Röda Häften 13/14

Den revolutionära vägen för Latinamerika
Av Hector Béjar, Hugo Blanco, Livio Maitan, Ernest Mandel, Hugo Moscoso m.fl.
Partisan/Röda Häften 13/14

Imperialismen och den nationella bourgeoisien i Latinamerika
Ernest Mandel

(med anledning av en del förändringar i den ekonomiska och politiska strukturen)

1) Det imperialistiska kapitalet orienteras mot manufakturindustrin

Under de senaste femton åren har en viktig förändring ägt rum i de imperialistiska kapitalinvesteringarna i Latinamerika. Medan den råvaruproducerande sektorn traditionellt har föredragits har den relativt största delen av det imperialistiska kapitalet under dessa år investerats i manufakturindustrin. Denna förändring har varit så betydelsefull att, alltsedan slutet av 1966, posten "manufakturindustri" har blivit den viktigaste i allt privat utländskt kapital som ackumulerats i Latinamerika. Denna kapitalackumulation hade då följande struktur:

Manufakturindustri	5 261 miljoner dollar
Oljeindustri (inkl. distribution av olja)	4 878 ” ”
Gruvor	1 697 ” ”
Diverse (bl.a. plantager, banker, försäkringar, offentliga tjänster)	3 828 ” ”
	15 664 ” ”

Källa: (OECD:s sekretariat)

Eftersom denna utveckling blivit ännu tydligare sedan dess är det troligt att 40-45 % av de imperialistiska investeringarna i Latinamerika nu görs i industrisektorn och att 50 %-nivån kommer att passeras inom en inte alltför avlägsen framtid.

De europeiska imperialistmakterna - framför allt den tyska. imperialismen - har utan tvekan spelat en pionjärroll i denna process. De stora västtyska monopolistiska trusterna tor kraftfullt fortsatt sitt framträngande i Latinamerika under de senaste åren. Dessa investeringar har praktiskt taget uteslutande koncentrerats i manufakturindustrin. De amerikanska trusterna som förlorat viktiga positioner (speciellt dominansen i Latinamerikas bilindustri) har reagerat på och följt denna rörelse.

Detta har emellertid djupare orsaker och är inte enbart en reaktion på de europeiska trusternas återkomst till de latinamerikanska marknaderna. Råvaruprisernas konstanta fall jämfört med de färdiga produkternas priser har medfört en relativ sänkning av profitkvoten i åtskilliga s.k. primära sektorer. Ett kapital som möter en sådan sänkning reagerar vanligtvis genom att strömma tillbaka mot de sektorer där profitkvoten är högre. Detta gäller speciellt en rad sektorer i manufakturindustrin som kemisk, petrokemisk, elektronisk industri, läkemedelsindustri, hushållsmaskiner, etc.

Här är några exempel: i nordöstra Brasilien har bara under de senaste åren följande imperialistiska bolag bildat produktionsfilialer, i allmänhet tillsammans med brasilianskt kapital:
General Electric, Dow Chemical. Union Carbide, Pirelli, Philips, Robert Bosch, General Food, Fives-Lille, Société Européenne d'expansion horlogére, etc.

Det petrokemiska komplexet i Capuava i Brasilien skapades med deltagande av inte endast Världsbanken utan också Wormsbanken och den franska banken för utrikeshandel, Shell i Brasilien bidrog också. Badische Anilin har just köpt upp 60 % i ett av de viktigaste brasilianska kemiska bolagen, Suvinil. Den brasilianska kemiska gruppen Mantiquera har gått samman med den amerikanska trusten F.M.C. Corporation och den brittiska trusten Laporte Industries Ltd. Péchiney samarbetar med den brasilianska firman A.S.A. för att bygga en aluminiumfabrik nära Recife.

Formeln "joint ventures" (gemensamma företag) har överallt lovprisats som det bästa medlet att "övervinna nationalistiskt motstånd mot det utländska kapitalet". Som en av det brasilianska storkapitalets typiska representanter, Roberto de Oliveira Campos, faktiskt sade är "de inhemska aktieägarna mycket intresserade av detta".

I Argentina, Uruguay, södra Brasilien och Paraguay har en stor reorganiserings- och expansionsplan för industrin inletts under beskydd av A.I.D. (bolaget för internationell utveckling, beroende av Världsbanken). I denna plan deltar, förutom ländernas "nationella" kapital, A.D.E.L.A., ett privat multinationellt investeringsbolag inom vilket man speciellt återfinner Rockefeller-gruppen - Chase Manhattan Bank, Deutsche Bank, D.EL.T.E.C. (f.d. Swift-gruppen i Chicago) etc. Société Financiére Internationale, också beroende av Världsbanken, lånade ut 10 miljoner dollar till A.D.E.L.A.

Detta utgör ett bra exempel på en annan "kombination" som är på modet: föreningen av privat imperialistiskt kapital, "nationellt" industrikapital, "nationellt" kapital av offentligt ursprung och internationellt kapital av offentligt ursprung. Vi återfinner en liknande förening hos Enka de Colombia S.A. i Medellin (Colombia), som är beroende av den holländska trusten A.K.U. Dess kapital ökas nu av A.K.U. (1,6 miljoner dollar), privata colombianska aktieägare (850000 dollar), Société Financiére Internationale (1,6 miljoner dollar), det nationaliserade colombianska bolaget Corporacion Financiera Nacional, ett lån från den västtyska banken Kreditanstalt fur Wiederaufbau (2 miljoner dollar) och genom självfinansiering - outdelad profit - av Enka de Colombia själv (3,2 miljoner dollar).

Kamrat Vitale har i sin broschyr "Y despues del 4, Que?" (Ediciones Prensa Latinoamericana, Santiago de Chile) citerat en imponerande lista gemensamma företag som bildats de senaste åren i Chile: Rockwell Standard har gått samman med två chilenska bolag för produktion av bilreservdelar; General Motors med Automotora de Pacifico. Philips, RCA-Victor och Electromet har investerat i den chilenska elektroniska industrin, Phizet och Parke i läkemedelsindustrin, etc. (s. 27). Vitale citerar en artikel ur tidskriften Punto Final som försäkrar att av de hundrasextio viktigaste industribolagen i Chile, har mer än hälften utländska delägare.

2) Industrins betydelse i .produktionen har ökat

Det omedelbara resultatet av denna förändring i de imperialistiska investeringarnas inriktning har blivit en ökning av industrins betydelse för bruttonationalprodukten i en hel rad latinamerikanska länder. Denna förändring är naturligtvis inte likformig. De har praktiskt taget inte berört länderna i Centralamerika, Paraguay och Ecuador, och den har på ett brutalt sätt bromsats i Argentina. Inte desto mindre är förändringen över en period på 14 år (från 1953 till 1966) tydligt märkbar i många fall:

Industrins andel i bruttonationalprodukten i en del latinamerikanska länder i %:

	1953	1966
Chile	23	40
Argentina	28	37
Mexiko	28	33
Brasilien	24	27
Jamaica	17	26
Colombia	18	22
Peru	18	22

(FN: s statistiska årsbok)

Det är klart att denna ökning i industrins andel i bruttonationalprodukten, som är ett resultat av de utländska kapitalinvesteringarnas ökning, inte åtföljs av en minskning utan av en ökning av dessa länders ekonomiska beroende av imperialismen. Denna ökning av beroendet kan illustreras genom följande fenomen:

- All utrustning och en stor del av råvarorna som är nödvändiga för industrialiseringen måste importeras. Detta medför att ekonomins beroende av inkomster som härrör från exporten (vilken huvudsakligen förblir export av råvaror; industriprodukternas andel i den latinamerikanska exporten har endast stigit från 3 % för 1955-57 till 6 % för 1964-66)1 ökar, och varje ny försämring av bytesbalansen leder till ett plötsligt avbrott i industrialiseringen, med alla de konvulsioner som följer av detta.

- En stor del av de reella resurser som finansierar de utländska investeringarna tages på platsen, suger alltså ut kapitalmarknaden och bromsar på så sätt upp den primitiva ackumulationen av "nationellt" kapital.

Med det utländska kapitalets pådrivande roll följer inte enbart en ständig utförsel av utdelningar, räntor, m.m., utan också en ständig införsel av orimligt välbetalda tekniker och administratörer, vilket i sin tur ökar nettoutförseln av ländernas inkomster.

Sålunda betalade 1967-68 sex latinamerikanska länder (Brasilien, Mexiko, Argentina, Colombia, Venezuela och Chile) -vilka också är kontinentens mest industrialiserade - årligen mer än 25 % av sina totala inkomster från exporten i räntor på utländska investeringar och skulder, som de ådragit sig. (International Monetary Fund: Balance of Payments Year-book, vol. 20).

Den brasiliansks marxistiske ekonomen Theotonio Dos Santos publicerar en tabell i sin lilla bok Dependencia economica y Cambio revolucionario (Editorial Nueva Izquierda, Caracas, 1970), ur vilken det framgår att de nordamerikanska bruttoinvesteringarna i Latinamerika under perioden 1957-1964 uppgick till 15 miljarder dollar, varav mindre än 1,8 miljarder i själva verket exporterats från USA. Resten kommer antingen från outdelade vinster (dvs. från mervärdet producerat av de latinamerikanska arbetarna) eller från en avtappning av de lokala kapitalmarknaderna och bankkrediterna. Denna summa av 1,8 miljarder dollar som verkligen exporteras från USA till Latinamerika under denna period bör jämföras med den summa av 6,3 miljarder som under samma tidsperiod överförts från Latinamerika till USA i form av utdelningar, räntor, löner, etc.

3) Den neo-imperialistiska ”industrialiseringen” leder inte till den klassiska kumulativa tillväxt, som är förbunden med de imperialistiska ländernas industrialisering

"Industrialiseringen" genom de utländska kapitalinvesteringarna producerar inte de klassiska effekter som industrialiseringen ledde till i de imperialistiska länderna under 1800-talet.
Det finns ingen kumulativ tillväxt. Det finns ingen spridning av industriell teknik mot allt större sektorer av ekonomin. Det finns ingen större minskning av undersysselsättningen och arbetslösheten. Den ekonomiska politiken får ingen växande självständighet, etc.

Orsakerna till denna utveckling som avviker från den gamla historiska "normen" är lätta att förstå. De har alla sin grund i den internationella imperialistiska ekonomins dominerande ställning, i industrialiseringsformen och i den ökning av beroendet som denna leder till.

De industrier som införs av det utländska monopolistiska kapitalet är hypermoderna industrier, som sysselsätter relativt få arbetare.(2) Det har inte genomförts någon radikal jordreform, jordbruksbefolkningen har alltså inte på ett massivt sätt dragits in i det kommersiella kretsloppet. Någon utvecklad arbetsfördelning på landsbygden förekommer inte, liksom inte heller någon utvidgning av den nationella marknaden. Utvandringen från landsbygden ökar huvudsakligen i form av en marginell stadsbefolkning som delvis ersätter en marginell jordbruksbefolkning (Theotonio Dos Santos, op cit., ss. 28-29). De jordlösa bönderna övergår varken i ett jordbruksproletariat eller ett stadsproletariat utan i ett urbant trasproletariat.

Enligt en artikel i "Comercio Exteriör de Mexico" (månadstidskrift för Banco Nacional de Comercio Exteriör, juni 1970) lär Raul Prebisch, en av den latinamerikanska storbourgeoisiens ledande ekonomer och ideologer, ha erkänt att integrationen av detta stora marginella (marginalizado) "underproletariat" i produktionsprocessen och i en kumulativ ekonomisk tillväxt är omöjlig. På det sättet uttrycks den latinamerikanska befolkningen växande "marginalisering", ett fenomen som olika författare - såsom den peruanska ekonomen Anibal Quijano liksom Fernando Cardoso - har ägnat allt större uppmärksamhet. Detta fenomen har fått uppenbara politiska följder, som t.ex. den sensationella comeback som gjordes av den gamle diktatorn Röjas Pinilla och hans parti A.N.A.P.D. vid de senaste valen i Colombia.

Den ansenliga utsugning de imperialistiska trusterna utövar på den inre kapitalmarknaden i Latinamerika och den långsammare primitiva ackumulation av "nationellt" kapital som är ett resultat av denna utsugning, bromsar ännu mera spridandet av industriell teknik och en omfattande och djupgående industrialiseringsprocess, eftersom denna process bärs upp av små och medelstora kapitalistiska företag.

Den nationella marknadens otillräcklighet, som motsvarar frånvaron av kumulativ ekonomisk tillväxt, leder på detta sätt till ett paradoxalt resultat: de utländska imperialistiska truster som etablerat sig i Latinamerika blir själva anhängare av en gemensam latinamerikansk marknad. Detta sker inte så mycket för att genom en gemensam tullmur försvara sig mot konkurrens från varor som importeras från USA, Japan och Västeuropa, som för att möjliggöra sin egen industriproduktions avsättning, vilken redan kvävs inom alltför snäva nationella gränser nästan samtidigt som de första fabrikerna byggts! Detta intresse delas av det "nationella" kapitalet som är intimt förenat med de imperialistiska trusterna - framför allt i den tunga industrin - vilket gör att de rationaliserar investeringarna och produktionen för flera länder med avskedanden och ökad arbetslöshet som resultat.

O.E.C.D.:s bulletin förklarade därför, just efter A.D.E.L.A.:s bildande, att man nu äntligen kunde tala om en verklig ekonomisk integration i Latinamerika. Underförstått: eftersom de monopol som dominerar den internationella kapitalistiska ekonomin fått intresse av det...

4) Styrkeförhållandena och allianserna inom de dominerande klasserna i Latinamerika håller på att förändras

Den dominerande klassen i Latinamerika brukade man traditionellt föreställa sig som ett block av oligarkin (storgodsägare och compradorbourgeoisie), allierat med imperialismen. Eftersom de huvudsakligen lever av exporten var dessa två krafter gynnsamt inställda till en frihandelspolitik, vilket ledde till en motsättning mellan deras och den s.k. "nationella" industribourgeoisiens intressen, då den senares intresse krävde ett skydd mot konkurrens från billiga imperialistiska produkter. Konflikterna mellan den med oligarkin allierade imperialismen och den "nationella" bourgeoisien var på samma gång en reell konflikt och en begränsad konflikt.

Reell därför att det gällde en konflikt om omfördelningen av det i Latinamerika producerade mervärdet (av den samhälleliga överskottsproduktionen). Den "nationella" bourgeoisien ville reducera den andel som gick till imperialismen betydligt, för att öka sin egen andel och på så sätt stimulera en mer eller mindre klassisk industrialiseringsprocess. Begränsad därför att proletariatets sociala tyngd växte proportionellt mycket snabbare än den "nationella" bourgeoisiens, därför att denna fruktade att en revolutionär process skulle störta privategendomens herravälde som dess egen existens som klass var beroende av. Det gällde alltså för den "nationella" bourgeoisien att leda en huvudsakligen reformistisk rörelse och inte en revolutionär antiimperialistisk rörelse.

För att lyckas med denna reform av de klassiska latinamerikanska socioekonomiska strukturerna var den "nationella" bourgeoisien beredd att utöva påtryckningar på imperialismen med hjälp av begränsade och omsorgsfullt kanaliserade massmobiliseringar. Gardenas i Mexiko, Peron i Argentina, Vargas och Goulart i Brasilien markerade den högsta punkt som den latinamerikanska "nationella" bourgeoisien kunde uppnå. Deras fall angav samtidigt denna bourgeoisies misslyckande och försvinnande från den politiska scenen, rädslan för en revolutionär massmobilisering som skulle segra över deras önskan att öka sin andel av profiterna, framför allt från det ögonblick då deras kontroll av massrörelsen lossnade.

Genom de ekonomiska förändringar som ägt rum under de senaste femton åren, förändras de traditionella politiska strukturerna. Den objektiva basen för alliansen mellan oligarki och imperialism minskar. Den "nationella" industribourgeoisins självständighet gentemot de imperialistiska industritrusterna försvinner. Eftersom det "nationella" industrikapitalet inte kan uthärda en verklig konkurrenskamp mot dessa truster har det en tendens att ansluta sig till dem. Antalet gemensamma företag ökar ständigt. Den nationella lagstiftningen tvingar för övrigt det utländska kapitalet att slå in på den vägen: bilindustrin är typisk i detta hänseende.

På detta sätt uppstår efterhand en ny allians, en förening av imperialistiskt kapital och nationellt industrikapital, som har intresse av att slå på oligarkin - inte bara storgodsägarna och exportörerna(3) utan till och med det vanliga gruvkapitalet. I den utsträckning det gäller att befria resurser och kapital för att finansiera industrialiseringen och import av utrustning och i den utsträckning det gäller att skapa en - må vara marginell - tillväxt av den inhemska marknaden, så förenas "industrikapitalets" opposition mot '"oligarkin" med "industrikapitalets plus de imperialistiska industritrusternas" (eller snarare "industrikapital dominerat av imperialistiska industritruster") oppositionen mot den gamla oligarkin.

Kamrat Hugo Blanco har alltså fullständigt rätt när han talar om uppkomsten av en ny oligarki i den gamlas ställe (Rouge 12 oktober 1970), Ty intressesammanflätningen av den hädanefter dominerande imperialistiska industrisektorn och de av industrialisering intresserade "nationella" borgerliga skikten är sådan att ingen total antiimperialistisk strategi - ens i rent taktiskt syfte - kan komma i fråga för denna "nationella" bourgeoisie av ny typ (en del av den tenderar för övrigt att byråkratiseras, att omvandlas till ett funktionärsskikt som leder en nationaliserad sektor i syfte att gynna både det privata industrikapitalets ackumulation och - särskilt - sin egen förmögenhet). Den slutliga prövningen av sådana partiella antiimperialistiska åtgärder, av en effektiv minskning -om än på ett begränsat plan - av de latinamerikanska ländernas beroende av imperialismen, äger inte längre rum genom nationaliseringar av de eller de gruvbolagen eller plantagerna utan genom nationaliseringar av industriföretag.(4) Och detta kommer inte alls i fråga för den "nya oligarkins" representanter. De nationaliseringar de förfäktar och förverkligar åtföljes alltid av stora gottgörelser vilket just låter det imperialistiska kapitalet lämna råvarusektorn utan hinder och utan sociala konvulsioner för att i stället inrikta sig på den industriella sektorn.

5) Imperialismens hållning anpassas till denna förändring av dess ekonomiska intressen

Imperialismens intelligentaste företrädare har till fullo förstått den sociala och politiska betydelsen av dessa förändringar av dess egna intressen i Latinamerika. Även om de europeiska imperialisterna också här har spelat en pionjärroll var det fulla erkännandet av dessa förändringar i Nelson Rockefellers rapport ett mycket betydelsefullt faktum. Betydelsen av detta erkännande ligger huvudsakligen i att familjen Rockefeller, med sina jättelika intressen koncentrerade i den latinamerikanska oljan, tidigare personifierade den amerikanska imperialismens attityd gentemot Latinamerika och idag personifierar den förändring som håller på att äga rum.

Man skulle kunna citera hela Rockefeller-rapporten, som från början till slut domineras av en medvetenhet om detta fenomen. Men det räcker utan tvekan med följande avsnitt:
"På samma sätt som de övriga amerikanska republikerna är beroende av USA för att tillfredsställa sina behov av maskiner är USA beroende av dem för att skapa en stor marknad för sina tillverkade produkter. Och liksom dessa länder betraktar USA som en marknad för sina råvaror, vars försäljning gör det möjligt för dem att köpa maskiner för sin egen utveckling, betraktar USA dessa råvaror som nödvändiga för sin industri, av vilken så många medborgares sysselsättning beror."

"Men detta ömsesidiga (sic) ekonomiska beroende håller på att förändras och måste förändras. En växande ström av handel med industriprodukter i båda riktningarna bör ersätta det nuvarande utbytet av färdigtillverkade varor mot råvaror." (Quality of Life in the Americas, Text of the Rockefeller Mission Report, The Department of State Bulletin, 8 December 1969, vår kursiv.)

Den av Marx upptäckta lagen, enligt vilken det är det sociala varat som bestämmer medvetandet, har tydligen inte förlorat sin aktualitet om man betraktar förändringarna i den amerikanska bourgeoisiens medvetande om Latinamerika ... Det är i denna förändring av ekonomiska intressen man måste söka förklaringen till den besynnerliga tolerans som den amerikanska imperialismen hittills visat mot general Velascos och general Ovandos nationaliseringar, och till och med mot de nationaliseringar som förbereds av Salvador Allende.(5) "Betala gottgörelse och tillåt återinvesteringar i ert lands industrisektor: det är allt vi begär" - underförstått: ty på så sätt stärks vårt grepp om er ekonomi och ert samhälle, samtidigt som detta grepp blir mindre avskytt av massorna. Sådan är imperialismens inställning till "militärreformismen" .. .(6)

6) Imperialismens inställning till "militärreformismen"

Det vore naturligtvis alltför enkelt att begränsa hela problemet angående imperialismens inställning till de s.k. "militär-reformistiska" regimerna till denna enda faktor: det omedelbara ekonomiska intresset. Det finns ett socialt, eller snarare sociopolitiskt-militärt intresse som går före den ena eller andra gruppens intressen hos den nordamerikanska imperialist-bourgeoisien vare sig de producerar råvaror eller färdigtillverkade produkter. Latinamerika gick in i en fas av djupgående sociala omvälvningar genom den kubanska revolutionens seger. Denna fas är inte avslutad och kommer att förlängas till åtminstone nästa årtionde. Den gamla oligarkin står fullkomligt maktlös inför uppgiften att krossa eller effektivt undertrycka de sociala krafter som kräver en radikal förändring av kontinenten. Det är alltså livsviktigt för imperialismen att stödja och driva fram politiska krafter som kan kanalisera den potentiellt revolutionära energin i en riktning som inte leder ut ur det kapitalistiska produktionssättet och det internationella kapitalistiska systemet.

Vi överdriver inte när vi säger att man återfinner dessa överväganden ordagrant i Nelson Rockefellers rapport. Här följer några funderingar av den aktningsvärde guvernören i staten. New York, även medlem av den aktningsvärda familjen av oljemagnater och storfinans som befinner sig på toppen av Förenta Staternas affärspyramid:

"Industrialiseringens och moderniseringens dynamik har spänt trådarna i den sociala och politiska strukturens vävnad. Politisk och social instabilitet, ökade krav på radikala lösningar av problemen och en förstärkt tendens till nationalistiskt oberoende gentemot USA kännetecknar situationen.

... Nihilism och anarkism jäser över hemisfären.

... De flesta amerikanska republikerna har ännu inte mobiliserat de nödvändiga elementen för en omfattande industrialisering av sina ekonomier. De har i olika grad behov av mer och bättre utbildning, av ett effektivare system för att kanalisera det nationella sparandet mot kapitalbildning och industriell investering, av lagar som skyddar det allmänna intresset samtidigt som de uppmuntrar företagsamhet och av ökad regeringshjälp för att stödja den industriella tillväxten.

.. . De styrande står inför detta dilemma: De vet att samarbete med och deltagande av USA i stor utsträckning kan bidra till ett snabbare förverkligande av deras målsättningar, men också att deras politiska legitimitet mycket väl kan vara beroende av den självständighetsgrad gentemot USA de lyckas upprätthålla.

... Även om det ännu inte är välkänt, återfinnes även de militära strukturerna och den katolska kyrkan bland de krafter som i dag handlar med sikte på en förändring i de andra amerikanska republikerna. Det är en ny roll för dem.

... I många central- och sydamerikanska länder är armén den viktigaste politiska grupperingen i samhället. Militärerna är symboler för makt, auktoritet, suveränitet och även den nationella stolthetens källa. De betraktas traditionellt(!) som de avgörande domarna över nationens välfärd.

... Kort sagt: en ny militärtyp uppträder och blir ofta en betydande kraft för en konstruktiva) social förändring i de ' amerikanska republikerna. Motiverade av en växande otålighet inför korruptionen, ineffektiviteten och en stagnerande politisk ordning är de nya militärerna redo att tillämpa sin auktoritära tradition för det sociala och ekonomiska framåtskridandets ändamål." (Quality of Life in the Americas, op. cit., ss. 502, 503, 504, 505.)

7) "Militärreformism" och massrörelser

Den typiska industrialiseringsform som utvecklats sedan femton år i Latinamerika - i intim förening med de imperialistiska trusterna och under deras ledning -har medfört att den pågående industrialiseringen inte har minskat utan ökat de., sociala, spänningarna, tvärt emot de optimistiska förutsägelser som gjorts av anhängare av den gradvisa utvecklingen. Den sociala situationens explosiva karaktär bestäms av den ökande undersysselsättningen och arbetslösheten, den galopperande inflationens effekter på massornas levnadsnivå - ibland. åtföljd av en brutal reallönesänkning som i Argentina och Brasilien liksom i Bolivia under Barrientos diktatur; störningarna i undervisningssystemet som leder till en inte mindre massiv intellektuell arbetslöshet(7), de små och medelstora företagens (däribland även små och medelstora bönder) permanenta kris, landsbygdens växande skuldsättning, etc.

Denna ökning av de sociala spänningarna har som resultat en allt mer uttalad radikalisering av massorna, och inte enbart av förtruppen. Det tidigare isolerade bolivianska gruvproletariatet har idag en mäktig kopia i Cordobas och Rosarios proletariat. Det är nu bara en tidsfråga innan samma sak återupprepas i Chiles, Brasiliens och andra länders proletariat.

Under dessa förhållanden måste "militärreformismens" inställning till massrörelsen nödvändigtvis vara olik de bonapartistiska ledarnas inställning, vilka uttryckte den gamla "nationella" industribourgeoisiens intressen, exempelvis Gardenas, Peron och Vargas.

Gardenas, Peron och Vargas hade intresse av att mobilisera arbetarna då de flesta arbetade för imperialismen och oligarkin, då priset för denna mobilisering betalades av dessa och inte av den "nationella" bourgeoisien (som till och med kunde hoppas förvandla en del av detta pris till ackumulationsfonder för den "nationella" industrin genom olika ekonomiska och finansiella mekanismer). Velasco och hans eventuella efterföljare i Argentina, Brasilien och på andra håll har inget intresse av att genomföra en sådan mobilisering eftersom priset för denna skulle komma att betalas framför allt av manufakturindustrin där majoriteten av proletariatet nu arbetar.

De militärreformistiska regimernas huvudsakliga sociala funktion är alltså inte att mobilisera massorna för att åstadkomma en förändring av styrkeförhållandet till imperialismen. Tvärtom, den är att hålla tillbaka massrörelsen, i samarbete med och med stöd av imperialismen, genom att erbjuda den reformer och ett suddigt antiimperialistiskt och "socialiserande" frasmakeri. Skillnaden består i formen för kampen mot "de subversiva elementen": ren och skär repression och terror i gorillornas fall; reformer, antiimperialistisk demagogi och repression "i smyg" i militärreformismens fall. Men den "smygande" repressionen kan förvandlas till blodig repression över en dag när massrörelsen överskrider de snäva gränser den blivit tilldelad av den "upplysta" diktaturen.

Detta betyder inte att det inte finns verkliga intressekonflikter mellan delar av de inhemska dominerande klasserna, delar av imperialismen och politiska krafter (framför allt tendenser inom armén), som försöker göra sig mer oberoende av de sociala krafter de anses representera. Dessa konflikter existerar, är viktiga och måste integreras i vår allmänna analys för att vi skall kunna förstå den politiska, sociala och ekonomiska utvecklingens skiftningar i varje specifikt latinamerikanskt land, i varje specifikt ögonblick. Vi har helt enkelt försökt precisera vad som förefaller oss vara utvecklingens allmänna riktning och tendens, utan att därigenom göra anspråk på att ha löst alla problem.

Detta betyder inte häller att de arbetande massorna och revolutionära organisationerna bör vara likgiltiga inför de specifika former exploateringen och förtrycket som de lider under tar sig. Varje legal eller halvlegal möjlighet till propaganda, agitation och organisering av avantgarden måste utnyttjas till fullo. Varje ny inskränkning eller avskaffande av arbetarorganisationernas demokratiska rättigheter måste betraktas som ett angrepp på rörelsen och bekämpas kraftigt.

Men det gäller att undvika alla illusioner om ett återvändande till konstitutionella regimer med klassisk borgerlig parlamentarisk demokrati, om ett återvändande till ett klimat i vilket arbetarrörelsen skulle kunna organiseras och stärkas gradvis, utan avbrott och på ett legalt sätt. Detta motsvarar varken de militärreformistiska regimernas avsikter eller möjligheter, och inte heller den "nya oligarkins" intressen som ger dessa regimer sitt stöd.

Detta motsvarar framför allt inte styrkeförhållandena. De dominerande klasserna i Latinamerika är för svaga för att kunna kosta på sig lyxen med regimer som temporärt skulle stabilisera dem, men till priset av en verklig höjning av massornas levnadsnivå.

Perspektivet som följer av denna analys är en serie förrevolutionära och revolutionära konvulsioner, avbrutna av temporära nederlag och den latinamerikanska bourgeoisiens försök att finna lösningar av den "militärreformistiska" typen, men vilka efter en viss tid leder till nya konvulsioner och till nya kraftmätningar.

Uppbyggandet av en duglig revolutionär ledning för städerna och landsbygdens proletariat och halvproletariat är det enda sättet att komma ut ur återvändsgränden. Det är mer än någonsin den centrala uppgiften. Strategin för väpnad kamp i intim förening med och under tilltagande integrering i massrörelsen, i vilken man måste få ett allt större fortfäste, är det enda sättet att bygga det revolutionära partiet i de flesta latinamerikanska länder i det nuvarande historiska sammanhanget.

Ernest Mandel
20 oktober 1970

Innehållsförteckning
Nästa avsnitt