IGÅR, IDAG, I MORGON
Svensk socialdemokrati i tre akter
Tom Gustafsson


V. I väntans tider
Sex år av socialdemokratisk oppositionspolitik

När den svenska socialdemokratin hamnade i opposition efter regeringsskiftet 1976 var den i hög grad oförberedd på vad som skulle komma. Oförberedd på en politisk minoritetsställning, där de egna framgångarna hängde på att man antingen lyckades få över några avhoppare från den borgerliga riksdagsmajoriteten till sin sida - eller också kunde pressa den borgerliga regeringen till eftergifter på något annat sätt. Och framför allt: oförberedd på den period av fördjupad ekonomisk kris och politiska anpassningsproblem som nu skulle följa.

Det "dukade bordet"

Ett av de främsta socialdemokratiska oppositionsnumren efter regeringsskiftet var anklagelser mot de borgerliga partierna för att försnilla ett gott ekonomiskt utgångsläge med sin "eländiga och splittrade" borgarpolitik.

Visst var den borgerliga trepartiregeringen oenig i mycket, men den var ändå inte värre splittrad än att den så småningom kunde samla sig till de första allvarliga försöken till en mer uttalat konservativ politik.

Självfallet var det också motiverat för arbetarrörelsen att kritisera regeringen - men framför allt gällde det att mobilisera ett massivt motstånd mot dess försök att vältra krisen över de arbetande. Det var dock inte det som den socialdemokratiska oppositionen gick ut på. Det som skedde skulle ske i normala parlamentariska banor - och genom att fullfölja den tidigare socialdemokratiska politiken. Det var inte tal om någon radikal kursomläggning.

De manifestationer, riktade mot den borgerliga regeringen och till försvar för jobben som hölls i Olofström (som gjordes till något av en nationell symbol av LM Ericsson-arbetarna där) och på en rad andra håll i landet, skedde visserligen ofta med socialdemokratiska förtecken och i de lokala partiorganisationernas hägn. Men de tilläts aldrig påverka den socialdemokratiska ledningens utstakade kurs.

Talet om att borgarregeringen gått till ett "färdigdukat" och "dignande" bord, men nu gradvis förödde det så mödosamt och under en lång tid ihopslitna socialdemokratiska matförrådet, blev allt mindre effektivt. Efter hand blev det nämligen tydligare att inte heller en socialdemokratisk regering skulle ha kunnat styra sig ur den kapitalistiska krisen med "normala" metoder.

De socialdemokratiska recepten med en traditionell "aktiv, statlig finans- och kreditpolitik" skulle inte ha hävt en alltmer fördjupad strukturell kris för den svenska ekonomin.

Socialdemokraterna gjorde efter hand försök att förstärka sitt "ekonomiska alternativ" med en konkretare beskrivning av innehållet i en aktiv "statlig strukturpolitik (framför allt på partikongressen 1978). Det lade tillrätta en del - i alla fall jämfört med den aningslösa skönmålningen av perioden innan regeringsskiftet och vad som skulle kunna uppnås med en ren återgång till det tidigare.

Men man satt fortfarande kvar i sitt grundläggande dilemma.

De tidigare relativa framgångarna hade utgått ifrån en gynnsam ekonomisk utveckling under efterkrigstiden i hela i kapitalistiska världen och en rad konkurrensfördelar för svenskt kapital. Men det innebar då också att villkoren skulle försämras kraftigt nu när den internationella utvecklingen blev alltmer krisartad och de svenska fördelarna började sina.(1)

Och då skulle det inte räcka med vissa "justeringar" och "kompletteringar” till den tidigare politiken...

Socialdemokratin undervärderade länge - och felbedömer fortfarande - djupet i den internationella kapitalistiska krisen sedan mitten av 1960-talet. På motsvarande sätt övervärderade man möjligheterna att överbrygga de allt tätare och allt djupare lågkonjunkturerna med en "aktiv konjunkturpolitik".

Man såg inte heller klart att de mörknande ekonomiska framtidsutsikterna och de ökade motsättningarna mellan klasserna efter hand skulle minska förutsättningarna för den etablerade form av samförståndspolitik, den "svenska modell", som växt fram och förfinats under 30-, 40- och 50-talen. Och samtidigt ge mer uttalat aggressivt konservativa politiker ökad vind i seglen på den borgerliga kanten.

Det är för övrigt i detta förändrade politiska läge som man skall se orsaken till den fortlöpande aktiveringen av Svenska arbetsgivarföreningen som stridbar intresseorganisation för kapitalet - och de stora framgångarna för Moderata Samlingspartiet, som gjorde det till det överlägset största borgerliga partiet.(2)

Låt vara att också andra faktorer spelat in här, som de uppenbarliga personliga företrädena - enligt borgerlig måttstock - hos en partiledare som Gösta Bohman (i synnerhet i jämförelse med andra borgerliga politiker i Sverige!), samt den moderata partiledningens taktiska "näsa" för vad som rör sig inom den borgerliga väljarkåren.

Kärnfrågan som sprängde första trepartiregeringen

Energi- och kärnkraftsfrågorna var länge en huvudfråga i motsättningarna mellan regering och opposition och inom den första trepartiregeringen efter 1976. Det fanns en åsiktsöverensstämmelse mellan SAP och två av partierna i trepartikoalitionen (moderaterna och liberalerna). Samtidigt satt dessa partier i samma regering som det "i princip" kärnkraftsfientliga centerpartiet. Det tärde hårt på trepartiregeringen. Denna sprack också till slut hösten 1978, i huvudsak men inte enbart, på grund av kärnkraftspolitiken.

Manövrerandet hade varit flitigt, spänningarna stora och intrigerna till slut avgörande. Det var först efter en knappt ettårig folkpartiregering grundad på 10 procent av riksdagens ledamöter, men godtagen av majoriteten(3), liksom beslutet att lyfta ut kärnkraftsfrågan till en särskild folkomröstning och socialdemokraternas valförlust 1979, som en ny trepartiregering kunde återuppstå.

Socialdemokraterna band sig tidigt hårt, mycket hårt, vid kärnkraften. Uppenbarligen var de till en början fast övertygade om att dess säkerhetsproblem verkligen skulle kunna gå att bemästra inom en kort framtid. Efter Harrisburg-olyckan gjordes många försök att "rätta till bilden" för att få den socialdemokratiska politiken att framstå som ansvarig och full av hänsynstaganden till de stora riskerna. Men det skorrade nog falskt, även för en del av dem som försökte vinna tilltro till den nya versionen.

Det var inte förrän...
* socialdemokraterna lyckades bilda gemensam front ("linje 2") med folkpartiet i kärnkraftsfrågan inför folkomröstningen i mars 1980 4;
* avgränsat sig organisatoriskt från moderaternas mycket likartade alternativ ("linje 1"); och...
* ställt sig bakom en "25-årig avvecklingsplan" för kärnkraften (inledd med en utbyggnad till 12 kärnkraftverk!)
* det var inte förrän då som socialdemokraterna fick någotsånär kontroll över kärnkraftsdebatten. Trots centerns svek i regeringsställning:
* med beslut om laddning av ett nytt kärnkraftverk;
* med fortsatta anslag till utbyggnaden av andra aggregat;
* med uppenbart säkerhetsvidriga tolkningar av "villkorslagen" för den fortsatta utbyggnaden;
* med försök att ta loven av utomparlamentariska manifestationer; och...
* med ett ständigt manövrerande bakom lyckta dörrar - trots allt detta hade socialdemokraterna inte helt lyckats diskreditera borgarregeringen i denna fråga.

Orsaken var helt enkelt att socialdemokratin självt grovt underskattat kärnkraftens risker och den växande opinionen mot en fortsatt kärnkraftsutbyggnad. Det minskade tilltron till dess kritik av borgarna.

Denna anti-kärnkraftsopinion visade sig inte minst i folkomröstningen, där linje 3 - som förespråkade en avveckling av kärnkraften inom högst tio år - vann nära 40 procent av rösterna, samtidigt som de parlamentariska partier som stod bakom detta huvudalternativ bara representerade knappt 24 procent.

Det var också en opinion som gjort allt större insteg i de socialdemokratiska organisationerna själva, i synnerhet inom kvinno- och ungdomsförbunden. Vi såg här dessutom en organiserad "alternativrörelse", SAFE (Socialdemokrater för en alternativ energipolitik) som aktivt och helhjärtat engagerade sig i kärnkraftsmotståndet tillsammans med andra strömningar.

Man bröt därmed också mot den socialdemokratiska rörelsens traditionella motstånd mot "tvärpolitiskt samarbete" (utanför riksdagen, vill säga...).

Socialdemokraterna lyckades emellertid väl på en front - och det var också där kärnkraftsmotståndarna inom Folkkampanjen mot kärnkraft och Linje 3 var svagast (framför allt på grund av centerns, men också vpk:s, politiska och organisatoriska oförmåga att förankra kärnkraftsmotståndet inom arbetarklassen).

Socialdemokraterna förmådde vinna det stora flertalet arbetare för sitt alternativ i folkomröstningen.(5)

Fast sista ordet är förstås inte sagt ens här, när det gäller kärnkraftens vara eller inte vara...

Borgerlig åtstramningspolitik

Den offentliga debatten under perioden efter folkomröstningen i mars 1980 rörde mest den ekonomiska krisen och den ekonomiska politiken. Den handlade om mer övergripande problem - som de svaga industriinvesteringarna, den "otillräckliga vinstnivån", den växande utlandsskulden och de rekordartade budgetunderskotten. Men också om särskilda frågor som den stigande arbetslösheten, de sjunkande reallönerna och den stagnerande eller försämrade sociala servicen.

Denna ekonomiska debatt kom med nödvändighet också att beröra löntagarorganisationernas ställning och "ansvar" - och formerna för de "fortsatta relationerna på arbetsmarknaden".

Det var i synnerhet fallet efter storkonflikten under april-maj 1980 och den kortvariga kraftmätning som då tog form - utifrån arbetsköparnas lönestoppslinje, fackföreningsmedlemmarnas irritation över orättmätiga sänkningar av reallönerna och de fackliga ledarnas oförmåga att behålla kontrollen över situationen utan någon form av stridsåtgärd.

Modeordet framför andra hette krismedvetenhet. Särskilda opinionsundersökningar "bekräftade" att svenska folket "är alltmer medvetet om att det behövs en hård åtstramningspolitik nu för att vi skall kunna lägga grunden till en återhämtning på sikt".

Som man frågar får man svar - och det gällde också dessa undersökningar. Ändå skall man inte undervärdera effekterna av den ständiga borgerliga propagandakampanjen på temat "vi svenskar har levt över våra tillgångar".

Den fick ordentliga effekter också inom arbetarrörelsen, i synnerhet som den till stora delar fick stå oemotsagd eller ännu värre: efter hand möttes av en ökad socialdemokratisk förståelse.

Ett växande antal arbetare och tjänstemän lockades därmed också att tro att det finns ett enkelt samband mellan deras egna löner, prishöjningarna på olja och andra råvaror - och den kris som härjar över hela västvärlden: att man med en liten eftergift nu skulle komma billigare undan i morgon. Det vill säga raka motsatsen till vad som visat sig vara erfarenheterna från hela den västeuropeiska arbetarrörelsen - nämligen att redan en "liten eftergift nu " splittrar de arbetande, försvagar arbetarsolidariteten och lägger grunden till ökade krav på fler eftergifter i morgon...

Trots de långvariga duster som ibland utkämpades mellan regering och opposition i dessa frågor, blev det allt mer uppenbart att det efter hand växt fram en anmärkningsvärt hög grad av samförstånd mellan dem om de stora linjerna i kampen mot "den svenska sjukan".

Detta samförstånd skulle kunna sammanfattas så här:
* Industrin har inte byggts ut som den borde. Samtidigt har den offentliga sektorn utvecklats snett. Den privata konsumtionen har varit för hög under andra hälften av 70-talet i förhållande till ökningen av produktionen och produktiviteten.
* Denna "överdrivna" privata konsumtion har alltmer kommit att bekostas genom betungande mångmiljardlån från utlandet, som nu skall betalas med höga räntor. Ont har blivit etter värre genom prishöjningarna på olja och andra råvaror, vilket drivit upp en redan tidigare stigande inflation och försämrat vårt exportläge.

Lösningen måste vara att det skapas ett "företagsvänligt" klimat. Det handlar om att skapa en gynnsam "grogrund" för "framtidsinriktade industrisatsningar". Olönsamma branscher måste skäras ner. Företagens allmänna subventioner bör krympas till förmån för mer målmedvetna insatser för expansiva branscher. Den kollektiva servicen måste sättas på sparlåga och tillgångar skjutas över från offentliga tjänster till industrin. Exportföretagens satsningar utomlands skall stimuleras. Beroendet av oljan skall hävas genom en balanserad energipolitik.

Under perioden fram till hösten 1982 var det olika borgarregeringar som fick administrera den här politiken och sätta sitt särmärke på den. Den tog då formen av en åtstramningspolitik på allt fler områden, till priset av en försämrad social service, en ökad arbetslöshet och fem år i sträck av sänkta reallöner för de arbetande.

Det var en åtstramningspolitik som genomdrevs...
* genom en nedskärning av statliga bidrag till kommuner och landsting, vilket betydde försämrad sjukvård, uppbromsad utbyggnad av barnomsorgen och mindre resurser till skolorna;
* genom en ökning av de indirekta (kommunal- och mervärdes-) skatterna i förhållande till de direkta skatterna;
* genom försämrade pensionsvillkor för de gamla;
* genom en ökad utslagning av "olönsamma" företag, till exempel en slakt av stora delar av varvs- och stålindustrin;
och
* genom en skärpt arbetsmarknads- och socialpolitik (med minskade bidrag)

Samtidigt tilläts skattefusket öka till mångmiljardbelopp. De "dolda" ekonomiska sektorn och den svarta marknaden vidgades. Spekulationsvinsterna fick raka i höjden. Men aktievinstbeskattningen lindrades, alltmedan den sociala utslagningen förvärrades i takt med de växande alkohol- och narkotikaproblemen, den mer brutala arbetsmarknaden och den hårdare diskrimineringen av redan utsatta grupper som invandrare, ungdomar och befolkningen i särskilt drabbade landsändar.

Resultatet blev en gradvis överföring av resurser från de sämre till de bättre ställda och skärpta motsättningar inom hela samhället. Mycket av missnöjet från arbetarhåll med den förda politiken kom dock att överskuggas av en oklarhet om alternativen...

Taktiska motsättningar

När den borgerliga regeringen tog över 1976 och när arbetsgivarna inledde avtalsrörelsen denna höst med ett hårt utspel mot en rad sociala och fackliga förmåner, var det en främmande tanke för det överväldigande antalet svenskar (inklusive majoriteten inom den borgerliga väljarkåren) att den sociala servicesektorn snart skulle naggas i kanten och reallöneutvecklingen klart försämras.

"Välfärdsstaten" sågs som en bestående erövring och det allmänna politiska klimatet gynnade verkligen inte aggressiva förslag som SAF:s krav på indragna helgdagar, försämrade sjukförmåner, ökad rörlighet på arbetsmarknaden och ändringar av de just beslutade lagarna om facklig förtroendemans ställning.

Borgarregeringens politik efter 1976 hade till en början många likheter med den tidigare (s)-regeringens politik. Efter hand skedde det en allt snabbare förskjutning i den riktning vi nyss beskrivit, i synnerhet efter 1979 års val. Men varje betydande konkret åtgärd föregicks av ett intensivt borgerligt opinionsarbete, en rad försöksballonger, ideologiska utspel och ett intensivt manövrerande.

Det bar efter hand frukt och skapade förutsättningar för de första mer samlade försöken att "vända trenden" med sparplaner och krisbudgetar.

Också dessa åtgärder kritiserades dock undantagslöst av storföretagarna, SAF och dess direkta pressorgan - för att vara vällovliga men fullkomligt otillräckliga och halvhjärtade.

Och det är sant: jämfört med de målsättningar som en del av SAF:s talesmän skisserat upp - om lönenedskärningar på 25-30 procent på några få år, parat med en kraftig minskning av de sociala bidragen och en radikal sänkning av de direkta skatterna - uppnådde inte borgarregeringarna ens tillnärmelsevis det många storföretagare var ute efter...

En rad borgerliga politiker hävdade för sin del att sådana förslag var fullkomligt orealistiska. De skulle inte gå att genomföra på kort sikt, utifrån de givna styrkeförhållandena. Under de rådande parlamentariska villkoren, där sittande regeringar måste stå till svars för sina göranden och låtanden vart tredje år, går det inte bara att handla som man vill - menade de. Det är oundvikligt med ett visst mått av taktiska hänsyn, i syfte att börja förändra de rådande styrkeförhållandena, för att på längre sikt närma sig det man egentligen är ute efter.

Det som den svenska arbetarklassen kunnat uppnå under 1900-talet - i form av materiella villkor och samhälleliga stödåtgärder - placerade den i ett bättre utgångsläge, när åtstramningspolitiken inleddes, än de arbetande i de flesta andra kapitalistiska länder. Detta relativt gynnade utgångsläge förklarar varför motståndet mot borgarregeringens åtstramningspolitik ändå inte var starkare än som var fallet under borgarregeringarnas sista år.

Men regeringarna måste i sin tur ta hänsyn till att de flesta svenska arbetare, i synnerhet de yngsta generationerna betraktar det som nära nog en demokratisk rättighet att ha en hyfsad levnadsstandard. Det satte bestämda gränser för hur långt - och snabbt - borgarna kunde gå fram.
De kunde heller aldrig komma förbi det faktum att de flesta arbetare och tjänstemän upplevde dem som "främmande element" och aldrig riktigt skulle kunna övertygas av deras tal om "våra gemensamma strävanden att få den ekonomiska skutan på rätt kurs"...

De borgerliga regeringar som avlöste varandra mellan 1976 och 1982 hade - trots konkreta skillnader dem emellan - viktiga gemensamma nämnare för sitt handlande.

De förstod att det så långt som möjligt gällde att hålla samman de tre borgerliga partierna kring en så enhetlig ekonomisk politik som det överhuvudtaget gick att få fram. Man måste disciplinera sig med tanke på den knappa majoritet man hade i riksdagen. Det gällde också att på alla sätt försöka förbättra styrkeförhållandena till arbetarrörelsen, bland annat genom att förmå SAP-ledningen till ett "förnuftigt samarbete" utifrån borgarregeringens förslag.

De båda "mittpartierna gav aldrig upp hoppet om att kunna integrera större eller mindre delar av den socialdemokratiska riksdagsgruppen i ett aktivt ansvarstagande för regeringens ekonomiska politik. De närdes också alltmer i denna förhoppning efter hand som SAP-ledningen visade sig mer och mer beredd att ta ansvar för en ekonomisk åtstramningspolitik och göra vad den kunde för att lägga band på mer stridbara delar av fackföreningsrörelsen.

Moderaterna var för sin del alltid mer skeptiska till ett sådant projekt, men gick med på olika taktiska utspel från borgerligt håll, så länge som de inte själva klavbands av dem och hindrades att profilera sin egen politik.

Inte oväntat ledde hela denna situation till ökade spänningar inom trepartiregeringen och till en förstärkt allmänpolitisk debatt om "blockpolitik", "samarbete över partigränserna" och mer eller mindre realistiska regeringsombildningar.

Socialdemokraterna var inte sena att försöka utnyttja de växande motsättningarna inom trepartikoalitionen i sitt parlamentariska arbete. De bidrog från sitt håll till att sätta press på de båda "mitt"partierna, som redan stod under ett växande tryck från sin egen medlemsbas och från moderaterna.

Denna politiska kris nådde sin kulmen i samband med utformningen av 1981/82 års skattepolitiska förslag - och ledde slutligen till en regeringsombildning, där moderaterna lämnade regeringen i protest mot "mittpartiernas skatteuppgörelse med socialdemokraterna.

Mot att socialdemokraterna godtog en skattelinje som särskilt gynnade mellan- och höginkomsttagare, förband sig "mitt" partierna att något kompensera detta med begränsade förändringar i villkoren för skatteavdragen och en senareläggning av hela reformen jämfört med de ursprungliga planerna.

Sedan moderaterna lämnat regeringen (för att börja en långspurt inför valet 1982), ombildades denna - med deras godkännande - till en försvagad tvåpartiregering på basis av samma parlamentariska förhållanden som tidigare och samma politiska inriktning som förut. Visa av erfarenheterna från hösten 1978 röstade socialdemokraterna denna gång emot den nya regeringsbildningen och förde istället fram ett krav på nyval - men mycket ljumt och utan att på något sätt mobilisera för det.

Försök att "sitta på två stolar"

Trots den växande enigheten mellan regering och opposition om att det behövdes någon form av åtstramningspolitik, var socialdemokraterna under hela valperioden 1979-82 obenägna att lägga fram detaljerade åtstramningsalternativ till de borgerliga sparplanerna och krisbudgetarna. Som oppositionsparti hade SAP det förstås också lättare att "prata runt" - och man ville så långt som möjligt rida på det missnöje som fanns med borgarregeringens politik och underblåsa det för egna syften.

Samtidigt visste man mycket väl att sanningens ögonblick närmade sig i samma takt som den ekonomiska krisen fördjupades och nästa valrörelse, med möjligheterna till regeringsskifte, ryckte närmare.

Även om socialdemokraterna i det längsta försökte hålla sig på god fot med de fackliga företrädare som gick emot åtstramningsåtgärderna, blev det emellertid alltmer klart vartåt det lutade; i konferensrapporter, riksdagsmotioner, utredningar och intervjuuttalanden.

Fortsatta utfall mot borgarna och ständiga försök att sitta på två stolar samtidigt kunde inte dölja att det fanns en växande överensstämmelse mellan regering och SAP-ledning i sakfrågan: behovet av en kännbar åtstramningspolitik.

Så länge som SAP befann sig i opposition var man mindre benägen att tala i klartext, på det sätt som man tvingats göra det efter regeringsskiftet 1982. Men för den som inte lurades av det socialdemokratiska ordflödet blev det ändå alltmer uppenbart att det var en annan variant på samma borgerliga grundtema som (s)-ledningen börjat spela upp.

Den största nyansen låg i socialdemokraternas betoning av att åtstramningen måste ske i "socialt acceptabla former", inte genom en "rå kapitalisms blinda framfart". Syftet var kanske att ge åtstramningsåtgärderna en mildare framtoning. Men de varvsarbetare i Göteborg, Landskrona och Malmö eller de stålarbetare i Borlänge, Luleå och Oxelösund som ställdes inför de socialdemokratiska fackföreningsfunktionärernas godkännande av en "nedskärning i socialt acceptabla former" - fick snart uppleva att den ena eller andra framtoningen inte ändrar så mycket i sak...

Det "milda" i denna (s)-märkta åtstramning låg helt enkelt i att de plågsamma nedskärningsprocesserna drog ut längre på tiden och föregicks av ytterligare ett antal arbetsmarknadspolitiska turer. Slutresultatet avvek sällan från det som borgarregeringen föreslagit från början.

Om detta var de allmänna dragen i den socialdemokratiska politiken under dessa år, så är det samtidigt anmärkningsvärt hur mycket detaljerna improviserades fram i takt med att de ekonomiska problemen uppstod. Som när socialdemokraterna i samband med den borgerliga sparplanen 1980 plötsligt kastade ut ett förslag om införande av en 10-procentig importskatt - i strid med den socialdemokratiska regeringspolitikens egna traditioner och utan att yttra ett ord om vad det skulle komma att leda till i form av internationella handelspolitiska motdrag!

Löntagarfonderna som Alternativet...

Socialdemokraternas främsta slagord för att sy ihop sina ekonomiska resonemang, var: löntagarfonder!

Dessa skulle byggas upp genom avsättning från såväl löner som "övervinster" till fonder som sedan skulle kunna användas för att stimulera och styra investeringspolitiken, via inköp av aktier i de mest livskraftiga företagen (via "riktade aktieemissioner"). Avkastningen av dessa fonder skulle sedan kunna slussas in i de allmänna pensionsfonderna och på så sätt, indirekt, komma arbetarkollektivet till del. Här är det intressant att notera den tydliga förskjutning som skett i fondförslagen, alltsedan LO-kongressen 1975 ställde sig bakom ett första "utgångsbud".

Då talades det mycket om att man genom en fortlöpande vinstdelning skulle påverka ägandeförhållandena i näringslivet.

Hur denna "ägarförskjutning" i praktiken skulle gå till - hur kapitalägarna skulle tänkas reagera över att få en "ful ankunge" som konkurrent och hur facket skulle klara sin nya dubbelroll - klargjordes inte. Men debatten hade i alla fall den fördelen att den lyfte fram frågan om den privata äganderätten till produktionsmedlen.

Idag har den aspekten fullkomligt tonats ned. Nu är det behovet av "kapitaltillskott till industrin och "styrning av resurserna till de mest utvecklingsbara företagen" som är de allt överskuggande temata.
Genom denna förskjutning kom löntagarfondsfrågan mer och mer också att knytas till en socialdemokratiskt präglad åtstramningspolitik. "Återhållsamhet ifråga om lönekrav och social service på kort sikt, skulle så småningom kunna betala sig i form av mer "löntagarpåverkad" näringspolitik via "egna representanter i den nya fondstyrelserna".

I sin ursprungliga form välkomnades fondförslaget av en hel del fackliga funktionärer (medan stämningarna ofta var annorlunda hos arbetare och tjänstemän i gemen). Här var - äntligen - ett till synes offensivt förslag, som gav utrymme åt nya försök att återta initiativet efter 70-talets strejkrörelser och kravet på verkligt inflytande i företagen.

Men i sin aktuella form fyller det den uppgiften sämre och sämre.

Löntagarfonderna blev tidigt föremål för en allmän debatt, med SAP- och LO-ledningen som den ena huvudkombattanten och företagarna, SAF och de borgerliga partierna som den andra.

Företagsledarna har väl knappast haft någon anledning att gallskrika över att socialdemokraterna vill tillskjuta innehållna löner till företagen som "riskvilligt kapital" - även om de, bättre än (s)-ledarna, inser att bristen på lönsamma marknader är ett större problem än bristen på kapital. Men de gillar inte att "utomstående" lägger sig i deras egna "övervinster" - om de så skulle få dubbelt upp efteråt (genom tillskott av fondmedel och förmånliga skatteavskrivningar). Och de godtar inte att frånhändas en aldrig så liten del av kontrollen över företagen och tvingas in i ett system som kan leda till "meningslösa och skadliga subventioner från fonderna till överlevda och icke-expansiva branscher och regioner"...

Dessutom lämpar sig löntagarfondsfrågan väl som ammunition i en politisk-ideologisk kampanj mot fackföreningsrörelsens "makthunger" och socialdemokraternas "klåfingriga socialiseringsiver", vilka tillsammans sägs öppna vägen för ett öststats-liknande system...

Denna kampanj har förstås varit både grov och lögnaktig, men inte utan effekter långt utanför företagarnas egna led. Inte konstigt med den rådande förvirringen om förslagets innebörd, den skepsis som ofta härskar på arbetarhåll och socialdemokraternas egna defensiva försäkringar om att förslaget visst inte skall tillåtas rubba marknadsekonomin och företagens företagande...

Socialdemokratisk "självkritik"

De svårigheter som socialdemokraterna hade att mejsla fram en effektiv "oppositionsprofil" under sina sex år "på skuggsidan", märktes knappast i opinionssiffrorna. De låg hela tiden över valresultaten.

Det var mindre ett mått på oppositionspolitikens popularitet, än ett uttryck för regeringspolitikens impopularitet!

Att borgarpartierna inte fick betala ännu hårdare för sina åtgärder under dessa år, kan faktiskt skrivas på den socialdemokratiska oppositionens konto!

SAP var påtagligt obenäget att utlösa någonting som skulle kunna leda till "överdrivna" reaktioner och till att de själva fick ta över "i förtid". Istället lät de bida sin tid, avvaktade .att timglaset skulle rinna ut för de borgerliga regeringarna eller att de skulle sprängas av sina inneboende motsättningar (lagom påspädda av socialdemokraternas påtryckningspolitik, i god parlamentarisk ordning).

Den enda gång som socialdemokraterna till exempel använde sig av möjligheten till misstroendeomröstning i riksdagen var inför regeringens förslag att höja mervärdesskatten och dess beslut att lägga fram en särskild sparplan hösten 1980. Men även då var SAP-ledningens initiativ ytterst motvilligt. Först efter en omfattande press underifrån, där SAP:s verkställande utskott fick se sig översköljt av missnöjesstämningarna utifrån landet, föll man till föga.

Likväl blev resultatet till intet förpliktigande. Misstroendevotum väcktes, röstades ned (med den förmodade en rösts majoriteten) och allt fick återgå till det normala - i väntan på 1982 års val...

Irritationen bland många SAP-medlemmar med (s)' passiva oppositionspolitik gick inte obemärkt förbi inom partitoppen. Men lika lite som 1976 och 1979 försökte man gå till grunden med problemen. Det handlade först och främst att se över arbetsformerna.

Eller med partisekreteraren, Sten Anderssons, ord:
- Vi har lagt ner för mycket arbete på riksdagsmotioner, som hamnat i papperskorgen direkt och som partifolket inte haft en aning om. Det är inte bra att ägna för mycket tid åt riksdagsarbetet - då hinner man inte vara ute bland folk. Det politiska upplysningsarbetet och agitationen är centrala för arbetarrörelsen och får inte försvinna i detaljerade alternativ till regeringspolitiken.
- Partifolket skall frigöra tid och kraft för vad vi skall göra när vi återfår regeringsmakten.

Här behövdes också en "breddad dialog" menade Sten Andersson:
- Socialdemokraterna vill få kontakt med näringslivet. Vi vill föra resonemang med folk från företagarvärlden. Även om vi inte delar deras uppfattningar, så kan vi utbyta erfarenheter. Vi har redan informella kontakter med flera av de tunga företagsledarna. Nu vill vi föra dem öppet. Vi vill ha tillbaka den gamla andan. (Veckens Affärer, 23.10 1980)

Att (s)-ledarna inte bara lyssnade på och "utbytte erfarenheten med "de tunga företagsledarna" - utan också tog djupa intryck av dem - framgick, om inte annat, i rapporten från den "krisgrupp" SAP tillsatt med sikte på kongressen 1981. Redan på våren släppte den iväg ett betänkande som väckte stort rabalder inom partiet och fackföreningsrörelsen.

Man gav här olika "alternativ" för den "nödvändiga, kommande nedskärningen" av den offentliga konsumtionen. Ville medlemmarna ha ökad arbetslöshet eller en kraftfull nedskärning av den sociala servicen, inklusive sjukvården och barnomsorgen, eller sänkta pensioner eller urholkade, arbetsmarknadslagar eller olika kombinationer av dessa åtgärder?

Reaktionen blev: bestörtning. Många remissinstanser inom partiet tyckte inte ens det var lönt att svara - och bland dem som gjorde det blev kommentaren ett överväldigande: "Kasta skräpet i papperskorgen"

Partiledningen fick slå till reträtt - tills vidare - och försökte bortförklara det hela. Partiets nya åtstramningskurs var inte så lätt att genomdriva. Men att "krisgruppens" förslag inte var ett olycksfall i arbetet, utan ett led i en aktiv opinionsbildning - det har framgått med all önskvärd tydlighet av den senare utvecklingen...

I samma nummer av Veckans Affärer, som vi nyss citerade ifrån, kommenterades (s)-ledarnas ökade beredskap att skynda på en kraftfull "omstrukturering" av svensk industri. Man ställde frågan:
- Om partiet nu lägger om kurs i näringspolitiken och accepterar att olönsamma företag måste läggas ner - hur skall man då (med Sten Anderssons ord) gå ut till människorna som sätter allt hopp till socialdemokraterna och tala om detta? Hur skall socialdemokraterna tala till arbetarna på Öresundsvarvet (i Landskrona) eller till de avskedade stålarbetarna i Spännarhyttan?

Med denna - obesvarade - fråga satte tidningen fingret på ett av socialdemokratins stora dilemman inför det fortsatta 80-talet.

Om man från socialdemokratiskt håll fortsätter med den lin/e som alttid varit partiets, även om den tagit sig olika konkreta uttryck vid olika tidpunkter; nämligen: att försöka utveckla och modernisera den svenska kapitalismen utan att radikalt förändra ägande- och maktförhållandena i samhället - hur skall man då lyckas att inte bara bevara ulan också befästa sin ställning hos den arbetarbefolkning som mer och mer drabbas just av dessa ägandeförhållanden och bestående maktförhållanden, i ett läge av fördjupad kris? Och som dessutom, förr eller senare, kan förväntas reagera allt hårdare mot dess effekter?

Den frågan lovar att bli socialdemokraternas "10000-kronorsfråga" inför det fortsatta 80-talet!

En fingervisning om de krafter det här kan röra sig om - och som det gäller för socialdemokratin att försöka bemästra - finner vi i storkonflikten 1980...

Strejk, lockout, regeringsingripande och kompromiss!

Efter ett långvarigt manövrerande fram och tillbaka mellan LO respektive kommunaltjänstemannakartellen (KTK) å ena sidan och SAF och de offentliga arbetsgivarna å den andra - bröt den mest omfattade konflikten någonsin på svensk arbetsmarknad ut i april 1980.
Genom en hård lönestoppslinje, moraliskt stödd av den borgerliga regeringen, körde arbetsgivarna förhandlingarna i sank. De fackliga ledningarna hamnade i ett läge där de inte hade något annat val än att tillgripa en rad punktstrejker. De besvarades snabbt av arbetsgivarna genom en lockout av
700 000 privat- och offentligt anställda.

Fackledningarna hade verkligen inte gjort mycket för att mobilisera medlemmarna inför denna konflikt. Tvärtom hade de försvagat kampfronten genom hemliga förhandlingar och en segdragen "stop-go (stanna-kör)"-politik, där ingen utom de närmast invigda visste vad som gällde. Icke desto mindre betydde det faktum att hundratusentals arbetare och lägre tjänstemän hamnat i konflikt att de normala förhållandena på svensk arbetsmarknad skakats om ordentligt.

Efter halvannan veckas strejker och lockouter manglades ett nytt avtal fram via en statlig medling, men först efter det att den borgerliga regeringen offentligt vädjat till arbetsgivarna att återupprätta freden på den svenska arbetsmarknaden.

Resultatet av konflikten på arbetarsidan, stod inte i någon rimlig proportion till antalet indragna arbetare. Följden blev ett avtal som låg långt under vad som skulle ha krävts för bevarad reallön och betydligt under fackens utgångskrav - även om det också skiljde sig från arbetsköparnas noll-linje. Detta senare faktum uppfattades på många håll som en viktig framgång, en känsla som i sin tur förstärktes av fackledningarnas skönmålning av avtalet.

För de arbetargrupper som aldrig varit ute i konflikt innebar det nyvunna erfarenheter - av strejkmöten, strejkvakter, protestmöten och diskussioner. Men genom bristen på förberedelser, totalcentralisering av alla förhandlingar och den snabba och snöpliga upplösningen av konflikten, låg hela initiativet kvar hos LO- och KTK-ledningen. Så de nyvunna erfarenheterna kunde inte översättas i någon bestående aktivering. Byråkratin kunde behålla och befästa greppet!

Hos mer stridbara arbetargrupper, som redan tidigare varit ute i kamp eller där militanta fackliga ledare kunde dra fördel av konflikten till att mobilisera och organisera medlemsbasen i aktiv handling - blev effekterna snarast direkt negativa!

Genom den snabba avblåsningen av konflikten och de magra resultaten materiellt sätt, blev slutintrycket här framför allt att storkonflikten inte hade lönat sig!

Hur agerade då SAP-ledningen under denna konflikt, som så uppenbart rubbat de invanda förhandlings- och samarbetsmönstren? Oerhört försiktigt!

I en konflikt av denna omfattning - och i ett läge av utbrett missnöje med den sittande borgarregeringen - låg naturligtvis politisk dynamit dold!

Om socialdemokratin velat, hade man inom ramen för storkonflikten kunnat mobilisera en övermäktig styrka och tvinga den borgerliga regeringen på fall! Man hade då också haft goda möjligheter att ta regeringsmakten vid ett frampressat nyval.

Men dessa metoder var helt främmande för SAP-ledningen. Det skulle ju ha inneburit att man avvikit från årtiondens samförstånds- och samarbetspolitik och totalkoncentration på det parlamentariska arbetet.

Det hade också betytt ett nyval i ett läge där förväntningarna på en ny socialdemokratisk regering skulle ha varit som starkast. Det hade minskat den socialdemokratiska ledningens "handlingsfrihet på ett oacceptabelt sätt...

Den valde alltså medvetet en annan och mer traditionell linje. Även om den försökte dra opinionsmässiga fördelar av det breda fackliga missnöjet med arbetsgivarnas "oresonlighet" och provokationer, liksom ett elefantinhopp av borgarregeringen i ett tidigt skede av avtalsrörelsen, så var den samtidigt mån om att betona konfliktens "strikt fackliga karaktär". Man avsvor sig alla ambitioner att utnyttja den för egna politiska syften.

Denna defensiva linje - som formades i samförstånd mellan partiapparaten och de fackliga organisationernas ledningar - lämnade ett stort utrymme för borgerlig smutskastning av de fackliga kraven, framför allt bland de kommunalt anställda, och en förvridning av orsakerna till själva konflikten. Den blottställde också många arbetare för den mer långsiktiga propaganda kring den ekonomiska krisen som trummades fram i borgerliga massmedia.

Socialdemokratin kom trots allt billigt undan i storkonflikten. Det stora flertalet arbetare uppfattade det ändå som om socialdemokratin stod på deras sida, gentemot arbetsköparna och deras regering. Men mer än en socialdemokratisk ledare funderade säkert under dessa dagar över vad som händer ifall denna "ovana" upprepas...

Den frågan ställde sig uppenbarligen också LO-ledningen när avtalsförhandlingarna återigen körde igång i början av 1981. LO och SAF gjorde upp rekordsnabbt - kring ett mycket invecklat och samtidigt mycket "återhållsamt löneavtal.

Ändå var det inte utan vidare de fick sin vilja igenom. Privattjänstemännen vägrade godta LO-uppgörelsen som ett självklart rättesnöre också för dem. De utlyste en omfattande strejk på flera storföretag under maj 1981. Men ställda inför en socialdemokratisk och borgerlig kritikstorm, varsel från SAF om hundratusentals lockoutade och hotet om en spiral av kompensationskrav från andra grupper - backade man efter några förbättringar i kanten jämfört med LO/SAF-avtalet.

Så gick den svenska arbetsmarknaden in i en tvåårig avtalsperiod. När det återigen var dags att sätta igång förhandlingsmaskineriet var det i ett helt nytt läge: den borgerliga regeringen hade sopats undan och nu var det de socialdemokratiska fackföreningsledarnas partifränder som tagit plats i kanslihuset...

Nästa sida
Innehållsförteckning