Den revolutionära vägen för Latinamerika
Av Hector Béjar, Hugo Blanco, Livio Maitan, Ernest Mandel, Hugo Moscoso m.fl.
Partisan/Röda Häften 13/14
Kuba, militär reformism och väpnad kamp i Latinamerika
Livio Maitan
Latinamerikas revolutionära rörelse skakas på nytt av stormig polemik och våldsamma konflikter. Den gamla debatten om den latinamerikanska revolutionens natur och inställningen till den s.k. nationella bourgeoisien återupplivas till följd av de uppseendeväckande åtgärder som genomförts av Velasco i Peru och Ovando i Bolivia; spänningen ökar, även bland de krafter som har tagit ställning för den väpnade kampen och O.L.A.S.; den kubanska regeringen själv blir föremål för offentliga fördömanden från gerillaledare som den dock stött ivrigt; den strategi som tillämpas av revolutionära grupper och rörelser i åtskilliga länder utsätts för en hård kritisk analys, ofta på initiativ av den heroiska kampens huvudpersoner.
Sammanfattningsvis ställes följande tre grundläggande frågor: vilken betydelse har militärregimens nya kurs i Peru och den vändpunkt som skisserats av Ovando i Bolivia? Vilken är den reella innebörden i Kubas internationella politik och i synnerhet i förändringen av förhållandet mellan Kuba och Sovjetunionen? I vilken situation befinner sig den latinamerikanska revolutionära rörelsen, vilka lärdomar måste man dra av de senaste årens erfarenheter och på vilken grund skall framtidens strategi byggas?
Det är omöjligt att undersöka alla dessa problem grundligt i en enda artikel. Vi är alltså tvingade att sammanfatta och förenkla så mycket som möjligt, och för en lång rad frågor hänvisas dels till den text som 4:e Internationalens Världskongress antog i april 1969, dels till mera detaljerade analyser som redan publicerats i vår tidskrift och som kommer att publiceras i nästa nummer.
Betydelsen av Velascos och Ovandos regimer
Händelserna i Peru och Bolivia och den kurs Velasco Alvarado och Ovando Candia slagit in på, vilka försöker framställa sig som initiativtagare till en revolutionär demokratisk förnyelse och kamp mot det imperialistiska greppet över deras respektive länder, bör ägnas uppmärksamhet inte bara deras egenvärde utan också för att de uttrycker en tendens som kan konkretiseras i andra länder. "Peruanska" strömningar framträder faktiskt mer och mer på andra ställen och det är symptomatiskt att inom själva den revolutionära rörelsen vissa förutsäger och till och med önskar att de skall erövra makten.
För att förstå den nya "militärreformismens" uppkomst och natur (vi använder detta uttryck för att förenkla vår framställning) måste vi först svara på frågan huruvida nya ekonomiska och sociala tendenser framträtt i latinamerikansk skala under den senaste tiden. Med andra ord: är en ny "reformism" möjlig genom existensen av objektiva marginaler som möjliggör eftergifter åt massorna och som en följd av viktiga förändringar i de sociala klassernas stratifiering och deras styrkeförhållanden?
Det är tillräckligt att precisera frågan för att svaret skall ge sig själv. Ingen kan påstå att den peruanska kursen och den bolivianska vändpunkten var ett resultat av ett än så litet ekonomiskt uppsving som skulle tillåta eftergifter åt folkets massor, eller av en verklig förändring i de dominerande klassernas sammansättning och dynamik. I Peru ägde Velascos statskupp rum i en utomordentligt allvarlig ekonomisk och politisk situation och den framstod som en extrem lösning för att förhindra det snabba mognandet av en allmän kris för systemet i dess helhet. I Bolivia var situationen ännu mera dramatisk ur regimens synpunkt, och trots de slag den revolutionära rörelsen mottagit och den långvariga repressionen upphörde massornas fientlighet gentemot makten inte att växa.(1) De två erfarenheternas gemensamma logik var sökandet efter en "ny" lösning - i själva verket ett vågat, och i det bolivianska fallet nästan desperat försök - inom ramen för en situation där, trots de nederlag den revolutionära rörelsen lidit vilka gett de styrande skikten en andhämtningspaus, varje försök till reorganisering och stabilisering av makten gjort hopplöst fiasko. Grupperna vid makten var berövade folklig bas och det imperialistiska skruvstädet blev mer och mer kvävande.
Efter Paz Estensseros fall i Bolivia framstod klart att armén hädanefter arbetade som det enda organ i stånd att på ett något så när effektivt sätt säkra systemets överlevande och minimala funktionsduglighet. Gruppen kring Ovando gjorde efter kuppen i slutet av december 1969 ett försök att använda detta instrument inte endast för repressiva eller strikt defensiva ändamål utan också för en mera ambitiös politik vilken skulle låta de inhemska besuttna skikten dels tillägna sig en större del av kakan och, å andra sidan, skapa ett gott förhållande till framför allt de småborgerliga massorna med hjälp av en nationalistisk och "socialiserande" demagogisk kampanj.
I Peru kunde det nya militärstyret stödja sig på traditioner från strömningar som framträtt i armén redan tidigare och vilka tagit sig uttryck framför allt under Perez Godoys första regeringstid. Skillnaden var att den senare endast hade gynnat makttillträde för den politiska riktning som han betraktade som mest representativ för den nationella bourgeoisien (Belaunde), medan Velasco, för vilken den "civila" politiska apparaten var fullständigt oförmögen till varje förnyande handling, såg armén som det enda livskraftiga instrument i stånd att påtvinga den dominerande klassens olika sektorer en viss disciplin, utöva påtryckningar mot imperialismen och begränsa eller slå ned massrörelserna. För att göra bilden fullständig iakttog den amerikanska imperialismen - påverkad av den kubanska erfarenheten, upptagen av händelserna i Asien och medveten om det verkliga styrkeförhållandet i Latinamerika -en försiktigt avvaktande attityd gentemot den peruanska regimen och, trots allt, till och med gentemot Ovando. Utkast till en "mjukare" linje för Latinamerika gjordes för övrigt i Rockefellers rapport där slutsatsen var: detta nya militärsläkte är bättre än skäggiga gerillasoldater!
De två försöken till militärreformism, speciellt den peruanska regimens mera "typiska", framkallade mycket snabbt reaktioner i alla miljöer och gav ny näring åt hoppet. Bland de infödda dominerande skikten uppvägdes den fruktan Velasco och Ovando ingav och oviljan att betala det nödvändiga priset för sådana operationer, åtminstone inom de mest upplysta sektorerna, av insikten att det var omöjligt att bygga ett förhållande till massorna enbart på repression och terror och av en önskan att uppnå eftergifter från imperialismen genom an undanröja eller begränsa de mest skandalösa formerna för utplundringen och utsäljandet av den nationella suveräniteten. Efter krossandet av gerillahärdar i åtskilliga länder och konstaterandet av svårigheten - rent av omöjligheten - för massrörelserna att själva uppnå verkliga förändringar, var det oundvikligt att illusioner dök upp bland folket och att en förväntansfull eller till och med förhoppningsfull attityd utvecklades. I den politiska miljön påverkades hela den traditionella vänstern av kommunistpartierna, och de centristiska strömningarna fick nytt liv: deras gamla schema för revolution i etapper och deras strategi för allians med den antiimperialistiska och anti-oligarkiska s.k. nationella bourgeoisien återtog terräng. Deras politik tycktes ha återfunnit en objektiv bas. Till och med inom vissa revolutionära kretsar följdes Velascos och Ovandos åtgärder ibland med sympati.(2)
Det är för övrigt Fidel Castro själv som uppmuntrat sådana ställningstaganden genom sitt omdöme om den nya peruanska regimen. I sina tal den 14 juli och 4 november uttryckte han sig inte endast positivt om konfiskeringen av I.P.C. och jordreformen utan gick så långt att han gjorde ett undantag för Peru och frankt förklarade att armén i Peru var i färd med att spela en revolutionär roll. Samtidigt som vi skriver denna artikel iakttar kubanerna fortfarande en avvisande hållning mot de bolivianska militärerna och orsakerna till denna attityd kan inte undgå någon. Om de tillämpade samma kriterier för Bolivia som för Peru borde de logiska slutsatserna i alla fall inte vara kvalitativt olika.
Detta bekräftar att det obestridligen finns viktiga krafter - av skild natur - som är intresserade av en positiv utveckling av de pågående försöken i Peru och Bolivia. Detta innebär också att analoga försök under vissa förhållanden kan påbörjas i andra länder. Ännu en gång är det nödvändigt att undvika villkorlig och impressionistisk användning av abstrakta scheman. I länder där armén aldrig haft någon större vikt (t.ex. Uruguay), antingen det beror på att "nasseristiska" tendenser inte redan existerat en viss tid eller på att de "civila" traditionerna är solida, framkallar försök till militärreformism - åtminstone på detta stadium - olösliga problem. På liknande sätt kan man betrakta länder där armén under lång tid endast framträtt som ultrareaktionära gorillor. Det finns i alla fall länder, och däribland avgörande länder, där varken de dominerande klassernas mest klarsynta del eller de mest inflytelserika imperialistiska politiska kretsarna kan acceptera att situationer, som kan leda till mycket allvarliga explosioner för systemets kvarvaro eller funktionsduglighet som sådant, utsträcks på obestämd tid. Detta är exempelvis fallet i Brasilien och - mutatis mutandis - i Mexiko. I dessa fall kan man varken utesluta en djupgående differentiering inom själva armén - i vissa fall existerar denna differentiering redan - eller slutligen valet av den "peruanska" vägen som en sista om än föga livskraftig lösning. Vi upprepar att vi har i åtanke potentiella tendenser som antingen kan förverkligas eller förbli tendenser. Det viktiga är i varje fall att dessa tendenser existerar och redan utgör brickor i det politiska spelet i Latinamerika.
I denna situation behåller fortfarande analysen vi gjorde på 4:e Internationalens kongress om militärregimernas spridning sin aktualitet.(3) Men vi måste vara uppmärksamma på att det finns olika typer av militärregimer. I samma utsträckning som armén tenderar att bli ett politiskt parti och arbeta som ett ledande instrument i samhällen där konflikter och motsättningar av alla slag utvecklas, produceras eller reproduceras de olika politiska linjerna inom armén utan att dess primära roll för den skull ifrågasattes. I den reaktionära varianten framstår militärregimen som den enda möjligheten att undertrycka massrörelserna, eftersom diktaturer av mer eller mindre klassisk fascistisk typ (dvs. sådana som åtnjuter en viss folklig bas), visat sig omöjliga eller ytterst riskfyllda. I den "progressiva" varianten är det - efter fiaskot med Freis och Belaundes "demokratiska" försök - militärreformismen som framträtt som den enda effektiva utvägen.
Vilken är alltså de nuvarande peruanska och bolivianska regimernas natur?
Det gäller varken att förneka eller undervärdera betydelsen av vissa åtgärder, såsom exproprieringen av imperialistiska företag eller jordreformen. Revolutionärerna fruktar inte att uttala sitt stöd åt dessa åtgärder. Men detta betyder inte nödvändigtvis att de betraktar regimer som genomför dem som revolutionära. Förutom deras eget inneboende värde måste man ta hänsyn till den allmänna situationen i vilken dessa åtgärder är en del och den utlösta processens objektiva dynamik, något Fidel Castro olyckligtvis inte gjorde i sina tal. Om exproprieringen av några utländska företag vore ett första steg på vägen mot en total expropriering av all imperialistisk egendom (åtminstone i de avgörande sektorerna) - vilket fallet var på Kuba, skulle den verkligen utgöra början till en revolutionär regim. Samma sak gäller en jordreform som är i stånd till att utvecklas i antiimperialistisk och antikapitalistisk riktning och aktivt mobilisera böndernas enorma massor. Men, som alla peruanska revolutionärer bekräftar och som vi själva har analyserat frågan: ingenting tillåter oss att göra ett sådant antagande.(4)
Tvärtom visar allt att Velascos syfte är att avskaffa vissa former av imperialistisk utsugning, att ingripa i klart avgränsade sektorer och inte att fullständigt eliminera den imperialistiska egendomen, nordamerikansk, europeisk eller annan. Ännu mindre vill han slå mot den nationella kapitalismen
vilken han i själva verket gör stora ansträngningar för att gynna, bland annat genom att utnyttja jordreformen för detta. Vad gäller massorna tillskriver han dem allra högst en understödjande roll och han är beredd att brutalt kväva varje försök till självständig organisering och mobilisering på klassbasis.
Hur kunde Fidel Castro då formulera sina antaganden och utan omsvep tala om arméns "revolutionära roll" i Peru? Rörde det sig i grunden om en underförstådd analogi med den kubanska revolutionens utveckling, vilken valde sin radikala antiimperialistiska och antikapitalistiska väg på ett empiriskt sätt under händelsernas tryck och på initiativ av en ledning som inte var proletär och marxistisk från början? En sådan analogi saknar i varje fall all grund: även om man bortser från den individuella faktorn kan ingen på fullt allvar jämföra män som Fidel och Guevara, tidigare förbundna
med massrörelser eller revolutionära erfarenheter, politiskt och marxistiskt skolade, mycket medvetna om den roll som olika sociala krafter spelar i den revolutionära processen, med Velasco och hans officersklick. På Kuba var ledningen det direkta uttrycket för massorna som redan utkämpat en revolutionär kamp med vapen i händerna, medan de peruanska militärerna predikade en "revolution" ovanifrån under strikt kontroll av en armé som bevarar alla sina traditionella strukturer och föreställningar.
Vad gäller Bolivia borde problemet vara ännu klarare, eftersom de hittills genomförda åtgärderna på alla sätt är mycket mera begränsade och den objektiva marginalen märkbart reducerad. I den utsträckning ett revolutionärt demokratiskt program kunde förverkligas utan att överskrida den kapitalistiska borgerliga regimens ramar gjordes detta i själva verket redan under de första åren av Paz Estensseros regim, som nationaliserade gruvorna - landets viktigaste industrigren - och genomförde en jordreform som var nog så radikal i förhållande till liknande åtgärder i andra länder. Detta innebär att varje regering som skulle vilja genomföra en revolutionär politik nödvändigtvis redan från början måste genomföra antikapitalistiska och socialistiska åtgärder. För vår del överlämnar vi åt andra privilegiet att hänge sig åt variationer på temat om den s.k. socialistiska väg som Ovando slagit in på tillsammans med en klick militärer som med tusen trådar fortfarande är bundna till imperialismen, vilken uppfostrat dem, och på sitt samvete har tusentals och åter tusentals arbetarmord samt mordet på Che.(5)
Det är inte möjligt att här analysera de objektiva möjligheterna för reformistiska manövrer i Latinamerikas olika länder. Vi kan i vilket fall som helst säga att i de flesta länder riskerar ett eventuellt genomförande av substantiella antiimperialistiska åtgärder att snabbt stimulera en dynamik som ifrågasätter systemet i dess helhet: det är därför till och med de minst konservativa skikten av de dominerande klasserna tvekar att gripa sig an med mera uppseendeväckande förändringar. Men det är framför allt följande fråga vi måste besvara: vilka sociala skikt skulle gynnas av en eventuell reformistisk politik? Av allt att döma - den peruanska erfarenheten pekar på detta utan minsta tvetydighet - skulle det bli den nationella bourgeoisien i de mest dynamiska, de "modernaste" industrisektorerna. Detta innebär inte att den skulle kunna utlösa en radikal antiimperialistisk rörelse i vilken arbetarklassen och fattigbönderna skulle kunna upprätta en allians med den nationella bourgeoisien. Denna bourgeoisie är i verkligheten oftast uppknuten till multinationella företag som i sista hand kontrolleras av stora bolag eller internationella truster och den är därför intimt förbunden med imperialismen. Det vore absolut omöjligt för den att tänka på en brytning med imperialismen, vilken oundvikligen skulle leda till dess egen undergång. Mera allmänt förefaller utvecklingen av en nationell industriell ekonomi i stor skala helt enkelt utopisk i en tid av feberaktig koncentration och utkristallisering av allt mäktigare kapitalistgrupper. Varje tänkbar reformism kan alltså inte gå längre än till en inre omgruppering av de härskande klasserna, till en förändring av styrkeförhållandet mellan dessa klasser och till en mera omfattande förening mellan den inhemska bourgeoisien och de imperialistiska företagen. Massrörelsen blir endast en stödjepunkt för regimen då arbetarna och bönderna är organiserade i fackföreningar eller politiska organisationer under makthavarnas direkta och strikta kontroll.
Som våra bolivianska och peruanska kamrater redan förklarat i sina texter, förutsätter inte denna analys en i förväg likgiltig eller fientlig attityd gentemot militärreformismens nya politik. Till och med de begränsade åtgärder som drabbar de imperialistiska egendomarna eller oligarkins makt erhåller revolutionärernas stöd. Detta stöd kommer att vara kritiskt, dels i den betydelsen att de aldrig kommer att dölja statsmaktens klassnatur och verkliga mål och dels genom att de kommer att kämpa för massornas direkta ingripande i kampen genom att t.ex. kräva arbetarkontroll över de exproprierade företagen och bildandet av bondekommittéer för jordreformens genomförande. De kommer att på ett grundläggande sätt försvara massrörelsens klassmässiga självständighet och oförsonligt kämpa för att försvara de demokratiska rättigheterna, den fackliga, och politiska organisationsfriheten för arbetare och bönder i första hand.(6)
Den kubanska ledningens politik och det internationella sammanhanget
Vi har redan nämnt den nordamerikanska imperialismens inställning till händelserna i Peru och Bolivia. Sovjetunionen tar emellertid också något att säga och har i själva verket redan ingripit i ett spel där landet uppenbarligen har flera trumf på hand.
I februari publicerade Moskvakorrespondenten för det italienska kommunistpartiets tidning en artikel som kommentar till Carlos Raphael Rodriguez' besök i staden. Det är av intresse att citera vissa avsnitt ur den eftersom dess författare utan tvivel har öst ur sovjetiska källor. Efter att ha påpekat att, enligt ett uttalande av Raul Castro, "förhållandet mellan Kuba och Sovjetunionen är gott", skrev korrespondenten: "Det finns inget tvivel om att grunden för de förbättrade relationerna inte enbart står att finna i de överenskommelser som gjorts på det ekonomiska området. Mellan de två partierna och länderna finns idag helt visst en mycket större åsiktsgemenskap, även på utrikespolitikens område - vilken under lång tid varit föremål för en rent av våldsam polemik - och en enhet i hållningen inför den situation som tvärt emot alla scheman håller på att mogna i Latinamerika. Närmandet mellan Kuba och Sovjetunionen i dessa frågor började faktiskt efter att den anti-amerikanska statskuppen i Peru och dess återverkan i hela Latinamerika hade ställt den kommunistiska rörelsen inför nödvändigheten av en förnyad undersökning av situationen och av en konfrontation mellan de olika riktningar som uppstått inför den fördjupade konflikten mellan de traditionella politiska krafterna och delvis, de sydamerikanska arméerna själva å ena sidan, och USA å andra sidan. Alltsedan dess utvecklades situationen, visserligen i motsägelsefull form, genom att ställa de socialistiska länderna inför problemet att utveckla en lämplig politik för den nya situationen och samtidigt ta hänsyn till den objektiva nödvändigheten att få stöd från de socialistiska länderna, vilket har varit och fortfarande är en nödvändighet för alla sydamerikanska politiska krafter som vill bekämpa USA: s förslavningspolitik. Verkligheten föråldrade på så sätt snabbt den kubanska polemiken mot Sovjetunionens politik att sluta ekonomiska avtal med de sydamerikanska länderna och samtidigt föråldrades vissa akademiska svar på Trikontinentals' teorier. Ett djärvt initiativ krävdes, t.ex. ett svar på de önskemål om samarbete som kom från länder vilka sedan åtskilliga år inte ens hade ambassadörer i de socialistiska länderna... Redan från första början formulerade Sovjetunionen problemet med Kuba öppet genom att, då de svarade positivt på normaliseringsinitiativ, förklara att inställningen till den kubanska revolutionen utgjorde prövostenen vid bedömningen av de nya sydamerikanska regimerna. Därigenom uppstod förutsättningarna för ett sovjetiskt-kubanskt initiativ av ny typ i Sydamerika, ett initiativ vars mål var att framkalla ett definitivt fiasko för den politiska och ekonomiska blockad amerikanarna genomfört mot Kuba." (L'Unita, 11 februari 1970).
Låt oss lämna åt sidan allt som beror av journalistisk impressionism och det italienska kommunistpartiets centrism. Texten är användbar eftersom den tydligt framhäver de samverkande intressen och påtryckningar som underlättar och stimulerar en omfattande politisk operation. Vissa delar av den latinamerikanska bourgeoisien önskar mildra den amerikanska imperialismens kvävande grepp både genom ett samarbete med andra imperialistländer och genom en öppnare politik mot Sovjetunionen; samtidigt emotser de en avspänning ined Kuba som skulle kunna få positiva återverkningar på deras inre situation och göra kubanerna mindre omedgörliga. Sovjetunionen har ett uppenbart intresse av att förstärka sin närvaro i Latinamerika och utöva största möjliga inflytande på de kubanska ledarna. Vad gäller den kubanska staten kan den vara intresserad av att finna sig omgiven av regimer som, även om det bara är i temporärt demagogiskt syfte, ändrar sitt språk och sin attityd genom att ge den större manövermarginal och genom att mjuka upp den av Washington påtvingade blockaden. Slutligen kan amerikanarna själva betrakta ett större sovjetiskt ingripande i det latinamerikanska spelet som konjunkturellt positivt, eftersom det i sista hand har som funktion att bromsa och kanalisera det revolutionära trycket och de kubanska initiativen.
Det vore alltför enkelt att peka på de svaga punkterna och de motsägelsefulla delarna i en sådan plan. Det räcker att tänka på de nästan oöverstigliga svårigheter Sovjetunionen skulle få att ge positiva svar på alla önskemål om stort ekonomiskt utbyte och hjälp, om dessa önskemål kom samtidigt från en hel serie latinamerikanska länder. Tillräckligt vore också att tänka på det faktum att, även om USA konjunkturellt kan tolerera ett ökat sovjetiskt inflytande, måste de reagera kraftigt på varje förändring som - t.o.m. endast delvis ifrågasätter deras hegemoni i denna del av världen. Det som intresserar oss mest här är i varje fall den i sista hand avgörande frågan för revolutionärer: nämligen inställningen till Kuba.
Det är obestridligt att en vändning har ägt rum i den kubanska politiken. Denna vändnings påtagliga uttryck utgörs särskilt av de förbättrade relationerna med Sovjetunionen, inställningen till militärregimen i Peru och de försämrade relationerna med en rad revolutionära rörelser i Latinamerika, av vilka vissa öppet har anklagat den kubanska ledningen för att ha kapitulerat inför sovjetiska hotelser och för att ha avstått från att hjälpa revolutionens utveckling.(7) De viktigaste orsakerna som har lett till denna vändning bör inte glömmas eller underskattas. Dels förblir Kuba en belägrad fästning för vilken militärt och ekonomiskt samarbete med Sovjetunionen är en nödvändighet av största vikt. Dels har de nederlag som den revolutionära rörelsen lidit i åtskilliga länder under de måste åren förmått den kubanska ledningen att just nu lägga tonvikten på inre framsteg såsom förverkligandet av uppseendeväckande ekonomiska målsättningar, dvs. att först och främst stärka arbetarstatens tillgångar även till priset av en avspänningspolitik gentemot en del latinamerikanska länder.
Men frågan är om Fidel Castro och hans medarbetare redan accepterat eller är beredda att acceptera en ny strategi som skulle innebära att de upphör att uppmuntra och hjälpa den latinamerikanska revolutionära processen, att de i stort sett accepterar sovjetbyråkratins internationella politiska inriktning, att de normaliserar relationerna med delar av den latinamerikanska bourgeoisin och t.o.m. - som en yttersta gräns - att de accepterar ett modus vivendi med USA, som kan finna sig i Kubas existens på villkor att infektionen förblir begränsad till denna ö. Det är kanske inte helt en tillfällighet att borgerliga källor för några månader sedan drog uppmärksamheten till de mindre kända händelserna vid tiden för det första mötet i Punta del Este, närmare bestämt till kontakten mellan Ernesto Guevara och representanter för Kennedy-regimen tillsammans med medlemmar av den argentinska regeringen. Vid detta tillfälle undersöktes möjligheten av en överenskommelse på basis av ett faktiskt avlägsnande av imperialisternas ekonomiska blockad och ett kubanskt avståndstagande från "export av revolutionen". Försöket blev resultatlöst men det är tänkbart att någon, till och med i Washington, betraktar tiden som mogen för en ny framstöt i denna riktning.(8)
En så betydelsefull negativ utveckling av den kubanska politiken vore emellertid möjlig endast om ledningens natur förändrades kvalitativt. Med andra ord om den vore en konsekvens av en byråkratisk degenerering, liknande den som skett i Sovjetunionen och de arbetarstater som fötts efter det andra världskriget. Det är i sista hand detta som debatten gäller.
Vi kommer här inte att upprepa de argument vi har fört fram på andra ställen angående den fidelistiska regimens ovanliga subjektiva förtjänster vars historiska roll ingen kan undervärdera. Dessa förtjänster upphör inte att spela en gynnsam roll. Icke desto mindre avgörs processen på lång sikt oundvikligen av de processer som äger rum på de sociala krafternas och de ekonomiska och politiska strukturernas nivå.
Först och främst spelar den ekonomiska utvecklingen fortfarande sin betydelsefulla roll. Om dess takt är otillräcklig, om svårigheter speciellt inom försörjningen och konsumtionen i allmänhet kvarstår en längre tid, om mål betraktade som viktiga i stil med de tio miljoner tonnen inte uppnås eller uppnås till priset av en ansträngning som inte kan förnyas och försummelser i andra vitala näringsgrenar, kommer konsekvenserna att bli allvarliga. Förhållandet till massorna försämras, sovjetbyråkratins grepp starkes och distributionen av produkterna kommer att bestämmas av en bristsituation under en fortsatt tidsrymd. Men även i den mest positiva varianten elimineras inte nödvändigtvis faran för en byråkratisering.
Hittills har de byråkratiska tendenserna hållits i schack: det existerar inte något privilegierat byråkratiskt skikt som är avskiljt från massorna, den politiska ledningens metoder är fortfarande kvalitativt olika de degenererade arbetarstaternas (en symptomatisk aspekt är spridandet av olika åsikter, vilket är friare på Kuba än på något annat håll), den latinamerikanska revolutionen betraktas fortfarande som ett nödvändigt villkor för den kubanska statens egen existens och utveckling. En koncentration på de inre problemen och en paus för eftertanke existerar obestridligen. Det är också knappast troligt att något initiativ som Ches bolivianska kampanj eller ens de tidigare i Venezuela kommer att tas i denna fas. Men ingenting bekräftar hypotesen att den kubanska ledningen, i händelse av ett nytt uppsving för den revolutionära och väpnade kampen i något latinamerikanskt land, kommer att inta en negativ eller avvaktande attityd. Dess solidaritet i handling kommer ännu en gång att vara given.
Det finns emellertid omständigheter som inte får ignoreras. Eftersom det är omöjligt att i denna artikel utveckla en detaljerad analys, begränsar vi oss till två problemställningar. Den första består i de skillnader som redan existerar och även förvärras mellan kadrernas och de arbetande massornas och folkets levnadsvillkor i allmänhet. Det rör sig fortfarande om relativt blygsamma privilegier, vilka för övrigt för det mesta uppfattas som en sorts kompensation åt de mycket hängivna människor som utför överväldigande uppgifter och spelar en mycket viktig roll. Likväl kunde detta utgöra början till en utkristallisering av ett socialt skikt som i längden oundvikligt och nästan omedvetet kommer att betrakta dessa förhållanden som normala och alltså försvara och konsolidera dem genom den politiska och administrativa makten. Det andra problemet vilket uppenbarligen hänger samman med det första gäller bristen på politiska strukturer och arméns växande roll.
Frånvaron på Kuba av politiska organismer av sovjettyp, som skulle möjliggöra ett artikulerat och strukturerat framförande underifrån av massornas vilja och deras effektiva deltagande i maktutövningen på olika nivåer, har betonats av oss alltsedan övergången till den socialistiska revolutionen.(9) Denna frånvaro förvärras av det faktum att partiet självt - elva år efter makterövringen och åtta år efter attacken mot Escalante - ännu inte har fullbordat sitt eget uppbygge eller hållit sin första kongress; och av det faktum att fackföreningarna -efter långa år av stalinistisk kontroll - inte har fått ett verkligt uppsving och endast spelar en mycket begränsad roll. Ledningen anstränger sig att fylla denna lucka genom Fidels och hans inre krets direkta förhållande till massorna och genom periodiska massmobiliseringar. Den har använt och använder mer och mer armén som får en växande betydelse på alla områden. Fidels tal den 4 november 1969 utgör ett försök till teoretisering över denna praktik.
Vi bör inte underskatta den subjektiva roll som spelas av Fidel Castro och kärnan kring honom, som uppenbarligen leds av antibyråkratiska uppfattningar vilket de visat åtskilliga gånger. Trots detta och trots den kubanska arméns klassnatur och historiska ursprung är det mera troligt att en politik baserad på de två ovannämnda elementen i längden snarare gynnar än motverkar byråkratiseringstendenserna. I sista hand är processerna på den sociala nivån avgörande och på detta område kan förutsättningarna för en segerrik antibyråkratisk kamp säkras endast genom skapandet av demokratiska proletära strukturer, som är stabila, artikulerade och effektivt arbetande. Dessa strukturer är de enda som möjliggör massornas effektiva medverkan i maktutövningen på alla nivåer. Faran kan vara desto större att Sovjetunionen använder alla tillgängliga medel för att inlemma Kuba i ett internationellt system, som leds av Kreml och på ett grundläggande sätt verkar för de konservativa byråkratiska intressena.
Detta är problemet schematiskt uttryckt. Naturligtvis kan den revolutionära rörelsen inte begränsa sig till att förstå de tendenser som finns eller till att rikta uppmärksamheten på de faror som uppkommer. Dess uppgift är att handla genom att utnyttja alla tänkbara möjligheter för att uppnå bästa möjliga förutsättningar för den kubanska arbetarstatens försvar och utveckling. Konkret betyder detta att ge ett positivt svar på de frågor som denna etapp ställer för Latinamerika som helhet, genom att stimulera en strategi som kan åstadkomma en gynnsam utgång för de strider som utvecklas och de revolutionära utbrott som förbereds.
Den revolutionära kampens inriktning och metoder
Det är just på detta område som diskussionerna och skiljelinjerna i de latinamerikanska rörelserna formuleras klart. Man diskuterar den kontinentala strategin och dess metoder, bokslutet för den gångna tiden och vilken inriktning man skall ha under den kommande perioden.
Först och främst måste vi notera att inte endast O.L.A.S. som organisation har gjort fiasko, utan också att den kubanska ledningens roll i den latinamerikanska revolutionen mer och mer ifrågasattes. Vi har redan nämnt Douglas Bravos öppna attack; men även andra är lika kritiska, mer eller mindre av samma skäl. I själva verket blir merparten av de med castrismen förbundna grupperna allt kyligare, betonar sin självständighet och har en tendens att betrakta relationerna som upprättas mellan dem själva som viktigare än deras förhållande till kubanerna och det som återstår av O.L.A.S. eller snarare av O.L.A.S.:s initiativ.
Denna utveckling kan ha gynnats av metodologiska fel eller av bristen på verklig inriktning från kubanernas sida, vilka utan tvekan bedrogs av den omedvetenhet och äventyrliga dilettantism som ständigt frodas också i vissa kretsar av den latinamerikanska extremvänstern. Men detta får positiva konsekvenser endast om den underlättar utarbetandet och tillämpningen av en effektivare strategi och skapandet av en bredare revolutionär enhetsfront.
Oavsett de nuvarande ställningstagandena ställs frågan huruvida kubanernas partiella vändning och det relativt kyliga förhållandet mellan dem och en rad revolutionära tendenser kan skapa en gynnsammare situation för en förstärkning av det kinesiska inflytandet. Kineserna kan faktiskt försöka fylla ett visst tomrum och gynnas naturligtvis av nödvändigheten av materiell hjälp som de flesta organisationer känner mycket starkt. Två viktiga hinder finns emellertid för en sådan utveckling. Det första är att Kina kommer att vara mycket tveksamt att ta liknande initiativ i Latinamerika som de tagit i de asiatiska länderna: USA-imperialismen kommer utan tvekan att reagera mycket energiskt på en aktiv kinesisk intervention i den vitala bastion som ligger söder om Rio Bravo. Det andra hindret består i maoismens uppfattningar och metoder. De flesta rörelser som står på den revolutionära kampens grund är inte på något sätt beredda att acceptera de teser kineserna för fram om den latinamerikanska revolutionens natur eller den strikta byråkratiska kontroll som Peking ålägger sina trogna.
Däremot är faran stor att efterhand som den kubanska polens attraktionskraft minskar eller försvinner, olika centrifugala tendenser utvecklas hos de grupper eller organisationer som hittills varit knutna till castrismen; tendenser som inte automatiskt kan uppvägas av en enhetsfront. I själva verket konfronteras de flesta av dem med mycket allvarliga och svåra problem rörande analyser och framtidsutsikter, vilka får oundvikliga organisatoriska resultat. Om inte de nya ledarna inom en relativt kort tid kan ge klara svar och ta effektiva initiativ kommer sprickorna att bli oundvikliga och man kan inte utesluta en växande uppsplittring, åtföljd av passivitet och demoralisering. De till 4: e Internationalen knutna organisationernas linje är fortfarande att skapa en enhetsfront med alla revolutionära rörelser som samlats kring O.L.A.S. Enhetsfronten innebär en viss gemensam inriktning på basnivån och gemensam handling, utan att utesluta någon på förhand. Den innebär också att varje organisation deltar i den under full politisk och organisatorisk självständighet och att alla sammanstötningar om världsrevolutionens viktiga problem inte bör undvikas utan tvärtom måste betraktas som en nödvändighet för hela rörelsens tillväxt.
Vad gäller analyserna och framtidsutsikterna i detta läge finns det åtskilliga texter och diskussioner bland de revolutionära strömningarna. I detta nummer finns en intervju med Hector Bejar, Ricardo Gadea och Hugo Blanco, som ger en tydlig bild av de aktuella dispyterna. Den förtjänar stor uppmärksamhet eftersom dessa tre militanter har spelat en viktig roll i den revolutionära kampens avgörande episoder i Peru. Det är speciellt på fyra grundläggande punkter som polemiken - mer eller mindre klart uttryckt - återupptas. Dessa punkter är det alltså nödvändigt för revolutionärerna att behandla med största klarhet.
Den första punkten gäller ännu en gång den latinamerikanska revolutionens natur och, mera konkret, förhållandet till den nationella bourgeoisien eller vissa delar av den. Efter utvecklingen av de kubanska ledarnas uppfattning, där Ches budskap från april 1967 och O.L.A.S.-dokumenten utgjorde höjdpunkten, kunde man tro att debatten bland revolutionärerna var avslutad en gång för alla. Olyckligtvis leder vissa ställningstaganden till den peruanska militärregimen - däribland, som vi sett, Fidel Castros - och delar av den traditionella bolivianska vänsterns återupptagande av sitt gamla "ledmotiv" till rakt motsatt slutsats: somliga teoretiseringar var tydligt märkta av empirism och det räckte med några uppseendeväckande och oförutsedda händelser för att diskussionen skulle startas på nytt och leda till analytiskt grundlösa och egentligen impressionistiska hypoteser. Förutom de illusioner som uppstått i Peru och Bolivia övervägs möjligheten av en allians med nationellt borgerliga strömningar bland t.ex. brasilianska revolutionärer (vi lämnar här åt sidan den nya inspiration händelserna i Peru och Bolivia gav åt föreställningen om en anti-oligarkisk och antiimperialistisk revolution). Vi talade redan i första delen av denna artikel om det som händer i Peru och Bolivia och pekade då på det sociala innehållet och dynamiken hos Velasco och Ovandos regimer. Varje analys av de allra senaste strukturella tendenserna på den ekonomiska och sociala nivån i Latinamerika endast bekräftar att den s.k. nationella bourgeoisien, inklusive dess modernaste skikt, är fullständigt beroende av imperialismen. Den kan inte betraktas som en kraft som kan föra en verklig kamp mot imperialismen och i en ledande eller delvis ledande ställning delta i den revolutionära processen i Latinamerika. Det vore för övrigt naivt att tro att en inriktning på samarbete med borgerliga skikt kunde vara fruktbar som taktisk fint för att vinna stöd under en hel etapp av kampen utan att hindra en slutlig antikapitalistisk uppgörelse; den latinamerikanska bourgeoisien har ett tillräckligt utvecklat klassmedvetande och politiskt förnuft för att inte så fort glömma läxan från den kubanska revolutionen och gå i sådana "fällor".
Det andra problemet vi måste klargöra gäller förhållandet mellan gerillan, den väpnade kampen i allmänhet och massrörelsen. Efter dåliga erfarenheter i en rad länder, i verkligheten efter O.L.A.S.-konferensen, övergav de flesta av Latinamerikas revolutionära rörelser foco-teorin, som inspirerat heroiska men till undergång dömda aktioner och mest systematiskt uttrycktes Regis Debrays berömda bok.(10) I mycket stor utsträckning har man vunnit klarhet i att den väpnade kampen inte kan utvecklas och leda till målet utan effektiva band med massorna såväl på landsbygden som i städerna, och i att dessa band inte kan vara ett nästan automatiskt resultat av små avantgardistiska gruppers modiga initiativ utan endast kan skapas genom ett systematiskt politiskt och organisatoriskt arbete. En polemik, som centreras kring en motsättning mellan gerilla-anhängare å ena sidan och anhängare av massarbete å andra sidan, vore därför malplacerad idag. Den skulle medföra risker att redan genomgångna diskussioner återupptages och även att de avgörande punkterna missas.(11)
Det är däremot på frågan om partiet vi måste insistera: nödvändigheten av detta visas ännu en gång bl.a. av Hector Bejars uttalanden. Han tycks för obestämd tid nöja sig med ett bedrövligt substitut såväl för partiet som för Internationalen och gör därmed eftergifter åt spontanismen. Vi tillåter oss här att citera ett avsnitt ur den text som antogs av vår senaste Världskongress:
"Visserligen är det nödvändigt att förkasta den schematiska och förlamande uppfattning enligt vilken allting ytterst beror på den preliminära förefintligheten av ett fullt utvecklat parti med alla dess traditionella strukturer... men följande två fundamentala fakta måste alltid hållas i minnet:
a) Förefintligheten av ett fungerande revolutionärt parti är långt ifrån ett utnött schema för urmodiga marxister utan motsvarar konkreta och ofrånkomliga behov vid utvecklingen av den väpnade kampen själv (detta är, bl.a., lärdomen av Hugo Blancos erfarenheter i Peru).
b) Revolutionärerna måste kämpa för den mest gynnsamma varianten om det vid den väpnade kampens början inte redan finns något fullt utvecklat parti med massinflytande (ett föga realistiskt perspektiv i nästan alla latinamerikanska länder), så måste de åtminstone skapa solida politiska organisationsceller, som är koordinerade i nationell skala."
Om man verkligen inte förstår denna nödvändighet, om man inte drar de praktiska konsekvenserna av den glömmer man i verkligheten bort nödvändigheten av ett förberedande politiskt och organisatoriskt arbete, utan vilket varje försök ull väpnad kamp är dömt till isolering och undergång. Man riskerar också att glömma bort att det finns perioder då utvecklingen av ett massarbete och skapandet av instrumenten för detta måste komma i absolut första hand. Exempelvis vore det i Peru absurt att idag lägga tonvikten på förberedandet av nya gerillastrider, utan att förstå behovet av en djupgående politisk upplysningskampanj och utan att utnyttja alla de möjligheter den nya situationen trots allt ger för att stimulera massrörelsens mognad och etablera kontakt med denna rörelse. Detta gäller också - med hänsyn tagen till alla proportioner och troligen för en mycket kortare period - för Bolivia.
Men det är framför allt frågan om den väpnade kampens möjliga former och speciellt gerillans roll i den latinamerikanska revolutionen som ännu en gång kräver ett förtydligande. Låt oss först och främst påminna om den uppfattning som godkändes av en stor majoritet i vår international och av nästan hela vår rörelse i Latinamerika:
"Det fundamentala, det enda realistiska perspektivet for Latinamerika är en väpnad kamp som kan fortgå under många, långa år. ... Även i länder där massmobiliseringar och klasskonflikter kan börja i städerna, kommer inbördeskriget att anta många olika former av väpnad kamp, med tyngdpunkten under en hel period på gerillakriget på landsbygden. Denna term har först och främst en geografisk-militär betydelse och innebär inte nödvändigtvis att de stridande förbanden uteslutande (eller ens i övervägande grad) består av bönder. I denna mening betyder väpnad kamp i Latinamerika huvudsakligen gerillakrig."
Texten försöker omedelbart därefter förklara att det vore felaktigt att av dessa förutsättningar göra ensidiga schematiseringar genom att göra följande preciseringar:
"Denna rigorösa orientering måste kompletteras med den klara insikten, att det oundvikligen kommer att finnas en hel skala av varianter, och att de olika verksamma faktorerna kommer att kombineras på varierande sätt i olika länder och under olika omständigheter. Som symboler för de två extrema möjligheterna kan man å ena sidan tänka sig ett land som Uruguay, där den väpnade kampen huvudsakligen kommer att äga rum i städerna och där regimen redan skulle kunna ha störtats av en kraftfull massrörelse i städerna, om denna politiskt och tekniskt hade varit rustad för ett sådant perspektiv, och å andra sidan ett land med övervägande bondebefolkning och utan större stadskoncentrationer, där gerillakriget nästan uteslutande kommer att föras på landsbygden och av bönderna ända till tiden strax före fiendens slutgiltiga nederlag."
När kamrat Hugo Blanco säger att den verkliga motsättningen är mellan revolution och opportunism påminner han om en sanning som ingen kan bestrida. Men det viktiga för den latinamerikanska rörelsen - när den väl nått klarhet i frågan om förhållandet mellan den väpnade kampen och massorna och partiets nödvändighet som revolutionens instrument är att försöka förstå de olika former i vilka den väpnade kampen kommer att konkretiseras. Som vi just sett förutsåg vår kongress åtskilliga varianter. Men utöver specifika eller konjunkturella kombinationer kan do allmänna alternativen bestämmas ganska exakt.
Den väpnade kampen om makten kan ta den form den fog i Ryssland 1917 där den var resultatet av en mäktig massrörelse ur vilken väpnade enheter skapades. Även bortsett från inbördeskriget som följde och i vilket en kombination av olika former av väpnad kamp förekom, får vi inte för ett ögonblick glömma att detta var möjligt endast tack vare arméns upplösningstillstånd efter nederlagen i världskriget. På andra ställen kan den väpnade kampen ta formen av ett verkligt inbördeskrig, klasskampens mest tillspetsade och dramatiska uttryck, med sammanstötningar mellan två arméer (i egentlig bemärkelse) och en maktdualism i form av t.o.m. en geografisk delning av landet. Det finns slutligen den tredje varianten som uppträder när klasskampen redan uppnått den väpnade kampens form, men ännu inte i ett inbördeskrigs allmänna form; det är gerillavarianten vilken, som vi sett, kan konkretiseras i mycket olika former och vilken visat sig vara både nödvändig och effektiv i alla slags lägen de senaste femtio åren, såväl i Asien och Afrika som i själva Europa under nazi-ockupationen (framför allt i Jugoslavien, Italien och Frankrike).
Om vi emellertid undersöker det troligaste perspektivet för de flesta latinamerikanska länder, kan vi i den etapp där vi befinner oss - efter en socialistisk revolutions seger på Kuba och kontinentens revolutionära mognad - utesluta varianten "massrörelsens progressiva uppgång och tillväxt, dess artikulering och förstärkning genom traditionella organisatoriska former innan den utmynnar i väpnad kamp". De inhemska härskande klassernas repression eller, vid behov, imperialismens repression kommer att hindra detta med de mest beslutsamma och barbariska metoder: inte enbart erfarenheterna från Bolivia och Brasilien utan också Mexiko och Argentina for att inte tala om Santo Domingo är övertygande i denna fråga. Likaledes anser vi att det inte finns tillräckliga skäl för an satsa på möjligheten av "en explosionsartad kris som leder till statsapparatens sönderfall eller förlamning och en så häftig mobilisering av massorna att den förhindrar användandet av repressionen som avgörande medel".(12) I sista hand skulle ett sådant antagande innebära en satsning på den spontana massrörelsens allsmäktiga kraft. Vad gäller perspektivet av ett inbördeskrig eller antiimperialistiskt krig i egentlig mening blir det förmodligen en nödvändig etapp i de flesta länderna, men den kommer oftast att utgöra den allra sista etappen, innan gripandet av makten.(13)
Därför delar vi den stora majoriteten av de latinamerikanska revolutionärernas slutsats, nämligen att under en hel fas av revolutionen - vars längd man naturligtvis inte kan bestämma på förhand, men som troligen i allmänhet kommer att bli lång - den väpnade kampen till största delen kommer att bestå i gerillakrigföring, vars metoder och medel hämtas från en mycket rik internationell tradition och andra som omständigheterna kan ge upphov till. Om man tänker på de geografiska förhållandena, befolkningsstrukturen i allmänhet och de av Che själv betonade tekniska och militära övervägandena, lede? detta till att landsbygdsgerillan är den troligaste varianten för kontinenten som helhet.
Det är alltså nödvändigt och fullt möjligt att undvika sammanblandningen av begrepp som är helt klara och att eliminera skenproblemen. Ett falskt alternativ vore ett val mellan arbete i massrörelsen och gerillan: ty utan inplantering bland massorna är gerillan - liksom varje annan form av väpnad kamp - obönhörligen dömd till undergång, och utan gerillan är massrörelsen utlämnad till en obestämd vacklan mellan ovissa upprorsförsök eller spontana explosioner utan hopp och repressionens slag. Ett annat falskt problem är om gerillan är en strategi eller en taktik. Den kan i själva verket vara både en strategi och en taktik och det begreppsmässiga eller terminologiska grälet kan förevigas på ett fullständigt sterilt sätt. Huvudsaken är att klargöra om gerillan - i sina olika former - motsvarar eller inte motsvarar den revolutionära kampens behov under en hel etapp i Latinamerika. Huvudsaken är att i detalj analysera - för varje land eller grupp av länder - vilka speciella former som i första hand bör tillämpas. Vi har redan tidigare haft tillfälle att precisera vår rörelses uppfattning vad gäller Bolivia, och vår argentinska rörelse har gett ett värdefullt bidrag till den väpnade kampens strategi i sitt land. Vi anser också att revolutionärer som inte tillhör 4: e Internationalen har utvecklat mycket väsentliga analyser som utgör viktiga utgångspunkter (t.ex. för Guatemala). För övrigt bidrar det senaste årets händelser i länder som Brasilien och Uruguay med värdefulla uppgifter om stadsgerillans betydelse och metoder. För Peru slutligen är problemen mera komplicerade och förtjänar alltså en egen, mycket noggrann analys.
Vi har i denna artikel försökt beskriva och precisera vissa av vår rörelses uppfattningar. Vi hoppas att de, som anser att vi tar fel och att våra antaganden om den revolutionära strategin är falska, uttrycker sin kritik så konkret som möjligt, klart utpekar våra fel och vilket alternativ de föreslår som strategi för den väpnade kampen.
Livio Maitan
15 mars 1970
Innehållsförteckning
Nästa avsnitt