IGÅR, IDAG, I MORGON
Svensk socialdemokrati i tre akter
Tom Gustafsson

***

Denna åtstramningspolitik tog sig olika form i olika länder - beroende på historiska villkor, aktuella styrkeförhållanden mellan arbete och kapital och andra faktorer.

Den italienske regeringschefen Andreotti, den tidigare franske premiärministern Barre, Callaghan och före honom Wilson i Storbritannien (liksom Fälldin och Bohman i Sverige) - alla satte de sina regeringars prägel på åtstramningsplanerna. Men mycket var genomgående och riktningen var alltid densamma.

Var och en syftade de till att förbättra de egna ekonomiska villkoren, det egna kapitalets konkurrenskraft på den internationella marknaden. Och överallt gick det ut över de arbetande inom eller utom det egna landets gränser.

Många av dessa åtgärder hade förebådats eller inletts redan innan den fördjupade krisen 1974-1975 - men inte på samma kraftfulla sätt, inte lika bestämt, inte så centraliserat, inte så genomgående...
Det var därför inte heller så märkligt att de arbetande i många fall "togs på sängen" av dessa åtgärder. Gårdagens halvt spontana strejker, som då lett till verkliga förbättringar, framstod inte längre som lika användbara kampåtgärder.

När arbetslösheten ökade; när krisen började slå ut hela koncerner och industrigrenar eller omvandla hela regioner till en skugga av sitt "forna jag"; när motståndaren började visa en ny självmedvetenhet och uppträdde bättre organiserad än tidigare - då krävdes det också på arbetarsidan mer samlade och mer centraliserade svar!

Reformistisk strategi på prov (I)

Dessa nya villkor satte också sin prägel på de arbetandes förhållanden till de etablerade arbetarpartierna.

Så här beskriver Nina Källberg och Ken Lewis de förändringar som inträffade, i en artikel från 1978:
- Den ekonomiska krisen 1974-1975 har ökat reformisternas utrymme eller snarare gjort det svårare att visa på omedelbara och trovärdiga kampalternativ. För tio år sen gick det lättare att strejka för högre lön den ena dagen och rösta på socialdemokraterna dagen därpå. Idag är det svårare att bortse från att den ekonomiska kampen och politiken hänger ihop. För den som inte ser någon alternativ socialistisk väg ur krisen är det svårare att strejka idag. Den fördjupade ekonomiska krisen har lett till en kris för den "enkla militansen". Därmed har den också gjort det lättare för de reformistiska partierna att stärka sitt grepp om massorna på alla plan.(3)

De arbetande blev på detta sätt mer beroende av något slags "övergripande svar", en "lösning på regeringsnivån. Då blev det mer naturligt för dem att sätta sin lit till de stora arbetarpartierna, som ju var de enda "realistiska alternativen" - åtminstone på kort sikt. Detta gällde även arbetargrupper som tidigare visat sig mycket kritiska mot dessa partiers politik - och som även nu mycket väl kunde kombinera en fortsatt kritik i sakfrågor med att lägga sin röst på dem i de parlamentariska valen.

Så kom dessa partiers politik att i högre grad än tidigare sättas på prov! Resultatet?

Framför allt i de länder där reformisterna satt i regeringsställning och var direkt ansvariga för att administrera den kapitalistiska krisen spreds ett stort mått av förvirring inom arbetarleden.

Så förstärktes en tidigare påtaglig avvaktan inför vad som komma skulle. Det spädde ytterligare på den vilsenhet som fanns om hur de ekonomiska och sociala problemen skulle kunna tacklas.
Den politisk som fördes av arbetarrörelsens ledning kom att söndra och splittra.

Utvecklingen i Portugal (där socialistpartiledaren Soarés angav tonen), i Storbritannien (under Wilson och Callaghan), Västtyskland (med Schmidt i spetsen för en "socialliberal koalition"), Danmark (under Jörgensen), Belgien (med Tindemans och Van den Boynants) samt Finland (där socialdemokraterna spelade en tongivande roll i den "röd-gröna" koalitionen) - alla är de exempel på detta.

Också i de lägen där reformisterna fick stå utanför regeringsansvaret kom de att spela en liknande roll - antingen det nu gällde kommunistpartiledare som inte fått plats på regeringstaburetterna eller socialdemokrater som fått bida sin tid och tills vidare spela rollen av "lojal oppositions
Med tal om att "ge sitt bidrag till freden på arbetsmarknaden" gav de sitt "lojala oppositionsarbete" formen av en rad olika "sociala pakter" med kapitalet och borgarklassens partier. Socialdemokratiska eller traditionella kommunistpartier spelade här överlag samma roll.

Spaniens "Moncloa-pakt", Italiens ofullbordade "historiska kompromiss" och det finländska kommunistpartiets uppslutning bakom de borgerligt-socialdemokratiska kris"recepten", är några belägg för det.

Överallt kom dessa åtstramningsåtgärder att ha sin udd riktad mot den arbetande befolkningen, samtidigt som de undantagslöst motiverades med arbetarnas och tjänstemännens bästa.

Så här gick argumenten:
* "Bättre med en kortvarig återhållsamhet nu, så att vi kan få den del av internationella krediter och en internationell uppbackning, än sju gånger sju svåra år".
* "Hellre en mild åtstramning under arbetarrörelsens ledning eller aktiva påverkan, än bryska åtgärder från en borgerlig regering som sitter vid makten därför att 'vi' försummat att ta itu med de ekonomiska problemen" (argumentet om det "minst onda").
* "Även om vi måste dra åt svångremmen när det gäller löneutvecklingen på kort sikt ('för att få skutan på rätt kurs'), kan vi utnyttja regeringsmakten till något ännu viktigare. Vi kan använda den som en hävstång för att öka arbetarnas inflytande över produktionen, så att de bättre kan påverka investeringar och produktion, genom medbestämmandereformer och 'ekonomisk demokrati'. På så sätt kan vi också motverka kortsiktiga spekulationer från företagsägarnas sida, lägga grunden till en stabil ekonomi och därmed få tillbaka det vi satsar här och nu"...

Känns argumenten igen? Så upprepades de, med en papegojas envishet i land efter land.

Det är - tyvärr - inte svårt att göra ett bokslut över hela denna löftespolitik. Den blev ett fiasko.

Arbetslösheten minskade inte. Den ökade tvärtom snabbt till 10 miljoner öppet redovisade arbetslösa i Västeuropa under denna tid, i mitten på 70-talet.(Idag är det 17 miljoner.)

Snarare än att "mota Olle i grind" ledde åtstramningspolitiken till en försämrad levnadsstandard, utan "kompensation" i form av "investeringar i framtiden".

Avsaknaden av verkliga alternativ till en borgerlig krispolitik ledde också till att arbetarrörelsen avväpnades politiskt och ideologiskt. Det gjorde det lättare för borgarna att ta vid där arbetarpartierna slutat (i de länder där de inledningsvis stått utanför regeringen) eller skjuta hål på en "inkonsekvent" och "otillräcklig krispolitik" (när de fördrevs i opposition).

Och vad blev det av de så uppreklamerade medbestämmandereformerna i Belgien, Danmark, Sverige m fl länder? En "tumme" - om man ser till makt och verklig bestämmanderätt...

De första åren efter lågkonjunkturen 1974-1975 betydde alltså att borgarna överlag kunde ta tillbaka en del av det de förlorat under de föregående åren.

Och när arbetarrörelsen uppträtt särskilt svagt och splittrat blev det lättare för en Margaret Thatcher eller en Ronald Reagan att flytta fram sina ställningar och så småningom vinna nya anhängare för en ännu brutalare politik med ännu skarpare åtstramning och snabbt växande militär upprustning.

Arbetarrörelsen i Västeuropa drevs på defensiven. Ändå handlade det inte om en återgång till tiden före 1968 (som vi sätter som ett lite godtyckligt men symboliskt vägskäl).

I länder som Spanien, Portugal och Grekland kunde blodiga diktaturer störtas, genom en kombination av söndervittring inifrån, borgerliga reformströmningar, och bred masskamp.
De radikala och svepande förändringar som många hoppades på - efter "nejlikornas revolution" i Portugal från 1974 och i Spanien efter Franco - bromsades dock upp i takt med att reformvänliga delar av borgerligheten lyckades ta över kommandot.

Men åren från mitten eller slutet av 60-talet hade också betytt djupgående förändringar i andra delar av Västeuropa. De arbetande vägrade nu godta vad de i praktiken tvingats låta passera tidigare.

De erfarenheter som vunnits under de gångna åren hade nått ut till tusentals aktivister i fackföreningar och andra massorganisationer. De glimtar man fått av andra samhällsformer (som i Portugal) och av de möjligheter som låg i en gemensam kamp (som efter högerregeringen Heaths störtande genom massaktioner i Storbritannien 1974 eller arbetaraktionerna i Italien fr o m 1968) - sådant kunde inte utplånas så lätt.

Och arbetarrörelsen stod trots allt organisatoriskt starkare än tidigare.

Ser man också till den materiella sidan, måste man ha klart för sig vad som uppnåddes och inte uppnåddes från mitten till slutet av 70-talet.

Även om arbetslösheten ökade kraftigt, så berörde den fortfarande sällan direkt de ekonomiskt mest betydande arbetargrupperna. Detta sagt, inte för att undervärdera de hårda slag som särskilt utsatta arbetargrupper inom speciella branscher och regioner drabbades av - men för att rätt kunna värdera förmågan hos arbetarklassen / dess helhet att stå emot och bekämpa den växande arbetslösheten.

Den utgjorde ännu inget avgörande och bestående hinder för en växande kampförmåga hos det stora flertalet arbetare inom den tunga industrin och hade inte lamslagit de breda arbetargrupperna inom den sociala servicesektorn.

Trots den negativa löneutvecklingen, under 1976 och 1977, kom utvecklingen under de närmast följande åren att gå i en annan riktning i en rad länder. Sänkningen bromsades upp eller ersattes till och med av en försiktig återhämtning när konjunkturerna vände.

Det var efter dessa erfarenheter som fler och fler röster höjdes på borgerligt håll - i artiklar, börskommentarer, parlamentstal, offentliga anföranden - att det behövdes något annat, något mer än de föregående årens "halvmesyrer"...

Borgarna - Hårdare ljud i skällan

Även om de själva uttryckte det annorlunda var - och är - borgarnas problem detta:
* antingen förmår den internationelle borgarklassen lösa den ekonomiske krisen på sina villkor - det vill säga lägga grunden till ett nytt kapitalistiskt uppsving, via en avgörande höjning av profitkvoterna; detta i sin tur förutsätter ett definitivt nederlag för arbetarklassen och dess organisationer;
* eller också får den internationella arbetarrörelsen nytt andrum, nya manövermarginaler, ökade möjligheter att utnyttja sin bestående organisatoriska styrka; det ger också ett ökat svängrum för mer radikala strömningar inom arbetarrörelsen med risk för nya attacker, framflyttade positioner, och på sikt ett hot om att hela frågan om den ekonomiske och politiska makten ställs på dagordningen...

Så drog reaktionen sina slutsatser: en kraftmätning har inletts, som i grunden ställer frågan om de "faktiskt existerande" samhällssystemen; en kraftmätning som inte kan avgöras på några år, utan kräver längre tid, mer förberedelser, större insatser; ja, ett utnyttjande av hela den borgerliga arsenalen: från vapenmakt till ideologisk kontroll, över gamla eller nystiftade lagar - där det går, förbi dem, där det inte går. Varje fabrik, varje parlament, varje TV-sändning måste göras till ett slagfält mot socialismen - så långt styrkeförhållandena tillåter, så långt det går utan att man provocerar fram en för tidig och "överdriven" motreaktion...

Det tänktes så det knakade i den internationella borgerlighetens hjärncentra och beslutsorgan. Och ut kom, slag i slag:
* nya, brutalare varianter på åtstramningstemat;
* nya ideologiska angrepp på arbetarrörelsen;
* nya försök att förstärka den "fria företagsamhetens" ställning i samhällslivet;
* nya drastiska insatser i den koloniala och halvkoloniala världen för att hindra "nya Vietnam", nya förluster av "allierade" eller direkta lydregimer, nya Nicaragua, nya El Salvador...;
* en militär upprustning, utan motstycke, med nya "konventionella" medel och ultramoderna kärnvapen, i syfte att utöva utpressning mot Sovjetunionen och de andra byråkratiserade staterna i öst: tvinga dem till "bra kompromissen, sedan försvaga dem ytterligare och, så småningom, kanske till och med undergräva dem så till den grad att man kan vinna tillbaka förlorade marknader i Östeuropa och Bortre asien...

Reformismen på prov (II)

De försök som de dominerande arbetarpartierna gjorde från och med mitten av 70-talet att kombinera en traditionell reformistisk strategi med en gradvis anpassning till en borgerlig åtstramnings- och upprustningspolitik ledde till mycket blygsamma resultat för dem själva.

I länder där olika arbetarpartier hade hand om eller dominerade regeringarna, kom de ofta att klämmas mellan å ena sidan arbetsgivarnas och borgarpartiernas kritik mot att de inte gick tillräckligt långt - och å den andra den egna väljarkårens missnöje över att den egna politiken inte ledde till de efterlängtade och utlovade resultaten.

Så fick James Callaghan ge vika för Thatcher 1979. Soares fick lämna regeringsscenen i Portugal. Regeringskriserna efterträdde varandra i Danmark, Belgien, Holland, Italien. Gro Harlem Brundtland fick kasta in handduken efter det norska förlust valet 1981. Helmut Schmidt kastades in i en regeringskris och hans efterträdare i den socialdemokratiske ledningen i Västtyskland, Hans-Jochen Vogel, fick se sig brädad av kristdemokraternas Helmuth Kohl.

Till och med i det politiskt stabila Österrike - som visserligen lyckats "hoppa bock" över recessionen i mitten av 70-talet, men drogs med i den efterföljande 1980-1982 - lämnade Bruno Kreisky rodret efter det att hans parti, SPÖ, förlorat sin absoluta majoritet.

Dessa förändringar skedde samtidigt med en rad socialdemokratiska segrar i en serie västeuropeiska länder där sittande konservativa regeringar fått plikta dyrt för sin oförmåga att bjuda befolkningsmajoriteten något annat än ökad arbetslöshet, sänkt levnadsstandard och ökade krigsrisker - och utan att ha kunnat demonstrera att det finns något trovärdigt slut på eländet...

Så sveptes Mitterrands socialistparti till makten i Frankrike, i spetsen för vad som egentligen är en socialist/kommunistparti-regering, med kommunisterna utan avgörande makt, men med fullt ansvar - och med några borgerliga ministrar som symbol för Mitterrands vilja att föra en traditionell reformistisk "överbryggnings"-politik...

Så vann Papandreou en jordskredsseger i de grekiska valen med sina löften om grundläggande förändringar...

Så kom Palme, som vi vet, tillbaka i regeringsställning i Sverige...

Så fick Felipe Gonzales sin historiska revansch i Spanien, fyra och ett halvt årtionde efter det spanska inbördeskrigets slut, och Mario Soarés, en något mindre historisk, revansch i Portugal, våren 1983.

De franska och grekiska socialistpartierna hälsades av spontana glädjeyttringar, när de sopade undan Giscard d'Estaings respektive Averos konservativa ministärer.

Men det dröjde inte länge - efter en första period av begränsade, men symboliska reformåtgärder - innan de kom mycket av dessa förväntningar på skam: genom att sätta kurs på en ny variant av samma gamla åtstramningspolitik och börja tumma på allt fler och fler av sina vallöften.

Deras partikollegor i Spanien och Sverige hade inte suttit länge i sadeln innan de gjorde sammaledes. Och Mario Soarés "socialister" beseglade samma vägval genom att bilda en koalitionsregering med de högerinriktade "socialdemokraterna" en vink så god som någon om att han definitivt inte tänkte ställa några radikala nydaningar i utsikt.

Inte i något av de länder, där socialdemokratin på detta sätt tog över kommandot, skedde det som resultat av omfattande arbetarmobiliseringar.

Det var inte politiska generalstrejker eller andra breda arbetaraktioner som fällt de tidigare regeringarna. De fördes till regeringsmakten genom att väljas till sina ämbeten, i "normal, parlamentarisk ordning". Och de valdes därför att de uppfattades som mindre komprometterade, mer progressiva, än sina föregångare eller helt enkelt som ett "mindre ont". Tillsammans uttryck för minskad politisk stabilitet, en ökad vilja till "förändringar!

Det betydde också att de förhoppningar som var fastade vid dessa partier var förhållandevis begränsade. Delvis med undantag för det franska socialistpartiet och PASOK(4) i Grekland - vilkas regeringsperioder till en början följdes av en ganska bred tilltro till att det skulle ske verkliga förändringar - fanns det en påtaglig motsättning mellan de höga röstetalen för dessa olika socialdemokratiska partier och bristen på aktiv uppslutning bakom dem i praktisk handling?

Deras organisatoriska styrka förändrades mycket lite - och så snart de mer impopulära regeringsåtgärderna inleddes kom de till och med att tappa aktiva anhängare.

I Frankrike gjorde det tidigare organisatoriskt mycket svaga socialistpartiet en del nyrekryteringar, men den processen upphörde snabbt.

Till och med de fackliga organisationerna i Spanien och Frankrike förlorade ett stort antal medlemmar. I Spanien började den utvecklingen långt innan regeringsskiftet - i kölvattnet på PSOE:s och spanska kommunistpartiets aktiva ansvarstagande för borgarregeringens åtstramningspolitik. I Frankrike är det framför allt fackföreningscentralen CGT - knutet till kommunistpartiet - som fått betala dyrt för ledningens bristande initiativkraft och byråkratiska splittringspolitik.

PASOK:s anti-strejkaktioner och allt hårdare krispolitik har lett till motsvarande effekter. I Grekland har det framför allt - till skillnad från t ex Frankrike, Spanien och Finland - varit det "inrikes" Moskva-trogna, kommunistpartiet som dragit fördel av regeringspartiets svårigheter.

Annars har socialdemokratins ökade problem en parallell i en motsvarande - eller ibland ännu allvarligare - kris för de traditionella kommunistpartierna.

Det är i Storbritannien och Spanien som denna kris för de etablerade arbetarpartierna fått sina mest iögonenfallande effekter: i Spanien, genom de upprepade splittringarna av kommunistpartiet (Baskien, Katalonien och sedan i landet som helhet) och en drastisk parlamentarisk nedgång för partiet; i Storbritannien i form av en allt intensivare strid mellan en traditionell partihöger och en vänsterflygel, dominerad av en vänstersocialdemokratisk strömning.

Här har åren av missnöje med Labour-ledare som Harald Wilson, James Callaghan och, den misslyckade kompromissmakaren, Michael Foot - tillsammans med uppkomsten av ett begynnande vänsteralternativ med Tony Benn som portalfigur - lett till en skärpt politisk motsättning, som reser alla grundläggande frågor om Labourpartiets program, politik och organisatoriska uppbyggnad.

Partiets historiska karaktär som arbetarklassens politiska parti - med utrymme för olika strömningar att föra fram och organisera sig kring sin politik inom partiets ram (fram till en viss gräns) - har gett denna strid en särskilt tillspetsad och öppen karaktär. I synnerhet som dessa olika strömningar haft att göra med en av de mest krisdrabbade ekonomierna i Västeuropa, en drastiskt fördjupad social kris och en hänsynslöst reaktionär motståndare!

Valnederlaget i juni 1983 har inte dämpat motsättningarna och gjutit olja på stridsvågorna, tvärtom; här handlar det mer än någonsin om en debatt och en kamp om partiets framtida kurs men med partihögern på offensiven tills vidare!

De avgörande striderna ligger framför oss

Om det är sant att det inte finns något direkt samband mellan den västeuropeiska socialdemokratins upprepade valsegrar i början av 80-talets och olika arbetargruppers beredskap att gå ut i öppen kamp, så betyder det inte det att det saknats sådana aktioner.

Efter en omfattande och påtaglig avvaktan efter "krischockerna" från mitten av 70-talet och efter det att den spanska och portugisiska borgerligheten, med den etablerade arbetarrörelsens goda minne, lyckats ta över kommandot och garantera en någorlunda mjuk övergång från de tidigare diktaturerna till någon form av parlamentarisk demokrati - förebådades en ny uppgång av arbetarkampen i slutet av 70-talet, genom ökade strejkrörelser, demonstrationer och andra protestaktioner.

Denna ökade kampvilja och kampförmåga har tagit sig en rad kraftfulla uttryck: inom den italienska bil- och metallindustrin; bland portugisiska industriarbetare, stålverksarbetare i Belgien, Frankrike, Västtyskland; den danska hamnarbetarstrejken; en ojämförlig uppgång av strejkaktiviteten i dagens Spanien, osv - allt under åren 1980 :ill början av 1984.

Dessa aktioner tillsammans med parallella aktioner i en rad länder från anställda inom den sociala servicesektorn - som sjukvårdsanställda och socialarbetare - liksom lärare och andra grupper av löneanställda, har lett till ökade problem för de sittande regeringarna och deras åtstramningspolitik.

Och det både i länder med borgarpartier i ledningen och sådana där ett eller flera arbetarpartier styr (även om det samtidigt är uppenbart att innehållet och formen för dessa aktioner påverkas av den sittande regeringens karaktär och förankring).

Parallellt med detta har vi så under de senaste åren, sett ett uppsving för en antimilitaristisk rörelse mot de ständigt ökade rustningarna och till värn för freden.

Det är en rörelse utan tidigare motstycke, även om den ibland hjälpts på traven av antikärnkraftsmotståndet i många länder. Också denna rörelse riktar sig mot de regeringar den har att göra med - sen må de ledas av borgarpartier eller utgöra så kallade "arbetarregeringar...

Den ökande krisen och de traditionella ledningarnas oförmåga och ovilja att söka radikala lösningar på problemen, ökar missnöjet och skepsisen mot dem på arbetarhåll.

Det är ett missnöje som i sin tur finner olika utlopp.

Hos många leder det - via en stigande misstro mot den etablerade partipolitiken överhuvudtaget - till en likgiltighet inför den organiserade arbetarrörelsen som sådan. Andra försöker uttrycka sig där de har någon form av direkt inflytande - nämligen genom lokala aktioner. Åter andra ligger lågt - i väntan på att det skall yppa sig möjligheter till några mer slagkraftiga manifestationer.

Det är bara en begränsad minoritet av de arbetande och vissa delar av den organiserade arbetarrörelsen som dragit mer vittgående slutsatser av de senaste fem-tio-femton årens utveckling - nämligen att det gäller att organisera sig i politiska strömningar till vänster om de etablerade arbetarpartierna (eller i en del fall som en vänsterflygel inom deras ram); som en mer eller mindre permanent/äcklig opposition eller som organisatörer av andra sociala rörelser av typen antikrigsrörelsen.

Vi har här att göra med ett skikt arbetare - mer eller mindre stort i olika länder och också i olika politiska lägen - som bär vidare erfarenheten och medvetenheten av föregående strider och en viss beredskap inför de kommande. De gör det framför allt i den dagliga kampen på fabriksnivå och som initiativtagare till militanta arbetaraktioner, lokalt och regionalt.

De representerar en förtrupp inom en arbetarklass som får sin levnadsstandard och sina arbetsvillkor gradvis försämrade - och som kommer att ha allt svårare att gå med på att det här rör sig om en naturlag, något oundvikligt som man måste gå igenom fram till det bittra slutet...

De står för ett minne, en politisk klarsynthet och en organisationsförmåga, som kommer att visa sig oumbärlig i lägen när bredare arbetargrupper är beredda att sätta sig i rörelse - därför att de (plötsligt?) upplever att det är möjligt och nödvändigt att sätta sig till motvärn...

De strider som har varit; de erfarenheter som vunnits; den utbredda känslan att de som skapar samhällets värden har rätt till (mer av) dess frukter; arbetarklassens omfattning och relativa koncentration; den bestående styrkan i den organiserade arbetarrörelsen trots dess nuvarande ledarskap - allt detta gör det osannolikt för att inte säga otroligt att den ekonomiska och sociala krisen inte skulle mötas av bredare motstånd av västeuropeisk arbetarrörelse i land efter land! Och det gör det otänkbart att de som idag styr dessa organisationer kommer att sitta i "orubbat bo" allt framgent; utan att deras ställning hotas; utan att nya maktcentra skapas också i deras "egna" organisationer, som de idag styr med en så, till synes, säker hand; utan att de som idag leder - och förleder! - arbetarrörelsen förpassas till en andrahandsroll...

Idag läggs grunden till morgondagens rörelse

Hur allt detta kan komma att fortlöpa är förstås onödigt att spekulera över i detalj. Det finns inga förutbestämda scheman för om och hur uppkomsten av en verklig "alternativrörelse", med socialistiska förtecken, i fackföreningar och andra massorganisationer, kommer att stimulera framväxten av organiserade vänsterströmningar inom och utom de etablerade arbetarpartierna.

Det kommer att skilja sig från land till land, från tidpunkt till tidpunkt. Det beror på en mångfald faktorer, inklusive historiska egenheter, partiernas uppbyggnad, deras organisatoriska förhållande till fackföreningsrörelsen, utrymmet för kritiska grupperingar inom deras ram m fl.

Ett är säkert: inget av de etablerade socialdemokratiska eller traditionellt kommunistiska partierna i Västeuropa kommer att lämnas oberört av den fortsatta ekonomiska och sociala krisen, en ökad radikalisering inom arbetarklassen, växande opinionsyttringar inom fackföreningarna - och en begynnande mer eller mindre effektiv opposition inom de egna partileden.

Till och med, vad som idag framstår som förstelnade och förstenade byråkratiska grupperingar, kan i ett annat läge spela en annan roll än den som de spelar idag - om inte av andra skäl så p g a ren byråkratisk självbevarelsedrift.

Mer än en gång i historien har vi sett sådana reaktioner: byråkratiska grupperingar har sett marken skälva under sig, sett sin medlemsbas eller väljarkår sätta sig i rörelse, sett klyftorna vidgas - och den egna ställningen hotas i grunden.

Historien banar sig alltid sin egen väg, inte alltid driven av de ädlaste mänskliga motiv...

Här finns, med andra ord, varken utrymme för schematiska förhandsspekulationer eller snabba, impressionistiska, slutsatser av tillfälliga händelser.

Men med detta sagt, finns det också plats för en annan varning: mot för snabba och förenklade historiska paralleller!

Dagens västeuropeiska arbetarpartier har - fortfarande - sin breda medlems- och väljarbas i den arbetande befolkningen. Men denna arbetarbefolkning är inte densamma - har inte samma sammansättning, erfarenhet och klassmedvetenhet - som under andra historiska perioder.

Den kan därför inte förväntas reagera utifrån några historiska scheman, utan utifrån sina egna konkreta förutsättningar!

Och dagens socialdemokrati - alltmer styrd av en uppsvälld, pösande byråkrati inom stat, förvaltning, högre organisationsväsende och (!) näringsliv - ser mycket annorlunda ut än det tidiga 1900-talets eller till och med 20- och 30-talens socialdemokrati.

Dess tongivande kader har en annan skolning, andra erfarenheter, en annan bindning till det bestående samhället, än någon tidigare generation socialdemokratiska ledare och organisatörer.
Detta inte sagt för att försköna de som tidigare ledde den socialdemokratiska rörelsen på villovägar i land efter land. Men de hade en smalare plattform att stå på och var mer sårbara för effektiva politiska oppositionsgrupper.

Deras byråkratiska kontroll - hur brutalt de än kunde slå mot oliktänkande inom och utom de egna leden - var inte (kunde inte vara!) lika förfinad och vittomfattande som efter flera årtionden av relativt lugn samhällsutveckling och gradvis tillväxt av de egna materiella privilegierna...

En syn på den västeuropeiska arbetarrörelsens utveckling, som grundar sig i en tro att "historien kommer att upprepa sig" - att morgondagens socialistiska masspartier kommer att uppstå genom en splittring eller kraftig utklyvling från de socialdemokratiska arbetarpartierna å la 10- och 20-talen - lever kvar i en förgången värld...

Det är svårt att tänka sig uppkomsten av någon bredare organiserad opposition inom den etablerade socialdemokratins ram, som inte redan stimulerats politiskt och ideologiskt och stöttats organisatoriskt av ett begynnande socialistiskt alternativ utanför den socialdemokratiska partibyråkratins domvärjo. Med delvis reservation för Storbritannien, där Labourpartiets historiska säregenheter och speciella uppbyggnad snarast är det undantag som bekräftar regeln!

Dessa "sanningar" modifieras något för de länder där de traditionella kommunistpartierna spelar en avsevärd eller i ett fall (Italien) till och med dominerande roll inom arbetarrörelsen. Men inte mycket! Den process dessa partier gått igenom de senaste årtiondena gör det nödvändigt att tala om en fortlöpande socialdemokratisering av deras program, politik och organisation.

Även där de besitter en stark ställning inom väljarkåren och/eller fackföreningsrörelsen har vi att göra med byråkratiserade arbetarpartier, som inte som helhet kommer att utgöra en avgörande attraktionspol eller hävstång för en växande kritikerskara inom socialdemokratins hägn.

Taktiska operationer - av typ det portugisiska kommunistpartiets kritik mot regeringen Soarés "orättfärdiga" åtstramning; en motsvarande, mer markerad, kritik från det franska CGT eller olika taktiska "vänstergirar" - kan motverka men inte häva denna historiska trend.

Dessa partiers organisationsförhållanden, med sin rot i en stalinistisk tradition, minskar också utrymmet för organiserade oppositioner. Sådana kan säkert växa fram utifrån stridbara medlemsgrupper, fr a de med facklig förankring, men då i hård kamp med den egna partitoppen.

Också här är det svårt att se möjligheterna till en bredare organiserad opposition i ett läge där den inte kan samverka med och stödja sig på socialistiska strömningar som växt fram utanför det egna partiets direkta kontroll.

Vi talar här förstås om bredare oppositionsgrupper - som kan utgöra åtminstone en början till ett politiskt alternativ för ett växande antal partimedlemmar och börja ifrågasätta partiledningens traditionella dominans - inte om mer eller mindre breda oöverensstämmelser i den ena eller andra taktiska frågan i ett visst läge, som partiledningen senare inte har några större problem att återigen locka in i partifanorna. Sådana taktiska oöverensstämmelser - och med dem större eller mindre öppningar för politiska initiativ inom och utom partiet i fråga - kommer förstås ständigt att uppstå.