Den revolutionära vägen för Latinamerika
Av Hector Béjar, Hugo Blanco, Livio Maitan, Ernest Mandel, Hugo Moscoso m.fl.
Partisan/Röda Häften 13/14


NOTER

Livio Maitan: Kuba, militär reformism och väpnad kamp i Latinamerika

1. För en mera detaljerad analys av Peru se artikeln "Ett år av av militär reformism i Peru" (Quatriéme Internationale nr. 40; för Bolivia, analysen av den text som antagits av P.O.R.:s konferens i november 1969; se också Adolfo Siles rapport av den 7 augusti 1969).
2. Se t.ex. de artiklar och intervjuer som publicerats av Montevideo-veckotidningen Marcha om vilka man inte skall tro att de enbart representerar sina författares åsikter; den av I. Frias inspirerade peruanska gruppens Velasco-vänliga attityd; den attityd som Rico Galan uttrycker i brevet till de mexikanska studenterna. Vad gäller de posadistiska grupperna, som brutit med 4:e Internationalen på grund av dess s.k. opportunism, stödjer de utan att skämmas såväl Velasco som Ovando. Det är sant att det i deras fall, förutom politiskt delirium, även finns vissa mycket suspekta element. Hur ska man t.ex. förklara det faktum, att, samtidigt som revolutionärerna står utanför lagen i Bolivia och många militanter ur P.O.R. och E.L.N. befinner sig i fängelse eller är efterlysta, den reaktionära dagstidningen Jornada under flera dagar publicerar en av Posadas ändlösa texter.
3. Se IX:e Världskongressens resolution om Latinamerika.
4. Se speciellt åtskilliga uttalanden av Hugo Blanco, Hector Béjar, Ricardo Gadéa och F.I.R.:s texter (vissa kubanska tidningar har tyvärr publicerat texter av Hugo Blanco med luckor som förvränger deras betydelse). Se också vår redan citerade artikel. Analyserna i vissa borgerliga tidningar, t.ex. Marcel Niedergangs i Le Monde (20, 21, 22 februari 1969), bekräftar att denna uppfattning inte kommer av en sekteristisk eller förenklad inställning. Vi kan för övrigt påminna om att Velasco på årsdagen av sitt makttillträde bland annat sade: "Investeringar som stimulerar den ekonomiska utvecklingen inom ramen för respekt för kapitalets legitima förväntningar och arbetets legitima rättigheter har regeringens förtroende och stöd . .. Från första början förklarade regeringen att den stöder och stimulerar investeringar, inklusive utländska investeringar som accepterar landets lagar."
5. Se ångande Bolivia artikeln "Från Siles till Ovando", (Quatriéme Internationale nr 41) och den text som antogs av P.O.R.:s novemberkonferens. Apropå general Ovandos uppfattning ägde en mycket livlig polemik rum i den bolivianska pressen i januari 1970 efter uttalanden som Ovando gjort inför den uruguayanske journalisten Carlos Maria Guttierrez och vilka senare dementerades och korrigerades.
6. Vi berör inte i denna artikel frågan om de verkliga möjligheterna till en förlängning och framgång för den nya reformistiska politiken, inom den angivna ramen. I vår artikel om Peru betonade vi de allvarliga svårigheter som den peruanska regeringen kommer att möta. Dessa svårigheter är ännu större i Bolivias fall. Men för oss gäller det att förstå militärreformismens objektiva tyngd i dess mest gynnsamma variant, dvs, i dess förverkligande.
7. Brytningen mellan kubanerna och Douglas Bravo blev offentlig för några månader sedan, men allvarliga slitningar finns också med andra rörelser, däribland vissa av rent fidelistiskt ursprung.
8. Det svar Guevara gav på frågan om "export av revolutionen" var i den italienska televisionens version absolut riktigt. Själva begreppet analyserades kritiskt och det gavs inget löfte att avstå från solidariteten med de latinamerikanska revolutionärerna.
9. Se speciellt Världskongressens text om den kubanska revolutionen från slutet av 1960.
10. Artikelförfattaren tror inte att en verklig foco-teori existerar hos Ernesto Guevara och Fidel Castro; i varje fall vore det felaktigt att påstå att denna teori inspirerade den kubanska revolutionen och t.o.m. den bolivianska kampanjen 1966-67.
11. Vi syftar här på den nuvarande situationen utan att utesluta möjligheten att focistiska tendenser på nytt kan utvecklas och tvinga oss att ännu en gång byta inriktning av vår polemik.
12. Citaten är hämtade ur 9:e Världskongressens (1969) resolution.
13. Detta framgår också av den avslutande delen i Ernesto Guevaras skrift: Gerillakrig, en metod (Cavefors 1968).

Ernest Mandel: Imperialismen och den nationella bourgeoisien i Latinamerika

1. Det finns emellertid ett viktigt undantag. Exporten av industriprodukter från Brasilien har ökat mycket snabbt under den senaste perioden. Enligt den brasilianska ekonomen Ruy Mauro Marini ökade exporten från index 100 år 1962 till 102 år 1963, 152 år 1964, 317 år 1965 och 272 år 1966 (Subdesarrollo y revolucion, s. 113. Siglo Veintiuno Editores S.A., Mexiko, 1969).
2. Här är två slående exempel. Det första från Brasilien: från 1950 till 1960 steg industriproduktionen i medeltal med mer än 9 % årligen, stadsbefolkningen med 6 %, landets totala befolkning med 3,1 % och sysselsättningen i industrin med knappt 3 % (Ruy Mauro Marini: Subdesarrollo y revolucion, Siglo Veintiuno Editores, Mexiko, 1969, s. 73). Detta innebär att den totala undersysselsättningen t.o.m. har ökat och att arbetslösheten i städerna har ökat i avsevärd utsträckning. Det andra exemplet kommer från Colombia. Från 1951 till 1960 ökade sysselsättningen i industrin inte ens med 100000 (Mario Arrubla: Estudios sobre el Subdesarrollo colombiano, Editorial La Oveja Negra, Medellin, 1969). Andre Gunder Frank citerar i sin senaste bok: Lumpenburguesia, Lumpendesarrollo (Editorial Nueva Izquierda, Caracas, 1970) följande totalsiffror: medan den industriella produktionens andel av den latinamerikanska bruttonationalprodukten ökade från 11 % år 1925 till 19 % år 1950, 22 % år 1960 och 23 % år 1967, utgjorde sysselsättningen i industrin endast 14 % av den totala civila arbetskraften under vart och ett av dessa år, 1925 såväl som 1950 och 1960 såväl som 1967! (s. 110)
3. Se den färska konflikten mellan Velasco Ibarras diktatoriska regering i Ecuador och bananexportörerna, som vägrade böja sig inför en handels-, bank- och monetär politik som skulle göra det möjligt att mobilisera landets samhälleliga överskottsproduktion för industrialiseringsändamål.
4. Detta betyder naturligtvis inte att revolutionärerna bör vara likgiltiga inför sådana nationaliseringar och inte ge dem ett kritiskt stöd mot imperialismens eller oligarkins attacker. Men detta skänker ännu större tyngd åt de krav som kombineras med nationaliseringarna: Varken gottgörelse eller inlösande och under arbetarkontroll. Och detta bör framför allt inrikta den revolutionära propagandan på nationalisering av hela det utländska kapitalet och inte företrädesvis på det som är investerat i råvaruproduktionen.
5. Om imperialismen och den chilenska bourgeoisien fruktar Allendes regering, så är det inte för dess ekonomiska program utan för dynamiken i de masstrider den kan utlösa. De står inför följande val: Blir dessa strider mera omfattande om Allende-eran försiggår konstitutionellt eller blir de ännu mera omfattande om man försöker hindra Allende att regera?
6. Vi tillåter oss att påpeka att vi förutsåg denna vändning i början av 60-talet. Här är vad vi skrev i Traité d'Economie Marxiste "Inom den imperialistiska bourgeoisien kolliderar två gruppers intressen: de som betraktar de underutvecklade ländernas industrialisering som stärkandet av en potentiell konkurrent och de som framför allt betraktar den som uppkomsten av potentiella kunder. I allmänhet har dessa konflikter en tendens att avgöras till fördel för den senare gruppen, som består av de på maskinproduktion inriktade stora monopolen." (Traité d'Economie Marxiste, band 2, s. 123, Paris Julliard, 1962).
7. Under perioden 1950-1965 såg en hel rad latinamerikanska länder antalet universitetsstudenter öka med 10 % eller mer per år. Detta gäller speciellt Venezuela, Chile, Costa Rica, Trinidad, Mexiko, Nicaragua och Ecuador. Det är klart att bristen på arbetstillfällen i industrin för dessa intellektuella har stärkt påtryckningarna för att skapa en statlig sektor, som kan öka antalet arbetstillfällen för akademikerna.

Hugo Blanco: Den peruanska regeringen, oligarkin och de utsugna

1. Caciquer: storgodsägare. Ö.a.
2. APRA: Populistiskt parti lett av Haya de la Torre; han var reformist, "marxist" och pan-amerikan. Traditionell fiende till armén som nådde sin största berömmelse på 30-talet. Idag del av oligarkin.
5. Odrias Nationella Union: Pro-imperialistiskt borgerligt parti.
4. AP-DC: Folklig Aktion. Kristlig Demokrati.
5. Skandalen om sidan 11: man upptäckte att sidan 11 saknades i dokumenten med B. Terrys överenskommelse: denna sida innehöll i själva verket de klausuler som var gynnsamma för Gulf Oil. Skandalen påskyndade president Belaunde Terrys fall våren 68.
6. Industrilagen: industrialiseringsplan för landets viktigaste sektorer och för de utländska investeringarna. Denna plan innehåller framför allt ett nog så originellt projekt att förena Kapitalet och Arbetet, bl.a. genom andel i vinster och aktier.
7. C.G.T.P.: Peruansk fackföreningsrörelse, ledd av det pro-ryska Kommunistpartiet.
8. C.T.P.: Peruansk fackföreningsrörelse, ledd av A.P.R.A.

Appendix 2: Intervju med Douglas Bravo

1. Man behöver bara påminna sig den "nyhet" som spreds i den internationella pressen att Douglas Bravo hade kapitulerat efter den nye presidenten Calderas löften att benåda alla gerillasoldater på villkor att de accepterade "pacificeringen".
2. De väpnade styrkornas underrättelsetjänst.
3. MIR: Revolutionära Vänsterrörelsen.
4. Den 23 januari 1958 störtades Perez Jimenez' diktatur av en folklig rörelse ledd av Fabricio Ojeda och en officersgrupp under amiral Wolfgang Larrazabal.
5. Kamraterna i gerillafronten "Antonio José de Sucre" under Carlos Betancourt (M.I.R.) och F.L.N.-F.A.L.N. har förenats i en revolutionär samordningskommitté med det fundamentala målet att skapa en enda armé och ett enda parti för att genomföra revolutionen.


Innehållsförteckning