IGÅR, IDAG, I MORGON
Svensk socialdemokrati i tre akter
Tom Gustafsson

***

Få var de som anade att man glatts åt ett undantag, en enstaka stigning i en fortsatt utförslöpa. Få, om ens någon, insåg den fulla betydelsen av de politiska förskjutningar som var på gång internationellt och som årtalet 1968 sedermera kom att symbolisera. Och ingen kunde ens i sin livligaste fantasi föreställa sig de kramper, som det så stabila svenska politiska systemet och den så omhuldade "svenska modellen" skulle drabbas av inom en inte alltför avlägsen framtid.

***

Några månader efter denna optimistiska partikongress bröt den stora gruvstrejken ut: 5 000 Malmfältsarbetare satte genom en samfälld aktion definitivt stopp för efterkrigstidens politiska stiltje och inledde en ny period i den svenska arbetarkampens historia'!

Socialdemokratisk partikongress (2)

Det har gått några år - två kongressperioder. Vi befinner oss återigen i Folkets Hus, en höstdag 1975. I skuggan av meddelandena från Spanien om avrättningen av fem dödsdömda motståndsmän, samlas ombuden och i salen ekar det ramaskri som genljuder inom hela den svenska arbetarrörelsen dessa dagar. Olof Palmes "Djävla mördare" blir här till ett, sedan ofta upprepat, bevingat ord...

De optimistiska tongångarna från 1969 finns kvar, men de klingar på något sätt ihåligare nu. Och de stolta "utspelen" kring det nya partiprogrammet och "den största reformen sedan den allmänna rösträtten" (förslaget till den nya, så kallade "medbestämmandelagen"(2)), bärs inte upp av riktigt samma självmedvetenhet som vid tidigare "epokgörande" reformer.

Det går inte många år innan det så uppburna partiprogrammet i praktiken "läggs till handlingarna" - i likhet med alla sina föregångare. I en skärpt ekonomisk och social kris har det inte mycket konkret att erbjuda. Och det dröjer inte heller så länge innan "medbestämmande"-reformen sätts på prov i en hårdnande social verklighet. Den visar sig då vara något helt annat än ett "avgörande steg mot ekonomisk demokrati"...

***

Ändå var det inte många som trodde att socialdemokratin ett år senare skulle förlora regeringsmakten och förvisas i oppositionsställning för två mandatperioder!

***

Partikongressen 1975 ter sig så här i efterhand som den sista i sitt slag. Det var den sista som verkligen präglades av tilltron till en - visserligen alltmer omgärdad, men ändå expansiv - ekonomisk utveckling och en fortsatt traditionell socialdemokratisk reformpolitik.

Socialdemokratisk partikongress (3)

När de socialdemokratiska delegaterna återigen samlas till partikongress, tre år senare (1978), har villkoren förändrats åtskilligt.

Inte bara så att man förlorat regeringsmakten, i en situation av skärpt ekonomisk kris och växande sociala motsättningar. Man har också påtagligt svårt att omorientera sig i det nya läget. Det har visat sig knepigare än man trodde att få grepp om oppositionsrollen - och att så här "utifrån" föra vidare det som traditionellt varit socialdemokratins styrka: förmågan att samtidigt förankra sina lösningar hos samhällets båda huvudkrafter - de tongivande kapitalintressena och arbetarna inom privat industri och offentlig sektor.

Denna problematik döljs visserligen ganska effektivt utåt. Socialdemokratiska partikongresser är ju alltid mer fest och uppvisning än ett tillfälle till djupborrande perspektivdiskussioner och kritisk självrannsakan.

Men det har samtidigt kommit en större vaghet och valhänthet över den socialdemokratiska politiken, nu när de traditionella recepten inte längre fungerar så väl. Man gör försök att linjera upp en politik för en "förnyad strukturomvandling av svenskt näringsliv" - bättre kontrollerat, mindre konjunkturkänsligt, mer tekniskt utvecklat... Men när det kommer till det konkreta innehållet har man inte så mycket nytt att komma med.

"Lösningarna" anpassas till just de givna produktionsvillkor och maktpolitiska förhållanden som drivit fram den växande krisen - plus till kortsiktiga taktiska överväganden om det bästa sättet att vinna valet 1979...

Inte ens partiledningen med Olof Palme i spetsen besitter längre samma självklara auktoritet som ett årtionde tidigare Då hade man också en betydligt starkare ställning utanför de egna partileden. Fast det måste tilläggas: jämfört med sina kolleger i flertalet andra västeuropeiska länder står den socialdemokratiska partiledningen i Sverige fortfarande för en stark kontinuitet och en relativ klarsyn.