IGÅR, IDAG, I MORGON
Svensk socialdemokrati i tre akter
Tom Gustafsson


VI. In från kylan
Socialdemokratin från opposition till regering

Den 19 september 1976 fick de socialdemokratiska ministrarna börja städa sina skrivbord och bereda sig att lämna plats för den tillträdande borgerliga koalitionsregeringen.

Exakt sex år senare - den 19 september 1982 - var det dags för det omvända. Med fler riksdagsmandat än de borgerliga partierna tillsammans och med ett säkert stöd från vpk, kunde socialdemokraterna lätt göra upp räkningen med sina borgerliga vedersakare.

Det var erfarenheterna från sex år av borgerligt styre och en energisk socialdemokratisk valkampanj, som fick mer än 50 procent av väljarna att lägga sin röst på de två arbetarpartierna.(1)

Samtidigt gick tiotusentals borgerliga väljare över från "mittpartierna till de mer aggressiva och stridbara moderaterna, som så väl lyckats fånga upp den av storföretagen styrda löntagarfondskampanjen mot "socialiseringshot" och "facklig maktfullkomlighet...

Om sådana inslag i valkampanjen och valresultatet självt uttryckte en ökad motsättning i samhället, har socialdemokraterna vid regeringsmakten gjort allt för att dämpa den under den tid som gått.
Redan på valnatten "sträckte" Palme "ut handen" till de avgående regeringspartierna för ett "konstruktivt samarbete över parti- och blockgränserna".
I februari 1983 gjorde han nästa brett upplagda utspel till centern och folkpartiet, i avsikt att neutralisera deras opposition och öka sprickorna mellan dem och moderaterna. Enligt Palme fanns det (nu) tillräckligt stora överensstämmelser i synen på det ekonomiska läget, arbetslöshetspolitiken, "fördelnings"politiken och utrikespolitiken för att tillåta ett brett samarbete de tre partierna emellan.

Palmes februariutspel - som sedan följts av flera andra och då framför allt, på senare tid, till centern - kom som en bekräftelse på en hel serie justeringar av den egna politiken jämfört med åren i opposition och framför allt i förhållande till 1982 års valkampanj. För även om man redan tidigare kunnat skymta åtstramningsulven under den till synes tamare (s)-oppositionens fårakläder var det först nu, efter regeringsskiftet, som den framträdde i all sin tydlighet.

Under valkampanjen hade SAP domderat väldeliga mot "borgarnas splittring och vanstyre", fördömt deras "snedvridna och orättvisa åtstramningslinje" och antifackliga politik. Man hade visat i siffror hur hushållens standard försämrats med mer än 10 procent 1976-82 och att en genomsnittsarbetares reallön nu åter var nere vid 1974 års nivå, efter fem års reallönesänkningar i sträck.

SAP demonstrerade också i sin valkampanj 1982 den massiva inkomstöverföringen från fattiga till rika och fördömde "kupongklipparekonomin", med "dess kraftiga spekulation i aktier, ädelstenar, husköp, guld och silver"...

Man utlovade en "sanering", en "jämn fördelning av bördorna" i en samtidigt "strikt, stridbar och framstegsvänlig ekonomisk politik" samt en kraftfull sysselsättningspolitik "för att åter ge arbete åt alla - på sikt".

I verkligheten har dock socialdemokraterna i regeringsställning inte bara tagit vid där borgarna slutat i sin åtstramningspolitik. De har tvärtom kommit att förstärka den kraftigt. Villkoren för den arbetande befolkningen har inte lättats utan i stället skärpts ytterligare under den tid som gått sedan regeringsskiftet!
Det kan vara belysande att skildra lite närmare hur hela denna kursförskjutning kom att ta form.

Rekordstor arbetslöshet

Den "öppna arbetslösheten" var i januari 1984 162 000 personer, en ökning med 15 000 på ett år (3.7 respektive 3.4 procent av arbetskraften) och med 28 000 jämfört med genomsnittet för fjärde kvartalet 1982.

Om man sedan till detta lägger den "dolda arbetslösheten" tillkom ytterligare 406 000 människor. Denna siffra fördelade sig på 190 000 människor i "arbetsmarknadspolitiska åtgärder" (t ex omskolning och beredskapsarbeten), 62 000 "latent arbetslösa" (det vill säga personer som inte sökt arbete men egentligen velat och kunnat arbeta) samt 154000 "partiellt arbetslösa" (människor som arbetade mindre än 35 timmar men skulle ha velat arbeta heltid). Allt detta enligt Statistiska Centralbyråns statistik.

Om man också tillfogar antalet förtidspensionerade - över 300 000, varav ungefär hälften kan beräknas vara det på grund av arbetsmarknadsskäl! - drar siffran iväg upp till över 700 000 människor i Sverige som inte fick arbeta så mycket som de skulle vilja.

Om man också tillfogar antal förtidspensionerade- över 300 000, varav ungefär hälften kan beräknas vara det på grund av arbetsmarknadsskäl! - drar siffran iväg upp över 700 000 människor i Sverige som inte fick arbeta så mycket som de skulle vilja.

Samtidigt ökar antalet långvarigt arbetslösa, liksom antalet arbetslösa utan arbetslöshetsunderstöd. Av dem tvingas nu många i stället leva på socialbidrag. Kostnaden för dem har ungefär fördubblats på två och ett halvt år.

Anställningen av ungdomar har enligt den nya så kallade ungdomslagen bara påverkat denna helhetsbild på ett begränsat sätt. Dels för att den omfattar en del ungdomar som annars skulle ha kunnat beröras av beredskapsarbeten, dels därför att det visat sig svårt för att inte säga omöjligt att ge alla de 18-19-åringar som skulle vilja arbeta, jobb - för att inte tala om meningsfulla jobb.

Denna situation, med en fortgående tendens till stigande arbetslöshet och social utslagning, är den värsta sedan Andra världskriget. Det är en stor förändring för det svenska folket, trots allt det vackra talet om "folkhem" och välfärdsstat.

En strukturell kris
Denna förändrade situation har framförallt berott på följande faktorer:
* en skärpt internationell konkurrens med åtföljande "överkapacitet" inom traditionellt starka industrigrenar i Sverige, som gruv- och ståldrift, varvsindustri samt trä- och pappersmassaindustri;(2)
* en fortsatt svårighet för svenska företag att hävda sig i den internationella konkurrensen inom traditionellt starka exportsektorer eller finna tillräckligt många ersättningsmarknader och nya "nischer":
* en stagnerande hemmamarknad;
* en medveten politik från den socialdemokratiska regeringens sida att stoppa upp expansionen av den sociala servicesektorn (som tidigare kunnat suga upp många av dem som blivit utestängda från industriproduktionen och då lett till en kraftig ökning av sysselsättningen för tidigare icke-arbetande kvinnor);
* de fackliga ledningarnas accepterande av huvuddragen i denna utveckling och socialdemokratins regeringspolitik, samtidigt som de själva gjort sig till språkrör för produktivitetshöjande åtgärder och ökad automation.

Resultatet har blivit att antalet industrijobb i Sverige sjunkit från 597 000 (de genomsnittliga siffrorna för företag med mer än 5 anställda 1981) till 559 000 (1982) och 533 000 (1983)

Och som vanligt är vissa landsändar landsändar (som Norrbotten) och vissa befolkningsgrupper (kvinnor, ungdomar och invandrare) extra hårt drabbade av denna utveckling, samtidigt som krisen inte bara längre gäller en region eller drabbar en viss arbetargrupp utan alltmer breddas.

Denna krisutveckling har delvis dämpats av nya framstötar av svenska företag inom särskilda industrigrenar (som viss maskin- och specialstålsproduktion, elektronik, bioteknik, väg- och vattenbyggnation, ökad omläggning av traditionell varvsproduktion till oljeplattformar och annan utrustning, etc).

Den svenska bilindustrin (framför allt Volvo men också SAAB) har fortsatt att rycka fram - tills vidare. Den svenska pappers- och pappersmasseindustrin har gynnats av den nedskrivning som skett av den svenska kronan. Näringslivet kommer även att gynnas av den nya, socialdemokratiska satsningen på stridsflygplanet JAS, som kommer att suga åt sig nära 30 miljarder kronor under de närmaste åren.

Men detta är mottendenser inom ramen för en strukturell försvagning av den svenska ekonomin, en försvagning som kommer att fortsätta visa sig i en tendentiell ökning av arbetslösheten. I ett läge med synnerligen ansträngda statsfinanser - med ett statligt budgetunderskott som förutsatts hamna på 82 miljarder för 1984 - minskas också utrymmet för nya breda arbetsmarknadspolitiska insatser, vilket försvagar det sociala "skyddsnätet".

Socialdemokratisk åtstramning - Under Kapitalets applåder

Men också andra moln tornar upp sig på den svenska himlen.

Omedelbart efter sitt tillträde gjorde den nya regeringen en rivstart med en 16 procents devalvering (som i ett svep drastiskt fördyrade den tredjedel av arbetarnas konsumtionsvaror som grundar sig i import). Ja, Palmes regering hade så bråttom med denna "chocköppning" att den tillträdande finansministern Kjell-Olof Feldt satte sig i förhandlingar med sina blivande nordiska kollegor redan innan Palme-regeringen formellt tillträtt.

Resultat: en sänkning av arbetarnas reallön på en tre-fyra procent och en omedelbar inkomstförbättring för storföretagen på kanske 5 miljarder och ännu mer på längre sikt.

Detta var en medveten åtgärd, för att "ge företagsinvesteringarna en skjuts". Men dess främsta resultat var att sätta ordentlig snurr på aktiebörsen, bidra till höjda företagsvinster och ökad aktieutdelning.

- Fantastiskt! Otroligt! Ofattbart! The sky is the limit! ("Himlen är gränsen"). Det var enligt tidningen Affärsvärlden reaktionen på börsgolvet under senhösten 1982 och början av 1983.

Och Veckans Affärer kunde konstatera i mitten av februari (1983):
- De svenska storföretagen är bräddfyllda av pengar. Aldrig tidigare har likviditeten varit högre. De tio största företagen - med Volvo som klar etta - har över 35 miljarder i likvida medel.

- Men överlikviditeten har blivit ett problem för näringslivet. Att investera i Sverige är inte längre tillräckligt attraktivt. I stället vill företagen satsa sina egna pengar utomlands. Men Riksbanken bromsar, l det läget väljer företagen korta placeringar - och börsen.

Under de fyra första månaderna efter det att SAP vunnit valet ökade aktieägarnas förmögenhet med 50 miljarder svenska kronor. Det torde vara rekord!

Och regeringens reaktioner? Den som innan valet talat föraktfullt om borgarnas spekulationsekonomi?

- I grunden tycker jag att det är sunt att aktiekursen stigit, förklarade Kjell-Olof Feldt. Vi skall se till att det inte blir något plötsligt kursras.

Devalveringen föll alltså i god jord. Men mången kapitalägare framhävde att det inte räckte med en isolerad åtgärd. "Ökade investeringar kräver också sänkta reallöner", predikade Arbetsgivarföreningen. Och begärde lättnader för företagens utlandstransaktioner, en "flexiblare" arbetskraftspolitik och minskade pålagor..." Mycket vill ha mer".

I takt med att regeringen under de månader som sedan följde gick dem till mötes på allt fler områden, steg stämningen ytterligare på arbetsgivarhåll: "Nästan för bra för att vara sant", hette det allt oftare.
Samma socialdemokrati som tidigare fördömt "kupongklippar- och spekulationsekonomi bidrog nu alltmer till att berika just kupongklipparna och spekulanterna. Förmögenheterna inom banker, försäkringsbolag och andra finansföretag beräknas ha femdubblats sedan 1976, där ökningstakten tilltagit - inte minskat - under socialdemokratins tid vid makten efter valet 1982.

Mot den bakgrunden framstår SAP-ledningens agerande i fallet Ove Rainer som ett sant hyckleri! Rainer fick välja aktieportföljen och lämna in ministerportföljen, men resten av regeringen - som satt snurr på aktiebörsen på ett sätt som inte ens sex års borgarregeringar dessförinnan mäktat med - satt kvar med oskyldig uppsyn. Och utan att bekymra sig vidare.

Eller med Olof Palmes ord:
- De senaste fem, sex åren har vanligt folk fått det sämre. Levnadsstandarden har sjunkit. Men under samma tid har en liten grupp människor blivit väldigt rik. För att de har spekulerat, planerat sina aktier och så. När vanligt folk ser det blir det en spänning (sic!). De vet att själva kommer de aldrig i den situationen, men det finns andra som plötsligt blivit fabulöst rika.

- Det där är en orättvisa. Men så länge vi har en öppen ekonomi kan vi inte undgå en del sådana företeelser. (...) Vi kan inte bygga upp en byråkrati som jagar folk. (Expressen, 25.11 1983.)

Jättekampanj mot fonderna

SAP-ledningens förslag till löntagarfonder lades genast efter regeringsskiftet "på utredning" och återkom sedan i ytterligare urvattnad form, sommaren 1983.

Men även detta förslag uppväckte ett ramaskri på borgerligt håll. Och det trots att det än en gång röjt undan varje misstanke om att fonderna skulle tillåtas nå ett majoritetsinflytande i de privata storföretagen eller ens ett avgörande minoritetsinflytande.

Likaså sopade regeringsförslaget - och den följande regeringspropositionen och riksdagsbeslutet - undan varje möjlig förhoppning om att de breda lagren av fackföreningsmedlemmar skulle kunna utöva något direkt inflytande över förvaltningen av fonderna.

Även om argument just i denna riktning gång på gång dykt upp i den mest vulgära borgarpressen, var näringslivets toppar förstås innerst inne intensivt medvetna om fondernas begränsningar. För att inte tala om de börskommentatorer och mäklare som genast kunde konstatera en ny rekordomsättning på börsen inför utsikterna till nytillskott på många sköna fondmiljarder.

Den borgarkampanj mot fonderna som sedermera nådde sin kulmen i massdemonstrationerna den 4 oktober 1983 fyllde däremot en politisk och ideologisk funktion, i syfte att ytterligare tvinga arbetarklassen och arbetarrörelsen på defensiven!

Säkert har också borgarkampanjen på denna punkt haft effekter för regeringens ställningstaganden på andra områden.

När beslutet om det nya stridsflygplanet JAS kom slag i slag med...
* besked om att de statliga företagens subventioner efter hand skulle dras ned;
* rapporter om en skärpt påtryckningspolitik mot kommunerna för att minska deras offentliga utgifter; och
* meddelanden om att regeringen tänkte slå in på en helt annan och stramare budgetpolitik än som förebådats i valrörelsen... mötte regeringen förstås uppmuntrande tillrop från företagarvärlden.

Här stod reaktionerna i skriande kontrast till upphetsningen över löntagarfonderna.

Också irritationen över att SAP trots allt till största delen genomfört sina mest uppreklamerade och symboliska vallöften(3), dämpades när det stod klart att det inte skulle bli fler reformer i den riktningen, utan att (s)-ledningen tvärtom satt igång att diskutera om att börja slakta sina tidigare "heliga kor": Kanske kunde det vara idé att inför avgiftsfinansierad social service på nya områden? Sämre inflationsersättning för pensionerna? Nya karensdagar vid sjukdom?

För vad - frågade sig en och annan gräsrot: för att få pengar till JAS?

När den första nya (s)-budgeten presenterades i början av januari 1983 hälsades den som "bättre än fruktat" i finanspressen:
* mindre budgetunderskott än tidigare antaget;
* ett dolt sparpaket på 20 miljarder i form av en minskad inflationsersättning för de offentliga utgifterna, vilket inte minst drabbade den sociala sektorn;
* ökade anslag på arbetsmarknadspolitikens område (plus 1.5 miljarder), i övrigt överlag reformstopp;
* hårdare press på kommunernas utgifter;
* ökat stöd åt företag som visat sig beredda att försöka slå sig in på nya exportmarknader genom exportkrediter, stöd åt ny-innovationer, generösare satsningar på utbildning och forskning!

Allt detta i syfte att påskynda omstruktureringen mot nya marknader och minska beroendet av de traditionella exportsektorerna(4) Och därvid har det fortsatt under den tid som gått sedan dess(5).

Borgarna kunde konstatera att socialdemokraterna också undrat sin inställning i några "symboliska" utrikesfrågor.
* Den gjorde en kovändning och beslutade stanna i den tidigare så hårt kritiserade Interamerikanska Utvecklingsbanken, IDB.
* Regeringen lade ner sin röst i olika FN-omröstningar om fördömande av Indonesiens aggression mot Öst-Timor, uppenbarligen en spegling av Indonesiens växande roll som svensk handelspartner.
* Slutligen har också regeringen gett ökat utrymme för svenska investeringar i Sydafrika och bidragit till att öka påtryckningarna på Centralamerikas revolutionärer.

Inte för inte kunde Handelskammarens verkställande direktör ge den nya regeringens "unikt hyggliga näringslivspolitik" en ros:

- Statsmakterna har hittills på de flesta områdena fört en - i jämförelse med våra konkurrentländer - näringslivsvänlig politik.

Det svenska kapitalet blev alltså ordentligt positivt överraskat av den nya (s)-regeringens marschriktning, utan att den "oundvikliga" kritiken för den skull helt uteblev.

Man grumsade t ex över att socialdemokraterna inte förmådde ransonera bättre bland sina vallöften (skära mer i sitt "valfläsk"). Och man upphöjde många klagotjut över Kjell-Olof Feldts förslag om att engångshöja arbetsgivaravgifterna i syfte att bekosta en del av skatteomläggningen.

Det kritiken framför allt gick ut på var alltså att regeringens åtgärder inte var tillräckligt konsekventa, omfattande och drastiska: "Socialdemokraterna låter sig fortfarande påverkas för mycket av stämningar och påtryckningar från fackligt håll", hette det. "De sneglar för mycket åt vad som är populärt, vad som går att sälja på den allmänpolitiska marknaden"...

När det gäller de borgerliga partierna, fick centern och folkpartiet efter valnederlaget, alltför mycket besvär med att samla ihop de egna leden efter åren vid regeringsrodret och nödtorftigt försöka hålla ställningarna gentemot moderaterna för att ens kunna överväga ett närmare samarbete kring socialdemokraternas regeringspolitik. (Vi kan därför vänta oss en fortsatt väljarjakt från de tre borgerliga partierna, där de kommer att försöka överträffa varandra i försvaret av marknadsekonomin och i kampen mot socialdemokratins "socialiseringssträvanden" och "ökade beroende av vpk". Allt tor att förbättra utgångsläget inför - och efter - valet 1985.)

Om kapitalägarna fått se sina villkor kraftigt förbättras under (s)-regeringens första tid så malde oron hos många av dem likväl inför vad 1982/1983 års avtalsrörelse skulle bära i sitt sköte. Revanschstämningar från facket efter fem år av reallönesänkningar? Irritation på fackligt håll för att regeringsskiftet inte använts som en hävstång för dess intressen?

Också dessa farhågor visade sig överdrivna.

Rekordstor reallönesänkning!

Landsorganisationens ledning gjorde tidigt klart att den för sin del "skulle ge regeringens nya ekonomiska politik en chans att lyckas genom återhållsamma lönekrav". Och man lade följaktligen fram ett rekordlågt allmänt lönebud - 2.2 procent på ett år, plus begränsade extrapåslag för vissa grupper - samtidigt som man förklarade sig villig att göra vad man kunde för att minska den lokala löneglidningen utöver avtalen.

Metalls nye ordförande Leif Blomberg öppnade sin första lönerörelse på sin nya post med följande deklaration:
- Låt oss ta en smäll till. Trots att det kommer att kännas efter nyår då höjningar väntas av hyror och priser, liksom momsen!
- Att kräva full kompensation för inflationen vore att säga tulipanaros. Det blir inget fett avtal. Men det är en benhård ambition att handla så snabbt så att folk vet var de står.

Och nog gick det fort alltid. För att ytterligare påskynda processen bröt sig Metall ur de centrala förhandlingarna som enda LO-förbund - och gick därmed i samförstånd med sin motpart på arbetsgivarsidan emot en tradition som gällt sedan 1956 i ett sträck. Metall slöt dessutom en egen uppgörelse med "sina" arbetsgivare som bröt med LO-ledningens principer för en "solidarisk lönepolitik" i form av en särskild "följsamhetsklausul".

Metall kritiserades starkt av de andra LO-förbunden för sitt agerande. Men efter några skenfäktningar, efter några symboliska strejker och sedan regeringen Palme "övertygat arbetsgivarna om att ta det framlagda budet", slöts ett allmänt avtal mellan LO och SAF på 2.2 procent (med LO:s "följsamhetsklausul") i mitten av mars 1983.

Den "smäll" som Leif Blomberg talat om blev en smäll för hela arbetarklassen! Men också för de lägre tjänstemännen i kommunal och statlig tjänst som fick se LO-ledningens utgångsbud omvandlas till ett "normavtal" för hela arbetsmarknaden.

Det var bara privattjänstemännen som lyckades rafsa till sig en del begränsade ytterligare förbättringar när de tillsammans med sina mot-"parter" på arbetsgivarsidan blev "sista paret ut" i 1983 års avtalsförhandlingar. Till stor grämelse för LO-ledningen, som väsnades över "ojusta förhandlingsmetoder" från arbetsgivarna och "ojämlik behandling" av olika löntagargrupper. (Det sista är i och för sig sant - och ett uttryck för att arbetsgivarna genom 1983 års avtalsrörelse och -uppgörelse fick friare händer för en mer "varierad lönesättning".)

Men LO-ledningens kritik av privattjänstemännens marginella förbättringar och den ökade lönespridningen kunde bara slå tillbaka mot dess egen förhandlingsuppläggning.

Signalerna från Stig Malm och andra LO-ledare i avtalsrörelsens inledning om att man såg alltmer positivt på olika lönepåslag allt efter "kvalifikation", hjälpte arbetsgivarna på traven! En och annan LO-medlem frågade sig också vad det är för politik som får en skillnad på några futtiga procent på två år mellan olika löntagargrupper att framstå som en jätteklyfta!

Avvaktan efter valet

Efter regeringsskiftet och inför (s)-regeringens första avtalsrörelse 1982/83 förklarade finansminister Feldt:
- Näringslivet förefaller att ha ett visst förtroende för att en socialdemokratisk regering kommer att kunna påverka de stora organisationerna på arbetsmarknaden, så att vi undviker misstag och missförstånd (sic!) vid hanteringen av lönepolitiken.
- Företagen vet att vi har ett förtroendekapital, som vi kan ta vara på nu när vi går in i ett skede med reallönesänkningar.

Det ligger mycket i denna deklaration.

När socialdemokraterna i september 1982 röstades tillbaka till regeringsmakten uttryckte det att hundratusentals arbetare i Sverige hoppades att socialdemokraterna skulle kunna "trygga sysselsättningen" och "skapa en framtid för Sverige" - bättre än en ny borgerlig koalitionsregering.
Inga himlastormande förhoppningar om långtgående ingrepp och antikapitalistiska åtgärder hos de allra flesta; inte heller ett principiellt avståndstagande från en "nödvändig och rättvis återhållsamhet - men ändå en viss optimism om att en (s)-regering skulle lyckas bättre än borgarna och att man själv skulle få det skapligare efter hand.

De flesta av SAP:s väljare var sannolikt beredda till någon form av uppoffring och att anslå tid åt den regering som man hade ett visst förtroende för eller - åtminstone - såg som det bättre alternativet.

Denna situation underströks också av att regeringsskiftet kommit till stånd på ett "mjukt" sätt och inte som kulmen på en bredare arbetarkamp. Det betyder inte att det hade saknats folkliga protestaktioner under de föregående åren.

Storkonflikten 1980, med dess motsägelsefyllda förlopp och effekter är ett exempel. De första arbetsplatsockupationerna i Sverige - i Blötbergsgruvan i Dalarna och på Eiser i Sollefteå - kunde inte släcka nedläggningsplanerna, men införde ändå ett nytt element i 70- och 80-talets Sverige.

Protester från stål- och varvsarbetare mot nedläggningen av deras arbetsplatser; en budkavle som kom att omfatta 10 000-tals metallare och andra med krav på rätten att rösta om avtalen; vissa arbetargruppers krav på politisk strejk mot (den dåvarande) borgarregeringens arbetslöshets- och åtstramningspolitik - dessa former av aktioner har inte gått spårlöst förbi.

Ökat missnöje

Efter regeringsskiftet blev reaktionen på arbetarhåll alltså till en början överlag avvaktan: avvaktan för att se vad den nya regeringen skulle ta sig till, hur den skulle hantera sina vallöften; avvaktan inför effekterna av dess första åtgärder: devalveringen, den nya statsbudgeten osv.

Men avvaktan betyder inte nödvändigtvis total passivitet - och i synnerhet hos en del av de hårdast drabbade och mest stridbara arbetargrupperna har det efter hand visat sig en öppen skepsis och ett misstroende mot den nya regeringen. En skepsis som också börjat få sina återverkningar inom "rörelsen" själv.

När det statliga LKAB 1982 hotade med nedläggning av gruvan i Svappavaara längst i norr, satte arbetarna sin lit till regeringen. Man diskuterade öppet att ockupera gruvan, svetsa igen grindarna och försvara sig mot attacker, allt detta som en påtryckning på regeringen och det socialdemokratiska partiet.

- Det jäser och jäser. Om man står på gravens rand och funderar på om man skall hoppa ner - då kan allt hända, uttryckte en gruvarbetare, Eilert Stålnacke, det. Det är bara att svetsa igen grindarna och sätta hårt mot hårt.
- Det är min mening.

När det visade sig att regeringen inte ämnade garantera en fortsatt drift i gruvan, utan beslutade att lägga den "i malpåse", bröt missnöjet ut i öppen dager och starka anklagelser slungades ut mot regeringens "utförsäljning" "byråkrat-mentalitet" och till och med "förräderi".

Ockupationen blev nu aldrig av. Den traditionella svenska segdragningen och bristen på en medveten organiserad, politisk kraft skingrade motståndet och tröttade ut arbetarna.

Också andra arbetargrupper har börjat visa ett öppet missnöje med den socialdemokratiska regeringens kursriktning. Vid något tillfälle har det tagit sig uttryck i öppen kamp - som vid vinterns och vårens strejker vid LKAB- och Bolidengruvorna. Oftast har det dock stannat vid begynnande protester i form av uteblivet fackligt deltagande i Första maj-demonstrationerna eller beslut att häva kollektivanslutningen till SAP - med hänvisning till partiets politik.

Att skepsisen mot regeringens politik och oron inför dess åtgärder växte redan på ett tidigt stadium, kom också att speglas i fackförbundspressen från och med våren 1983.
- De återhållsamma lönekraven kunde LO motivera sina förbund att godta under den bestämda förutsättningen att den socialdemokratiska regeringen skulle ta sitt ansvar för sysselsättningen, skrev t ex LO-tidningen i en bister ledare med adress till regeringen.

Redan ett halvår efter valet började det också rapporteras om minskat intresse för det socialdemokratiska partiets aktiviteter.

En undersökning bland Göteborgs socialdemokrater - våren 1983 - visade att den nått ett lågvattenmärke.
- En viss oro, för att uttrycka det milt, börjar sprida sig inom arbetarrörelsen, enligt LO-tidningen. Och Aftonbladet tillfogade på ledarplats:
- Partiet tvingas föra en annan politik i regeringsställning än i opposition och det tär en aning på förtroendekapitalet.

Det Socialdemokratiska Ungdomsförbundets ordförande Jan Nygren uttryckte det så här:
- Varken jag eller andra SSU-ledare kan påstå att vi nu möts med samma entusiasm som tidigare. Frågetecknen börjar hopa sig. En känsla av olust sprider sig. Nu måste kritiken och oron fram, ty tiden går och innan vi vet av är det dags att möta väljarna igen.

Nu betyder emellertid inte frågetecken, oro och kritik så mycket om den inte är konkret och om den inte ger upphov till några handfasta förslag till kursomläggning.

Det utmärkande för Aftonbladets, LO-tidningens och SSU-ledningens undringar i marginalen var just deras allmänna och svepande karaktär och bristen på trovärdiga alternativ.

En som gick längre än så i sin kritik var dock Sven Grassman, (s)-märkt ekonom, som i flera böcker under senare år uttryckt sitt missnöje med SAP-ledningens ekonomiska politik. I Makten över våra tankar (Ordfront 1983) vädrar han sitt starka missnöje med regeringens inriktning efter valsegern 1982, som för honom kom som en verklig kalldusch (och som han hellre skulle vilja se ersatt av en keynesiansk politik av "gammalt gott märke"):

- Det är naturligt, skrev Grassman i ett av bokens kapitel författat strax efter valet, att den nya regeringens besked om att man nu skulle slå in på en hårdare åtstramningspolitik än den tidigare förda framkallade häpnad i alla läger samt oro och bestörtning inom socialdemokratin, mitt i glädjen över maktövertagandet.

- Borgerligheten och näringslivsintressena kunde bara konstatera att man lurats bort från den politiska makten av en socialdemokrati som gått fram med ett klassiskt, expansivt program. Om detta kunde konstateras med en blandning av bitterhet och igenkännande cynism, så tycks man ändå ha blivit angenämt överraskad av att allt detta endast var taktik. Devalvering, sänkta reallöner och en fortsatt "sträng budgetpolitik" av hårdare märke än man själv förmått genomföra var en så överväldigande gåva så att börsen reagerade med hausse och ledande industrimän med förlägenhet.
- Ett helt decenniums propaganda mot offentlig sektor, fack och höga löner, för vinster, export och marknadsekonomi hade inte varit förgäves.
Vidare på den inslagna kursen

Så gick det alltså till när den socialdemokratiska regeringen skulle utforma sin politik efter sex år i opposition. Den kurs man slog in på var allt annat än en tillfällighet. Det var inte bara så att man "råkade" halka vidare i borgar -partiernas hjulspår och hade "svårt" att lägga om färdriktning.
Den inslagna kursen uttryckte ett medvetet val. Inom de gränser SAP-ledningen själv ställt upp valde man vilka problem man ville ge sig i kast med och hur detta skulle gå till.

Man valde att söka ett allt närmare samarbete med tongivande kretsar inom näringslivet - och att i god reformistisk tradition försöka stimulera fram ökade investeringar genom att vidga företagens vinstmarginaler och manöverutrymmen, hellre än att ta till tvångsåtgärder med statsapparatens hjälp och genom folklig mobilisering.

Och man valde att hellre ta en konflikt med minoritetsgrupper inom den egna "rörelsen" och inom facket än en konfrontation med den organiserade storborgerligheten.
Den fortsatta utvecklingen har varit helt logisk med den kurs socialdemokraterna slog in på redan i början av sin nya regeringsperiod.

Öppningar åt höger

När väl den socialdemokratiska ledningen bestämt kompassriktningen och stakat ut kursen för regeringspolitiken, har den fortsatta utvecklingen följt helt logiskt.

Det är med traditionella medel - i form av ständiga eftergifter åt arbetsgivarna och milda påtryckningar på dem - som regeringen velat få styrfart i ekonomin.

Drivkraften framför andra heter vinster åt företagen:
- Vi välkomnar att företagen får stora vinster, har Olof Palme och andra ledande socialdemokrater konstaterat i en rad likalydande intervjuuttalanden i affärstidningarna.
Palme tillägger:
- Det som retar folk är den lilla strimma av miljonärer som blivit så fasligt rika och med metoder som inte har med produktion att göra utan spekulation. Men det får man på marginalen tåla för att syssla med viktigare ting.

Den här inställningen har väl gjort sitt till för att umgänget med storfinansens folk efter hand förbättrats. Palme tycker sig själv märka att det "på senaste tiden blivit allt lättare att tala med direktörerna, framför allt dem som verkar ute i företagen" (Dagens industri, 26 mars 1984). Tacka för det när vinsterna stigit med rekordfart! En rad borgerliga ekonomer och pressröster har också glatt kunnat konstatera att det är en traditionellt borgerlig anti-inflationspolitik som mer och mer fått sätta sin prägel på finansdepartementets framfart.

Med en lögn som tydligen aldrig blir för gammal för att upprepas, predikar Kjell-Olof Feldt, Olof Palme, allehanda SAF-direktörer och en uppsjö av borgerliga nationalekonomer och politiker att det mer än något annat är höga löner som undergräver den svenska ekonomin.

I själva verket är det kanske en tiondedel av löneökningarna för arbetare och lägre tjänstemän som direkt kan anses driva upp priserna - om ökade lönekostnader helt får slå igenom i prishöjningar vill säga. En tredjedel av prisökningarna kan föras tillbaka på fördyrade importvaror. En tredjedel går att härleda ur politiska beslut typ högre moms med flera. Den sista tredjedelen slutligen kan fördelas på prisökningar för att förbättra vinstmarginalen, för att täcka ett höjt ränteläge och stigande hyror - och kompensation för lönehöjningar.

Vad är då egentligen mer logiskt än den typ av elefantinhopp som (s)-regeringen företog sig i 1984 års avtalsförhandlingar? Som Palmes försök att få arbetsgivarna att "morska upp sig" gentemot löntagarnas överdrivna lönekrav - och Feldts missfirmelse av de fackligt aktiva som "dårar" på svensk arbetsmarknad! Eller regeringens därpå följande "anti-inflationspaket" med ett öppet hot om statliga tvångsingripanden i kommande avtalsförhandlingar.

Det är precis som ordförande i Hotell- och restauranganställdas förbund sade efter regeringens utspel:
- ...plågsamt och vidrigt.

Eller som den klubbordförande i Handels, själv socialdemokrat, tvingades konstatera "efter det här (= regeringens aktioner mot LO-gruppernas löneavtal) blir det svårt att få 150 000 Handels-medlemmar att rösta på socialdemokraterna i nästa val".
Med en regering som ger ett sådant svängrum för den fria marknadsekonomins härjningar är det inte underligt att också de värderingar och stödargument som ligger bakom den har lättare att slå igenom.

Den kampanj för individuell frihet - som lanserats på borgerligt håll, med en del av de värsta skräcködlorna som framträdande "frihetskämpar - är ett exempel. Driven för ökad privatisering av offentliga tjänster - framför allt för att borgarna själva skall slippa drabbas av en underutvecklad social service! - är ett annat.

Detta är en kampanj som den socialdemokratiska ledningen och många enskilda förtroendevalda och funktionärer har haft svårt att värja sig emot.

Frånvaron av en radikal arbetarpolitik och bristen på en genomtänkt och sammanhängande socialistisk ideologi, har ställt den etablerade arbetarrörelsen vidöppen för borgerlig påverkan.

Nu är förstås hela den här regeringspolitiken allt annat än en tillfällighet. Det är inte så att man bara "råkat" halka vidare i borgarpartiernas hjulspår och "har svårt" att byta kurs. Det uttrycker också ett medvetet val. Inom de gränser som SAP-ledningen själv ställt upp väljer man vilka problem man vill ge sig i kast med och hur det skall gå till.

Man väljer att söka ett allt närmare samarbete med tongivande kretsar inom näringslivet - och att i god reformistisk tradition försöka stimulera fram ökade investeringar genom att vidga företagens vinstmarginaler och manöverutrymmen, hellre än att ta till tvångsåtgärder med statsapparatens hjälp och genom folklig mobilisering.

Och man väljer att hellre ta en konflikt med minoritetsgrupper inom den egna "rörelsen" och inom facket än en konfrontation med den organiserade storborgerligheten.

Det är ingen ny politik - och det är en variant på samma tema som nu spelas upp av socialdemokratin överallt i Västeuropa. Med beklämmande resultat...

Nästa sida
Innehållsförteckning