och i Alto Paz samma år, i Saint Jean i Siglo XX och i Huanuni 1967, stängning av fackföreningslokaler, förstörelse av arbetarnas radiostationer m.m.; allt detta på order av general Ovando som vid denna tidpunkt var överbefälhavare för de bolivianska arméstyrkorna och nu för militärjuntan
vid makten.
Då detta är arméstyrkornas historia - idag vid makten i form av Armén-Partiet - kan det förefalla underligt att hela denna institution helt plötsligt, utan diskussioner och utan allvarliga inre kriser ändrar sina idéer, söker blanda bort sitt förflutna och blir progressiv, revolutionär och antiimperialistisk. Vad är då orsaken till detta mirakel?
Det är inte frågan om att förneka möjligheten av en förändring inom vissa delar av armén, under inflytande av det "socialistiska lägrets" tekniska, vetenskapliga och militära segrar och imperialismens nederlag inför de revolutionära massornas framryckning.
Klasskampen skonar förvisso inget organ, hur monolitiskt det än må vara, och den bolivianska armén är inget undantag. Men endast revolutionen, den väpnade revolutionära kampen, kan upplösa den förtryckande armén och frigöra de delar av den som - påverkade av folket - integreras i den nya Befrielsearmén vilken uppstår ur folket. Liksom Lenin tror vi inte på en helomvändning av armén och dess militära beteende genom ren övertalning och inte heller på ett uppvaknande av dess "medvetenhet". Det är gerillan och den väpnade kampen som kommer att splittra och demoralisera denna armé och vinna de progressiva delar den kan ha. Detta är den historiska lärdom man kan dra alla av revolutioner.
Men det är nödvändigt att noga klargöra att ett instrument som Armén-Partiet inte kan ta ledningen för en revolution som skulle kunna leda till nationell och social befrielse i Bolivia. I den nuvarande världssituationen, som är en övergång mellan två system och produktionssätt, innebär revolutionen en direkt kamp för socialismen. Civilisationens och de underutvecklade folkens framsteg sker nödvändigtvis via störtandet av kapitalistklassen och nederlag för imperialismen som är dennas stöd.
För övrigt bekräftar de makthavande militärerna själva att de inte har som målsättning att bygga ett socialistiskt samhälle och att de inte är villiga att leda proletariatet till makten. Vi betonar att Armén-Partiet är en ersättning för de krisdrabbade traditionella borgerliga partierna och att det har påtagit sig uppgiften att bevara det kapitalistiska systemet inom ramen för den imperialistiska dominansen. Men denna räddning av kapitalismen kan endast genomföras genom extrema åtgärder, genom att offra en del av de utsugande och exploaterande klasserna under de nuvarande politiska förutsättningarna i Bolivia, med den katastrofala ekonomiska situationen som reducerar staten till en internationell tiggare kvävd av kontrollen från kapitalistiska företag och olika nordamerikanska organ, en situation där den makthavande armén själv saknar medel för sitt underhåll och än mer för sin modernisering. Upproret med gerillan i ledningen hotade att förstöra systemets försvarsställningar: strypningspolitiken och massakrerna hade misslyckats. I denna situation var man tvungen att - helt i överensstämmelse med den nya nordamerikanska linjen - åter föra fram paroller om att "göra en antiimperialistisk revolution". Det är därför vi kan se de av Pentagon utbildade och av Ovando ledda militärerna nu framställa sig som "vänsternationalister". några månader efter att de av Pentagon hade inbjudits till U.S.A.
Detta är inte något nytt: i vissa omständigheter har de utsugande klasserna sett sig tvingade att "vänstervrida" sig och göra eftergifter för att kunna försvara sina intressen på ett bättre sätt. Men dessa utsugande klasser, som håller makten i sina händer just tack vare sin förmåga att manövrera, återtar snart vad de har lämnat och ökar än en gång sina privilegier så snart svårigheterna har övervunnits.
5) "Det revolutionära mandatets"' teoretiska och politiska innehåll
Denna slutsats bekräftas vid läsningen av det programmatiska dokument som arméstyrkorna gett ut under namnet "det revolutionära mandatet". Detta försök till politisk teoretisering når knappast upp till nivån av ett borgerligt reformistiskt program, och dess typiskt populistiska ordval tjänstgör som maskering för målsättningen.
De centrala och ledande idéerna, kan i själva verket sammanfattas i följande punkter:
1) Nationell modell för statens organisering. "Inte enbart kapitalistisk, inte enbart socialistisk." Samexistens av olika ägande-typer (statlig, kooperativ, privat).
2) Nationell suveränitet över energikällor och råvaror. Återtagande av de tillgångar som lämnats bort på ofördelaktiga villkor eller förändring och anpassning av statens deltagande i deras exploatering.
3) Tung industri utgående från gruvorna och industriell revolution på landsbygden.
4) Skydd för den nationella industrin och det nationella kapitalet samt garantier för privata utländska investeringar.
5) Försök med löneförhöjningar och delaktighet i vinsterna.
6) Självbestämmanderätt och rätt att ha förbindelser med de
socialistiska länderna.
7) Nationell enhet och klassallians.
Som man lätt kan se är inte dessa punkter helt nya. M.N.R.:s högerflygel har redan populariserat dem; de motsvarar ett borgerligt program, för en regim som befinner sig i en farlig krissituation.
Skapandet av en könlös stat - varken kapitalistisk eller socialistisk - är ur politisk-vetenskaplig synpunkt absurt. Alla vet att staten är en förtryckande apparat som uppstod för att försvara den härskande klassens privilegier och intressen. Den kapitalistiska staten skyddar bourgeoisien som tillägnar sig det av arbetarna producerade sociala överskottet.
Arbetarstaten eller den socialistiska staten tillvaratar den makthavande arbetarklassens intressen, drar upp den kapitalistiska utsugningen med rötterna och skapar förutsättningar för uppbygget av socialismen. En mellanliggande stat som varken är kapitalistisk eller socialistisk kan inte existera. Detta är stats-teorins ABC, erkänd till och med av kapitalismens teoretiker. Om man använder sig av en sådan formulering är det av nödvändigheten att lura massorna. Å andra sidan ändrar inte förekomsten av statlig, kooperativ eller privat egendom statens natur, eftersom den bolivianska regimen fortfarande har sin grund i utsugningen av lönearbetet och företagens tillägnande av mervärdet. Den statliga egendomen - liksom den kooperativa - lyder under kapitalismens lagar och hela landet är fortfarande en länk i den imperialistiska kedjan.
Vad beträffar planerna att försvara den nationella suveräniteten är motsättningarna i Armén-Partiets program tydliga; de avslöjar dess gränser och svagheter. Å ena sidan bekräftar de att de kommer att återta de tillgångar som utlämnats under ofördelaktiga villkor eller att en rättvis fördelning skall framtvingas. Därpå bekräftar de att utländska investeringar som tryggar landets utveckling skall beskyddas. Vi står återigen inför en ny demagogisk absurditet. Inget utländskt imperialistiskt företag investerar i ett underutvecklat land för att utveckla det. Utländska investeringar söker högre profitkvoter och dess politik är baserad på utplundring. De halvkoloniala ländernas eftergifter för att kunna utnyttja sina naturtillgångar skadar därför det nationella intresset. Ingen eftergift kan möjliggöra " ett rättvist deltagande" till förmån för staten. Bolivias, Latinamerikas och alla världens koloniala och halvkoloniala länders historia är ett tragiskt bevis på detta. När man skyddar utländska investeringar, tar man inte hänsyn till denna erfarenhet och öppnar i själva verket dörren för imperialistisk kolonialisering.
Talen om industrialisering och om försvaret av den nationella industrin och det nationella kapitalet är en del av den borgerliga vapenarsenalen och förutsätter en utopisk självständig utveckling av kapitalismen i Bolivia.
Suveräniteten och utvecklingen är två sammanhängande problem, som inte kan lösas inom ramen av ett kapitalistiskt-imperialistiskt system. De koloniala och halvkoloniala ländernas underutveckling eller "efterblivenhet" har möjliggjort metropolernas snabbare utveckling. Vi är ett underutvecklat land endast därför att den imperialistiska metropolen beslagtar det sociala överskott som produceras av landet, inte enbart genom de utländska företagens direkta utsugning, utan också genom hela den politiska-ekonomiska struktur imperialismen skapat, en struktur där bytesförhållandena spelar en mycket viktig roll. En ansvarsfull, allvarlig revolutionär politik som verkligen försöker utveckla Bolivia, måste bryta denna onda cirkel av beroende och utsugning. Bolivia kan inte utvecklas under en ekonomi som är bunden till det imperialistiska systemet.
Borgerliga program som "det revolutionära mandatet" har misslyckats med M.N.R. i Bolivia, Frei i Chile, Betancourt i Venezuela, Belaunde i Peru, etc. Efter att ha misslyckats med det militära terroristiska förtrycket lanserar armén det regeringsprogram den bekämpade 1964, denna gång utsmyckat med ett populistiskt språk. Armén-Partiet som har påtagit sig uppgiften att rädda regimen och fylla de borgerliga partiernas roll kommer också att misslyckas, eftersom den inte har någon möjlighet varken till verklig utveckling, nationellt oberoende eller till att lösa den kroniska krisen, i och med att den kvarstår inom imperialismens ram. Å andra sidan är det tydligt att massorna inte kommer att acceptera uppoffringar för en industrialisering under beroende och utsugning. Massorna avstår inte från sina klassintressen; det finns redan motsättningar som kommer att utvecklas till en sammanstötning med Ovando-regimen. När arméns mission att rädda regimen med hjälp av ett torftigt borgerligt program har misslyckats, kommer den att på nytt ta sin
tillflykt till öppet förtryck som 1965.
Nationaliseringen av Gulf Oil Company, som påtvingades Ovando-regimen då det imperialistiska företaget vägrade öka statens deltagande, är en borgerlig åtgärd. Som ett isolerat beslut håller det sig inom den kapitalistiska strukturen utan att medföra några verkliga fördelar för folket, vilket också var fallet med nationaliseringen av gruvorna.
Man måste vara medveten om att nationaliseringen av Gulf Oil Company var en "heroisk" åtgärd som Armén-Partiet vidtog för att bemöta den borgerliga regimens katastrofala upplösning. Det är visserligen sant att denna åtgärd skadar en viss imperialistisk trusts speciella intresse, men det är också tydligt att den tillfälligt har avväpnat de revolutionära krafter som var på väg att explodera. Imperialismens representanter har försvarat denna handling trots att den inte behagade dem; bland dem Rockefeller, därför att det nu gäller att välja mellan "det nya släktet av progressiva militärer" som dyker upp i Latinamerika och "los barbudos" (= de skäggiga) d.v.s. revolutionärerna.
Teoretiskt går "Det revolutionära mandatet" inte längre än den borgerliga reformismen och revisionismen, som stöder sina teorier på den utopiska existensen av en progressiv borgarklass och på den revolutionära processens uppdelning i två olika och separata etapper. Dessa teorier har redan dömts ut av historien. I denna av imperialismen dominerade period kan aldrig varken kapitalism eller en nationell borgarklass rädda ett land från "efterblivenhet" eller underutveckling. En sådan "revolutionär borgarklass" existerar inte, vilket är anledningen till att uppgiften att befria massorna och leda dem till framgång tillkommer de socialistiska revolutionära krafterna, arbetarklassen.
Den kubanska revolutionens seger innebär den borgerliga reformismens och revisionismens slutgiltiga begravning. Fidel Castros ord vid avslutandet av O.L.A.S.:s första konferens år i detta sammanhang definitiva: "De s.k. marxistiska politiska dokumenten ger intryck av att komma från arkiv där man kan begära en modell, modell 14, modell 13, modell 12, alla likadana med samma fraseologi... Vad skiljer dem från katekes, en litania eller ett radband? Där finns 40 år gamla teser. För att bara citera ett exempel: den beryktade tesen om de nationella borgarklasserna. Hur mycket arbete har inte varit nödvändigt för att övertyga sig om att detta var ett absurt schema för denna kontinent? Bara papper, bara fraser, bara ord i väntan på den liberala, progressiva, antiimperialistiska bourgeoisien. Och vi frågar oss verkligen om det finns någon kvar idag som tror på någon som helst bourgeoisies revolutionära roll på denna kontinent."
Vårt ställningstagande är klart. Bolivias "efterblivenhet" och underutveckling kan inte lösas med hjälp av ett borgerligt programs ofullständiga åtgärder, utan endast genom en socialistisk revolution, ledd av den Sociala och Nationella Befrielsens Revolutionära Armé, uppbyggd ur gerillan. En revolution som har som mål att i Bolivia skapa en ny stat och ett nytt samhälle på den väg som öppnats av det socialistiska Kuba, en process som kommer att kulminera i störtandet av imperialismen i hela Latinamerika.
För att stödja sina anhängare, som brukligt är, uppmanar "Det revolutionära mandatet" till bildandet av ett Socialt Förbund eller en klassfront som skall ena borgarklassen, mellanskikten och arbetarmassorna. M.N.R.:s regeringar sade sig också vara "fler-klassiga", men alla arbetare vet att deras politik var borgerlig och anti-proletär och att de slutade som lakejer åt imperialisternas intressen.
Ovando-regeringen kräver arbetarmassornas stöd, men i dess program omnämns inte något av arbetarklassens specifika problem. Den erbjuder sig endast att studera möjligheten av löneförhöjningar och delaktighet i vinsterna. Medan den garanterar det nationella kapitalet och skyddar de utländska privata investeringarna, skyndar Ovando-regeringen sig att blockera lönerna. Detta är ingenting annat än en upprepning av den ekonomiska politik som varit i kraft sedan M.N.R. och under Barrientos-epoken, och som består i att låta arbetarna lida för krisens konsekvenser.
Vad beträffar den internationella politiken har ett kapitalistiskt lands upprättande av politiska förbindelser med Sovjetunionen för länge sedan upphört att vara en revolutionär åtgärd. Tvärtom, Sovjetunionens närvaro i ett land som genomgår våldsamma revolutionära kriser utgör ett stöd åt de moderata konservativa tendenserna, eftersom Sovjetunionen proklamerar och praktiserar fredlig samexistens, är fientligt till gerillarörelserna, till den revolution där massorna med våld erövrar makten, och eftersom de stöder den "fredliga övergången till socialismen". Oberoende av de ekonomiska överenskommelserna behagar denna Sovjetunionens inställning politiskt Ovando-regeringen. Den colombianska bourgeoisien tog också sin tillflykt till sina förbindelser med Sovjetunionen inför gerillans utveckling. Sovjetunionens förbindelser och ekonomiska samarbete med de borgerliga regeringarna, som hotas av revolutionen, utgör - som Castro säger - ingen hjälp åt socialismen.
Slutsatsen är given. "Det revolutionära mandatet' som program och Ovando-regeringens åtgärder tillhör vapenarsenalen för en bourgeoisie som har trängts mot väggen, som genomgår en katastrofal kris och som ser sig tvingad att genomföra vissa till utseendet radikala och djärva reformer för att bromsa och upplösa den skadliga revolutionära process som leds av gerillan och även för att undgå en dödlig ekonomisk kris. Innan den sprängs i bitar av revolutionen försöker bourgeoisien förlänga sitt liv; även om det sker till priset av vissa av dess egna intressen.
Armén-Partiet - som hotas av gerillans framgångar och massornas radikalisering - har börjat använda sig av ett "vänster -språk", men utan att dess avsikter därför går utöver den borgerliga statens modernisering, en föryngring ovanifrån, en rappning av fasaden, utan att angripa de verkliga orsakerna till landets underutveckling. Militärchefernas vackra föredrag berör inte den nationella och imperialistiska utsugningens struktur. Ovando förklarar till exempel att han för ett dödligt krig mot imperialismen; men vad är detta för ett krig om imperialismen fortfarande tränar den bolivianska armén och "Fredskåren" och de imperialistiska militärbeskickningarna fortsätter att arbeta i Bolivia? Detta krig är en fars, liksom de boxningsmatcher som är uppgjorda i förväg, med känd utgång.
Kampen för Bolivias nationella självständighet är en mycket allvarligare fråga, som inte klaras av genom en nationalisering av Gulf Oil Company. Den nationella frigörelsen är oupplösligt sammanbunden med den Sociala Revolutionen och endast kapitalismens krossande, imperialismens nederlag och upprättandet av socialismen möjliggör dess seger. Detta har Kuba visat. Det är den segerrika kubanska revolutionens väg som vårt land och hela Latinamerika måste följa!
6) Partiernas omorganisering inför Ovandos regering
Som vi redan nämnt är Armén-Partiets operation "räddning av den kapitalistiska staten" ett försök att politiskt avväpna massorna och de s.k. vänster-oppositionella grupperingarna.
Det första resultatet bestod i folkets avvaktande hållning och de förhoppningar som uppkommit inom breda skikt. Tack vare detta har militären - utan att riskera något - kunnat minska bevakningen av gruvorna för att på så sätt ge intryck av en återgång till ett demokratiskt klimat.
Med dessa åtgärder och med nationaliseringen av Gulf Oil Company har militären börjat kampen om ledningen för massornas mobilisering, vilket visas genom demonstrationen den 21 oktober 1970. Armén accepterar massmobiliseringen, men endast under sin egen ledning och kontroll.
Under händelsernas gång har man redan kunnat urskilja några avvikelser som gynnar militärernas manövrerande. Det är nödvändigt att avslöja dessa.
a) De borgerliga och småborgerliga partierna skyndar sig att vittna om sitt förbehållslösa stöd åt Ovando-regeringen. De söker vinna insteg i den genom De Nationella Vänsterfronterna. Samma sak gäller för partierna F.S.B., M.N.R., P.R.I.N. och P.D.C. På samma gång skapar regeringen sina egna partier: A.N.R. och P.R.N. Gemensamt för alla är deras opposition mot socialismen, den proletära revolutionen och gerillan. Dessa strömningar försvarar i sista hand kapitalismens status quo. Fastklamrade vid de militära bedragarna som sitter vid makten är dessa gruppers målsättning att vinna insteg i statsapparaten under förevändning av att kanalisera och leda massmobiliseringen. De erbjuder sig själva som ett folkligt stöd. Dessutom är det dessa grupper som svarar för den politiska teoretiseringen av "Ovandos vänsternationalistiska revolution".
Dessa välkända opportunisters balansgång, vilka strävar efter delaktighet i statsapparatens privilegier, har inte längre någon betydelse och massorna tar redan nu avstånd från dem på fullständigt klara grunder.
b) Allvarligare är de avvikelser som kan uppstå i arbetarrörelsen inom fackföreningsbyråkratierna och C.O.B.:s gamla ledning. Dessa ledningar består av en blandning av sovjetiska revisionister och "socialiserande" reformister och de stöds av militanter från Kommunistpartiet och P.R.I.N.
Dessa opportunistiska avvikelser har inte någon möjlighet att tillfredsställa arbetarklassens intressen och behovet av en verklig ekonomisk och social utveckling i landet genom en nationell och social frigörelse. De börjar med att erkänna - utan någon som helst sociologisk analys men med stöd av officiella uttalanden - att Ovando-regeringen förkroppsligar en verklig revolution som endast saknar folket, massmobiliseringen. Revolutionen, förklarar de, är vertikal och detta är svagheten. Man övervinner denna svaghet genom att få folket att närma sig revolutionen, genom att släppa in massorna i regeringen. Det är därför deras paroller var "arbetarna till makten" och "folket till makten", d.v.s. militären skall leda arbetarna till makten. De kompletterar detta med att ge Ovando ett program som han ska förverkliga. De tror att man från militärnationalismen går över till socialismen. För dem innebär försvaret av nationaliseringen av Gulf Oil Company att man också skall ge Ovando sitt politiska stöd och förtroende.
Fångna i detta schema har var och en sina speciella gruppkännetecken, det pro-sovjetiska Kommunistpartiet, P.R.I.N. och andra småborgerliga grupper. Kommunisterna deltar med sin gamla kliché (formulär 12, 13, 14 skulle Fidel säga) om den över klasskampen stående huvudmotsättningen mellan en förtryckt nation och den utsugande imperialistiska metropolen, med vilken de alltid rättfärdigar sin dödsdömda teori om "revolutionen i etapper" och om den "progressiva borgarklassens" roll. Upprättandet av diplomatiska förbindelser med Sovjetunionen har uppfyllt kommunisternas alla önskningar och de framstår som Ovandos bästa försvarare.
Vad gäller Loras lilla grupp, som är ett provokationsredskap sedan åtskilliga år, gör den - liksom tidigare - stora ansträngningar för att minska gerillans inflytande. Under repressionen som började i juli förra året, tog sig denna borgerliga ynkrygg lyxen att spatsera omkring och fördöma gerillasoldaterna i små kommunikéer som pressen publicerade, och höll konferenser där han förlöjligade E.L.N.:s heroiska och tappra kamp. Objektivt sett är denna förrädare och ex-revolutionärs uppträdande helt i kontrarevolutionärernas smak: under förevändning att "värdera" gerillan har han alltid försökt minska dess anseende hos massorna. Hans nuvarande inställning är - liksom tidigare - politiskt slapp och förrädisk. Han begränsar sig till en ren ekonomistisk syndikalistisk aktivism. Han håller fast vid teoretiseringen kring "massupproret", rent abstrakt och i en avlägsen icke-preciserad framtid, eftersom "förutsättningarna inte är mogna" idag och "massorna inte befinner sig i nivå med ett revolutionärt program". För denna f.d. marxist, f.d. internationalist, f.d. trotskist kommer förutsättningarna aldrig att mogna. Lora känner - liksom alla andra borgerliga ynkryggar - skräck inför revolutionen och ännu mera inför gerillans vapenskrammel. Loras öde är att sluta som Tristan Marof, som en medelmåttig och ohederlig skribent. I sina kontrarevolutionära omdömen om gerillan har han redan en god kamrat i Ricardo Anaya.
Den andra smågruppen, personifierad av P.O.R.:s ex-medlem och ex-trotskisten Amadeo Vargas, för inte någon annan tillvaro än den som regeringen tilldelat den och godkänt. Denna borgarklassens hantlangare som fifflar med och utnyttjar sig av P.O.R.:s och Fjärde Internationalens namn, stöder och glorifierar öppet militärkasten och Ovando, som för honom är "företrädare för världsrevolutionen". I djupet av sin politiska degenerering förnekar han själva revolutionens nödvändighet och försäkrar att "makten tages bit för bit". Med sin dyrkan av massorna och deras spontana mobilisering - som i själva verket döljer hans oförmåga att agera i den revolutionära processen - reducerar han programmet till en ren uppräkning av ekonomiska erövringar. Han har nu blivit en aktiv medlare mellan de borgerliga och småborgerliga partierna som stöder Ovando. Denna borgarklassens hantlangare har inget att göra med P.O.R. eller Fjärde Internationalen.
De radikaliserade massorna och de revolutionära arbetarna har inget att göra med dessa kapitulatoriska och opportunistiska avvikelser. Efter gerillans uppkomst 1967 har dessa smågrupper förlorat hela sin historiska roll för att bli smutsiga utväxter på arbetarrörelsen som måste tvättas bort.
7) Skapa en självständig massmobilisering ledd av den Nationella Befrielsearmén för att erövra makten
Ovando-regeringen och Armén-Partiet, med sitt "Revolutionära mandat" och sina uttalanden och budskap, förkroppsligar inte folkets och arbetarnas revolution. De deltar inte i den revolution för nationell och social frigörelse som går framåt i Latinamerika och i hela världen. Tvärtom är de en biprodukt av den döende borgarklassen som vägrar att dö, de utgör ett hinder och en barriär som det i upplösning stadda kapitalistiska samhället reser för att bromsa den pågående revolutionen. Därigenom utgör de också ett bevis på borgarklassens oförmåga och tillbakagång.
Vi marxist-leninistiska revolutionärer, trotskister, måste avgränsa oss mot denna regim och alla de opportunistiska tendenser som går i takt med den. Vår uppgift är att hindra att de bolivianska arbetarna och massorna bedrages och låter sig ledas till sin undergång. Vi revolutionärer får inte bidra till att dupera massorna och måste förhindra att de tjänar som ett stöd för en regering som inte är deras. Det revolutionära ställningstagande vi gör inför massorna grundar sig på principen oberoende och total frånvaro av politiskt förtroende gentemot Ovando-regeringen, dess borgerliga program, Armén-Partiet och dess försök att rädda den kapitalistiska regimen.
Men detta är inte allt. Vi marxist-leninister, trotskister, reser oss i förbindelse med massorna som ett alternativ till de makthavande, ett revolutionärt och oberoende alternativ som motsätter sig militärregeringen.
Det är detta som på ett avgörande sätt skiljer oss frän de andra strömningarna som kallar sig proletära. Medan dessa strömningar sätter allt sitt hopp till Ovando och militärerna som de kallar "nationalistiska", av vilka de ständigt kräver att de skall bli revolutionärer, kallar vi till en sann socialistisk revolution.
Då Ovando representerar bourgeoisien är det helt naivt, ja idiotiskt, att kräva att han skall fullborda de uppgifter som tillkommer det revolutionära proletariatet och dess avantgarde. Att av Ovando kräva att han ska göra arbetarna delaktiga i regeringen är liktydigt med förräderi, ty det vore att underkasta dem borgarklassens kontroll och ledning. Det är en helt annan sak att föra fram parollen "arbetarklassen till makten" under ledning av dess avantgarde och genom en väpnad revolution. Detta är den revolutionära marxistiska strategin för makterövringen. Resten är endast föraktlig svanspolitik från deras sida vilka undertecknar de vanmäktiga petitionerna, som väntar sig att någon - men absolut inte de själva - genomför revolutionen under tiden. Skillnaden är tydlig: opportunisterna begränsar sig till påtryckningar allt under det att de klamrar sig fast vid borgarklassen; vi för fram ett eget självständigt alternativ, för att organisera revolutionen och ta makten.
Vi revolutionärer avstår inte åt någon vår roll att föra folket till seger. Vi är övertygade om att man inte kan bygga upp socialismen med små bitar och smulor som man tiggt ihop från imperialismen. De naiva, som förblindade av Ovandos räddningsåtgärder i honom tror sig se ett befrielsens alternativ, måste vi påminna om att den imperialistiska utsugarregimen och borgarklassens makt aldrig krossas genom små delerövringar. För att krossa denna makt krävs en verklig revolution som fullständigt förstör utsugarsystemets struktur. Ty om man inte krossar den och om bourgeoisien behåller makten, kan imperialismen absorbera dessa små delerövringar. Bolivias historia visar många exempel på detta.
Två fundamentala uppgifter härrör från denna revolutionära position:
I) Att driva på och leda en självständig massmobilisering genom ett övergångsprogram
De militära räddningsmanövrarna för borgarklassen och staten har tvingat dem att släppa efter på förtrycket av fackföreningarna. Regeringen som misslyckats i sitt försök att krossa fackföreningarna försöker nu anpassa deras funktion till systemet. Detta möjliggör ett visst demokratiskt manöverutrymme som måste utnyttjas maximalt. Man måste påskynda en omorganisering av arbetarrörelsen - från fackföreningarna till C.O.B. - på en självständig klasslinje. Men omorganiseringen av fackföreningarna bör förenas med kampen för ett program för ekonomiska, politiska och sociala krav. Man måste återuppta kampen på den nivå där den befann sig 1965 då förtrycket sattes i gång. Det är inte en ny kamp som utgår från nolläget. Tvärtom, den drar erfarenhet av alla tidigare försök och erövringar, såväl som av de lärdomar arbetarna gjort under de senaste fem åren av militär terror. På det organisatoriska planet kommer mobiliseringen av massorna att utgå från C.O.B. i dess egenskap av ett förenande centrum för arbetarklassen, bönderna, studenterna och medelklassens fattiga skikt.
Införandet av arbetarkontroll inom all privat och nationaliserad industri, utkastandet av de imperialistiska företag som exploaterar nationens tillgångar, återupprättandet av gruvarbetarlönerna från innan maj 1965 kombinerat med en allmän löneökning för landets alla arbetare, återanställning av de 3 000 arbetare som avskedats av fackliga och politiska skäl, arbete för de arbetslösa, främjandet av en verklig agrar revolution som för bönderna ut ur misären, öppnandet av skolorna, läroverken och universiteten för de hundratusentals unga som varken får undervisning eller yrkesutbildning: detta är några av de centrala punkterna för övergångsprogrammet som driver på massornas mobilisering. Detta program måste förstås som den bro, vilken skall leda folket till arbetarmakten, till socialismen och det måste användas i förbindelse med den revolutionära strategin.
II) Man driver på massmobiliseringen genom att höja klasskampen till dess högsta nivå i ett perspektiv av revolutionärt maktövertagande.
Revolutionen är varken en mogen frukt som faller ned från himlen eller en idé som segrar utan människors ingripande. Revolutionen är en process som präglas av klasskampen, som behöver revolutionärer av kött och blod. Den behöver ett organisatoriskt instrument som är kapabelt att ta makten.
Vi lever i en revolutionär period i vilken de flesta av de förutsättningar för maktövertagandet som anges av marxismens klassiker är för handen. Det gäller nu att bygga upp ett instrument som är lämpat för denna uppgift.
Den nuvarande situationen i Bolivia - politikens militarisering och Armén-Partiets absoluta kontroll över landet - denna situation som är en beståndsdel av den latinamerikanska processen, medför att medlet för att bygga detta instrument och erövra makten utgörs av den väpnade kampen, eller mera konkret av gerillan.
Gerillan står fortfarande på dagordningen. Trots de mottagna slagen och förlusterna i människoliv och vapen. Även om det är tragiskt kan allt detta återuppbyggas. Huvudsaken är att konstatera att det inte finns någon annan väg för verkliga revolutionärer. De illusioner Ovando väckte kommer snart att försvinna och arméns gevärssalvor mot massorna kommer på nytt att smattra. Processen leder till en sammanstötning. Det kommer att bli antingen en seger eller ett nederlag, beroende på om man organiserat den riktiga utgången.
Revolutionärerna och arbetaravantgardet måste komma ihåg åren 1964 och 1965. Makten kommer att gripas av den som litar på sina egna krafter, håller i vapnen och är besluten att ta den.
Ett väpnat uppror av massorna - hur omfattande det än må vara - kommer slutligen att besegras av de moderna arméer som utövar de borgerliga politiska partiernas roll. Exempel: Mexiko, Cordoba. Under M.N.R.-epoken centraliserade C.O.B. de bolivianska massornas makt och styrka. Men denna makt föll i bitar, försvann inför arméns förebyggande statskupp som leddes av Ovando och Barrientos. Det finns de som, utan att lära något av verkligheten, vill upprepa gamla utslitna scheman. Massresningarna i Mexiko, Cordoba och C.O.B.:s resning i Bolivia slogs ned därför att de saknade två element:
a) Egen beslutsamhet och egna förberedelser för att ta makten. De försökte endast utöva påtryckningar på den kapitalistiska regimen för att uppnå vissa fördelar. En ren påtryckningspolitik beväpnar varken ideologiskt eller materiellt proletariatet och öppnar vägen till nederlaget.
b) det väpnade instrumentet eller militär organisering. Man kan inte gripa makten med flygblad, slagord på gatorna eller tal. Det krävs ett tränat och förberett militärt organ, som kan besvara den kapitalistiska arméns vapen med samma mynt.
Och ett nytt nederlag kommer att äga rum i Bolivia om vi låter opportunisterna och kapitulatorerna ta över de fackliga organisationerna och söva ned dem med sina pacifistiska vaggvisor.
Kriget är denna periods utmärkande drag. Arméerna har ersatt borgarklassens traditionella partier och omvandlats till väpnade politiska partier. För att möta dem måste vi revolutionärer bygga upp en revolutionär armé. Utan denna kommer de mobiliserade massorna att försvarslösa kasta sig mot borgarnas gevär. Om Armén-Partiet i Bolivia idag har "skiftat mening" och säger sig vara på folkets sida och stå i spetsen för revolutionen är allt detta bara av taktiska skäl för att förhindra en ännu större revolutionär explosion, precis som vi har förklarat ovan. När denna plan har gjort fiasko börjar förtrycket igen.
Men man kan inte från början organisera denna folkets armé i stora enheter med tung beväpning. Man måste nödvändigtvis börja med små gerillakärnor, som genom fiendens nederlag omvandlas till en stor rebellarmé vilken griper makten tillsammans med städernas och landsbygdens massor.
Det är i detta perspektiv - efter att ha tillgodogjort sig den bolivianska erfarenheten och de militärt kringrända massornas behov - som den av Che ledda gerillan dök upp första gången 1967 och en andra gång med Inti Peredo 1969.
Trots nederlagen står gerillan fortfarande på dagordningen. Det är alltså varje marxist-leninistisk revolutionärs plikt att ansluta sig till denna uppfattning. Gerillans och den revolutionära arméns stärkande är oupplösligt förbunden med massornas revolutionära mobilisering. Denna är gerillasoldaternas näring, som Che sade. Gerillan är klasskampens fortsättning med andra medel, den är massrörelsens högsta form.
Detta är de marxist-leninistiska revolutionärernas grundläggande uppgift:
Mobilisera massorna för den revolutionära vägen tillsammans med och under ledning av den revolutionära armén, för maktövertagandet!
Bolivia, november 1969
Enhälligt antagen av det Revolutionära Arbetarpartiets (P.O.R.) extra nationella konferens, som hölls i hemlighet under det hänsynslösa förtrycket mot dess ledare.
Innehållsförteckning
Nästa avsnitt