IGÅR, IDAG, I MORGON
Svensk socialdemokrati i tre akter
Tom Gustafsson


IV. Bakom valet 1976
Den spräckta myten om den "blågula socialismen"

- Det är ungdomens röst vi hör, förklarade högerns Gösta Bohman i den första segerintervjun under valnatten 1976.
- Det har blåst högervindar, konstaterade socialdemokraternas partisekreterare Sten Andersson några minuter senare.

Båda hade rätt.
En stor del av de 500 000 förstagångsväljarna hade faktiskt lagt sin röst på något av de tre borgerliga partierna.
Och visst hade väljarkåren rört sig åt höger.

Vänsterpartiet kommunisterna hade förlorat röster till socialdemokraterna... som tappat röster till folkpartiet och centern... som i sin tur förlorat en del väljare till moderata samlingspartiet.

Vad som fick vågskålen att tippa över

Det är inte särskilt svårt att peka ut de omedelbara händelser som bidrog till den styva valvinden och socialdemokraternas fall. Det var också sådana konjunkturella fenomen som de flesta inhemska och utländska valuttolkare kom att ta fasta på.

Där fanns den rad av skandaler och "affärer" som skakat socialdemokratin ordentligt under valåret. Under våren 76 hade det lett till ett av SAP:s största opinionsras nånsin: ned till 37 procent (!) av väljarkåren, enligt en undersökning.
Det mest uppmärksammade "affärerna" var Ingmar

Bergmans flykt från skattmasarna i Sverige och Astrid Lindgrens öppna brev till landets finansminister, där hon avsvor sig den socialdemokratiska ideologin.

Till skandalerna hörde Transport-ordföranden Hans ("Hoffa") Ericssons semesterresa till Kanarieöarna - betald av arbetsgivarna! - samtidigt som fackföreningsrörelsen uppmanade till bojkott av Franco-diktaturen. Det hade vidare uppdagats att SAP olagligt överfört pengar till sitt finska broderparti. Och så var det rabaldret kring Gunnar Strängs vinstgivande husaffärer i Gamla stan i Stockholm!

Dessa händelser utnyttjades skickligt av borgerliga massmedia och de borgerliga partierna. De användes för att underbygga en kampanj där socialdemokratin framstod som maktfullkomlighetens och byråkratismens fulländade redskap.

Det är också troligt att debatten kring LO:s förslag om "löntagarstyrda" aktiefonder, administrerade genom fackets kontroll, spelade en roll för nederlaget. I den borgerliga valkampanjen kopplades detta förslag ihop med de skandaler och "affärer" vi nyss nämnde: tillsammans utgjorde de bevis på socialdemokratins byråkratism, självtillräcklighet och makthunger.

Samtidigt var många fackföreningsmedlemmar - trots opinionsbildningen i de egna organisationerna - fortfarande skeptiska eller avvaktande inför löntagarfondsförslaget. Det var ju så oklart till sina egentliga syften och skulle ge fackföreningsrörelsen en så märklig dubbelroll som både löntagar- och arbetsgivarorganisation.

Till de omedelbara orsakerna till valnederlaget bidrog också i hög grad SAP:s påtagligt kärnkraftsvänliga politik. Frågan om kärnkraften kom mer och mer att bli en huvudfråga i valet genom den kampanj som centerpartiet drev.

Kampanjen föll i god jord. Hundratusentals människor upplevde verkligen denna fråga oerhört starkt, ja så starkt att ett antal traditionellt socialdemokratiska väljare senare också visade sig beredda att gå över till något av de kärnkraftskritiska partierna (centern och vpk) för den skull.

Torbjörn Fälldin framstod sedermera som valets stora segerherre. Han fick nu sätta sig som statsminister i en koalitionsregering tillsammans med två andra borgerliga partier som för sin del talat sig varma för kärnkraften.

Resultatet kunde bara bli ett: ett snabbt svek i kärnkraftsfrågan, som sedan skulle komma att följas av fler, innan trepartiregeringen nötts ner och slutligen hösten 1978, ersattes av en folkpartistisk minoritetsregering.

Hos socialdemokraterna glömde man inte erfarenheterna från "kärnkraftsvalet" 1976. Det var en huvudorsak till det förslag om att avföra frågan från valet 1979, genom en separat folkomröstning, som socialdemokraterna lade fram efter kärnkraftskatastrofen i Harrisburg i USA och som man också vann en riksdagsmajoritet för!

Ett gradvist sjunkande väljarstöd

Naturligtvis går det dock inte att stanna vid dessa omedelbara fenomen när man skall förklara SAP:s valnederlag.

För som en kritisk socialdemokrat - Macke Nilsson, krönikör i Aftonbladet - uttryckte det, på tvärs mot de flesta andra valkommentatorer:

- Till sist handlar ju valresultatet om något djupare än aktuella sakfrågor och taktiska missgrepp.
I själva verket var SAP-regeringens fall 1976 en slutpunkt efter ett gradvist sjunkande väljarstöd, alltsedan riksdagsvalet 1960. 1968 lyckades SAP visserligen nå ett rekordresultat och fick till och med en egen majoritet. Men det var på grund av speciella omständigheter med ett antal tillfälligt överhoppande marginalväljare. I övrigt sjönk partiets röstandel under hela 60- och 70-talen.
1976 års valresultat var hela 5.1 procent sämre än 1960 års.

Dessa kalla fakta föranledde Macke Nilsson och andra mer radikala socialdemokrater att söka efter "strömningar på djupet" för att förklara regeringen Palmes fall.
Man slog därvid an samma strängar som i en omskriven debattbok - av Macke Nilsson och Jan Lindhagen' - några år tidigare. De "djupa orsakerna" fördes tillbaka på den objektiva samhällsutvecklingen. Boven i dramat var de "nya steriliserade bostadsområdena" "det kommersialiserade och avpolitiserade samhället" och den stora framtvingade folkomflyttningen inom landet. Det var kort sagt olika aspekter av de senaste årtiondenas kraftiga samhällsomdaning som ökat missmodigheten och individualiseringen inom arbetarklassen och försvagat basen för arbetarrörelsen. Detta rörde vid en viktig del av sanningen.

Man gick dock alltför snabbt förbi det faktum att denna "objektiva" samhällsutveckling var intimt förknippad med den socialdemokratiska politiken under samma tid.

Så snart som man på allvar började söka efter "strömningar på djupet" som lett fram till valnederlaget 1976 - skulle man därför tvingas att också sätta bärande delar av socialdemokratins politik och ideologi under luppen! Bärande delar som motsägelsefullt nog både kan ge förklaringar till den socialdemokratiska regeringens slutgiltiga fall och partiets stabilitet och "gyllene tider" årtiondena dessförinnan...

Ernst Wigforss var i mer än ett halvsekel partiets absolut mest tongivande idépolitiker. Han skrev så sent som 1967 följande i den socialdemokratiska tidskriften Tiden:

- För en reformistisk socialdemokrati har det aldrig varit en främmande tanke att den samhällsomvandling man eftersträvade kunde främjas av en politik som ökade effektiviteten inom det enskilda näringslivet. Kapitalismens utveckling skulle ju skapa förutsättningar för en socialistisk omvandling, och att påskynda en sådan utveckling var ett socialistiskt intresse, om utvecklingen kunde förenas med en höjning av arbetarnas levnadsstandard, ett stärkande av deras organisationer, över huvudtaget göra dem allt mer skickade att bli bärare av en ny samhällsordning.(2)

"Socialdemokratisk tillväxtideologi" - är det namn som flera historiker och samhällsvetare givit åt det synsätt på utvecklingen och politiken som Wigforss här talar om. Andra har kallat det för "konsumtions- och fördelningssocialism".

Målet för denna politik har varit att tillförsäkra arbetarna och de sämst ställda i samhället en förhöjd levnadsstandard: högre löner, bättre bostäder och ett väl utvecklat socialt skyddsnät.

Medlet har varit att försöka skapa så goda förutsättningar som möjligt för en ständig ekonomisk tillväxt. Detta skulle så paras med ett aktivt utnyttjande av de fördelningspolitiska instrumenten som står till stats- och regeringsmaktens förfogande: skattepolitiska åtgärder, samhälleliga investeringar och sociala bidrag.

Men själva grundvillkoret har alltid varit att detta skulle ske gradvis, utifrån en fördjupad samverkan mellan arbete och kapital och inom ramen för stabila parlamentariska förhållanden.

Det speciella med den svenska socialdemokratin

Under större delen av SAP:s 44-åriga regeringsinnehav var partiet jämförelsevis framgångsrikt med denna politik.

Det lyckades suga upp det mesta av missnöjet inom den arbetande befolkningen med det bestående samhällets orättvisor. Det förmådde övertyga den svenska arbetarklassens breda majoritet om att det förstod och tillvaratog dess strävanden efter godtagbara arbetsvillkor och en acceptabel levnadsstandard - själva drivkraften i samhällets utveckling! Och det var, i regeringsställning, ansvarigt för att driva fram en snabb modernisering av det svenska samhället.

Därmed kom den socialdemokratiska ledningen, under 30-, 40- och 50-talen, att symbolisera utvecklingen till en så kallad välfärdsstat för en majoritet av den svenska befolkningen.

Men den svenska utvecklingen var egentligen inte unik.

De flesta av de reformer som genomfördes under socialdemokratin i Sverige, hade sin motsvarighet också i andra länder i Västeuropa - även om regeringarna där var av en annan kulör.

Det som skiljde den svenska utvecklingen från den i andra, ofta borgerligt styrda, länder var framför allt två saker. Dels handlade det om den mer radikala framtoningen av den svenska reformpolitiken. Dels kunde den i vissa stycken drivas längre än på annat håll - på grund av de särskilda politiska och sociala villkoren - med en expansiv ekonomi och ett stabilt politiskt styre genom en stark och dominerande socialdemokrati.

Reformerna präglades under dessa årtionden av starka ideologiska övertoner. Till det bidrog både socialdemokratiska och borgerliga politiker. Det gjorde det lättare för SAP att vinna ett brett folkligt stöd för den förda politiken.

Det som särskiljde det socialdemokratiska partiet från de borgerliga partierna var - förutom synen på det praktiska reformarbetet och försöken att inordna dem i en helhetlig politisk samhällssyn av det slag som citatet från Ernst Wigforss gav uttryck för - socialdemokratins unika förmåga att till synes jämka samman intressena hos samhällets båda huvudkrafter, arbetarna och storföretagarna.
Socialdemokratin saknade det mesta av borgarpartiernas traditionella och mångskiftande direkta bindningar till den svenska borgarklassen. (Detta förhållande började dock förändras under regerandets gång).

Dess näringspolitik grundades istället mer i en pakt - ett "partnerskap" - mellan storföretagarna å ena sidan och fackföreningsrörelsens toppar å den andra.

Med sin position och särskilda ideologi fick socialdemokratin en förmåga att bortse från mindre betydande särintressen inom borgerligheten. Med sin politik kunde man i stället säkerställa det kapitalistiska samhällets mer långsiktiga behov.

Socialdemokratin i Sverige kom i sin praktiska politik att stå för en hög grad av statligt ingripande i samhällsekonomin. Men det skedde inte så mycket genom ett direkt statligt ägande utan genom andra "styrmedel" (I själva verket har andelen statsföretag inom produktionen alltid varit mycket låg i Sverige, också i jämförelse med Västeuropa i övrigt.)

Socialdemokraterna fortsatte och utvecklade här de egna traditioner man grundlagt i regeringsställning under tidigare perioder: i koalition med liberalerna 1917-20 och som ensamt regeringsparti 1921-23 respektive 1924-26.

I själva verket har den statliga förvaltningen också historiskt spelat en påtaglig roll för att påverka och forma det svenska näringslivet:

* vid upprättandet av de tidiga manufakturerna;
* för genomdrivandet av en rad gradvisa jordreformer;
* i samband med industrialiseringsprocessen i slutet av 1800-talet samt under den politiska omdaningen av det svenska samhället årtiondena kring sekelskiftet.

Redan vid socialdemokratins regeringstillträde 1932 var statens starka näringspolitiska roll ett utmärkande drag i dess ekonomiska politik. Med sitt regeringsprogram för offentliga arbeten och sin aktiva konjunkturpolitik förebådade man de "keynesianska"(3) ekonomiska lösningar, som skulle breda ut sig under de kommande åren.

Trots att borgerligheten ofta framhävt motsatsen har det-:a statliga ingripande aldrig haft till syfte att snabbt och radikalt omvandla den grundläggande strukturen i samhället. -De förändringar man eftersträvade skulle ske inom ramen för en bevarad privat äganderätt till kapitalet. Denna kunde sedan "kompletteras" med andra ägandeformer i den utsträckning det var praktiskt motiverat.
Det var på denna grundval som man efter hand skulle uppnå en allmänt förbättrad levnadsstandard och en "ökad Jämlikhet" mellan olika grupper och klasser i samhället.

Att socialdemokratiska festtal, studiecirklar och ideologiska pamfletter kryddades med starkare ingredienser ingick sa att säga i "spelets regler". Men det tilläts aldrig rubba den socialdemokratiska kursen.

Omsorgen om storföretagens väl och ve har alltid legat socialdemokratin varmt om hjärtat. Det var ju de som skulle utgöra de bärande delarna av svensk industri, speciellt med sikte på dess internationella expansion. Det var deras välgång som avgjorde om Sverige skulle kunna utvecklas till en modern välfärdsstat - ett "folkhem" som det kom att uttryckas av den socialdemokratiske partiledaren (och statsministern) Per-Albin Hansson i ett tal som han höll redan 1928 och som SAP-ledarna sedan ofta hänvisade till under de följande decennierna.

Endast genom en kraftfull satsning på att stötta storföretagens nationella och internationella bärkraft skulle man kunna stärka den svenska konkurrenskraften och lägga grunden till en ökad social service och en allmänt förbättrad levnadsstandard.

"Med folket för storfinansen?"

Redan i början av 20-talet kom samarbetet mellan den socialdemokratiska ledningen och storföretagsamheten definitivt att befästas genom en rad lagar, avtal och regelbundna informella sammankomster.

Denna linje betydde inte någon kursändring för de då tongivande grupperna inom socialdemokratin kring Hjalmar Branting. Det var en fortsättning av den politik för "konstruktiva överenskommelser" mellan arbete och kapital som man tidigt bekant sig till och som så definitivt skulle komma att sätta sin prägel på hela SAP efter splittringen 1917.

Denna praktiska samverkan hade ibland försvårats eller bromsats upp - som under strejkerna i början på 1900-talet med kulmen i storstrejken 1909; kampen mot krigsårens svältpolitik och krigsrustningar; striden för allmän och lika rösträtt fram till 1918 och i anslutning till de fackliga enhetssträvandena under 20-talet.

Men det berodde då dels på ett utbrett folkligt missnöje, dels på arbetsgivarnas och den borgerliga högerns försök att vrida historiens hjul tillbaka - inte på någon trängtan hos den socialdemokratiska ledningen efter massmobilisering och klasskamp.

Den ökade rätten till facklig organisering köpte den fackliga ledningen redan i början av 1900-talet till priset av inskränkningar i strejkrätten och ett erkännande av företagsledarnas rätt att "leda och fördela arbetet".

Genom bestämmelserna om tvångsmässigt medlingsförfarande, införande av Arbetsdomstolen och allmän freds-.plikt under avtalsperioderna, skärptes den antifackliga lagstiftningen i slutet av 1920-talet. Socialdemokraterna satt inte i regeringsställning när de nya lagarna genomdrevs, men SAP-ledningen förhöll sig passiv inför de utbredda protesterna - och hade i själva verket själv varit med om att förbereda dem. Den kom sedan inte bara att godta de nya lagarna utan också att förstärka dem under åren som följde.

Samtidigt skärptes också antikommunismen inom fackföreningsrörelsen. Ett antal stadgeändringar genomfördes, som förstärkte fackledningens kontroll över organisationerna dithän att varje mer betydande strejk till slut måste beslutas eller godkännas av fackföreningsrörelsens ledning.
Parallellt med detta utvecklades samarbetet med arbetsgivarsidan kraftigt under 30-talet och krigsåren. Ett antal samarbetsavtal träffades - i syfte att skapa en stabil arbetsmarknad byggd på snabb produktivitetsutveckling utan "ovidkommande störningar" i form av strejker och okontrollerade "utbrott".

Under sådana villkor var det lätt för de statliga myndigheterna att garantera "parterna" ett "fritt förhandlingssystem" byggt på "ömsesidigt ansvar" och utan en direkt statlig inblandning så länge som förhandlingarna sköttes och löstes på "normalt" sätt.

Det handlade alltså här om å ena sidan en långtgående reglering i lagar och avtal av ramarna för klassamarbetspolitiken och å den andra en självpåtagen "återhållsamhet från arbetsgivare och fackliga ledare.

Det är denna kombination som kommit att kallas för den "svenska modellen" och som varit kännetecknande för den stabila svenska arbetsmarknaden under lång tid.

Den modernisering av hela det svenska förhandlingsväsendet som genomförts under det senaste årtiondet - med socialdemokratin på dirigentpulten - har lett till vissa verkliga förbättringar när det gällt en del arbetsmiljöfrågor, regler för fackliga förtroendemäns ställning samt rätt till ledighet för studier och för barn"tillsyn".

Det har också lett till mer preciserade regler för information, förhandling, anställning och uppsägning - fast inte kopplat till några egentliga fackliga maktbefogenheter. En del av de tidigare samarbetsavtalen har setts över och ibland ersatts med mindre utmanande skrivningar.

I gengäld har antistrejklagstiftningen återigen bekräftats och ytterligare skärpts. Rätten att avskeda deltagare i långvariga "vilda" strejker eller strejker som "allvarligt stör den normala fackliga verksamheten" har skrivits in i lag. Arbetsgivarna har getts stora befogenheter att permittera och avskeda vid ett försämrat ekonomiskt läge och fått en ovanligt "generös" lockouträtt.

Denna lagstiftning var skräddarsydd för en "moderat" facklig ledning som vill ha lite mer insyn och "medbestämmande", men som ser strejker och massaktioner som ett onormalt inslag i det fackliga arbetet - vilka bara bör tillgripas i yttersta nödfall och då för att få det normala maskineriet att återigen börja fungera.

Det säger sig också självt att kapitalägarna, liksom borgarpartierna under sina sex år i regeringsställning, försökt utnyttja de möjligheter som denna lagstiftning erbjuder för att slå mot stridbara fackliga aktioner och knyta upp de fackliga ledningarna - och därmed försvaga arbetarrörelsen och ytterligare skärpa lagstiftningen. Samtidigt har de aldrig upphört att försöka få bort de bestämmelser de tycker illa om.

Reformpolitik med förhinder

Den politik socialdemokratin genomförde på det näringspolitiska området under sin långa regeringsperiod gynnade en snabb och kraftig förändring av det svenska näringslivet.

De tankegångar som vägledde ledningen för SAP hade fullt stöd också inom ledningen för LO. En av de viktigaste uppgifterna, hette det i ett centralt LO-dokument från 1941, "är att understödja och främja en utveckling som leder till höjd effektivitet inom näringslivet".

Enbart ett effektivt och vinstgivande näringsliv resonerade man kommer att vara förmöget att garantera höjda reallöner och säkra jobb.

Men en ständig effektivisering av näringslivet leder obönhörligen till att vissa delar efter hand måste "saneras" bort. Detta sågs som en historiskt progressiv "strukturomvandlings Under lång tid var detta ett uteslutande positivt ord i den socialdemokratiska ordlistan.

Men "strukturomvandlingen" hade också negativa effekter, som inte kunde avhjälpas utan vidare: arbetslöshet, social utslagning och en växande utglesning av landsbygden.

För att försöka motverka dessa negativa sociala effekter och fånga upp de växande samhälleliga protesterna mot dem, beslöt SAP-regeringen att gradvist bygga ut ett slags socialt "skyddsnät", med uppgift att ta hand om de människor som "nödvändigtvis" måste slås ut ur produktionen.'
Socialdemokratin godtog en sådan utslagning, men hoppades samtidigt kunna göra den så tillfällig som möjligt. Det blev statens uppgift att skapa de förutsättningar som krävdes för att de utslagna på ett eller annat sätt åter skulle kunna inordnas i det ekonomiska livet. Eller om det visade sig omöjligt: garantera att de utslagna ändå klarade sig någorlunda ekonomiskt.

Så tillkom först den allmänna arbetslöshetsförsäkringen. Ett statligt nät av arbetsförmedlingar upprättades. Människor som tvingades flytta från en ort till en annan för att få arbete understöddes ekonomiskt med så kallade flyttningsbidrag och starthjälp. De som saknade "den rätta" utbildningen erbjöds betalda omskolningskurser. De som slagits ut ur den privata produktionen bereddes plats i statligt beredskapsarbete och "skyddade verkstäder" - eller också förtidspensionerades de.

Den skiljelinje som under denna tid drogs upp i politiken mellan socialdemokratin och de tre borgerliga partierna gällde framför allt omfattningen av det statliga ingripandet i det ekonomiska och samhälleliga livet och graden av tvång i de sociala regleringarna.

Det kan synas en aning underligt, eftersom en likartad utveckling ägde rum i andra länder där regeringsmakten låg i händerna på borgerliga partier.

En förklaring finner vi i de svenska borgerliga partiernas eftersläpning när det gäller deras ideologiska utveckling från gammelliberala till mer modernt "socialliberala" ställningstaganden. En annan orsak är förstås att det var ett socialdemokratiskt parti, med sin särskilda bakgrund och sociala bas som genomdrev reformbesluten. Därmed omgav det dem också med sin speciella framtoning vilket i sin tur var ägnat att stimulera nya reformkrav.

För varje ny betydande reform som genomfördes på det näringspolitiska eller arbetsmarknadspolitiska området; för varje påtaglig utvidgning av de samhälleliga institutionerna - höjde de borgerliga partierna tonen. Det var oftast för att frammana ett socialiseringsspöke som var just ingenting annat än ett spöke!

Därmed bidrog de till att framställa socialdemokratin som det parti som både tycktes värna om den långsiktiga utvecklingen och motverka de negativa tendenser som en helt ohämmad kapitalism skulle skapa.

Mycket av striderna mellan regering och opposition har haft denna prägel under efterkrigstiden. Det ändras inte av att borgerliga partier (i första hand folkpartiet och centern, men också med en ytterligare tidsförskjutning högern/moderaterna) så småningom kom att godta de flesta av de reformer som de tidigare motsatt sig. Pensionsbestämmelserna - med den progressiva ATP-reformen - är ett bra exempel på det.

Det kan vara värt att påpeka att åtskilliga företagsledare och SAF:s ledning förstod begränsningarna i den socialdemokratiskt präglade samhällsomvandlingen bättre än många borgerliga politiker. I sin egen praktiska verksamhet lärde de sig att samarbeta förhållandevis smidigt med socialdemokratiska politiker och moderata fackliga ledare och funktionärer.

De ansåg att de i detta läge gynnades bättre av en viss "mjukhet" i kontakterna med arbetarrörelsens ledning, än en total konfrontationspolitik. De praktiska resultaten skulle bli mindre med en sådan - och den skulle dessutom bidra till att stimulera de mest radikala krafterna inom och utom socialdemokratin.

Förändringar i valmönstret

Den - tredje - industrialiseringsfas, som Sverige genomgick under de fyra årtionden som SAP innehade regeringsmakten, omvandlade klasstrukturen på ett sätt som egentligen borde ha gynnat ett parti med SAP:s traditionella sociala bas. Denna samhällsförändring innebar nämligen en stark utvidgning av andelen lönearbetare, både i absoluta tal och procentuellt. De som slogs ut var i första hand småbönder och andra grupper med anknytning till jordbruksnäringarna samt stora delar av småborgerligheten i tätbygdsområdena (den "urbana småbourgeoisin").

Den egentliga arbetarklassen(4) minskade visserligen något relativt sett. Men den behöll ändå i stort sett sin ställning.

De mellanskikt som växte fram under denna process hamnade samtidigt i samhälleliga och arbetsmässiga positioner som i en rad fall alltmer kom att påminna om den egentliga arbetarklassens.(5)

Trots denna sociala utveckling, som har fortgått fram tills idag, har alltså de socialdemokratiska valresultatet efter hand försämrats under 60- och 70-talen.

Valstatistiken ger belägg för att sympatierna med de etablerade riksdagspartierna under denna period i allt mindre utsträckning kom att bero på direkt klasstillhörighet. 1960 röstade 83 procent av arbetarna socialdemokratiskt, liksom 68 procent av de lägre tjänstemännen. Vid valet 1976 var motsvarande siffror 66 respektive 55 procent.

De undersökningar som gjorts av andelen LO-medlemmar som röstar socialdemokratiskt visar samma sak. Medan 81 procent av LO: s medlemmar ännu stödde socialdemokraterna 1968 hade siffran 1970 sjunkit till 75 och 1976 till 66 procent.(6)

Tendensen är också klar att det i första hand var bland de yngre arbetarna som socialdemokraterna tappade mark.

Att denna minskade klassröstning på socialdemokratin inte medförde ännu större förluster berodde på att SAP i viss utsträckning kunde ersätta det vikande stödet inom arbetarleden och bland de lägre tjänstemännen med ett ökat stöd från tjänstemännen i mellanställning och ännu högre upp.

Förskjutningar i klasstrukturen

Ett skäl till detta förändrade röstmönster står att finna i den sociala och politiska bakgrund som en stor del av de nyblivna lönearbetarna kommer ifrån.

Under de tjugo första åren efter Andra världskriget fick ungefär 20 000 småbönder årligen lämna sitt levebröd för att istället söka sig till industrin eller servicesektorn. Det är då inte ägnat att förvåna att det parti som historiskt företrätt bönderna, nämligen centerpartiet, starkt ökade sitt inflytande bland arbetare och tjänstemän. Centern hette symptomatiskt nog Bonde-förbundet ända fram till 1957.

Men en lika viktig anledning till den här utvecklingen måste man söka i den politik och den samhällsutveckling som socialdemokratin i regeringsställning själv kommit att symbolisera. Ty vid sidan av den majoritet arbetare som i huvudsak sett positivt på den socialdemokratiska politiken
- i synnerhet i jämförelse med borgarpartiernas alternativ
- alstrade samma politik en växande kritik mot den utveckling som socialdemokratin verkade för eller bidrog till.

Dessa människor kan man bland annat återfinna bland de hundratusentals som blev offer för produktionsnedskärningar, företagsnedläggningar och flyttningstvång och de som på annat sätt slogs ut från en hänsynslös arbetsmarknad.

Det som kom att ske under denna omfattande "strukturomvandling" av den svenska industrin var en jättelik omflyttning från glesbygd till tätort.

Mellan 1950 och 1970 ökade antalet invånare i tätorterna med 2 miljoner människor samtidigt som det i glesbygden minskade med 900 000. Starkast drabbades de typiska skogslänen i landets norra och mellersta delar av denna avfolkning. Under 60-talet uppgick den årliga utflyttningen härifrån till 10 000 personer netto. Under femårsperioden 1965-70 drabbades var tredje kommun i dessa län av en sysselsättningsminskning med mer än 15 procent.(7)

Många av de människor som på så sätt rycktes upp ur sina hemmiljöer, som tvangs in på omskolningskurser och blev offer för flyttlasspolitiken - hade sina rötter i den socialdemokratiska rörelsen, en rörelse som de nu icke desto mindre kom att ställa sig skeptiska till.

Det finns inga klara statistiska belägg för att SAP:s nedgång under 60- och 70-talen till stor del verkligen skulle bero på att de människor som personligen drabbades av den förda närings- och arbetsmarknadspolitiken övergav SAP åt höger eller vänster. Men det är en stark och näraliggande hypotes att så verkligen var fallet!

Denna växande kritik kan man också spåra till yngre arbetare och ungdomar från olika lägre mellanskiktsgrupper, dvs från grupper som med en entusiasmerande politik från ett radikalt arbetarparti borde ha vunnits för arbetarklassens och arbetarrörelsens sak.

Men SAP-ledningens egen utveckling och partiapparatens alltmer förstelnade och avideologiserade karaktär, har gjort att man inte förmått föra vidare den socialistiska idétradition som var en självklarhet för en äldre generation arbetare! En del socialdemokratiska ideologer har visserligen varit medvetna om det borgerliga samhällets kommersialism och negativa effekter på den uppväxande generationens villkor och tankemönster. Men den politik som förts har lett till en anpassning istället för en målmedveten kamp mot dessa krafter i samhället.

I avsaknad av en heltäckande socialistisk skol- och utbildningspolitik; i brist på en anti-kommersiell kulturpolitik; i frånvaron av en medveten socialistisk skolning inom och utom rörelsen, och, framför allt: i avsaknad av en socialistisk strategi och vision - har en stor del av ungdomen sökt sig i riktning mot andra krafter i samhället eller också helt passiviserats.

Socialdemokratin är inte ansvarig för hela denna utveckling, men den är ansvarig för att ha felutnyttjat alla de möjligheter som stod till buds under ett mer än 40-årigt regeringsinnehav!
Endast en liten minoritet av dessa ungdomar kunde på egen hand eller med hjälp av enskilda socialister eller mindre arbetarpartier och andra grupper ändå hitta vägen till en radikal, socialistisk verklighetsuppfattning.

Att "vilja", men inte kunna...

- Politik är att vilja. Det har varit ett slagord som Olof Palme ofta upprepat och andra med honom.
På de flesta och framför allt på de mest centrala områdena har den socialdemokratiska viljan att bryta med det bestående samhället och de givna ramarna, lyst med sin frånvaro...

Därför har man inte kommit så långt ens i de fall när det verkligen funnits en del goda föresatser och större ambitioner.

Utbildningspolitiken är bara ett exempel på det.

Den socialdemokratiska regeringen genomförde en rad utbildningsreformer med det uttalade syftet att möta den arbetande befolkningens missnöje med utbildningspolitiken och skapa ett jämlikt skol- och högskoleväsende. Detta skulle sedan tjäna som hävstång för vidare samhällsförbättringar...

Men det klassmönster i utbildningen som så väl speglar klasskiktningen i samhället som helhet och som sedan i sin tur bidrar till att återskapa dessa klasskillnader, bröt man aldrig igenom från socialdemokratiskt håll.

På alla nivåer i skolan och inom utbildningssektorn i övrigt är barn från arbetarklassens förfördelade. Mest iögonenfallande är siffrorna över rekryteringen och resultaten vid den högre, eftergymnasiala utbildningen.

Enligt en undersökning från 1977 avlägger en tredjedel av barnen från samhällets övre skikt akademisk examen. Motsvarande siffra för barn från arbetarklassen är ca 4 procent. Inom de socialt mest ansedda yrkesutbildningarna på högskolenivå - som juridik och medicin - kommer idag endast en försvinnande liten del från arbetarhem(8).

Det sociala arvet har visat sig vara starkare än all den vilja och energi som den socialdemokratiska skolpolitiken velat mobilisera för att försöka ändra "klassförhållanden" inom utbildningssektorn.
Detta exempel visar tydligt på det misslyckade i en syn på samhällsomvandlingen som innebär att man först angriper andrahandsfaktorer för att därefter försöka använda resultaten här som ett redskap för senare, mer djupgående förändringar.

Resultaten talar sitt tydliga språk. Den jämlikhet som socialdemokratin väntade med sina satsningar på utbildningsområdet har inte kommit till stånd. Systemet i stort har lämnats orubbat.

Socialdemokratins dominans

Den här skissartade beskrivningen av 44 års socialdemokratiskt regeringsinnehav torde väl bekräfta att den istället för att bryta med eller "förändra" kapitalismen, bevarat och befäst kapitalägarnas och borgarklassens makt över näringslivet.

På ett plan är det påfallande hur dess valresultat försämrades trots de klassmässiga förändringar som skett i samhället. Men det är då också värt en speciell diskussion varför den trots den politik som förts ändå kunde behålla en så pass stark ställning inom arbetarklassen, som var fallet.

Det finns framför allt två typer av orsaker till detta.

För det första kom socialdemokratin i regeringsställning - med ett redan starkt utgångsläge - att gynnas av efterkrigstidens långvariga ekonomiska expansion. Det gav utrymme för en rad förbättringar av befolkningens materiella villkor, också inom ramen för det kapitalistiska samhället. Samtidigt framträdde en rad negativa effekter av den förda politiken inte lika tydligt som de skulle ha gjort i ett annat ekonomiskt och politiskt läge.

För det andra har det saknats effektiva och varaktiga alternativ inom arbetarrörelsen i övrigt till den socialdemokratiska politiken och organisationsapparaten, till exempel inom den fackliga rörelsen.

Det kan i sin tur inte bara föras tillbaka på den objektiva samhällsutvecklingen och socialdemokratins förmåga att dra politisk fördel av den. Det hänger också samman med en kombination av två andra faktorer:

* den socialdemokratiska parti- och fackföreningsledningens skoningslösa kamp mot sina opponenter inom arbetarrörelsen och...
* politiska svagheter hos de partier och strömningar som mer eller mindre medvetet försökt utmana socialdemokratins ställning under historiens lopp.

För att belysa socialdemokratins villkor i regeringsställning är det också nödvändigt att söka sig bakåt i historien. Man kommer då oundvikligen in på problemet med byråkratiseringen av arbetarrörelsen i Sverige. Utan att gå in på den frågan är det omöjligt att förklara hur socialdemokratin lyckats bibehålla sin starka politiska ställning inom den svenska arbetarklassen.

Inom den svenska arbetarrörelsen utvecklades tidigt ett byråkratiskt skikt, som kom att sätta sin prägel på partiets och fackföreningsrörelsens inriktning. Denna byråkratisering är intimt förknippad med reformismens tidiga och allt tydligare dominans inom den socialdemokratiska rörelsen, en dominans som endast tillfälligtvis ifrågasatts av större arbetargrupper.

Redan vid tidpunkten för formeringen av den moderna svenska arbetarklassen (från och med mitten av 1800-talet), fanns det en rad objektiva och subjektiva faktorer som underlättade reformismens snabba herravälde inom klassen.

Det gäller sådant som:
* industrialiseringens rytm och karaktär och därmed också arbetarbefolkningens fördelning och sammansättning;
* det sociala ursprunget hos många av arbetarrörelsens organisatörer;
* arbetarrörelsens förhållande till borgarklassen; och
* påverkan från den idéströmning och den politiska kraft som betydde mer än någon annan för den unga svenska socialdemokratin: nämligen det tyska broderpartiet.

Socialdemokraternas organisationsarbete ledde till uppkomsten av en självständig arbetarrörelse i motsättning till borgarklassen och dess partier. Det var ett oerhört viktigt historiskt framsteg för den svenska arbetarklassens strävanden. Men denna arbetarrörelse kom alltså också tidigt att deformeras av en reformistisk påverkan och byråkratiska missförhållanden.

De skikt som i slutet av 1800-talet kom att dominera det socialdemokratiska partiet (som i sin tur var pådrivande i uppbygget av fackföreningsrörelsen), var arbetare, hantverkare och intellektuella som ofta hade det jämförelsevis bättre ställt i samhället än dem man verkade bland och försökte vinna för socialdemokratin.

Den ledande kärnan i det socialdemokratiska partiet - kring Hjalmar Branting - stod för och stödde arbetarrörelsens särorganisering. Men Branting och de som tillsammans med honom kom att sätta sin prägel på det socialdemokratiska arbetarpartiets utveckling, uttryckte samtidigt redan från början en rad utpräglat reformistiska ståndpunkter.

Inget bestående socialistiskt alternativ

SAP-ledningens auktoritet kom vid flera tillfällen att utmanas av en framväxande och radikaliserad arbetarklass. Det är faktiskt möjligt att påvisa hur arbetarklassens objektiva tillväxt och organisering, vid flera tillfällen gynnade en facklig och politisk opposition. Det såg man vid motsättningarna inom SAP i början av 1900-talet, liksom i utvecklingen inom arbetarrörelsen i stort från slutet av Första världskriget, under 20- och 30-talen samt, i viss mån, på 40-talet.

Men denna opposition gav aldrig upphov till något bestående alternativ för massan av svenska arbetare.

Den byråkratisering av SAP som inletts kom därmed att fortsätta oavbrutet. Efter hand ledde det till uppkomsten av ett allt starkare socialt skikt, med sina speciella materiella och politiska särintressen. Gentemot sina meningsmotståndare hade den ett ständigt övertag genom kontrollen av parti- och fackföreningsapparaterna och genom sin parlamentariska styrka.

Denna framväxande byråkrati förmådde emellertid också att finna en bas för sin alltmer uttalat reformistiska linje inom den expanderande arbetarklassen. Det var då i synnerhet bland en del av de mer kvalificerade och välutbildade arbetargrupperna inom verkstadsindustrin och bland arbetare som i sin medvetenhet bar vidare på gamla svenska bruks-traditioner.(9)

Samtidigt kunde den dra fördel av den relativa svagheten hos de fackliga och politiska strömningar som opponerade sig mot denna utveckling.

För det första kan man här peka på den anarkistiskt färgade "ungsocialistiska" oppositionen kring Hinke Bergegren åren runt sekelskiftet. För det andra gäller det den "vänstersocialistiska" strömning som växte fram i samband med SAP:s splittring 1917; den hade ett lovande utgångsläge och drog också till sig många radikala fackliga aktivister; men den kom som Sveriges Kommunistiska Parti alltmer att klavbindas av den internationella kommunistiska rörelsens stalinistiska utveckling, från mitten av 20-talet och framåt.

En tredje strömning finner vi i den majoritet av SKP som uteslöts ur den Kommunistiska Internationalen(1929); delar av denna fortsatte en i många stycken stridbar och oberoende verksamhet långt in på 30-talet; men den blev då allt värre klämd mellan socialdemokrati och stalinism, samtidigt som borgarnas svartlistning och förtryck försvårade villkoren för en oberoende socialistisk riktning inom arbetarrörelsen.

På så sätt kom alltså den centristiska strömning kring Socialistiska Partiet som formats under 30-talet att kvävas till döds inför, under och efter kriget. Och socialdemokratin kunde - med hjälp av allehanda anti-oppositionella attacker - återupprätta ett totalt herravälde över fackföreningsrörelsen under de "goda 50- och 60-talsåren".

Byråkratiseringen av den socialdemokratiska rörelsen speglas inte minst i förändringen av partiets ledande kader.

Den hade 1961 lett till en situation där den svenska riksdagen trots en 45-procentig socialdemokratisk representation, endast kunde uppvisa 3 procent arbetare bland sina ledamöter.(10)

Inom partiets funktionärskår minskade arbetarrepresentationen stadigt under åren i regeringsställning.

Socialdemokratin är utan tvekan ett arbetarparti i social bemärkelse. Det uttrycks i att mer än 80 procent av dess medlemmar är arbetare. Men ser man till de förtroendevaldas sociala ställning blir bilden annorlunda. I en undersökning av deras klassmässiga fördelning visar det sig att andelen arbetare med förtroendeuppdrag sjunker kraftigt redan på lokal nivå.

Bland de regionala förtroendevalda tillhörde knappt 20 procent arbetarklassen. Mer än 50 procent kunde hänföras till kategorin mellanskikt - och 20 procent till "överklassen".

"Överklassen" -den samhällets absoluta grädda i kraft av sin ställning inom näringsliv och statsapparat, som endast utgör l procent av samhällets befolkning - är alltså bättre representerad bland förtroendevalda på regional nivå än arbetarklassen!(11)

Förhållandet blir definitivt inte bättre om man går ännu högre upp i partiapparaten...(12)

Denna underrepresentation av arbetare får naturligtvis också återverkningar på SAP:s politiska handlande och dess beredskap att ta strid för arbetarklassens intressen. Återverkningar som i sin tur förstärks av många medlemmars låga aktivitet, till exempel speglade i siffrorna för mötesdeltagandet på socialdemokratiska partiträffar!(13)

Dessa siffror är i sig ett uttryck för den socialdemokratiska byråkratins objektiva historiska roll - att fungera som en förmedlande länk mellan å ena sidan borgarklassen och dess statsapparat och å andra sidan arbetarklassen med dess massorganisationer.

Denna förmedlande funktion kan byråkratin inte upprätthålla på ett effektivt sätt utan en helt dominerande ställning inom den gren av arbetarrörelsen som direkt organiserar de arbetare som är knutna till produktionen, det vill säga industrifackföreningarna.

Den reformistiska byråkratins kontroll över och förvaltning av fackföreningsrörelsen har varit en avgörande förutsättning för den stabilitet som den svenska socialdemokratin kunnat uppvisa under nästan hela 1900-talet. Det är också under de korta perioder då denna hegemoni börjat ifrågasättas som den socialdemokratiska rörelsen varit som mest sårbar.

Nästa sida
Innehållsförteckning