Den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsens barndom
Kenth-Åke Andersson
RMF Press / Röda Häften 25

Socialdemokratin har en unik ställning i den svenska samhällsstrukturen; det finns inget kapitalistiskt land som kan uppvisa någon som helst motsvarighet. Ett land där ett parti med starka rötter i arbetarklassen och med en säker parlamentariskt ställning kunnat hålla regeringsmakten i 40 år utan att för den skull genomföra sitt eget program; ett parti som bokstavligt talat nöjt sig med att administrera den kapitalistiska ekonomin utan några starkare ingrepp. Det saknas naturligtvis inte exempel på att socialdemokratiska partier kommer till makten i ett kapitalistiskt land, men då sker det endast som undantag i en besvärlig parlamentarisk situation, där socialdemokratin efter ett tag får lämna ifrån sig makten igen.

I Sverige är situationen annorlunda. Här är socialdemokratins regeringsinnehav inte ett undantag utan en regel. Man kan t o m gå längre och säga att ett ev. valnederlag för socialdemokratin skulle försätta den svenska kapitalismen i en svår politisk kris. Redan genom att räkna på fingrarna kan man få fram att de tre borgerliga partierna skulle få svårt att uppnå en stabil parlamentarisk majoritet - vi skulle i stället hamna i samma situation som under 20-talet med ständiga regeringskriser och invecklade piruetter på taburetterna. Man kan förstå att fallande opinionssiffror för socialdemokratin omedelbart utlöser oro på börsen och att ledande svenska finansmän öppet uttalar sig mot en växling av regeringsmakten.

Men socialdemokratins inflytande går längre. Man kan se dess styrka i den inre stabiliteten och kontinuiteten; partiet kan snart fira sitt 100-årsjubileum och det är redan landets äldsta, nu levande parti. Under den tiden har det endast vid ett tillfälle varit en större spricka inom partiet (1917), medan man däremot sugit upp alla oppositionsrörelser inom arbetarklassen (Höglund, Kilbom). Ett annat tecken på stabiliteten är att man under sin existens endast haft fyra partiledare . De borgerliga partierna brukar göra av med samma antal på ett decennium. Man kan också se socialdemokratins styrka i den yttre påverkan som skett över samhällsideologin. I riksdagen finns det i dag inget parti som inte accepterat den socialdemokratiska ideologin och dess värderingar. Man kan tom med visst fog tala om att vi har fem socialdemokratiska partier i Sverige, i alla fall om man ser frågan ur strikt idémässig synvinkel. Vad som skiljer dem åt är den sociala sammansättningen och storleken. (Men detta är naturligtvis avgörande faktorer när bourgeoisin bedömer deras möjligheter att sköta ekonomin.)

Under det 40-åriga regeringsinnehavet har bourgeoisins ledande toppar aldrig på allvar gått i offensiv för att störta regeringen. De har aldrig rustat upp sina fallfärdiga partier, endast hållit dem vid liv som påtryckningsgrupper. Tvärtom har bourgeoisin haft anledning att vara nöjd med socialdemokratins agerande. Det finns ingenting i den 40-åriga regeringspolitiken som skrämt bourgeoisin -minst av allt storbourgeoisin. Tvärtom: Socialdemokratins reformiver har tilltalat storbourgeoisin. och den har fått ett entusiastiskt stöd. Men detta är endast halva sanningen. Den andra halvan är att socialdemokratin inte förlorat arbetarklassens stöd, trots att den bedrivit en politik i storfinansens intresse. Hur kan denna paradox förklaras?

Hemligheten ligger i; att socialdemokratin förstått att manövrera längs de linjer där storbourgeoisins och arbetarklassens intressen delvis sammanfallit. I den vulgärmarxistiska analysen står kapital och arbete alltid i oförsonlig motsättning till varandra. Så ställs dock inte frågan hos Marx, som i stället betonar att den kapitalistiska produktionsprocessen två sidor: att den på samma gång är en motsättning och ett samarbete. Vissa av de minimikrav som arbetarklassen driver ligger också i bourgeoisins historiska intresse, även om borgerligheten genom sin inre splittring inte själv förmår genomföra dessa reformer. Låt oss ta 8-timmarsdagen som ett exempel. Detta klassiska krav innebär för arbetarklassens del att en yttre gräns sätts för utsugningen, att arbetarklassen kan övervinna de krafter som direkt hotade dess fysiska existens. Den enskilde kapitalisten kommer att motarbeta detta krav så länge som möjligt, eftersom 8-timmarsdagen sätter en gräns för hans förmåga att ta ur absolut mervärde ur arbetskraften. Men så står inte frågan för borgarklassen som helhet. För den är det viktigt att 8-timmarsdagen genomförs. Detta av två skäl: Dels garanterar den arbetarklassens fortsatta reproduktion, dels leder den till att jakten på nytt kapital flyttas över från det absoluta till det relativa mervärdet. Detta vinns inte ut genom ökad arbetstid utan i stället genom ökad arbetstakt och modernisering av maskinparken. Detta är krav som stimulerar näringslivet och samtidigt rationaliserar det genom att de olönsamma delarna tvingas lägga ned; de blir alltså ett instrument för produktionsmedlens monopolisering.

Socialdemokratin har byggt upp sin ställning i det svenska samhället på att förverkliga de reformer som legat »i båda parters intressen» som man själv säger. Eller snarare: genom att förverkliga endast sådana krav från arbetarklassen som passat storbourgeoisins intressen. Vi kan se samma fenomen i ett annat av arbetarrörelsens klassiska krav: skolfrågan. För arbetarklassen var det naturligtvis ända från början av central vikt att övervinna den splittring mellan manuellt och intellektuellt arbete som ligger i själva det kapitalistiska produktionssättet och att erövra den kunskap som det borgerliga samhället förvägrade den. Men på lång sikt låg detta krav också i bourgeoisins intresse, som behövde en bättre skolad arbetskraft för att sköta de nya maskinerna. Åter kryssade socialdemokratin fram på de smala skären och genomförde de dalar som passade bourgeoisins historiska intressen, i detta fall en ökning av den rent formella kunskapen utan att någonsin ställa frågan om skolningens innehåll eller kunskapens roll i samhällsomvandlingen.

I vårt svar på frågan: Vad är socialdemokratin? har vi nu kunnat se ett första, allmänt svar. Socialdemokratins unika historiska roll ligger i dess förmåga att kryssa mellan de stridande klasserna och hitta förbindelsen mellan arbetarklassens dagskrav och borgarklassens långsiktiga behov. Därmed kan vi också förutse ett sönderfall för socialdemokratin när denna manövermöjlighet blir allt mindre och slutligen försvinner i de framtida klasstriderna. Vilken sida socialdemokratin då kommer att välja kan det inte råda några tvivel om. Den har förvisso sin sociala bas inom arbetarklassen, men den är för sin existens helt beroende av det kapitalistiska samhället. Den som söker empiriska bevis kan finna dem genom att närmare studera hur socialdemokratin redan förintat arbetarklassens klassiska krav genom att inte bjuda motstånd när reformerna nu undergrävs; man genomförde 8-timmarsdagen, men lät sedan dess grundläggande tanke (den ökade fritiden) förintas genom den ökade arbetstakten och de långa resorna. Man genomförde skolreformen och låter den nu undergrävas genom de nya ukasen (PUKAS, U-68, LUK etc) som inte lämnar sten på sten kvar av de stolta proklamationerna om »jämlikhet» och att »kunskap ger makt». Dessa tendenser kommer att öka än mer i framtiden. (Det vore dock fel att se socialdemokratin som ett alltigenom homogent block; i en krissituation kan vänsteroppositioner uppstå inom partiet).

Vårt första, preliminära svar på frågan innebär att vi definierat socialdemokratin som ett parti som bygger på ett bestämt förhållande mellan klasserna i samhället. Men det vi har sagt hittills gäller socialdemokratin i alla länder. Det förklarar inte varför socialdemokratin i Sverige fått en starkare ställning än i andra länder, en styrka som framför allt manifesteras i det långa och oavbrutna regeringsinnehavet. För att kunna förklara den svenska situationen måste vi därför gå djupare ner i just de konkreta klassförhållanden som råder i Sverige och samtidigt studera hur de nuvarande klassförhållandena historiskt växte fram. Utöver själva produktionsförhållandena måste vi också rikta blicken mot den politiska överbyggnaden, mot statens roll i det svenska klassamhället.

Den svenska borgarklassen kom inte till makten genom en revolution. Tvärtom nådde den makten genom en gradvis omvandling av den existerande politiska strukturen i landet. Hela 1800-talet blev en dragkamp mellan den framväxande borgarklassen och det gamla ståndssamhället, utan att borgarklassen förmådde hugga av den gordiska knuten. Kampen för borgarklassens ekonomiska existens avgjordes i flera etapper; näringsfriheten infördes ex vis i olika grad 1846 och 1864, dvs med ett intervall på nära 20 år. Den politiska frågan löstes dels genom den nya grundlagen 1809 och dels genom parlamentarismens genomförande 1866 (den blev dock inte kompletterades med allmän rösträtt förrän 1918). Men i själva verket löste inte detta frågan om borgarklassens politiska representation. Trots att man utestängde arbetarklassen från riksdagen lyckades borgarklassen inte dominera parlamentet. Tvärtom kom den parlamentariska makten att hamna i händerna på en uppstudsig och trilsk bondeklass, som inte alls röstade efter borgarnas önskningar. Först en bra bit in på 1900-talet lyckades borgarna bilda egna partier, som dock aldrig kunde bli masspartier. Borgarklassen lyckades sålunda bilda sitt eget politiska parti först efter - och dessutom en bra bit efter - det att arbetarklassen höjt sig till politisk klass och bildat sitt parti.

Borgarklassen lyckades först sent övervinna sin egen inre splittring. Denna bestod under hela den avgörande fasen av kapitalackumulation, då man inte helt kunde använda parlamentet som sitt verkställande utskott. Det är denna försening i borgarklassens höjande till politisk klass som förklarar dess beroende av socialdemokratin, som just kommit att bli, det smidiga verkställande utskott som man behövde, ett parti som är betydligt mindre trilskt och uppstudsigt än 1800-talets bönder i riksdagen!

Men på vad berodde denna uppsplittring inom borgarklassen? Den har flera orsaker, som delvis går in i och förstärker varandra.

a) borgarklassen kunde aldrig genomföra en borgerlig revolution, därför att det feodala produktionssättet aldrig varit dominerande i Sverige. En av den borgerliga revolutionens viktigaste uppgifter är böndernas kamp för egen jord. De är också den viktigaste politiska kraften. Men i Sverige hade bönderna aldrig varit livegna. Det fanns i stället en klass självägande bönder som inte var intresserade av några revolutionsbestyr (de nödvändiga skiftena av jorden skedde typiskt nog också i etapper som sträckte sig över tre århundraden).

b) i stället tvingades borgarklassen att gå med på kompromisser med de gamla härskande klasserna. Under 1800-talet sker en sammanväxt mellan den nya borgarklassen och den gamla adeln. Detta förstärkte tendenserna till splittring och heterogenitet.

c) bristen på en revolutionär mobilisering av borgarklassen innebar samtidigt en bristande politisk aktivering. Borgarklassen har en annan ställning i produktionen än arbetarklassen. För arbetarna ligger samverkan och solidaritet i själva arbetsprocessen. Samgående i fackföreningar uppstår spontant för att motverka konkurrensen och splittringen inom klassen. Så är det inte för borgarklassen, där tvärtom varje enskild kapitalist står i ett konkurrensförhållande till andra kapitalister. Här finns det ingen solidaritet, framvuxen ur själva produktionsprocessen. Denna samverkan - grunden för byggandet av klasspartier - kan endast uppstå om borgarklassen, politiskt mobiliseras för ett bestämt mål, t ex erövrandet att statsmakten genom revolution eller ett försvar mot framstormande revolutionära styrkor ur andra klasser. För Sveriges del har ingetdera varit aktuellt. Därför bestod också splittringen inom borgarklassen.

Kapitalismen infördes relativt sent i Sverige. Detta innebar konkret att Sverige kunde åtnjuta »efterblivenhetens privilegium» för den ekonomiska omdaningen. De efterblivna länderna genomgår inte samma utveckling som de avancerade länderna. De behöver inte ta efter den teknologi som redan blivit föråldrad i de utvecklade länderna. Tvärtom övertar de den senaste utvecklingen i teknologin och inför den utan att möta motstånd från de föråldrade produktionsmetoderna. Medan Frankrike t ex än i dag har kvar småborgerliga rester från 1800-talet som bromsar upp utvecklingen, slapp Sverige sådan konservativa, småborgerliga underskikt. Dessa skikt hade bromsat upp utvecklingen, men de hade samtidigt varit grogrunden för ett borgerligt massparti. Denna ekonomiska fördel innebar sålunda en politisk nackdel för borgarklassen.

Men kapitalismens sena införande innebar något mer. Ju senare ett land dras in i världskapitalismen, desto modernare utrustning kan den utnyttja. Men den kan bara utnyttja denna maskinpark om det finns ackumulerat kapital som kan finansiera den moderna utrustningen. Många av de länder som dragits in i kapitalismen senare än Sverige har inte haft detta kapital inom landet, utan i stället varit helt beroende av utländska finanskretsar. (Ryssland' före 1917, de flesta u-länder i dag.) Sverige befann sig i en unik situation också i detta avseende. Visserligen fick landet stöd av utländskt kapital, men det var inte kapitalkällor som stannade utanför landet och drog ut mervärdet, utan i stället köpmän och företagare som flyttade över och sedermera naturaliserades. Denna kapitalkälla var mindre betydande i jämförelse med två andra faktorer:

1. Sverige fick de moderna kreditinstituten (banker) och de moderna företagsformerna (aktiebolag) ovanligt tidigt. Dessa var en viktig källa för att finansiera landets industrialisering. Men detta innebar samtidigt också att det svenska näringslivet redan från början koncentrerades och monopoliserades. Också detta blev en ekonomisk fördel, men - återigen - en politisk nackdel, eftersom monopoliseringen ryckte undan grunden för ett borgerligt massparti. Det är typiskt att den svenska bourgeoisin lyckats bilda starka och stabila ekonomiska organisationer - SAF, Verkstadsföreningen - samtidigt som man endast skapat rena parodier på politiska partier. Redan vid sekelskiftet hade landets centrala industrier flätats ihop och de ägdes av ett fåtal personer.

2. Lika viktig var statens roll i industrialiseringsprocessen. Den svenska statsapparatens aktiva ingripande i det ekonomiska livet är ingen uppfinning av socialdemokratin. Tvärtom sträcker det sina rötter långt tillbaka i tiden. Redan på stormaktstiden började statens ackumulera kapital genom landets gruvtillgångar och genom landets starka ställning när det gällde att förse Europa med järn. Ännu viktigare blev statens roll vid övergången till kapitalism. Här åtog sig staten tidigt olika engagemang. Ett sådant var byggandet av landets nya kommunikationsnät, järnvägarna, ett centralt engagemang för att säkra industrialiseringen. Lika viktigt var att staten gick in för att stödja olönsamma men nödvändiga industrier. På denna punkt har socialdemokratin endast övertagit arvet från fordom. Man har också nöjt sig med att förvalta de ekonomiska engagemangen, inte utöka dem genom nya förstatliganden.

Vi har här även gjort en snabbskiss över den svenska samhällsutvecklingen och undersökt kapitalismens införande, borgarklassens sammansättning och statens roll. Vi har kunnat urskilja några drag, av vilka de viktigaste är avsaknaden av en borgerlig revolution och statens specifika roll i det ekonomiska livet. Hur kom dessa samhällsdrag att påverka det spontana medvetandet som uppstod inom den framväxande arbetarklassen? Här är fr a två saker av vikt:

- Avsaknaden av en borgerlig revolution innebar att arbetarklassen inte mobiliserades för revolution, eller snarare att dess föregångare, hantverkare och småfolk i städerna, inte mobiliserades i en borgerlig revolution. Samhällsutvecklingen var fredlig på den politiska nivån (vilket inte hindrar härda sammanstötningar på det lokala planet). Om övergången till kapitalismen skett på fredlig väg, varför skulle då inte socialismen också kunna genomföras fredligt? Om man kunnat omvandla ståndssamhällets representationssystem till ett borgerligt parlament, skulle man då inte,;kunna arbeta inom de borgerliga institutionerna och omvandla dem till socialistiska organ? Det var dessa tankar som spontant smög sig fram inom den gryende arbetarrörelsen. Det skulle ha krävts en utförlig teoretisk analys för att visa att det socialistiska produktionssättet i grunden skiljer sig från det kapitalistiska och att planekonomin inte i »fri konkurrens» kan besegra marknadsekonomin på samma sätt som marknadsekonomin kunde besegra självhushållningen (därför att utbytet av produkter finns även i självhushållet, om än endast i enkel form). Någon sådan teoretisk analys utförde aldrig socialdemokraternas pionjärer; det finns inte ens en tillstymmelse till sådan.

- Statens specifika roll förstärkte illusionen om att man kunde erövra statsapparaten inom kapitalismen och med den som utgångspunkt administrera fram socialismen. Staten var inte enbart ett våldsinstrument; den var också en del av det ekonomiska livet.

Detta var den ideologiska struktur som växte fram ur själva den svenska samhällsformationen. För att motverka detta spontana reformistiska medvetande skulle det ha krävts en intensiv teoretisk kamp och en analys av det svenska samhället. Detta skedde aldrig. I stället för att bemästra situationen blev socialdemokratin dess fångar. Detta skedde desto lättare som arbetarklassens sammansättning förstärkte detta spontana medvetande.

Den svenska arbetarklassen uppstod ur två skikt: gamla hantverksgrupper som inte blev borgare utan i stället proletariserades. De bar med sig ståndsfördomarna mot »slöddret» och »hamnbusarna» och hade en nedärvd yrkesstolthet. De var välutbildade och talföra; ur ideologisk synvinkel en småborgerlig gruppering inom arbetarklassen. Det var denna grupp som helt dominerade inom fackföreningsrörelsen och även inom den tidiga arbetarrörelsen. Den andra delen av arbetarklassen kom ur proletariserade skikt från landsbygden, som drevs in i städerna för att få en utkomst. Överbefolkade statarlängor, utsugna torparhem, ruinerade småbönder, blev rekryteringsbasen för denna del av arbetarklassen. Till skillnad från hantverkarna tvingades de byta miljö och utsattes för en kulturchock när de rycktes upp med rötterna och omplanterades i annan jord, där de var främmande för kulturmönstret och »spelreglerna». De var desperata och rotlösa, men också politiskt och fackligt mer militanta är hantverksgrupperna. De hade inget att förlora. De ville hellre slåss än förhandla. Men samtidigt som deras stridsvilja var stark, var deras kulturlöshet ett svårt handikapp. De saknade politiskt klassmedvetande och hamnade snart under ideologisk påverkan från hantverkarna som visste hur en slipsten skulle dras.

En kontinuerlig svensk arbetarrörelse skapades först på 1880-talet. Dessförinnan fanns det bara en svag och ideologiskt mycket förvirrad liberal arbetarrörelse, de s k arbetarföreningarna som predikade klassamarbete och underdånighet och som hade medlemmar både bland arbetare, hantverkare och arbets»givare». Men det fanns ett tidigare försök att inplantera socialistiska och tom marxistiska tankegångar i Sverige. Det blev en isolerad rörelse som inte lyckades slå rot och inte heller kunde växa. Den framstår mera som en episod i historiens ström. Men just detta misslyckande kan vara av intresse; det kan hjälpa oss att förstå de villkor som rådde och råder för en revolutionär rörelse i Sverige. Det är ur denna synpunkt - inte ur den historiska kuriositetens synpunkt - som händelserna på 1840-talet har intresse.

Det samhälle som fanns på 1840-talet var radikalt annorlunda dagens Sverige. Fortfarande var 90 procent av befolkningen jordbrukare bosatta på landsbygden. Den stora industrialiseringen skedde först under senare delen av 1800-talet, relativt sent för att vara i ett europeiskt land. Men vissa förändringar hade redan skett och framför allt visade den kroniska kris som rådde efter 1815 att sådana förändringar måste komma snabbare i framtiden, om situationen skulle kunna förbättras.

Inom jordbruket hade ägandeförhållandena och produktionsmetoderna genomgått tre stora förändringar som sträckt sig över två århundraden (storskiftet, enskiftet och laga skiftet). De hade tillsammans lett till att en självägande bondeklass tagit över så gott som hela jordbruket och blivit den helt dominerande gruppen. Den gamla bystrukturen hade sprängts sönder och ersatts med att bebyggelsen spritts ut över ägorna. Genom jordreformen hade de rika bönderna tagit om hand den bastå jorden , medan en del av jordbruksbefolkningen drivits ut i utkanterna. Endast inom vissa marginella sektorer hade adeln kvar sin jord och inom andra fanns gods och herrgårdar med lantarbetare som bas. Jordbruksreformerna fick flera följder för den svenska utvecklingen; den viktigaste var att de i huvudsak löst jordfrågan. Därefter gick det inte längre att mobilisera bönderna för viktiga samhällsförändringar (böndernas konservatism ökades också genom att själva byn som social enhet var sprängd). Jordreformerna genomfördes på statliga initiativ och var helt styrda uppifrån. De blev reformer och inte revolutionära omgestaltningar; de pekar .också på den nyckelroll som den svenska statsapparaten spelade i övergången till kapitalism. Jordreformerna hade betydelse också på annat sätt: de möjliggjorde den nödvändiga kapitalbildningen för industrialiseringen. Dessutom kom den överblivna befolkningen på landsbygden att bli en viktig arbetskraftsreserv (delvis tömdes dock denna reserv genom emigrationen till USA).

Det gamla svenska samhället (som aldrig var renodlat feodalt) hade i huvudsak varit ett jordbrukssamhälle. Men det fanns av tradition två viktiga industrinäringar. Den ena var bergshanteringen med anor från 1500-talet. Särskilt viktig var här järnhanteringen, där Sverige under 1700-talet så gott som hade världsmonopol. Hela bergshanteringen var mycket kapitalkrävande. Eftersom Sverige inte tidigare deltagit i världshandeln (som helt skötts av utländska intressen, som Hansan) fanns det ingen kapitalbildning som kunde utgöra basen för en utveckling av bergshanteringen. Detta förklarar varför den tidigt kom att läggas i statsapparatens händer. Här har vi det första - men långt ifrån sista - exemplet på att staten i Sverige träder in som ekonomisk agent och spelar en viktig roll både för centraliseringen och som kapitalbildare. (Under 1500-talet fick staten sitt kapital från tre källor: expropriationer. av adeln, reformationens expropriation av den katolska kyrkan och genom naturaskatter från bönderna och hantverkarna.)

Den andra näringen var manufakturen, som uppstod i städerna (främst Stockholm) på 1700-talet. Även den fick statsstöd för sin existens. Den var nästan helt inriktad på lyxkonsumtion för den lilla klicken adelsmän och framväxande borgare , vilket gjorde att manufakturerna aldrig fick någon fast förankring i näringslivet utan genomlöpte ständiga kriser. Den kunde endast överleva genom att också ta staten till hjälp i anskaffningen av arbetskraft, och den fick det genom att tukthusfångar, dårhushjon och lösdrivare utnyttjades som tvångsarbetskraft i manufakturen. Detta gav visserligen kortsiktigt större profiter, men det innebar också att det inte skapades en inhemsk marknad för manufakturens produktion av kläder och liknande varor, eftersom arbetskraften inte fick tillräckligt betalt för att kunna räkna in dessa varor i sina livsförnödenheter.

Efter 1815 genomgick alla dessa tre näringsgrenar en kronisk kris, som inte löstes förrän efter 1850. Inom järnhanteringen konkurrerades Sverige efter Napoleonkrigen ut av England, som infört nya produktionsmetoder. Detta lödde till en svår ekonomisk kris för bruken, vilken också spred sig till andra näringsgrenar. Manufakturen var sedan 1760 i en svår kris som aldrig löstes. Och inom jordbruket - som var huvudnäringen för majoriteten av befolkningen - inträffade svåra missväxtår. Dessa missväxtår förstärktes än mer genom att befolkningen växte mycket kraftigt. En stor del av befolkningen hamnade utanför produktionen och blev improduktiva sektorer som tyngde ned och försvårade den ekonomiska utvecklingen.

Det var under denna tid som borgarklassen växte fram. Men genom statens aktiva ingripande i både bruks- och manufakturnäringarna kom bourgeoisin aldrig att bli kvantitativt stor. Det var typiskt att det inte var hantverksmästarna i städerna som ställde sig i spetsen för manufakturen, utan i stället nyrika och nyadlade (ofta naturaliserade utlänningar) som drev dem. Det fanns ingen möjlighet för hantverkarna att bli en småborgerlig massa. I stället kom majoriteten av dem att bli en rekryteringsbas för den framväxande arbetarklassen. Bourgeoisin kom i stället att rekryteras från andra skikt: dels från inflyttade köpmän, dels från adelsmän som genom sin ställning som statstjänstemän sett vart vinden blåste och förstod att flytta över sitt kapital till de nya näringarna. Redan från första början kom kapitalbildningen att ske i samarbete mellan statsapparaten och ett litet men kapitalstarkt skikt.

Denna tidiga kapitalkoncentration gav borgarklassen ekonomiska fördelar (tidig centralisering, gott samarbete med statsbyråkratin etc) och detta förklarar den relativt smärtfria övergången till kapitalism. Men de innebar en politisk nackdel, eftersom borgarklassen inte hade tillräcklig massbas för att driva igenom en. fullständig parlamentarism. Redan från början tvingades den lita till ombud, av vilka socialdemokratin blivit den sista och framgångsrikaste.

Vid 1840-talet blev krissituationen i landet akut. Den ekonomiska utvecklingen hade nått den nivån att de gamla skrankorna måste bort. Men samtidigt fanns inte den sociala kraft som kunde ta bort dem . En stor del av 1840-talets politiska debatt kom att centreras kring frågan om »näringsfriheten», dvs rätten att etablera nya företag utan de regleringar som fanns i det gamla samhället. En första seger nåddes 1846, då näringsfriheten fastslogs. Först 18 år senare, 1864, blev friheten fullständig på detta område. Den andra fråga som dominerade i den offentliga debatten var »fattigvårdsfrågan». Vid denna tid visade Stockholm fram en anblick så bedrövlig att t o m härdade besökare från kontinenten höjde på ögonbrynen. Överbefolkningen ledde till ökad invandring till städerna, där dock den ekonomiska krisen gjorde att de inte kunde finna sin utkomst på annat sätt än genom tiggeri, stöld, prostitution eller skumraskaffärer. Situationen var så prekär att t o m borgerliga och konservativa skikt reagerade. Hela 1840-talet uppfylldes av en intensiv offentlig debatt om fattigdomen och dess orsaker. Inte minst aktiva var författarna, och det finns en omfattande de »tendenslitteratur», i dag oläsbar genom sin kortsynthet, sin gråtmildhet och sitt falska patos. Men åtminstone två av tidens största svenska författare kom under intryck från de sociala missförhållandena att radikalt omorientera sin diktning och ta upp sociala problem till debatt: Det var dels Almqvist, som i en underlig blandning av visioner och realism tog upp några av samhällets grundfrågor, och dels Geijer, som i sina historiska föreläsningar varnade bourgeoisin för det framväxande proletariatet och som botemedel mot tidens onda föreslog en av de många varianterna på den utopiska socialismen.

Det var i denna sociala och politiska situation som de första arbetarorganisationerna uppstod. I samtliga fall kan man konstatera att det inte var de nyinflyttade proletariserade bönderna som var aktiva; snarare var det hantverkarna som vagt uppfattade att deras sociala ställning höll på att ändras och som därför försökte finna sina försvarsmedel. Den första egentliga fackföreningen bildades 1846 - samma år som näringsfriheten infördes. Det var Typografiska föreningen. Den kom dock under flera årtionden att vara ensam i sitt slag.

Betydligt mer utvecklingsbar var en annan arbetarorganisation som bildades året innan (1845); bildningscirklarna. På papperet kan detta verka överraskande, ty undersöker man bildningscirklarnas ideologi visar det sig vara en ganska oförarglig liberal ideologi som bestämde deras tillkomst:

Folket skulle få upplysning genom föredrag och självverksamhet. Därigenom skulle de en dag bli »mogna» för medborgerliga rättigheter. I bildningscirkelns officiella anmälan betonade man att man stod på religiös grund och att »en i grunden religiös samhällsmedlem är alltid en god undersåte, fosterlandsvän och medborgare». Man lovade dessutom att i bildningscirkeln avhålla sig från »klandersjuka och politiska stridigheter». Men utvecklingen blev inte riktigt så idyllisk som initiativtagarna tänkt sig. Bildningscirkeln kom att samla folk med olika politiska uppfattningar och några från den radikala flygeln blev aktiva i cirkeln. Bl a fick en kringvandrande skräddargesäll, C D Forssell, i februari 1847 uppläst en inlaga »kommunismen och kristendomen», i vilket han förklarade sig vara kommunist. Detta är troligen det första kommunistiska föredrag som hållits i Sverige. Visserligen var Forssell anhängare av Cabets fridsamma variant av kommunismen, men han hade även kontakt med Kommunistiska Förbundet i London, den organisation som Marx och Engels var medlemmar i.

Det faktum att kommunister fick framträda i bildningscirkeln irriterade myndigheterna och konungens personlige representant i bildningscirkeln, en viss kapten Fahnehjelm, genomdrev därför er »statskupp» i organisationen: ordföranden avsattes, den nya styrelsen utsågs uppifrån och inte genom val, och man drev igenom en stadgeändring som innebar att styrelsen inte längre behövde höra medlemmarnas åsikt för att fatta beslut. Det var första - men inte precis sista! - gången som en arbetarorganisation miste sin demokratiska karaktär.

Denna »statskupp» ledde till att de radikalare inom organisationen gick ur och bildade en ny organisation. Skandinaviska sällskapet. Vad som gör denna organisation intressant för eftervärlden är i första hand dess kontakt med Kommunistiska Förbundet i London.

Kommunistiska Förbundet var en drygt tioårig organisation (som hunnit byta namn flera gånger), som främst samlade landsflyktiga tyska revolutionärer och tyska hantverksgesäller. I slutet av 1840-talet hade den sitt centrum i London, men även lokalavdelningar i Frankrike, Schweiz, Belgien och Holland. 1847 var den aktiv med att sprida sina radikala idéer bland det europeiska proletariatet och samla dess representanter till en internationell kongress. Man hade också kläckt de första planerna på att ge ut en gemensam programskrift, det som sedermera skulle bli Kommunistiska Manifestet. Det var i arbetet på att samla en internationell kongress, som man sände ut sina emissarier över Europa. En av dem - en tysk typografgesäll, A A Anders, - sändes till Sverige. Han kunde snart berätta om vissa framgångar. I Stockholm hade han hittat Skandinaviska sällskapet, som var lite demoraliserat efter bråket med bildningscirkeln och tydligen inte riktigt visste vad de ville. Han ingöt nytt mod, lämnade över några av de skrifter han hade i ränseln och lovade att man skulle skicka den programskrift som en av Förbundets medlemmar, Friedrich Engels, höll på att skriva. Därefter gav han sig ut på turné över landet, rent jungfrulig mark för en hängiven kommunist. »Från Stockholm åkte han till Uppsala, och därifrån till Gävle, där han arbetade en längre tid; och nu är han på väg till Umeå och Torneå. En kommunistisk emissarie bland lapparna! » Så kommenterade Kommunistiska Förbundet hans verksamhet i en rundskrivelse i september 1847.

Någon gång under hösten 1847 fick medlemmarna i Skandinaviska sällskapet programförslaget. Efter att ha läst igenom det beslöt de att översätta och ge ut det, dock med en viss »bearbetning), av de ställen de inte riktigt förstod. I november 1847 kom det ock så ut under namnet »Proletariatet och dess befrielse genom den sanna kommunismen». Arbetet är en ren översättning och det finn;
i dag (då nya arkivfynd gjorts som belyser denna historia) ingen an ledning att tala om att Skandinaviska sällskapets medlemmar på egen hand »föregripit» Manifestets analys av kapitalismens uppkomst. Intressantare är då att se på den bearbetning som Översättaren gjorde av en del avsnitt. De säger mycket om hur pass mottagliga de och den svenska allmänheten var för de nya revolutionerande marxistiska tankegångarna. Här kan man dels notera att hela skriften blandats upp med en utopisk socialism och allmänkristliga tankegångar till den grad att hela skriften slutar med h anvisningar till Pauli brev till Timoteus. Dessutom har nästan varje hänvisning hos Engels om nödvändigheten av en revolution strukits. För att ytterligare belysa vad de svenska kommunisterna ansåg i frågan lade de till ett förord. Det kan vara värt att citera dess sista halva; »Och då de /kommunisterna/ offentligen nu framlägger sin trosbekännelse, hoppas de, att hädanefter ej få höra sig påbördas att vilja samhällets och tronens omstörtning, egendomens fördelning mellan samhällets medlemmar, dess våldsamma uppryckande från de nu varande innehavarna, familjelivets och äktenskapets upphävande, m m dyl, eftersom det för var och en som behagar genomläsa denna skrift bör bli klart att de ej önskar något annat än, genom den nationella viljan beredda, på laglig väg vunna reformer. De är all mänsklig ordning undergivna, och detta för Herrens och Hans saks skull». Palme kunde inte ha uttryckt det bättre.

Några månader senare tog Skandinaviska sällskapets medlemmar ett ännu märkligare initiativ. Kommunistiska Manifestet var då nyutkommet. Ett exemplar letade sig upp till Stockholm, där det togs om hand av någon av medlemmarna och översattes. Därmed fick Sverige äran att först i världen ha givit ut en översättning av Manifestet. Men översättningen saknade förvisso inte förvanskningar, vilka gick i samma riktning som i den tidigare skriften. Satsen om att målet skall nås »genom en våldsam omstörtning av all hittillsvarande samhällsordning» har ändrats till att det skall nås genom »en radikal reorganisation av den nuvarande samhällsordningen». Ännu intressantare är att Manifestets stolta devis »Proletärer i alla länder, förena er!» bytts ut mot det rent fäaktiga »Folkets röst är Guds röst».

Manifestet varslade om kommande revolutioner. De kom tidigare än man anat. I februari började revolutionen i Paris, och sedan spred den sig över hela den europeiska kontinenten. I mars nådde den fram till Stockholm. Här blev resultatet närmast parodiskt. Bourgeoisins ledare anordnade en »Reformbankett», som dock mera hade med bankett att göra än med vare sig reformer eller revolution. Medan massorna samlades på gatan drog man för gardinerna. och , efter att ha förvissat sig om att varken representanter för massorna eller för konungen var närvarande, vågade man tyst och försynt skåla för samhällsförändringarna. Man hade inte mer kraft att ställa bakom än den som behövdes för att höja grogglaset till munnen. Under tiden kom massan utanför i rörelse. Den tågade runt i staden och kastade sten på fönsterrutorna hos kända konservativa personer. Affischer om allmän rösträtt kom upp på gatorna. Under tre dagar fortsatte oroligheterna innan myndigheterna slutligen hade fått situationen under kontroll. De hade då krävt 18 dödsoffer. Då hade också bourgeoisins ledare hunnit sova ruset av sig efter »banketten» och allt återgick till det gamla invanda. Det skulle dröja 18 år innan ståndsriksdagen ersattes med en tvåkammarriksdag och 70 år innan kravet på allmän rösträtt blev hörsammat.

I marsoroligheterna hade kommunisterna i Skandinaviska sällskapet inte alls deltagit. Som vi sett ingick det inte i deras planer att utvecklingen kunde befrämjas genom uppror eller att man fick gå utanför den etablerade ordningen. Visserligen fördes sju av klubbens medlemmar till polisen, men efter det att de förhörts och polischefen fått läsa protokoll och utgivna skrifter avskrev han fallet. Eller som Aftonbladet beskrev utvecklingen; polischefen, fann »ej ringaste syftning av revolutionär anda och andra olagliga planer, varför polisdomstolen och komparanterna lär ha åtskiljts under förklarande av ömsesidig högaktning».

Utvecklingen efter 1848 är dock inte ointressant. På den övriga kontinenten gick kontrarevolutionen segrande fram och arbetarrörelsen slogs tillbaka överallt. Men i Sverige skedde det ett försenat uppsving efter 1848. Bildningscirklarna slogs överallt ut och ersattes av mer politiska arbetarföreningar. Som symtomatiskt för tidsstämningarna kan man citera några meningar ur ett tal som en ung arbetare höll 1850 i Lunds bildningscirkel: »Inom hela den arbetande klassen går en känsla, en dunkel aning om att den vill framåt. I de kring snart hela landet spridda bildningscirklarna finner man denna aning uttalad. Men icke är det bildning att endast kunna tillägna sig det högre samhällslivets yttre former. Nej, bröder, skalet är intet utan kärna, och kärnan sakna vi. Vi äga icke de medel, som kunnat tillåta oss ett mera förfinat liv... Ty var och en som har skyldigheter måste också ha rättigheter. Och så länge arbetaren icke lärt sig inse detta, är han blott en halv människa.» Därefter upplöste man bildningscirkeln och bildade en arbetarförening.

Över hela landet växte det fram arbetarföreningar, som öppet satte sig politiska mål, främst att erövra allmän rösträtt åt arbetarklassen. Men det »saknades inte heller mera allmänna uttryck för socialistiska revolutionära strömningar. Man kunde t ex återfinna dem i tidningen »Folkets röst», som öppet förklarade sig vara för socialism. Man kan också se dem i följande tidningsuttalande från landsorten, där vi har ett tidigt uttryck för att arbetarklassen började lösgöra sig från bourgeoisin » vansinniga despoters trots har förintat våra revolutioner; det var bourgeoisin som gjorde dem onyttiga. Bourgeoisin, förpestade penningmänniskors trångbröstade krämarsjälar, kämpa nu förstörelsens kamp mellan förnuft och vansinne. Detta hände också dessa fega skurkar, när den europeiska revolutionens första blixt ljungade, de kände att det var fråga om att nu äntligen frånrycka dem det rov som de århundraden igenom förövat mot det mänskliga samhället. Vore ej detta fallet skulle denna bourgeoisi ha förenat sig med kärnan av folket mot 'männen med Guds nåde'...» Efter att därefter ha uppmanat folket att »vända sina vapen mot bourgeoisins penningpåsar» fortsätter författaren: »Det är det säkraste tecknet att nästa revolution ej blint skall vända sig emot det yttre, skenbara tyranniet, utan angripa och tillintetgöra den djupare och enda sanna grunden till olikheten människorna emellan: Den olika fördelningen av förmögenheten.»

Men redan några år in på 1850-talet började radikaliseringen ebba ut. De spontana arbetarstrider som blossat upp inom olika bruk och hantverk upphörde. Arbetarföreningarna tog avstånd från socialismen och började i stället att hylla klassamarbete och liberalism - genom en ny kupp hade de radikala elementen uteslutits ur arbetarföreningarna, som nu i fortsättningen låg i mer betryggande, liberala händer. Arbetarföreningarna blev gemensamma organ för arbetare och arbets»givare» - åter började man tala om underdånighet, Herrans makt och vilja, fosterlandskärlek och annat bludder. Därmed försvann arbetarklassens självständiga kamp. Under mer än 30 år skulle liberalerna dominera arbetarorganisationerna. Först på 1880-talet återskapades en självständig arbetarrörelse. Hur denna i sin tur kom att upprepa arbetarföreningarnas cykliska rörelse skall vi analysera i senare avsnitt.

Av den redogörelse vi här lämnat av den tidiga svenska arbetarrörelsen är det några saker som pekar framåt. Det ena är borgarklassens absoluta oförmåga att få ordning på statsapparaten och representationssystemet i det samhälle som nu blev alltmer kapitalistiskt. I stället för att genom en revolution djärvt sopa undan de gamla makterna, valde man kompromissens och reformernas väg. Detta fördröjde avsevärt den fortsatta utvecklingen.

Denna bourgeoisins feghet öppnade en möjlighet för arbetarklassen att lösgöra sig från det borgerliga inflytandet. I den faktiska situationen skedde detta inte (annat än i isolerade fall). Tvärtom kom denna räddhågsenhet 1848 att stärka borgarklassens ideologiska grepp över arbetarna. Den yttersta konsekvensen av detta blev att den socialdemokratiska arbetarrörelsen 1917-18 kom att upprepa bourgeoisins agerande (eller brist på agerande) 1848, då man valde att rädda kapitalismen i stället för att störta den genom en revolution.

För att skapa en självständig, revolutionär arbetarrörelse hade det krävts ett inflytande som kunnat motverka och bekämpa bourgeoisins ideologi: en avancerad revolutionsteori, förkroppsligad i en medveten ledning. Även på denna nivå var utvecklingen en ren parodi. Medlemmarna i Skandinaviska sällskapet var inte mogna att ta emot marxismen; de överförde automatiskt några av dess yttre drag, men förvandlade dess revolutionära väsen till dess raka motsats - en ytlig och fadd reformism, underdånig den existerande makten, räddhågsen och feg. Den framtida arbetarrörelsen i Sverige blev inte kommunistisk. Den blev socialdemokratisk.

Vi har redan tidigare talat om övergången till kapitalism i Sverige; hur den förbereddes genom de tre jordbruksreformerna, den avgörande roll som staten spelade som aktiv part både i bergshanteringen och i manufakturerna - en roll som staten fortsatt att spela även i dagens näringsliv - och den konsekvenser detta fick för den svenska borgarklassen (som från början blev ekonomiskt centraliserade och välorganiserad men aldrig fick en massbas eftersom det saknades en större småbourgeoisi och som därigenom blev politiskt svag i en parlamentarisk demokrati.). Genom den kroniska kris som rådde i Sverige under första halvan av 1800-talet kom det industriella genombrottet att försenas. Först efter 1850- skedde ett successivt uppsving, och det är från denna tid som man kan säga att det kapitalistiska produktionssättet dominerar i Sverige. Det innebar att Sverige från nu drogs in i de internationella förhållandena och utsattes för konjunkturväxlingarna. Det var också just de internationella förhållandena som gjorde att Sverige kom över den tidigare kroniska krisen. Den hade berott på att malmbrytningen konkurrerats ut genom nya metoder. Men genom att man nu i Sverige anammade dessa metoder och dessutom utarbetade nya, kunde det ske ett nytt uppsving för järnhandeln (exportindustrin har alltid spelat en avgörande roll i det svenska näringslivet). Vid samma tidpunkt slog ångindustrin igenom vilket blev signalen för fabriksindustrins genombrott. Krisen i manufakturnäringarna löstes helt enkelt genom att .manufakturen avfördes ur ekonomin. De nya formerna för kapitalbildning (banker och aktiebolag) i kombination med statliga åtgärder (lån, krediter, byggande av järnvägar) gjorde att finansieringsfrågan löstes på ett för sin tid avancerat sätt. Därigenom fick kapitalismen i Sverige en flygande start under andra halvan av 1800-talet. Den stadiga tillväxten hejdades dock ideligen av nya konjunkturnedgångar (också de beroende på exportindustrins dominans; nedgångarna kom med exakta tioårsperioder och följde mycket noga den internationella cykeln).

Under denna tid växte den svenska arbetarklassen fram. År 1870 fanns det fortfarande bara 65 000 fabriksarbetare i landet. 1900, d v s 30 år senare, hade siffran ökat till nära 300 000, vilket innebar en ökning med ca 350 procent (under samma tid steg befolkningen endast med 21 procent). Den stora expansionen kom på 1890-talet; i början av 1880-talet fanns det endast ungefär 100 000 fabriksarbetare i landet.

Hela 1880-talet kännetecknades av labila och osäkra förhållanden. Inte nog med att lågkonjunkturen från andra halvan av 1870-talet aldrig vändes i samma högkonjunktur som under tidigare decennier; efter 1885 försvårades dessutom det svenska jordbrukets ställning genom konkurrensen från de amerikanska spannmålen. Det ledde till införandet av extratullar för att skydda jordbruket. Matpriserna steg, och någon kompensation skedde inte genom lönehöjningar. Det var arbetarklassen som fick betala räkningen. Situationen var närmast ofattbar; man får gå till u-länderna för att finna liknande exempel.

Detta var den allmänna ekonomiska situation som rådde i landet under 1880-talet. Den framväxande arbetarklassens reaktion på de försämrade arbets- och levnadsförhållandena blev två: Dels utbröt missnöjet i spontana strejker, dels började man bygga fackföreningar som skydd mot lönesänkningar.

Kring decennieskiftet inträffade flera politiskt viktiga strejker. Den absolut viktigaste var naturligtvis Sundsvallsstrejken 1879, en av de största arbetskonflikterna i Sverige. Liksom i många andra strejker vid denna tid var det lönesänkningarna som var den utlösande faktorn. Men det som gjorde strejken så explosiv var det faktum att den bröt ut i ett av de brukssamhällen som är typiska produkter av den svenska industrialismen (där industrin varit mer utspridd över hela landet jämfört med andra europeiska länder). Det gav arbetarklassen ett relativt sett bättre utgångsläge. Arbetsköparna kunde inte finna strejkbrytare i staden, utan tvingades rekrytera dem långväga ifrån. Genom att samhället var beroende av en enda näring (i detta fall sågverken) är det känsligare för störningar i arbetslivet. Man kunde inte svälta ut arbetarna, som i stället kom att dominera hela staden och lamslå den. Man tvingades tillgripa de statliga våldsmedlen. Landshövdingen Treffenberg rekvirerade militär som krossade strejken. Kanske har statens klasskaraktär aldrig förr framträtt så klart och tydligt i Sverige som i Sundsvallsstrejken, där hungrande arbetare lyckades ge sig för vapenmakt.

Strejken var också betydelsefull genom att den visade på en sturskare och mer klassmedveten hållning hos arbetarna än tidigare; borta var nu den gamla underdånigheten som levt kvar längst i just de patriarkaliska bruks- och sågverkssamhällena. Denna nya klassmedvetenhet var så stark att den tom bröt sig igenom den religiositet som enligt .samtida rapporter var förhärskande bland de strejkande arbetarna och som bl a ledde till att de förrättade offentlig bön i strejklägret.

I huvudstaden inträffade också några viktiga strejker: byggnadsarbetarstrejken 1881 och träarbetarstrejken samma år. Särskilt byggstrejken, som engagerade 2 000 arbetare och varade några veckor visade på nödvändigheten av en organisation för arbetarna. När den spontana strejken bröt ut visste ingen hur man skulle förfara. De möten man ordnade ledde till föga resultat, inga naturliga ledare steg fram och man hade tom svårigheter att bestämma kraven. I sin villrådighet vände man sig till dr Anton Nyström, en välkänd liberal publicist, och tillika öföreståndare för det liberala Arbetareinstitutet, och bad honom leda förhandlingarna. »Strejkledaren» Nyströms insatser inskränkte sig dock till att han dök upp på ett möte i Lilljans-skogen och uppmanade arbetarna att avblåsa strejken. De skulle »duka under av hunger och nöd» förklarade han kärvt och fick därigenom arbetarna att ge upp i förtid.

Det var i denna situation som tanken växte fram på att bilda fackföreningar. Exempel fanns i andra länder (England, Tyskland) som hunnit längre i sin industrialisering och det var där man sökte organisationsformerna.
Den svenska arbetarklassen var dock inte helt oorganiserad vid denna tid. Sedan början av 1870-talet hade det funnits liberala arbetarföreningar som fungerade som samlingsplats för fr a hantverkare och yrkeskunniga arbetare. Inom dessa föreningar bedrev man bildningsarbete, man propagerade för nykterhet och kooperation och hade en viss självhjälpsverksamhet (sjuk- och pensionskassor). Däremot bedrev dessa organisationer inte någon facklig eller politisk verksamhet. Särskilt politiken var bannlyst. Den ideologi man försökte få arbetarna att anamma var den liberala individualismen om att »själv är bäste dräng» och att man nådde längst genom ett gott förhållande till arbetsköparna. De senare hade också rätt att vara med i arbetarföreningarna och besatte ofta alla ledande poster inom dem.

När man i dag går igenom arbetarföreningarnas dokument häpnar man över den fullständiga förstockelse som rådde inom dem. Här finns inte den minsta förmåga till anpassning till den nya situationen. De liberala klassfördomarna förhärskar. Tveklöst fortsatte man på möte efter möte ta avstånd från »arbetsnedläggelser» eftersom de förstörde det goda förhållandet till »arbetsgivaren». Man fördömde »revolutionspredikanter» som förde ut »egoistiska klassintressen» medan arbetarföreningarna i stället skulle befrämja »en nationell anda och fosterlandskärlek». Så såg man på de nya politiska kraven. Lika okänslig var man inför den svåra ekonomiska och sociala situation som rådde för arbetarklassen. Här fanns inget utrymme ens för social medkänsla- Som ett exempel på den cynism den liberala arbetarrörelsen kunde hänge sig åt, kan man här peka på den offentliga debatt som det liberala Arbetarinstitutet anordnade den 30 dec. 1882, på temat »Hindren för arbetsklassens upplysning». Föreståndaren , dr Nyström, konstaterade inte oväntat att den länga arbetstiden var ett svårt hinder för arbetarnas skolning, en arbetstid som vid den tiden uppgick till minst 10 timmar per dag och inom vissa yrken till 14 timmar per dag. Med tanke på detta kan man tycka att även en liberal »folkvän» skulle våga ställa krav på kortare arbetstid. Men inte doktor Nyström. Han hade i stället ett annat botemedel, som i protokollet återges på följande sätt: »önskligt vore om arbetarna, som uttröttade, i hemmet ägde en bekväm stol eller dylikt, ty många skulle därigenom, oaktat sin trötthet, ha förmåga att studera i hemmet.»

Bekväma stolar till det uttröttade folket! Det var liberalernas lösning på samhällsproblemen. Man förstår att arbetarna snart drev ut dessa kvacksalvare ur arbetarrörelsen.

Det vore dock fel att säga att alla liberaler intog samma förstockade attityd. Avsikten med den liberala inplanteringen i arbetarklassen var att inom dess högre skikt, (deklasserade hantverkare) finna den massbas som inte fanns inom bourgeoisin, eftersom det saknades en större småborgerlig grupp. Det gjorde att de s k nyliberalerna - en grupp intellektuella liberaler - upptäckte att bourgeoisins intresse som klass inte stod i motsättning till arbetarrörelsens fackliga organisering. Medan arbetarföreningarna dominerades av enskilda arbetsköpare, som fruktade löneförhöjningar, lanserade nyliberalerna en teori om att fackföreningarna behövdes som ett nödvändigt komplement till det »fria» ekonomiska systemet, eftersom ett avtal med en fackförening innebar en garanti för att avtalet efterlevdes. På så sätt såg man fackföreningen som ett värn mot socialismen och mot strejkrörelsen (typiskt nog var endast ett litet fåtal av strejkerna på 1880-talet ledda av fackföreningarna).

Det var från detta nyliberala håll som initiativet till fackföreningarna kom. Det sprids i dag en infantil ideologi om att de svenska fackföreningarna i tidernas begynnelse var kamporganisationer som strävade mot socialism. Det stämmer inte alls. De var - och är - organisationer inom det rådande kapitalistiska systemet. De har kämpat för förbättringar inom systemets ram, men de har aldrig kämpat mot systemet som sådant. I de tidigaste fackföreningarnas (l 880-talet) program finns det ingenting av klasskampsstämningar och än mindre något om socialismen eller revolution. Tvärtom. Under denna tid stod fackföreningarna under liberalt »beskydd». I ett fackföreningsprogram från 1882, utarbetat av den besvärlige Anton Nyström, - ett program som dessutom var normgivande för nybildade fackföreningar - heter det att fackföreningarna skall »tillse såväl yrkets som arbetarnes och arbetsgivarnes sanna intressen» och att de bör »förebygga, om möjligt genom sin mellankomst, arbetsbrist och strejker». I de konkreta kraven är programmet litet magert: Ute vagt talar man om att man skall kämpa för »bättre utkomst» och att fack föreningen i övrigt skall befrämja yrkesskicklighet, kämpa för bättre verkstäder, pensionskassor, allmänbildning etc.

En punkt man särskilt bör uppmärksamma i ovanstående rappakalja är talet om att man skall bevaka »yrkets» intressen och befrämja »yrkesskicklighet». Denna punkt återkommer nästan alltid i de tidiga fackföreningsprogrammen. Vad är innebörden i denna punkt?

Vi har i ett tidigare avsnitt berört att arbetarklassen i Sverige rekryterades ur två grupper: dels ur hantverksskikt som proletariserades, dels från bönder som flyttade in i tätorterna. Den första gruppen utgjorde länge de enda arbetare som hade yrkeskunskap och högre skolning, medan den senare gruppen utgjorde rekryteringsbasen för grovarbetaryrkena. Man kan se klara skillnader mellan de två arbetar skiktens attityd till arbetsköparna och samhället (vilka i viss mån fortfarande lever kvar). Hos hantverksskikten fanns det sedan gammalt en tradition av att man skulle ha ett gott förhållande till mästaren/arbetsköparen; eventuella konflikter skulle lösas genom förhandlingar och kompromisser, inte genom strid. För denna grupp innebar visserligen kapitalismens genombrott relativa försämringar vad gäller arbetsmiljö och arbetssituation, men de hade det ändå relativt sett bättre än grovarbetarna och slog vakt om sina yrkesintressen gentemot sina klassbröder. Hos de inflyttade bönderna var attityden annorlunda: de hade ryckts upp med rötterna och placerats i helt nya levnads- och arbetsförhållanden, där det minst av allt rådde några patriarkaliska förhållanden. De saknade utbildning och fick ta de sämsta jobben. De var visserligen mer militanta, men också sämre skolade och därigenom svårare att nå med politisk propaganda (därför föll de också lättare för den radikala men innehållslösa svada som Hinke Bergegrens anarkister förde ut).

Under 1880-talet dominerade fortfarande hantverkarna rent kvalitativt inom den nya arbetarklassen. Den relativt avancerade tekniken i den kapitalism man införde i Sverige krävde yrkesskicklighet, och man kan tom tala om ett visst men kortvarigt uppsving för hantverksyrkena (vilket också uttrycktes i ett lika kortvarigt uppsving för småbourgeoisin). Det var detta hantverksskikt som byggde upp fackföreningsrörelsen i Sverige. Deras avsikt med detta var inte bara att skydda sin ställning i produktionsprocessen utan också att skydda yrket från otillbörlig konkurrens och slå vakt om sina traditioner. De första fackföreningarna i Sverige var också sådana sammanslutningar som Bokbinderiarbetareföreningen (1872) och Ornamentbildhuggareföreningen (1880). Först under 90-talet började de icke yrkeskunniga arbetarna att organisera sig - då hade hantverkarna redan gått längre och börjat bygga förbund. Vid LOs bildande 1898 var de fortfarande i dominans.

När den stora tillväxten inom arbetarklassen kom efter sekelskiftet var fackföreningsrörelsen redan färdigbyggd. De nya arbetarna från landsbygden kom till färdiga organisationer, där det redan fanns ett ledande skikt av funktionärer och en bestämd relation till arbetsköparna. Genom sin stridsvilja kom de nyinflyttade i ständig konflikt med fackföreningsledningen, men genom sin låga politiska skolning kunde de aldrig på allvar ifrågasätta fackföreningsrörelsens uppbyggnad utan blev i stället lättmanipulerade offer för ledningen.

Fackföreningsrörelsens ursprung i hantverksskikten innebar också att rörelsen byggdes upp efter yrkeslinjer och inte i industriförbund som varit bättre avpassade efter industrialismens fabriksstruktur. De icke yrkeskunniga arbetarna kunde ofta inte få medlemsskap i de etablerade yrkesföreningarna, utan de tvingades bilda egna förbund som var uppbyggda efter industrilinjer eller s k blandade förbund.

Det var under 1880-talet, samtidigt med försöken att bilda fackföreningar, som socialdemokratin kom till Sverige. Den var till en början helt självständig frän samtida rörelser inom arbetarklassen. -både fackföreningarna och arbetarstridema. Socialdemokratins födelse kan dateras till november 1881, då August Palm återkom till landet från Tyskland och Danmark och hade med sig de nya idéerna. Visserligen hade socialismen tidigare introducerats i artiklar i pressen, men först nu började en kontinuerlig socialdemokratisk verk verksamhet. Genom ån ihärdig agitation spred Palm socialdemokratins idéer över landet. Den insats han gjorde kom dock inte att ligga så mycket på ideologins område som på agitationens och polemikens.

Det gick betydligt sämre med organisationssträvandena. Här kunde den gryende socialdemokratin registrera nederlag efter nederlag. Vid sina turnéer bildade Palm socialdemokratiska lokalavdelningar, men så snart han avrest föll klubbarna sönder. Den tidiga socialdemokratin visade upp alla de karaktäristika som kännetecknar småorganisationer utan social förankring: instabilitet, splittring på småfrågor, sönderfall, persongräl, intrigspel, orealistiska beslut.

Ännu så sent som 1885, efter drygt tre års verksamhet i landet, fanns det bara några hundra organiserade socialdemokrater! Sverige. Tillväxten gick utomordentligt långsamt och eftersom avsöndringen var nästan lika stor stod rörelsen i princip stilla. Situationen påminner om den som rådde för de- första socialisterna på 1840-talet. Även de hade varit socialt isolerade och ideologiskt vacklande. Det är också just den sociala förankringen som avgör om en rörelse skall leva vidare eller inte. Även utan en klar ideologi eller ens vettig praktik kan en organisation leva vidare i decennier, bara den har en social förankring. (Se på den svenska syndikalisterna, som knappt lyft ett finger i den svenska arbetarklassens kamp men ändå levt kvar i 60 år')

Det som räddade socialdemokratin från fortsatt isolering var att den just fann en social bas. Från och med 1885 gick den socialdemokratiska rörelsen in för en ny taktik som visade sig bli mycket framgångsrik för att rota rörelsen. I stället för att fortsätta rekrytera medlemmar på individuell basis gick man målmedvetet in för att ta över fackföreningarna och få dem att ansluta sig med hela sin medlemsgrupp till partiet. Det innebar att man måste lyfta ut liberalerna (men inte liberalismen) ur fackföreningsrörelsen. Det kunde ske på två sätt: Antingen genom en hård ideologisk kamp mot den liberala ledningen i fackföreningarna och den allmänliberala ideologin, eller också genom att man övertalade just denna liberala fackföreningsledning att den behövde ett parti som ett politiskt komplement till den fackliga kampen. Denna taktiska fråga orsakade inre stridigheter (och ledde bl a till en splittring 1886, som dock snabbt bilades). Palm uppfattade instinktivt behovet av att bekämpa liberalismen om man skulle kunna bevara den militanta politiken (han var själva urtypen för en militant men oskolad socialist), medan Branting kom att representera den kompromissvilliga linjen, att man medelst övertalning skulle vinna ledarna för fackföreningarna. Palm manövrerades snart ut och Brantings linje vann.

Erövringen av fackföreningarna gick enkelt och smärtfritt och redan i slutet av 1880-talet hade de vuxit samman med partiet. Motståndet var också fullständigt obefintligt. Liberalernas avgörande misstag var att de vägrade ta upp arbetarklassens politiska krav, ens dagskraven (vilka temporärt stod i motsättning till deras egna klassintressen). Inom fackföreningsrörelsen fanns det ett latent behov av ett parti som i samförstånd med fackföreningarna och i nära samarbete med dem kunde ta upp politiska frågor. Redan 1883 hade Fackföreningarnas Centralkommitté i Stockholm varit inne på tanken att man skulle bilda »ett verkligt starkt arbetarparti» för att detta skulle verka för »genomförandet av sådana reformer, som är nödvändiga för en på förnuftsenliga grunder ordnad samhällsutveckling».

Nu erbjöd sig socialdemokratin att bygga upp just detta parti, ett parti som kunde ta upp fackföreningarnas reformkrav. För fackföreningsrörelsen låg det flera fördelar i detta förslag; sammalunda för socialdemokratin som ville rota sig inom arbetarklassen och nu såg en möjlighet att växa i samma takt som fackföreningsrörelsen. Redan i mitten av 1886 var slaget i praktiken avgjort i de ledande städerna och fackföreningarna förklarade nu sin anslutning till »socialismen». Men de satte också gränser för vad denna »socialism» skulle innebära. Fackföreningsledarna var enbart intresserade av reformer inom systemets ram och successivt anpassades socialdemokratin till detta.

Därefter växte socialdemokratin snabbt. I princip fick man en ny partiavdelning så snart man byggt upp en fackförening på en ort. Det gick enkelt och smärtfritt. Agitationen för anslutning till partiet skedde inte genom att man spred socialistisk teori och skolning; den skedde genom att man spred kunskap om fackföreningarnas nödvändighet och mobiliserade för reformer. Anknytningen till fackföreningsrörelsen är också en av hemligheterna bakom den svenska socialdemokratins stabilitet och kontinuitet. Men det innebar också att man inte rekryterade utanför fackföreningarna, inte vann övertygade och skolade socialister. Socialdemokratins långsiktiga politiska målsättningar - som förvisso aldrig klart formulerades - kom helt i skymundan på bekostnad av de fackliga, dagsnära frågorna.

Därmed var den viktigaste byggstenen lagd i det socialdemokratiska »blocket»: sammanslagningen av fackföreningsrörelsen och partiet. (De övriga byggstenarna lades efter sekelskiftet när socialdemokratin svalde också de andra folkrörelser - kooperationen, bildningsrörelsen, nykterhetsrörelsen - som ursprungligen utgått ur den liberala rörelsens försök att få en massbas.) Därmed var också gränserna satta för partiets möjliga politiska utveckling. Det var nu bestämt som ett reformistiskt parti som siktade till att genomföra krav som låg i fackföreningarnas och arbetarnas intresse, men som höll sig inom systemets ram. Därmed är vi inne på frågan om den tidiga socialdemokratins syn på taktik och strategi.

Det finns en utbredd och allmänt accepterad uppfattning om socialdemokratins historia. Den är så vanlig att den rentav blivit en schablon. Den tidiga socialdemokratin var - säger den - en revolutionär, marxistisk rörelse som genom revolution ville omvandla landet, införa socialism och avskaffa kapitalism. Men under utvecklingens gång ändrade man målsättning och därigenom också medel. Partiet blev reformistiskt. Den utvecklingen kan naturligtvis värderas olika. Tingsten - den historiker som kanske ihärdigast hävdat denna uppfattning - ser det som en successiv tillnyktring och förbättrad verklighetsanknytning. Vpk-historiker som Bäckström ser Brantings »övergång till revisionismen» 1902 som den avgörande orsaken till förräderiet. C H Hermansson har bättrat på historieskrivningen genom att förklara att Vpk anknyter till den tidiga socialdemokratin, till Axel Danielsson och »den unge Branting». SKP-KFml har som vanligt lyckats sammanfatta an absurd variant i två meningar: »Genom August Palm började de socialistiska idéerna spridas i Sverige.1881. Arbetarrörelsen blev socialistisk.» (Gör facket... s 32-3)

Denna historieskrivning är helt felaktig. Den bygger på enkla analogier med den allmänna utvecklingen inom Andra Internationalens partier (Tyskland, Ryssland) och fångar inte det säregna för Sverige:

att socialdemokratin inte hade en stark och medveten marxistisk flygel och inte heller inom sig reproducerade en radikal tradition. En av hemligheterna bakom den svenska socialdemokratins styrka är just dess reformistiska kontinuitet. En socialdemokrat behöver inte läsa Brantings skrifter med dåligt samvete. Tvärtom: Vid läsningen av dem kommer hans känsla av att fullfölja partiets linje att förstärkas. I programuttalanden, i kongressresolutionerna, i de ledande socialdemokraternas tal och artiklar - överallt återkommer en gemensam syn: Man skall genom reformer administrera bort kapitalismen. Det finns inte någon revolutionär tradition inom socialdemokratin. Vi skall nu se vad de socialdemokratiska fäderna verkligen ville.

I föregående avsnitt undersökte vi hur socialdemokratin rotade sig fast i Sverige. Vi fann att den en bra bit in på 1880-talet fortfarande var en liten obetydlig grupp med något 100-tal medlemmar. Det som fick vinden att vända sig var att man övergick från individuell rekrytering till att knyta till sig fackföreningarna (som börjat organiseras samtidigt, oberoende av socialdemokratin och under liberalt beskydd). Redan efter några år hade man lyckats ta över de existerande fackföreningarna och vid konstituerande kongressen 1889 var den överväldigande majoriteten delegater fackföreningsmän och de flesta representerade organisationer fackföreningar. Därefter har samröret mellan fackföreningsrörelsen och partiet än mer förstärkts. Socialdemokratin är ett massparti byggt på obligatorisk anslutning via fackföreningar, och inte på individuell rekrytering eller individuell övertygelse.

Detta innebar att socialdemokratins utbredning underlättades. och att partiet kom att växa i samma takt som fackföreningsrörelsen. Men det innebar också bestämda gränser för den politiska utvecklingen. Fackföreningarna var inga kamporganisationer, utan försvarsorganisationer med liberal ideologi. De ville bli en part på arbetsmarknaden och endast genomföra vissa reformer inom systemets ram.

Detta blev den ram som bestämde gränserna för socialdemokratins utveckling. Det var inom dessa ramar som man kunde röra sig. Rekryteringen via fackföreningarna innebar att man inte vann människor på ideologiska frågor. Redan från första början uppstod det en klyfta i partiet mellan en liten, skolad klick i ledningen och en stor, oskolad massa. Partiledningen gjorde heller inga större ansträngningar för att ändra på detta faktum - det gav den utomordentliga möjligheter att agera. Den svenska socialdemokratins ideologiska fattigdom är väl känd och ofta kommenterad. Man kan gå igenom årgång efter årgång av dagstidningarna utan att hitta en enda artikel med vidare syftning eller större perspektiv. Broschyrerna är enkla anvisningar om organisatoriska frågor eller allmänna fraser. Alla försök att ändra detta förhållande, alla initiativ till »föreläsningar för arbetare», »socialistiska söndagsskolor» eller »arbetarhögskolor» snöptes av partiledningen. Endast under socialdemokratins första tio år (1881-1892) utkom det broschyrer i socialistiska grundfrågor, arbetarrörelsens strategi och taktik, klasstrukturen i Sverige och liknande frågor. Endast under dessa tio år publicerades det artiklar i den socialdemokratiska pressen som fortfarande går att läsa.

Det är också under dessa tio år som den debatt försiggick som vi nu skall ta i närmare beskådande. Men inte ens under dessa tio år gick debatten utanför en snäv krets skolade ledare. Teorin blev aldrig en social kraft. Partiets massor drogs aldrig in i debatten. om partiets taktik och strategi. Den individuella opposition man kan finna mot den etablerade praktiken blev aldrig en organiserad politisk opposition. Den föll snart sönder, antingen genom demoralisering eller genom emigration. Det senare ödet drabbade några av partiets briljantaste teoretiker (t ex Atterdag Wermelin), det förra den kanske mest storslagna gestalten på partiets vänsterkant, Axel Danielsson.

Om man plockar fram artiklar ur socialdemokratins barndom återfinner man ibland ordet »revolution». Genom en rent formell läsning kan man då lätt luras tro att socialdemokratin var revolutionär i betydelsen att den ville revolution. Som vi sett är det många som använt denna ytliga historiska metod. Men man kan inte nöja sig med sådana ytläsningar. Man måste undersöka vad de tidiga socialdemokraterna menade med begreppet revolution. Om man använder den metoden, då upptäcker man snart att »revolution» tunnats ut till dess ordet blir närmast meningslöst. Att det överhuvudtaget användes berodde på att begreppsapparaten var en del av den internationella socialistiska rörelsen och av nödvändighet följde med när socialdemokratin överfördes till Sverige. Det blev partiledningens uppgift att omforma begreppen. Ta t ex »den unge Branting» som 1886 (vid 26 års ålder) höll ett viktigt tal i Gävle, »Varför arbetarrörelsen måste bli socialistisk». I detta tal - det kanske mest omfattande inlägget i debatten om socialdemokratins mål och medel - besvarar han frågan om socialdemokratin är revolutionär. Jovisst, svarar Branting, socialdemokratin är »revolutionär i den meningen, att det är en helt ny princip, broderskapets, solidaritetens princip som den bringar till heders...» etc. Däremot är den inte revolutionär i betydelsen att den vill ha »gatukravaller». Här är den tvärtom mer konservativ än andra politiska rörelser i landet, lovar Branting. Endast om »de naturliga banorna» dvs lagstiftningen, stängs genom en tsaristisk diktatur kan det bli tal om revolution.

För att tränga djupare ner i frågan kan det nu vara lämpligt att ta upp hela Gävle-talet. Det är ett tal präglat av stark ekonomisk determinism. Var tid har sin ekonomiska organisation, väl avpassad till produktionens behov. Den kan inte ändras i förtid utan måste i egen takt leva ut sig. Då ersätts den automatiskt av en ny ekonomisk organisation. Nu härskar kapitalismen, men den skall någon gång i framtiden ersättas av ett annat produktionssystem, »det blir den ordnade , samfällda, samhälleliga produktionen, vilken likaväl som frikonkurrensen passar för varutillverkningen i stor skala, men som icke har dennas ohjälpliga brister i avseende på arbetsvinstens fördelning». Under kapitalismens gång dukar småföretagen under och lämnar plats för den progressiva storproduktionen. Medelklassen försvinner och blir en del av proletariatet, ständigt växande i antal. Branting tar här inte alls upp kapitalets reservarmé och det faktum att det konstanta kapitalet ökar på bekostnad av det variabla, dvs att färre arbetare får tillverka fler produkter
- det Marx kallar kapitalets stigande organiska sammansättning. Det innebär i själva verket att antalet mervärdesproducerande arbetare minskar vid en viss punkt i kapitalismens utveckling. (Däremot ökar hela tiden antalet proletärer, i betydelsen att alltfler människor ständigt berövas sina produktionsmedel.)

Denna bild av ett växande proletariat som står mot ett färre antal kapitalister är central hos Branting. Den innebär att kapitalismen kan ersättas mera smärtfritt ju färre kapitalister det finns, d v s ju mer kapitalet har koncentrerats. »Ty svårigheterna minskas naturligtvis i samma mån som antalet sådana personer är litet, som har intresse och fördel av det gamlas uppehållande... Socialismen framgår sålunda som en nödvändig, logisk följd av själva utvecklingen.» Detta kan dock inte ske förrän storproduktionen segrat.» Det är den moderna arbetarklassens stora historiska uppgift att fullborda denna utveckling, att verkställa domen över kapitalismen då dess tid är ute, och förbereda övergången till det socialistiska samhället.» (min kursiv). För Sveriges del är detta mål avlägset, eftersom landet först nyligen ryckts in i kapitalismen och först måste utvecklas. Kapitalismen ska inte avskaffas, den ska »mogna».

Efter att således ha förlagt slutmålet i ett avlägset fjärran går Branting över till frågan om medlen, vägen till det avlägsna slutmålet. Nu rycker perspektiven närmare inpå. Ur hans deterministiska betraktelsesätt härleder han ingen passiv vänta-och-se-attityd. Tvärtom vill han ge arbetarrörelsen en aktiv roll för att utvecklingen skall gå rätt. Förutom den fackliga försvarskampen har arbetarklassen till uppgift att få »den politiska makten, dvs lagstiftningsmakten, i sina händer, för att dels genomföra alla nödiga och genast verkställbara lagreformer till arbetarnas bästa, dels slutligen ordna övergången till det socialistiska .samhället.» Detta kan ske genom att arbetarklassen får allmän rösträtt. Eftersom den växer oavbrutet kan den rösta fram partiet till makten och detta kan då genomföra sitt program. »Allmän rösträtt är således priset, för vilket bourgeoisin kan få köpa sig avveckling medelst administration i stället för konkurs, anhängiggjord vid revolutionens domstol.»

Så såg den »unge Brantings» strategi ut. Han hade knappast någon anledning att revidera den, varken 1902, 1917 eller 1925. Inte heller har hans efterträdare skulle ha mycket att invända. Den socialdemokratiska strategin gick ut på att erövra len lagliga makten genom rösträtt, och därefter administrativt avskaffa kapitalismen, dock först när utvecklingen var »mogen».

Hos Branting finns det ingen principiell ovilja mot att socialdemokraterna övertar den borgerliga staten och administrerar den kapitalistiska ekonomin. Tvärtom såg han det som det närmaste strategiska målet. På detta område - liksom på nästan alla andra områden - var han i samklang med partiets ideologi och program. Det är också på denna punkt som den tydligaste brytningen sker med den marxistiska teorin. Marx visade genom sina analyser att staten i ett kapitalistiskt samhälle inte är en neutral institution som står över klasskampen. Tvärtom är den ett samlat uttryck för borgarklassens politiska, sociala och ekonomiska intressen, borgarklassens »verkställande utskott». Den tillhandahåller både de ideologiska medel som behövs för att hålla ihop samhället och de våldsmedel som måste brukas i de tider då massorna gör uppror. Hur denna stat kommer att organiseras - dess konkreta funktioner, dess hierarki, dess representationssystem - är naturligtvis inte avskilt från dess klassfunktion. Särskilt efter Pariskommunens erfarenheter betonade Marx och Engels att »arbetarklassen icke helt enkelt kan ta den färdiga statsmaskinen i besittning och sätta den i rörelse för sina egna mål.» I stället betonade de att man måste krossa den borgerliga staten, skapa en helt ny typ av statsorganisation för att kunna bygga upp ett kommunistiskt samhälle. Inte nog med det: denna nya stat var dessutom av sådan beskaffenhet att den successivt dog bort på vägen till det statslösa, kommunistiska samhället.

Hos de svenska socialdemokraterna fanns inte en sådan analys av staten. Man hade inga betänkligheter mot att ta den svenska statsorganisationen i besittning. Redan i det första socialdemokratiska partiutkastet 1882 (skrivet av Palm) förklarar man att man »med alla till buds stående lagliga medel» strävar efter att skapa en »fri stat och ett socialdemokratiskt samhälle». För att uppnå detta kräver man att staten inrättar »produktionsföreningar». Man ställer också ett antal krav, s k »grundprinciper för statens bestånd», bl a krav på allmän rösträtt. I det program som antogs tre år senare, dvs 1885 (skrivet av Branting) utvecklades man tanken på de statliga produktionsföreningarna och menade att de skulle »uppta tävlan med den storkapitalistiska produktionen». I det första program som antogs av hela partiet 1897 (skrivet av Danielsson) heter det slutligen att socialdemokratin vill »sätta sig i besittning av den offentliga makten och efter hand förvandla till samhällelig egendom alla produktionsmedlen...» Man kräver vidare en »stark utveckling av statens och kommunens verksamhet som producenter och ledare av samfärdsel och distribution.»

I alla dessa program - skrivna av tre av partiets ledargestalter - finns det en gemensam tanke: Socialdemokratin skall sätta sig i besittning av den existerande statsapparaten för att med den som hävstång och med lagliga medel administrera bort kapitalismen. Detta skall ske genom att produktionen överförs i statens ägo, d v s genom att statsapparaten stärks i stället för att dö bort. Därmed är också den reformistiska strukturen given. Ordet revolution blir inom denna ram bara munväder och förlorar all vettig betydelse. Revolution har naturligtvis ingenting med våld eller icke-våld att göra, som socialdemokraterna hävdar i dag. Det är i stället fråga om en fullständig omvälvning g av den samhälleliga organisationen, inklusive statsapparaten. Det kan bara ske på ett sätt: Genom att arbetarklassen skapar klassorgan (arbetarråd), självständiga från den borgerliga statsapparaten, som kan bli kärnan i det nya statssystemet, inte genom att arbetarklassen sätter sig i besittning av den existerande staten.

Naturligtvis saknades det inte opposition mot partilinjen, både dess teoretiska modell och (mest) dess praktiska utformning. Under de första åren hade socialdemokratin ännu inte sammangjutits. Det fanns friktioner och gnissel mellan de olika lokala organisationerna, mellan de skilda ideologiska traditionerna och inflytelserna och mellan partiets fackliga och politiska utövare. Men i samtliga fall kan man konstatera att oppositionen var ideologiskt svag och dåligt socialt förankrad. Ofta blev den inte heller långvarig. Här ska vi göra en kort översikt över de olika oppositionsrörelserna.
- En av de envetnaste oppositionsmännen var August Palm, som ursprungligen dragit i gång lasset, men sedan fick se sig distanserad när kärran kom i rullning. Han hade ett revolutionärt temperament, påverkad som han var av sin vistelse på kontinenten, men saknade alldeles förmåga att artikulera sin opposition mot partiledningen. Han representerar en plebejisk misstro mot de intellektuella i partiledningen, och alldeles särskilt mot Branting; men han representerar i lika hög grad maktlösheten mot Brantings linje. Genom sin dåliga politiska skolning kunde han inte hålla styr. Han vinglade hit och dit, och hamnade slutligen i diket. Till hans mest förryckta idéer hörde tanken att partiet frivilligt skulle gå under jorden 1891 och organisera sig som en hemlig terrororganisation av ryskt nihilistiskt mönster.

- Den kanske mest beklämmande oppositionsrörelsen var Hinke Bergegrens anarkistiska rörelse, som uppstod omkring 1890 och sedan levde kvar fram till 1910, då den gick upp i den syndikalistiska rörelsen. Det bästa man kan säga om den var att den var militant - men de metoder den ville använda var anarkistiska och inte politiska. Hinke Bergegren satte själv upp småmord och attentat högt på listan över de närmaste arbetsuppgifterna: »För min del anser jag småmord vara alldeles utmärkta, och sådana attentat sätter skräck i de härskande i samhället. Vi skall ingjuta det gift som heter hat, så att vi blir mogna för vilket våld som helst.» Den politiska förvirringen var total inom rörelsen - det kan vem som helst övertyga sig om genom att läsa några nummer av Brand eller Under röd flagg. Ändå lyckades de samla upp mycket av den rådande radikalismen. Detta kan endast förklaras av den låga politiska nivån i landet i kombination med en hög kampvilja hos de arbetare som flyttat in från landsbygden.

Nu levde de kvar och sandade upp mycket av de den rådande radikalismen. Att rörelsen kunde överleva så länge kan endast förklaras av den låga politiska nivån i landet i kombination med en hög kampvilja hos de arbetare som flyttat in frän landsbygden.

- Den opposition som stod närmast den revolutionära marxismen var den sydsvenska arbetarrörelse som Axel Danielsson organiserade i slutet av 80-talet. På punkt efter punkt kom han i kollision med partilinjen - i synen på parlamentarismen, i synen på medelklassen och t o m i synen på staten, där han 1889 närmade sig marxismens syn. Men hans insats bör inte överskattas. Han lyckades aldrig formulera en alternativ strategi och taktik för den svenska arbetarrörelsen och inte heller lyckades han organisera sin opposition. Liksom Palm berodde hans opposition mera på temperament än på analys. Fr a misslyckades han med att bryta igenom själva grunden i Brantings åskådning: att det efterblivna Sverige inte var moget för socialismen. 1890 skrev Danielsson till partivännen Gustaf Steffen i London och meddelade att det utbrutit en revolt i Malmö (»Malmö-revolten»): »Nu måste jag gå ut och lugna ner folket som larmar på gatorna, ty det passar sig icke att vi gör revolution här hemma i Sverige innan man gjort det i de stora kulturländerna.» Två år senare var hans opposition slut. I en berömd artikel 1892 förklarade han sitt avfall: »Jag har blivit en lidelsefri och deciderad anhängare av parlamentarismen, och jag vågar tom hysa den kätterska meningen att man på parlamentarisk väg möjligen, märk väl möjligen, kan 'lösa den sociala frågan' - i vissa land åtminstone... Jag har börjat kompromissa med den intelligenta bourgeoisin, emedan jag lärt mig inse att det mellan kapital och kroppsarbete finns en gränsklass, som arbetarna ovillkorligen måste ha med sig... Jag har redan börjat visa, att jag vill reformera, därför att vissa reformer tillskyndar den stora massan och därmed i längden hela samhället, positiva fördelar.» Danielsson slutar med att förklara att vägen till socialismen skall gå »genom den nuvarande staten och kommunen». Under de sju år han hade kvar att leva kom han i stället att kritisera Branting från höger för att denne inte var tillräckligt beredd att kompromissa med bourgeoisin.

- I en klass för sig står författaren August Strindbergs kritik av partiets reformism. Strindberg var naturligtvis ingen marxist; men hans författarskap var revolutionärt och hämtade sin näring ur det kapitalistiska samhällets motsättningar. På den ideologiska nivån var han närmast bondesocialist. Inom sig förenade han - liksom ex.vis sin sengångare Jan Myrdal - revolutionära stämningar med de grövsta sociala fördomar och reaktionära inhugg. Under de tidiga åren på 80-talet hade Strindberg varit nära vän till Branting och de hade umgåtts i samma radikaliserade litterära kretsar I mitten av 80-talet bröt Strindberg upp från den »socialism» han tidigare bekant sig till. Det var i det sammanhanget han kritiserade Brantings politiska linje. Han reagerade kraftigt mot de statssocialistiska teorierna inom arbetarrörelsen och varnade för att den Brantingska framtidsstaten skulle bli en enorm maskinstat, där individerna krossades. »Br/anting/ förefaller mig redan vara socialistautomat och dogmatiker. Programmet häng är färdigt. Framåt - mot industri-kollektiv-kapitalsamhället med olyckliga människor i gruvor och fabriker, berövade de första materiella (alltså ideella) villkoren luft och ljus som så låga varelser som växterna och bönderna ej ens vilja eller kunna undvara.» Eller som han uttrycker det i ett brev direkt till Branting: »Detta program är diktat av ultraromantikern Saint-Simon, omdiktat av galningen Enfantin, korrigerat av relatisten Auguste Comte som dock ännu var kvar i idealismens deg med halva benen. Kan du svära på att Karl Marx som var född 1818 var riktigt rensad i huvudet och att ett brushuvud som Lassalle (född 1824) kunde se människorna innanför rocken sådana de äro.»

- Slutligen skall nämnas den kritiker som kanske trängde djupast i kritiken av den socialdemokratiska partilinjen och den Brantingska strategin: Det var järnarbetaren Arvid Björklund, som 1892 publicerade en broschyr, »Varför är vi revolutionära?» där han ifrågasatte hela det Brantingska schemat. Var det verkligen nödvändigt att det efterblivna Sverige skulle behöva genomlöpa hela den kapitalistiska utvecklingen innan det kunde bli tal om socialism? Skulle inte målet då försvinna i fjärran? Var erövringen av allmän rösträtt verkligen ett mål i sig? Kunde arbetarna göra någonting med den om de sociala olikheterna bestod? Skulle maktförhållandena då inte vara till arbetarnas nackdel även om de formellt var i majoritet?

Det är dessa frågor som Arvid Björklund utreder. Och han kommer fram till rakt motsatta resultat till Branting. »Den allmänna rösträtten är, enligt mitt förmenande, den säkerhetsventil de maktägande med all säkerhet kommer att använda, i den händelse jäsningen skulle bli för stark. Om den allmänna meningen då är att vi den parlamentariska vägen kunde vinna vårt mål, då skulle man jubla över sin seger, och de härskande kunna i lugn och ro fortsätta som förut.» I stället för att låta förhållandena »mogna» (vilket endast kan ske till kapitalismens fördel) gäller det att handla snabbt medan kapitalismen ännu är svag. »Trots allt detta påstår man, att det ej kan gå för sig att få ett socialistiskt samhälle förrän utvecklingen drivits till sin spets. Man talar om den 'historiska utvecklingen': det ena skedet måste avlösa det andra; utvecklingen gör inga språng o s v. - Denna lära om det eviga framåtskridandet är mänsklighetens största fiende. Den kommer oss att sjunga sånger till mänskligheten lov medan vi går vår undergång till mötes. De som allvarligt vill en förändring till det bättre, borde göra detta klart för sig. Vi måste ständigt framhålla att det nuvarande samhället är oförenligt med allas bästa och att det dag för dag blir det ännu mera.» Arvid Björklund slutar sin lilla broschyr på bara 16 sidor - men det ar perspektivrika och visionära sidor - med följande samman fattning: »För mig står därför saken så: det måste bli en omgestaltning av samhället snart, såvida det ej skall bli; .för sent. Det är därmed ej sagt att man skall rusa blint åstad utan förberedelse, men man kan lätt uppfatta vilken oerhörd skillnad det är att inse detta, mot att som nu, förtrösta på några hemlighetsfulla krafter som med nödvändighet driver mänskligheten till målet. Förhållandena ter sig i ett helt annat ljus. Antingen lyckas vi i en väl förberedd omstörtning, ja, då är mänskligheten räddad; eller också misslyckas vi, och mänskligheten är dömd till undergång. Vi har då gjort vad på oss ankommer för att undvika undergången; vi har gjort vår plikt.»

Det ar helt fel att säga att socialdemokraterna »förråder» sitt eget program eller sitt eget förflutna. Tvärtom ligger en del av socialdemokratins styrka i att rörelsen har en reformistisk kontinuitet, att den inte vuxit fram under konvulsioner utan i relativt lugn. Reformismen härstammar i första hand ur den speciella uppbyggnad partiet fick, som ett massparti byggt på fackföreningar, och ur den speciella plats partiet kunde erövra i det svenska samhället. Men denna reformistiska struktur förstärks dessutom i avsevärd grad av att partilinjen var i samklang med strukturen - endast enskilda personer kom att kollidera med den. Partiet byggdes medvetet upp som ett reformistiskt parti. Det klargörs redan i partiprogrammet 1885, där man talar om att fackföreningarna måste »sammansluta sig till ett svenskt socialdemokratiskt parti». Det klargörs än mer i det tal i Gävle som Branting höll ett år senare och där de den reformistiska taktiken och strategin lades fram på ett helgjutet och konsekvent sätt. De två pelarna i den svenska reformistiska ideologin är synen på staten, som gör att partiet alltid varit berett att överta den borgerliga staten, och synen på kapitalismen, där man tror att kapitalismen successivt avskaffar sig själv och att förhållandena ännu inte är »mogna» för socialism. Detta innebär att socialdemokratin även före maktutövningen velat stödja den mest progressiva delen av bourgeoisin - storbourgeoisin - och att den satt likhetstecken mellan dessa åtgärder och arbetarklassens intressen.

Det är också på denna »intressegemenskap» som socialdemokratin fortsatt att bygga, och det är också den som förklarar dess maktställning i det svenska samhället. När arbetarklassen skjuter denna »intressegemenskap» i sank och i handling visar att kapitalismen förvisso inte är »mogen» utan rutten, klämtar klockan också för den socialdemokratiska reformismen.

Kenth-Åke Andersson