IGÅR, IDAG, I MORGON
Svensk socialdemokrati i tre akter
Tom Gustafsson


VIII. SAP, arbetarrörelsen, - och socialismen

"Att veta så innerligt fast och visst,
att lyckan ögonen slår upp till sist,
att andra skördar där vi sått,
den livets lycka som vi ej fått,
att inne i våndan slumrar ro -
min enda stora tro." Ola Hansson

Stämningslägen

Vilken kontrast mellan dessa strofer, fyllda av framtidstro och tillförsikt mitt i besvärligheterna, och de pessimistiska utgjutelser som får göra sig så breda i dagens "offentliga debatt"! Där kriser, krig och katastrofer framstår som nära nog ofrånkomliga - eller till och med oförklarliga - naturfenomen... styrda av något slags ödesmättad lagbundenhet.

' Som om den ekonomiska krisen vore oläsbar; den politiska "högervridningen" ohejdbar; som om vi står inför en så gott som oundviklig seger för mörkrens krigiska makter! För pessimister och skeptiker, kanske, som låter tiden ha "sin gilla gång" - men inte för en stridbar och kämpande arbetarrörelse!

Ändå är det inte sällan just från en del av "arbetarrörelsens ideologer och opinionsbildare" som många av dessa utgjutelser härstammar, från folk som tappat tron på en radikal samhällsomvandling eller aldrig haft någon...

Nu är dessa tongångar från dagens samhällsdebatt egentligen inte alls nya.

Det är ju trots allt inte mer än drygt halvannat årtionde sedan en rad ideologer inom den internationella arbetarrörelsens ledning och dess utkanter beskrev och analyserade arbetarklassens "definitiva inlemmande" i det bestående samhället. Dess historiska roll, dess radikala samhällsomdanande mission, hade förflyktigats i takt med att arbetarna med "tusen bojor" gjorts beroende av det etablerade samhällets materiella uppsving..., hette det.

Denna verksamhet pågick till några månader innan Maj -68 i Frankrike - det vill säga den samhällsrevolt då tiotusentals studenter och tio miljoner arbetare "plötsligt" kastade sina bojor och förde stridens fackla över till en ny ungdomsgeneration. Elden tändes, fördes vidare - och har aldrig slocknat. Men den spred sig heller aldrig med den präriebrandens hastighet, som det ibland förutspåddes, då när verkligheten blev till myt...

Överdrivna förhoppningar blev så, på sina håll, till en överdriven besvikelse. Den nyfödda glöden släcktes där i en pånyttfödd skepsis; i synnerhet hos många av dem som entusiasmerats av sin egen - idealiserade - bild av arbetarklassens spontana kraft; som drivits av en lidelsefull nit att så snabbt som möjligt förändra de arbetandes villkor - utan att själva någonsin ha upplevt dem och utan utsikt att någonsin behöva göra det.

Där föddes en misstro, när myterna överskuggades av den dagliga verkligheten, som sedan också tog sig uttryck i en ny "bekännelselitteratur" från en del av dem som tillhört 1968 års generation.

Genast fanns det en ny kull ideologer som visste att förklara att Maj -68 egentligen bara varit ett stort "känsloutbrott" - en säkerhetsventil som släppt ut en alltför instängd, koncentrerad energi - men utan bestående effekter i 70- och 80-talens samhällen... Somliga kunde också "bevisa" att "ungdomsrevolten" framför allt hjälpt de härskande att modernisera sina samhällen, att muddra upp de igenslammade kanalerna...

Så utropades "vänsterns kris", mindre än ett årtionde efter det att "det moderna industrisamhällets kris" slagit ut i full blom.

Men den ena var inte mer total och slutgiltig än den andra.

1968 representerade ett "känsloutbrott" - det är sant, även om det också representerade något mer.
Som vid alla snabbt frambrytande samhällsrevolter ledde jet spontana uppbrottet från "det normala" till en rad överslag. Även om utvecklingen inte kom att löpa vidare i samma gamla hjulspår som tidigare, även om samhällsklimatet förändrades, även om en "ny vänster" såg dagens ljus - så överdrev aktörerna den gången vad som uppnåtts och vad som kunde uppnås av verklig samhällsomvandling på några få år...

En omorientering blev nödvändig. Det kortsiktiga perspektivet byggt på teorier om en snabb överflygling av ledningen för den etablerade arbetarrörelsen och det politiska etablissemanget överhuvudtaget, fick efterhand ge plats för ;n mer solid strategi, byggd på konkret analys av de verkliga samhälleliga styrkeförhållandena och rotad i ett dagligt fackligt och politiskt arbete för att förändra dem, i arbetarklassens mitt.

En del klarade denna omställning, andra - flertalet - inte.

Somliga förmådde slå en brygga bakåt och skaffa energi i en förståelse för arbetarrörelsens tidigare historia. Många - och med dem de flesta av de vänsterorganisationer som fötts i svallvågorna efter 1968 - lyckades inte, föll tillbaka och "rättade in sig" i samhällsledet igen. Några lyckades bredda sin utblick och sin verksamhet genom att knyta an till andra, internationella strömningar och genom att bygga broar till nya grupper som växte fram och radikaliserades under de följande åren, under andra villkor än tidigare och kanske kring andra frågor. För andra var loppet redan kört...

Det fanns inget naturnödvändigt i denna utveckling, lika lite som det funnits något oundvikligt i de motgångar som den västeuropeiska arbetarrörelsen drabbats av vid olika tillfällen under 70- och början av 80-talet. Det handlar om att undersöka varför det gick som det gick, vad som kunde gjorts annorlunda och dra slutsatser av det för framtiden.

Stämningslägen kan skifta snabbt, i synnerhet bland de opinionsbildare och kommentatorer som lever långt från den vardag, som det stora flertalet av samhällets "aktörer" - i fabriker, skolor och kontorslandskap - lever under. För dem består utvecklingen oftast av "plötsliga händelser", snabba omkastningar, vars förhistoria de förbisett och vars efterdyningar undgår dem.

Kanske får de nya "snabba kast" och "plötsliga förskjutningar att uttolka och kommentera i morgon - om den återaktivering som påbörjats inom de västeuropeiska arbetarleden fortsätter, breddas och fördjupas...

Inget svenskt undantag

Om vi ser till hela perioden sedan den stora gruvstrejken vid övergången mellan 60-tal och 70-tal också, är det ingen tvekan om att vi upplevt en ökad stridbarhet inom den svenska arbetarklassen, även om den förlöpt ojämnt i tid och rum.

Denna ökade kampberedskap och stridbarhet visade sig först hos grupper med en relativt militant tradition - som gruv-, skogs- och hamnarbetare. Men den kom sedan också att gripa omkring sig till andra grupper, som arbetare inom verkstadsindustrin och inom den sociala servicesektorn.

Denna utveckling lämnade inte de fackliga organisationerna opåverkade. Framför allt inom den lägre fackliga funktionärskåren ledde den till en viss förnyelse. Den hade också en - mer begränsad - inverkan på vissa grupper inom den socialdemokratiska "rörelsen", i första hand inom kvinnoförbundet.

Om vi jämför med flertalet länder i Västeuropa är det en utveckling från ett lågt utgångsläge och i ett ganska långsamt tempo. Ändå vågar man slå fast att den process som inletts - med den pågående samhällsutvecklingen i stort - kommer att kunna skapa nya och bättre villkor för uppkomsten av en begynnande radikal arbetarvänster inom fackföreningarna och arbetarrörelsen i stort.

Men detta kommer inte att vara någon automatisk process. Den kommer bara att utvecklas i den utsträckning som nyradikaliserade, nypolitiserade och socialistiskt "nyväckta" grupper upplever det som realistiskt att försöka börja formera en mer sammanhållen opposition inom arbetarrörelsen.

För det krävs inte bara gynnsamma objektiva förutsättningar i form av en ökad spontan stridbarhet och radikal medvetenhetsutveckling inom delar av arbetarklassen. Det fordras också en subjektiv kraft i form av en sammanhållen och samordnad organisationskader som kan ge röst åt och mobilisera denna växande opposition; en o fjättrad socialistisk strömning utanför den socialdemokratiska byråkratins kontroll och väl förankrad inom de fackföreningar som organiserar den överväldigande majoriteten av de lönearbetande i vårt land.

Uppbygget av en ny socialistisk kraft

Även om fackliga oppositionsströmningar fått ett starkare fotfäste inom den tunga industrin och i viss mån också inom den sociala servicesektorn under de år som gått sen gruvstrejken, är de fortfarande överlag mycket svaga och kan på intet sätt hota den socialdemokratiska ledningens dominans över fackföreningsrörelsen.

Det rör sig ännu om utspridda och fläckvisa missnöjesyttringar mot fackets eftergivenhet i kampen om jobben och levnadsstandarden, bristen på mobilisering och den odemokratiska toppstyrningen av de fackliga organisationerna.

Inte heller finns det idag någon betydande politisk kraft inom arbetarrörelsen i stort som skulle kunna tjäna som en omedelbar och självklar attraktionspol för nyradikaliserade och oppositionella arbetargrupper.

Vänsterpartiet kommunisterna verkar i skuggan av det socialdemokratiska partiet - fångat som det är i sin strävan efter demokratisk och parlamentarisk trovärdighet; sin vision av ett gemensamt block med socialdemokratin och en ekonomisk och social överbudspolitik.

Det har utan tvekan vunnit nya väljare och rekryterat en hel del under 70-talet: från de antiimperialistiska rörelserna kring Vietnamfrågan (efter att inledningsvis ha varit helt isolerad från Vietnam-rörelsen), Chile-solidariteten och i viss mån Centralamerika; från kvinnorörelsen och, i synnerhet, från antikärnkraftsrörelsen. Det har varit en rekrytering som stärkt dess ställning bland radikaliserade ungdomar och mellanskikt. Andra grupper har däremot fjärmat sig från partiet till följd av dess fortsatta oförmåga och ovilja att tala klartext om de byråkratiska övergreppen och missförhållandena i öststaterna.

Vpk har också fortlöpande försvagats inom de industrifackliga organisationerna, där det kommit till korta mot den socialdemokratiska byråkratins maktpolitik och som parti präglats av sin oförmåga att skapa ett politiskt alternativ till den.

Ändå är det uppenbart att vpk-medlemmar, vpk-föreningar och vpk-väljare kommer att kunna spela en viktig roll under de kommande årens nödvändiga kamp för att formera ett socialistiskt vänsteralternativ i svensk politik (även om omfattningen av och gränserna för en sådan utveckling är omöjlig att fastställa idag).

Av den maoistiska rörelse som växte sig så jämförelsevis stark under slutet av 60- och början av 70-talen, återstår idag - efter splittringar och strömavhopp, fr a från Skp, Sveriges Kommunistiska Parti - i första hand KPML(r), dvs Kommunistiska Partiet, marxist-leninisterna (revolutionärerna).

Trots sin traditionellt antifackliga linje, en allmän organisatorisk sekterism, sin ursprungliga inskolning i en stalinistisk historie- och världsuppfattning - har KPML(r) inte bara överlevt utan också bevarat en viss folklig bas; i synnerhet i Göteborgsregionen men långtifrån bara där.

Det har säkert varit en bidragande orsak till att partiet efter hand börjat avlägsna sig från sina ursprungliga ställningstaganden i flera internationella och nationella frågor, inklusive den traditionella frånvaron av några som helst enhetssträvanden i förhållande till andra strömningar inom arbetarrörelsen.

Om den begynnande omprövningen får föras vidare och gripa omkring sig kommer det utan tvekan att stärka den socialistiska vänsterns fortsatta verksamhet som helhet i vårt land. Det finns all anledning att följa och försöka påverka utvecklingen av detta parti, som i dagens Västeuropa representerar ett ganska unikt fenomen.

Den revolutionära socialistiska strömning som idag grupperas kring Socialistiska Partiet började formas redan för tolv-femton år sedan, då med sin främsta bas bland studerande ungdomar inom det sena 60-talets och det tidiga 70-talets samhällskritiska rörelser och solidaritetsorganisationer. Den har efter hand förändrats kraftigt och utvecklats politiskt och organisatoriskt dithän att den börjat få ett ordentligt fotfäste inom en del industrifackföreningar, men ibland också inom den sociala servicesektorn.

Socialistiska Partiets största problem är varken någon brist på programmatisk klarhet eller politisk klarsynthet. Inte heller är det den typ av sekteristisk avgränsning respektive opportunistiska "blockpolitik" som å ena sidan KPML(r) och å den andra vpk traditionellt kännetecknats av under årens lopp.

Det är dels avsaknaden av en verklig, revolutionärt socialistisk tradition inom svensk arbetarrörelse; dels - och framför allt - de existerande styrkeförhållandena inom arbetarrörelsen och på det parlamentariska planet, som utesluter några omedelbara kvalitativa språng.

Under dessa förhållanden kan uppkomsten av en ny socialistisk arbetarvänster och dess former ing i en oppositionell politisk strömning med mäss förankring, bara äga rum under en följd av år och i ett komplicerat samspel - mellan de första kärnorna av socialistiska arbetare och ett framväxande skikt av nya arbetarledare i mer eller mindre omfattande och mer eller mindre medveten opposition till ledningen för de traditionella arbetarorganisationerna.

Det nödvändiga politiska alternativet

Det är i kampen mot alla de olika yttringarna av det senkapitalistiska samhällets brutalitet, omänsklighet, nationella inskränkthet, vinstjakt och inbyggda våld - som denna nya socialistiska arbetarvänster kommer att formas.

Det är en kamp som kommer att ställa 80-talets svenska arbetarrörelse inför enorma prov och som bara kan utvecklas segerrikt via ett brott med årtionden av eftergivenhet, byråkratiskt toppstyre och intimt samförstånd över klassgränserna från den svenska arbetarrörelsens ledning. Det kan bara ske genom en konsekvent kamp för arbetarklassens intressen, genom att denna kamp ges en effektiv klassmässig organisering fackligt och politiskt - och genom en bred enhetspolitik inom arbetarrörelsen.

Det enda möjliga politiska alternativet till en ständig eftergiftspolitik gentemot borgarna - eller ännu värre: till att ledningen för arbetarrörelsen själv direkt tar på sig att förvalta deras makt och tillgångar - är att ta det arbetande folkets samhälleliga behov som utgångspunkten för allt handlande. Antingen det gäller att upprätthålla enheten (mellan arbetare av olika ras, olika kön, olika generation, olika boendeort) eller det handlar om kampen för arbete åt alla, en godtagbar levnadsstandard, en acceptabel boende- och arbetsmiljö och en dräglig framtid åt nuvarande och kommande generationer!

Det finns idag tre självklara skärningspunkter för dessa mänskliga strävanden:
* kampen mot kapitalismens krig och rustningar;
* kampen för en lön att leva på; och
* kampen för rätten till arbete.

Den första punkten handlar om en kombinerad protest- och solidaritetsrörelse mot de krig och den rustning som äger rum (Centralamerika, Libanon, de västeuropeiska kärnvapenmissilerna, JAS!) och till stöd för dem som går i spetsen för kampen mot dessa attacker.

När det gäller lönerna och jobben gäller det först och främst att riva upp det klibbiga spindelnät av illusioner, vanföreställningar och medvetna lögner som alla har till funktion att hålla tillbaka arbetarnas strävanden. De går ut på att övertyga de arbetande människorna om att de måste få det sämre idag för att få det bättre i morgon.

70- och 80-talens erfarenheter visar tvärtom att de fackföreningar och arbetarpartier som idag säljer ut sina medlemmars intressen för vaga löften om en bättre framtid, tvärtom kommer att bidra till att deras levnadsstandard sjunker ytterligare i framtiden - i kölvattnet på en passivitetens och uppsplittringens politik.

När den avsuttne västtyske socialdemokratiske ledaren Helmud Schmidt till exempel utropade i ett berömt uttalande att "dagens profit är morgondagens jobb" talade han på flera sätt mot klart bättre vetande. Morgondagens jobb bestäms av ett flertal faktorer, där de arbetandes beslutsamhet att inte hänskjuta kampen om dem till "arbetarledare" av Helmud Schmidts snitt är den allra viktigaste!

Att gå med på permitteringar och nedläggningar; att bara se på medan de egna arbetslagen, med deras erfarenhet och sammanhållning, slås sönder; att acceptera robotisering, diskriminerande avsked av vissa arbetargrupper och flyttlasspolitik - utan gemensam kamp och utan försäkringar om fullvärdiga ersättningsjobb, är den bästa garantin för att man i framtiden skall befinna sig i ett ännu mer utsatt och försvagat läge! För det är idag som grunden läggs till vad som kommer att bli morgondagens samhälle...

Enhet och kamp

Nu är förstås inte beredskapen att ta kamp tillräcklig för att garantera seger. Det gäller också att veta hur man skall föra den.

Det är här en politisk organisations viktigaste uppgift kommer in: i spridningen av tidigare erfarenheter; i det tålmodiga arbetet på att förmedla ett övergripande perspektiv;
i sina bidrag till organiseringen av den; i förståelsen för vikten av ett brett, icke-sekteristiskt enhetsarbete.

Det är framför allt på denna senare punkt som mycket av 1900-talets arbetarkamp stupat.

De ansatser som funnits i vårt land till att skapa socialistiska alternativ till den socialdemokratiska ledningens politik har som regel stannat på halva vägen just på grund av sin kluvenhet inför det socialdemokratiska partiet och dess medlemmar. Antingen har det då handlat om en sekterism gentemot socialdemokraternas medlems- och väljarbas eller om en opportunistisk uppgivenhet i förhållande till den socialdemokratiska ledningen (i båda fallen på grund av att man tenderat likställa SAP-ledningen med dess bas!).

Här finns det inget som kan ersätta en klarhet om det socialdemokratiska partiets karaktär och roll - antingen man nu själv ar medlem av detta parti eller strävar efter att bygga upp en politisk organisation utanför dess ram.

För det stora flertalet svenska arbetare är det socialdemokratiska partiet ett självklart politiskt uttryck för arbetarklassens strävanden. Trots en större eller mindre grad av kritik av SAP är det för dem det bästa de kan lägga sin röst på. Detta är ett bestående faktum, något som bara kommer att påverkas av historiska omvälvningar och kanske framväxten av effektivare och bättre organisatoriska instrument.
Varje effektivt enhetsinitiativ i kampen för arbetarklassens intressen måste ta hänsyn till den spänning som ständigt existerar mellan vad man själv upplever som nödvändiga politiska åtgärder och krav på kort och lång sikt och vad bredare grupper - ofta just SAP-medlemmar eller/ väljare - upplever som möjligt och realistiskt.

Enhetspolitikens uppgift är just att överbrygga sådana skiljaktigheter i perspektiv, motivering och organisering. Man förenas i gemensam handling utifrån olika förutsättningar - och skapar därigenom också bästa möjliga grundval för en debatt och en dialog om de övergripande problemen.

En sådan enhetspolitik kan förstås bara vara konkret och utformas i enlighet med de verkliga förutsättningarna i varje politisk situation. Vad betyder då det för dagens läge?

Under åren 1976-82 kom det mesta av det växande missnöjet med arbetslösheten och dyrtiden att riktas mot de borgerliga partierna. Det var ju de som stod för regeringspolitiken, som förmedlade storföretagarnas önskemål i regeringsställning, som centraliserade dem och upphöjde dem
till lag.

Mycket av motsvarande kritik kommer nu att riktas mot (s)-regeringen. Antingen för vad den gör - och hur det påverkar det arbetande folkets villkor - eller för vad den inte gör, när den vägrar bjuda storföretagarna och de borgerliga partierna spetsen.

Det här skapar ett nytt politiskt läge. De som aktiveras fackligt och politiskt kring sina intressekrav - i fabriker, bostadsområden och kommuner - kan inte i längden förbigå regeringens ansvar.
Det kommer att skapa olika slags reaktioner.

Många, framför allt inom socialdemokratins kärntrupper, kommer att värja sig i det längsta för att öppet angripa den sittande regeringen och skyla över dess politik med argumentet att en öppet borgerlig regering hade varit ännu värre, att man måste ge regeringen tid för att städa upp efter borgarna eller att det den gör ändå inte är så dåligt...etc, etc. Och de blir då förstås också mer benägna att tona ner de egna kraven för att dämpa konflikten med partiets ledning.

Andra kommer att hålla fast vid sina krav men framför allt i syfte att trycka på inom det egna partiet och endast i undantagsfall för att försöka bygga upp en tvärpolitisk opinion, med eller utan det egna partiets officiella stöd.

Äter andra - och det kan i det här läget bara röra sig om en begränsad, men kanske växande, minoritet - kommer att dra långtgående slutsatser och öppna sig åt vänster, kanske till och med byta parti. Det kan vara därför att den socialdemokratiska regeringspolitiken för dem definitivt bekräftar reformismens oförmåga att försvara de arbetandes intressen. Eller också kan det röra sig om unga jobbare eller studerande som aldrig har känt någon större samhörighet med det socialdemokratiska partiet och dess ledning, utan snarare ser dem som av samma skrot och korn som borgarpolitikerna.

I varje fall har en socialistisk vänsterkraft vissa genomgående uppgifter:
* att ge röst åt de arbetande människornas krav och behov i samhällets nyckelfrågor, ofta med de fackliga organisationerna som bas;
* att bygga upp bredast möjliga massaktioner kring dem;
* att bidra till att förmå de som är medlemmar av SAP och vpk att inte ställa sitt partimedlemsskap i motsättning till tvärpolitiska enhetsaktioner, utan tvärtom försöka ge dem så stark resonans som möjligt i de egna partiorganisationerna.

I denna gemensamma kamp skapas de bästa förutsättningarna för en fortsatt diskussion om mer övergripande programmatiska frågor, arbetarpartiernas roll och den sittande regeringens helhetspolitik. Men sådana diskussioner och enighet om slutsatserna kan förstås inte vara något villkor för en gemensam kamp. Det är diskussioner på lång sikt.

Men lika lite begär man av till exempel ungdomar som är så bittra på SAP-ledningens politik att de skiter i vilken regering som sitter och helst skulle vilja lämna hela SAP åt sitt öde, att de måste ansluta sig till en annan analys som en förutsättning för ett samfällt agerande.

Gjorde man det skulle det betyda att man vände ryggen åt de ungdomar och andra som idag översätter en sund misstro mot de etablerade politikerna i lite vildsinta och yviga utfall och gester, i och för sig ganska naturliga och förståeliga i dagens läge. Och därmed skulle man då också ställa sig vid sidan av en av de strömningar som kan tänkas växa sig speciellt starka under de kommande åren.

Här handlar det om att lägga grunden till ett långsiktigt arbete mot kapitalistisk åtstramning och militär upprustning, där människor med helt olika bakgrund och olika utgångsinställning kan mötas och smälta samman sina erfarenheter. I den kampen skapas också förutsättningarna för en socialistisk renässans inom svensk arbetarrörelse - för en pånyttfödelse av det bästa i den svenska arbetarklassens historiska traditioner!

Nästa sida
Innehållsförteckning