IGÅR, IDAG, I MORGON
Svensk socialdemokrati i tre akter
Tom Gustafsson


II. Vändpunkten 1976

Den 19 september 1976 står som en märkesdag i svensk politisk nutidshistoria.

Det var den dagen som det socialdemokratiska styret i Sverige efter 44 år ersattes av ett öppet borgerligt regemente. Vad som länge tett sig som i det närmaste omöjligt blev plötsligt verklighet. En borgerlig trepartiregering kunde nu ta form, med centerpartiets Torbjörn Fälldin som regeringschef.
På valnatten jublade de konservativa ut sin glädje, på hemväg från moderata samlingspartiets olika valvakor. I Stockholms överklasskvarter cirklade segerrusiga högerungdomar omkring i lyxbilar, skrålande "Du gamla, du fria", med stora porträtt av Gösta Bohman - den man som mer än någon annan kom att personifiera den politiska utveckling som nu tog sin början.

Men i de gamla brukssamhällena, i tätorternas traditionella arbetarstadsdelar och i storstädernas moderna förortsområden jublade man inte. Den 19 september betydde här en politisk motgång, som kastade en mörk skugga framför sig.

I nederlagets kölvatten formulerades ett flertal kritiska frågor, som också sattes på pränt i socialdemokratiska tidningar, fackorgan och en och annan bok.

Regeringsskiftet hade gått mycket smidigt, märkligt smidigt. I själva verket hade inte mer än ett 60-tal personer berörts direkt! Hur var det möjligt att 44 års socialdemokratiskt styre inte hade satt djupare spår, än att det kunde räcka med att ett 60-tal ministrar, statssekreterare och kanslichefer byttes ut?

Det var visserligen fler som fick flytta på sig efterhand - och framförallt: fler som fick jobb i den följande koalitionsregeringens svällande administration. Men frågan kvarstår...

För några socialdemokrater på vänsterkanten - som själva betraktade sig som samhällskritiska debattörer med socialistiska förtecken - och en del kritiker utanför det socialdemokratiska partiet öppnade denna frågeställning ett vidare problem. Det var ett problem som anknöt till den historiska stridsfrågan inom arbetarrörelsen på temat ”reform eller revolution” . Det handlar här om själva
grunden för den socialdemokratiska reformismen.

• Huvuduppgiften för socialdemokratin under alla dessa år av ”demokratisk socialism" hade varit att ta över kontrollen över statsapparaten - för att steg för steg påverka den och med dess hjälp genomföra en lugn och gradvis förändring av samhället. Men var denna strategi verkligen möjlig, när någon procents förskjutning i valmanskåren kunde kasta omkull hela projektet och genast börja vrida klockan tillbaka?
• Statsapparaten hade inte berörts mer än att ett antal politiska höjdare fått se sig om efter nya jobb. (Eller snarare: lyfts över till välbetalda reträttplatser i god svensk ordning). Men vad hade man då egentligen uppnått med allt det man offrat på den "stabila och ansvariga samhällsutvecklingens altare?”
• En eventuell socialdemokratisk revansch skulle återigen kunna släckas några år senare. Var det då inte dags att börja diskutera på djupet hur arbetarrörelsen kan bygga sig stark i det senkapitalistiska samhället, så stark att den inte kan skakas av en tillfällig val förlust?

Den socialdemokratiska partiledningen med partiordföranden Olof Palme i spetsen, viftade bort alla sådana mer grundläggande frågeställningar (1). För den var nederlaget kulmen på en borgerlig förtalskampanj och ett antal olyckliga omständigheter. Det handlade då först och främst om en anti-kärnkraftskampanj, "där centerpartister och kommunister i skön förening ridit på ett tillfälligt stämningsläge", men också om andra "tillspetsade överdrifter". Det gav ingen anledning att ompröva partiets inriktning i stort!

Så hände det sig att den "stora eftervalsdebatten" mer och mer tunnades ut. Till slut kunde den sammanfattas med några marginalanteckningar i den socialdemokratiska pressen. Några politiska förskjutningar hade inte kommit till stånd. Inte en enda mer betydande personförändring hade genomförts i den socialdemokratiska partitoppen...

För den vanlige socialdemokratiske väljaren var det nu också dagens allt bistrare problem som tog överhanden. I avsaknad av ett kraftfullt alternativ återgick det mesta till det "normala"...

Idag, sju-åtta år senare...
• efter en andra socialdemokratisk valförlust 1979;
• efter flera olika koalitionsregeringar, grundade i en borgerlig majoritet i riksdagen 1976-82;
• efter omskakande politiska händelser, som den största arbetsmarknadskonflikten någonsin i vårt land, en spänningsfylld folkomröstning om kärnkraftens vara eller inte vara och borgarnas skärpta angrepp på den svenska arbetarbefolkningen och dess levnadsstandard;
• efter de nya erfarenheterna från åren av socialdemokratisk oppositionspolitik, dess "comeback" vid valen 1982 och början på den nya regeringsperioden;

... efter allt detta finns det all anledning att återknyta till den tidigare diskussionen. Därmed kan vi också belysa dagens problem på ett bättre sätt.

Vilka var de grundläggande orsakerna till den socialdemokratiska förlusten av regeringsmakten efter 44 års oavbrutet styre? Vad är skälet till att borgarna kunde sitta kvar i sex år? Och vilka slutsatser skall man dra av det för den svenska arbetarrörelsens utgångsläge efter regeringsskiftet 1982 och inför resten av 80-talet?

Genom att försöka besvara de frågorna kan vi klargöra villkoren för den svenska socialdemokratins verksamhet i medgång som motgång, i expansionsperioder och lägen av djupgående ekonomisk och social kris.

Vi kan förmedla några erfarenheter från den "svenska modell" som förtrollat och förbryllat så många i andra länder - och då inte minst den svenska socialdemokratins vänner inom t ex den västtyska, spanska eller franska socialdemokratin.

Och vi kan diskutera några ideologiska grundföreställningar, hos en socialdemokrati som själv drar sig för att ställa dem till debatt.

Låt oss börja den studien med några stämningsbilder från socialdemokratins 60- och 70-tal, för att sedan komma tillbaka till våra tre grundfrågor.

Nästa sida
Innehållsförteckning