Röda Häften 13/14

Den revolutionära vägen för Latinamerika
Av Hector Béjar, Hugo Blanco, Livio Maitan, Ernest Mandel, Hugo Moscoso m.fl.
Partisan/Röda Häften 13/14

Den peruanska regeringen, oligarkin och de utsugna
Hugo Blanco

Det råder stor förvirring inom vänstern huruvida denna regering är anti-oligarkisk eller inte. Den abstrakta karaktären av uttrycket "oligarki" bidrar till denna förvirring. Om man i vårt land med oligarki menar bomulls- och sockersektorn eller sierrans caciquism(1), kan man säga att regeringen är anti-oligarkisk. Men om man med oligarki menar en intressegrupps regering, kan man inte kalla juntan anti-oligarkisk. Vi bör snarare säga att den representerar den "nya oligarkin", som ersätter den "gamla oligarkin" och till stor del till och med suger upp den senare, införlivar den med sig själv med dess samtycke eller med våld.

Peru, imperialismens halvkoloni

Vårt land har varit och är fortfarande USA-imperialismens halvkoloni: imperialismen i sin klassiska form karakteriserades av att den motsatte sig de underutvecklade ländernas kapitalistiska utveckling, höll dem kvar i deras roll som råvaruproducenter och importörer av industriprodukter; Latinamerika var "en råvarukälla" som kompletterade "industriländerna" inom en imperialistisk ekonomis ramar. I detta sammanhang var imperialismens huvudsakliga allierade i vårt land ägarna av socker- och bomullsodlingarna, sierrans caciquer, exploatörerna, importörerna, exportörerna och de med dessa sektorer förbundna bankerna, dvs. de grupper som hade intresse av att kvarhålla vårt land i underutveckling.

Oligarki och industriell bourgeoisie

Den industriella bourgeoisien som eftersträvade landets kapitalistiska utveckling var mycket svag. Trots detta ökade den industriella sektorns betydelse undan för undan. I själva verket förstod dels imperialistiska företag till sist att det var mycket mindre förmånligt för dem att sända råvarorna till utlandet, betala relativt höga löner till nordamerikanska arbetare och sedan på nytt skicka de färdiga produkterna till Peru, än att sätta upp egna fabriker i vårt land. Förutom närheten till råvarukällorna skulle de kunna utnyttja billig indiansk arbetskraft, betalad i sol,(a) och tillverka produkterna i samma land som de skulle säljas. Dels valde en del industriägare som måste importera råvarorna att etablera sig där, liksom "monteringsindustrier" som på så sätt kunde dra sig undan skatter genom att få bilar och annat levererat till sig i lösa delar.

Men å andra sidan utökar den "gamla oligarkins" familjer sin aktivitet och inriktar den på industrisektorn på ett mer eller mindre generaliserat sätt: namn som Aspilliaga, De La Piedra, Pardo och Prado börjar dyka upp i fabrikationsindustrin.

Industrialisering och jordreform

Industrins tillväxt i vårt land och i de imperialistiska länderna kräver alltså en ökning av antalet konsumenter. Bondemassorna som till stor del lever i en självförsörjande ekonomi utgör en stor potentiell marknad, men även om bondeklassen långsamt förvandlas till konsumenter av industriprodukter finns det ett allvarligt hinder för en ökning av denna process' snabbhet: detta hinder består huvudsakligen i den gamla agrara strukturen och i de halvfeodala produktionsförhållandena .(bönderna erhåller inte pengar för sitt arbete utan endast rätten att odla ett litet jordstycke för sin egen utkomst). Dessa skäl gör att de inhemska industriägarna och imperialisterna betraktar en jordreform som en verklig nödvändighet.
Desto mera eftersom - även om industrialiseringen genomförs endast av staten och de inhemska kapitalisterna - de sektorer av imperialismen som producerar färdigtillverkade varor har ett växande intresse av vårt lands industriella utveckling, då detta är enda sättet för landet att suga upp deras produkter.

De koloniala revolutioner som håller sig inom den kapitalistiska ekonomins ramar lär imperialismen att en jordreform och industrialisering, trots deras "nationella" pretentioner, gynnar den kapitalistiska ekonomin inte enbart genom import av nya konsumtionsvaror utan också genom import av tung utrustning, på villkor att de stannar inom den kapitalistiska ramen.

Det finns alltså betydande sektorer av imperialismen som är intresserade av vårt lands kapitalistiska industrialisering. För övrigt medför industrialiseringsprocessen att behovet av ingenjörer och tekniker som är utbildade på inhemska och utländska universitet ökar. Men eftersom antalet överstiger den existerande industrins behov utgör dessa - liksom andra delar av den till industriproduktionen knutna medelklassen - ett nytt påtryckningselement för industrins utveckling.

Det är de ovan uppräknade sektorerna som är speciellt intresserade av vårt lands kapitalistiska industrialisering. Vi har betonat de imperialistiska sektorernas roll eftersom detta är en aspekt som opportunisterna inte vill se, en specifik aspekt för imperialismen under den neokapitalistiska etappen, och en aspekt som skiljer den från sin gamla grundläggande opposition mot våra länders industriella utveckling.

Men förutom dessa sektorers särskilda intresse av landets kapitalistiska industrialisering har alla exploatörerna, såväl nationella som imperialister, ett allmänt intresse: att bevara det kapitalistiska systemet. Enda sättet att bevara det är att uppmuntra industrialiseringen. Därför försvarar den mest upplysta delen av exploatörerna landets kapitalistiska industrialisering. (Det finns kamrater som anser att endast denna sista faktor är av betydelse, men vi håller inte med om detta.)

Men om de krafter som är intresserade av att röja den "gamla oligarkin" ur vägen vore så starka och dessutom åtnjöt folkligt stöd, varför behövdes en statskupp? Just på grund av den stora fara som mobiliseringen av folkligt stöd innebar för utsugarna.

Militärens roll...

Det parlamentariska systemet är inte lämpat att genomföra sådana förändringar. Om varje utsugargrupps speciella intressen hade uttryckts "demokratiskt" (dvs. inte enbart den gamla oligarkins intressen och de till "den industriella utvecklingen positivt inställda" sektorernas utan också varje enskilds speciella intressen, där alla försöker "sko sig själv"), om man alltså hade fört en bred offentlig diskussion om alla dessa problem, hade man stimulerat folkets deltagande. Och att göra upp sina inbördes stridigheter offentligt hade på ett allvarligt sätt skadat de härskande klassernas makt.

A.P.R.A.(2) tvingades på grund av sitt "vanhedrande revolutionära förflutna" uppföra sig på ett fullkomligt servilt sätt gentemot den gamla oligarkin (i denna parlamentariska period huvudsakligen företrädd av U.N.O.(3) av vilken den. tiggde favörer).

"Alliansen" A.P.-D.C.(4) kunde ha krossat reaktionen genom att stödja sig på folkets massor, men denna mobilisering är just vad alla utsugare fruktar mest av allt. Säkra på denna fruktan och på de "till industrialiseringen positiva" sektorernas vacklan, genomdrev den gamla oligarkin och de med denna förbundna imperialisterna sin vilja. De gjorde inte enbart lagen om jordreform verkningslös under den sista etappen, utan tvingade också regeringen att på ett skandalöst sätt kapitulera för att få tillbaka oljefyndigheterna i La Brea och Parinas. Skandalen om "sidan 11"(5) plus omöjligheten att genomföra jordreformen visade tydligt fiaskot för Belaundes reformistiska försök. Detta var farligt inte endast därför att dessa två åtgärder var nödvändiga för att påskynda den industriella utvecklingen, utan också därför att massorna redan. var medvetna om dessa två problem.

Detta var inte bara ett fiasko för "Belaundismen", utan visade också på omöjligheten att genomföra borgerliga reformer inom en parlamentarisk regims ramar utan en farlig mobilisering av massorna.

Av dessa skäl blev statskuppen nödvändig för att de till utvecklingen positiva sektorerna skulle ta itu med planeringen av brådskande och nödvändiga reformer för att påskynda industrialiseringen och rädda systemet.

... och regimens natur

Som många har bedömt det har de väpnade styrkorna i många länder förvandlats till ett slags borgerligt parti, som kommer just i tid för att ersätta "politikerna" som förlorat sin prestige. Vilket naturligtvis inte innebär att det inte inom själva de väpnade styrkorna uppstår slitningar, som har sin grund i de olika sektorer av exploatörerna som de företräder. Militärorganisationen har emellertid den fördelen att meningsskiljaktigheterna hålls hemliga, utan öppen debatt, utan att folket blir medvetet om dem.

Vi kan säga att den sittande regeringen är bonapartistisk, eftersom den representerar alla de exploaterande skikten i dess helhet, och dess uppgift är att rädda systemet. Dess sätt att rädda det gynnar onekligen särskilt de delar av bourgeoisien som är positiva till utvecklingen, vilkas intressen regimen identifierar sig med mest.

Och regimen har på ett våldsamt sätt kolliderat med de gamla oligarkiska sektorerna och klassiska imperialistiska intressen. Ty regeringen har vidtagit åtgärder som kraftigt berör dessa sektorer och gynnar den industriella bourgeoisien.

Lagen om jordreformen visar detta. Trots alla sina begränsningar försöker den tillintetgöra latifundierna, öka produktiviteten, skapa ett småborgerligt bondeskikt med en köpkraft som möjliggör dess integrering i den kapitalistiska marknaden.

Dessutom tvingar den expropriationsform som praktiseras med "industriella tillgångar" caciquerna att förvandlas till industrikapitalister, vilket bevarar deras utsugarroll även om de tvingas att genomgå en förvandling.

Stärkandet av den borgerliga staten inom den nationella ekonomins ramar är en karaktäristisk egenskap för neo-kapitalismen såväl i efterblivna som i avancerade länder. Ställda inför risken att det kapitalistiska systemet går sin undergång till mötes om det förblir prisgivet åt den kamp som pågår mellan de olika nationella utsugarna om större vinster, har de själva blivit medvetna om behovet av en allt starkare borgerlig stat, med växande makt att fatta beslut om den ekonomiska politiken. Endast på detta sätt kan staten styra kapitalismen på ett tillräckligt effektivt sätt för att hindra den att lida skeppsbrott.

Här är orsaken till den berömda planeringen. Det är därför staten försöker överta skötseln av tjänsterna (energikällor, kommunikationer, transporter, etc.) basindustrier och andra av ekonomins hävstänger. Det är därför Juntan nationaliserade raffinaderierna och handeln med koppar och andra mineraler, liksom handeln med fiskmjöl. Det är därför den understödde statsbanken, kontrollerade den utländska valutan, nationaliserade telegrafen och subventionerade det "Peruanska Skeppsbolaget".

Staten försöker ta kontroll över ekonomins fundamentala hävstänger för att dessa skall utvecklas på bästa sätt för kapitalisternas intressen, dvs. möjliggöra för industrin att förfoga över allt som är nödvändigt för att erhålla störst profiter. Detta kallas "ekonomisk utveckling", den kapitalistiska ekonomins förvisso.

Och utbildningsreformen är inget annat än ett komplement för detta syfte.

Ett exempel på arméns "reformism": den kapitalistiska rationaliseringen av utbildningen

Perus utbildningssystem var faktiskt anakronistiskt - en kvarleva från förfädernas samhälle. Ämnat åt de aristokratiska skikten hade det med knapp nöd genomgått vissa förbättringar på högskolenivå (det är emellertid säkert att studenternas ingripande på universitetet modifierade den högre utbildningen avsevärt). Den primära och sekundära utbildningen förblev däremot nästan oförändrad. Men de folkliga skiktens massiva inträde i primär- och sekundärskolorna - som dittills bara mottagit en elit som i allmänhet avslutade sina studier i den högre undervisningsformen - ledde till kaos i utbildningssystemet.

Regeringen har nu reformerat primär- och sekundärskolorna för att de skall producera de mellankadrer och den kvalificerade arbetskraft som behövs för ett industriellt samhälle. Detta utgör utan tvekan ett framsteg. Räntabilitetskriteriets införande i fakulteterna har emellertid lett till en tillbaka-,gång, genom att i praktiken upphäva studenternas makt på universitetet. Ty denna makt förde bland annat fram kampen för ett universitet i folkets och inte i utsugarnas tjänst, vare sig de var av den "gamla" eller "nya sorten", imperialistiska eller nationella, caciquer eller kapitalister.

Men regeringen stöter också på de industriella sektorernas motstånd, och beviset på detta är motståndet mot Industrilagen.(6) Denna oenighet har gjort det möjligt att klart visa regimens bonapartistiska karaktär. Medan den Nationella Industriföreningen bevakar kapitalisternas omedelbara intressen med den blinda girighet som kännetecknar de enskilda exploatörerna, representerar Juntan alla exploatörerna och försvarar denna industribourgeoisies allmänna historiska intressen.

De ansträngningar som gjorts för att minska beroendet av imperialismen är ytterligare ett bevis på regimens bonapartistiska karaktär, utan att detta innebär att den är "antiimperialistisk" då landets kapitalistiska utveckling - som vi sett -ryms inom ramen för imperialismens allmänna intressen i neokapitalismens epok.

Vänstern

En stor del av vänstern har fegt kapitulerat inför den borgerliga regeringen.

- Först det pro-ryska Kommunistpartiet, som är förtjust över att se sin stalinistiska teori om den "progressiva nationella bourgeoisien bekräftad av verkligheten". Vid sin sida har det opportunister av gammalt märke som F.L.N. och enstaka "personligheter". Även en pseudo-trotskist som pablisten Frias och posadisterna i "Voix Ouvriére" har umgåtts broderligt under den "revolutionens" fana som militärjuntan viftar med och har upptäckt att "verkligheten står över teorin" samt gjort självkritik för sina gamla ställningstaganden.

Alla dessa grupper dansade av lycka när de mottog Fidels "välsignelse" för sin kapitulation.
Dessa grupper spelar i sin helhet, men på olika sätt, en relativt viktig roll som regeringens lakejer, genom att vilseleda och bromsa massrörelsen.

- Andra delar av vänstern har behållit sina sekteristiska positioner och har trott sig kunna notera att inga viktiga förändringar skett i den peruanska verkligheten. Vissa av dem har till och med betecknat den nya regimen som fascistisk utan att göra någon skillnad mellan den och extremhögern. De isolerar sig på så sätt från massorna som har vissa illusioner om regeringen, vilka ännu inte svikits genom deras egen erfarenhet. Dessa kamrater gör ingen som helst allvarlig ansträngning att hjälpa massorna i deras omedelbara kamp. Denna ultravänsteristiska inställning har gynnats av regimens brutala repression, som hårdast drabbat universitetet, dessa gruppers hemvist.

- Det trotskistiska F.I.R. - den peruanska sektionen av Fjärde Internationalen - behåller den inställning marxisterna alltid haft i liknande situationer: vi stöder alla progressiva åtgärder regeringen vidtar, men vi stöder inte den borgerliga regeringen som genom dessa reformer försvarar själva det kapitalistiska systemet.

F.I.R. betraktar klasskampens aktuella nivå i hela landet och på alla kampavsnitt. F.I.R. utgår från denna verklighet för att gradvis höja kampens nivå, leda den mot erövringen av makten som oundvikligen går över den borgerliga statens våldsamma krossande genom de kämpande och organiserade arbetarna. Det gör sig ingen illusion om möjligheten att gradvis förvandla utsugarstaten till en socialistisk stat hur reformistisk den borgerliga regeringen än är! Det gör sig inte heller några som helst illusioner om mirakulösa resultat framkallade av desperata aktioner hur heroiska och uppseendeväckande de än må vara, men inte har något gemensamt med massornas fostran genom egen kamp. Endast där är heroismen fruktbar, explosiv och nödvändig. F.I.R. lär sig allt snabbare att höja sig över både den opportunistiska tröttheten och den äventyrliga desperationen, som ofta blandas och kombineras vilket vi just nu kan se så många exempel på.

Regeringen och massorna

Juntan utnyttjar alla reformistiska åtgärder till maximum i demagogiskt syfte. Den kallar sig "antiimperialistisk", säger sig vara ett verktyg för en unik historisk process, varken socialistisk eller kapitalistisk utan specifikt peruansk. Regeringen ger sig ut för att vara böndernas frälsare eller för att vara Tupac Amaros sista efterföljare. Den förklarar sig vara nationalistisk in i märgen, absolut revolutionär, etc.

Juntan understöds i denna kampanj av en stor skara "vänsterister" och opportunister av alla slag. Extremhögern själv gynnar denna demagogi genom att attackera regeringen utifrån sina stenåldersmässiga positioner.

Det är klart att Juntan är rädd för massmobiliseringar till regeringens stöd. Förstädernas "stöd"möte och C.G.T.P.:s(7) "stöd"möte förskräckte verkligen den, ty de visade byråkraternas oförmåga att hålla mobiliseringarna inom de önskade ramarna. De så omskrutna "Kommittéerna för revolutionens försvar" är inget annat än löjliga grupper av opportunister, uppkomlingar och byråkrater. Detta beror delvis på massornas bristande entusiasm att ge liv åt dem men framför allt på regeringens rädsla för folkliga mobiliseringar, vilka de än må vara.

Arbetarklassen

De grundläggande problem som berör arbetarklassen är levnadskostnadsökningen och arbetslösheten.

C.T.P.(8) som leds av A.P.R.A. har inte längre något inflytande sedan A.P.R.A. förlorat sitt anseende redan före statskuppen. De kan inte längre lura arbetarna med "de apristiska parlamentsledamöternas och tjänstemännens stöd" när dessa kastats ut.

C.G.T.P, som leds av det pro-ryska Kommunistpartiet blir starkare trots sin opportunism och byråkratism. Arbetarklassen bevarar - trots att den inte har något förtroende för regeringen - vissa förhoppningar att kunna bromsa kapitalisternas offensiv genom stöd från C.G.T.P. i regeringen. Därför förklarar C.G.T.P. att "arbetsministeriet ännu inte anpassat sig till revolutionen", i stället för att visa att det är just dess anti-arbetarinställning som passar utmärkt för den- industrialiseringsvänliga borgerliga reformismen.

Mötet för "stöd åt regeringen" som arrangerades av C.G.T.P. var mycket betecknande, inte endast därför att det tydligt visade Komunistpartibyråkraternas servilitet, utan även därför att man såg fackföreningarna ta mötet som förevändning att framlägga sina krav: plakat och paroller från fackföreningarna på basnivån uttryckte arbetarnas krav och när man förklarade sitt stöd åt regeringen hoppades man att detta skulle få den att överväga dessa krav.

Proletariatet kämpar ständigt för sina rättigheters försvar, ofta med stor kamplust och stort hjältemod. Olyckligtvis lider denna kamp av en fruktansvärd atomisering; C.G.T.P.:s stöd till fackföreningar i konflikt är i själva verket tomt prat, "diplomati".

Dessutom har den peruanska arbetarklassen sedan tiotals år inte någon tradition av centraliserad kamp för sina krav. Det är bland annat av detta skäl den ännu inte utövar något tryck på C.G.T.P.-byråkratin för att av den kräva en samlad kamp. I allmänhet kräver den endast effektivare stöd till isolerade konflikter.

Vårt omedelbara arbete inom arbetarklassen är inriktat mot en demokratisk planering av kampen för att skapa en centralisering av den, och mot ett systematiskt användande av massmobiliseringar som det viktigaste vapnet.

Vi kämpar för stöd åt fackföreningar i konflikt med kapitalisterna, för samordning av dem, för skapandet av Förenade Fackföreningar för regioner och branscher; vi går framåt mot den Förenade Nationella Fackföreningen.

Och våra oavbrutna ansträngningar att stärka och demokratisera fackföreningarna, de regionala förbunden, industriförbunden och C.G.T.P. är en del av denna kamp.

Vi tror - som trotskister - att om man betraktar klasskampens nuvarande situation, detta är det bästa sättet att höja arbetarrörelsens medvetande- och organisationsnivå. Stora skikt av fackföreningsavantgardet är överens med oss om dessa omedelbara förslag av facklig karaktär. Vår plikt är att organisera detta avantgarde kring ett gemensamt fackligt program. Endast detta kan stärka vår kamp mot kapitalisterna och deras regering och mot den opportunistiska byråkratin som förråder denna kamp.

Bondeklassen

Den lider fortfarande av frånvaron av en organisation som företräder dess intressen i nationell skala.
Fast den har fler skäl att stödja regeringen är bondeklassen mindre naiv än man kunde tro. Den blodiga repression som de tidigare regimerna och den nuvarande regimen har låtit bönderna utstå genom armén har präglats in i deras minne och stärker misstroendet samtidigt som den verkar upplösande på mobiliseringen. Statsbyråkratins manövrer ökar detta misstroende. Man får emellertid absolut inte generalisera dessa påståenden om bondeklassen, eftersom dess medvetandenivå varierar mer i olika regioner och sociala skikt än arbetarklassens.

Opportunisterna försöker få bönderna att stödja regeringen ovillkorligt och leda dem i släptåg bakom jordreformslagen.

Sekteristerna som förkastar hela lagen isolerar sig från bönderna och hjälper därigenom regeringen och opportunisterna.

Vi måste utarbeta ett övergångsprogram som utnyttjar lagens alla positiva aspekter för att driva på böndernas mobilisering, demokratisk kontroll av kooperativen och hela jordbruksreformen och för att skapa ett försvar för bondeorganisationerna.

Även om vi huvudsakligen inriktar oss på de allra fattigaste skikten, måste vi fortsätta våra försök att organisera och centralisera hela bonderörelsen.

Inom denna allmänna ram kommer vårt arbete att variera starkt i varje speciellt fall. Till exempel:

- La Convencion (Cusco): betala inte en centavos för jorden som vi har tillkämpat oss och som redan befinner sig i våra händer. Vi måste organisera "habilitados" (lantarbetarna) vilka kommer att bli ett fast stöd för stridens förtrupp, som står i spetsen för Provinsfederationen och måste bemöta de rika böndernas påtryckningar. Vi måste sprida kännedom om framgångarna i Chaupimayo där bönderna lagt beslag på caciquernas planlager och brukar dem kollektivt till allas nytta. De har motstått regeringens alla försök att få dem att betala dessa planlager som de odlat med sin svett och sina tårar och som de erövrat genom kamp.

- Kooperativa industriella farmer: kämpa för fullständig kontroll genom de demokratiskt organiserade arbetarna. Demokratisk omorganisering och försvar av fackföreningarna.

- Bygemenskaper vars jord usurperats av caciquerna: ge jorden gratis till dem som brukar den och fördela den enligt böndernas demokratiska beslut. Annullera "exproprieringen" om en sådan ägt rum.

- Jordbruk som förklarats delvis eller fullständigt oanvändbara: granskning av dekretet som utesluter denna jord från reformen genom demokratiskt valda bonderepresentanter.

Studenterna

Detta är den del av befolkningen som är mest oppositionell mot regeringen, bland annat därför att den har drabbats hårdast av den nuvarande regimen. Universitetslagen krossade studenternas medinflytande för att fullständigt ställa universitetet i borgarklassens tjänst.

Av 18 000 sökande till landets största universitet, i San Marcos, kunde endast 2 500 studenter tas emot.

Olyckligtvis har denna sektor - vilken i allmänhet har en socialistisk och revolutionär medvetenhet - som utmärkande kännetecken isoleringen inom universitetet, sekterismen, byråkratismen och den äventyrlighet som fortfarande behäftar den.

Denna sektor har en tendens att "leva på rosenmoln". Den ultravänsteristiska ideologi som dominerar miljön gör att man talar mycket om socialism och väpnad kamp. Men på grund av föraktet för ett övergångsprogram - grundat på den nuvarande situationen - reduceras kampen i praktiken till spontana, desperata och isolerade aktioner som inte är underkastade någon stridsplan, och som dessutom försvagas av de sekteristiska splittringarna och isoleringen från befolkningens andra delar.

För att övervinna detta tillstånd, måste man kämpa för att återuppliva studentorganisationerna genom omfattande och demokratiska diskussioner utgående från basen, för att utarbeta en stridsplan mot Universitetslagen, en stridsplan som stöder sig på det peruanska folkets mer allmänna krav.
Denna stridsplan bör inte enbart omfatta en förklaring av Universitetslagens antifolkliga karaktär i alla delar av befolkningen, utan bör också inplantera de verkligt revolutionära studenterna i arbetar- och bondemassorna, stimulera städernas och landsbygdens arbetarkamp genom att hela tiden ta hänsyn till deras medvetandenivå och styrkeförhållandet. Den måste ge akt på att inte avskilja sig från massan genom alltför högtflygande mål; genom att undvika attityder som inte motsvaras av arbetar- och bondemassornas aktuella medvetandenivå; attityder som regeringen, reaktionen och opportunisterna vet att dra nytta av för att diskreditera dem inför arbetarna och för att skilja studenter och arbetare åt.

Partiets nödvändighet

Allt arbete som de avantgardistiska elementen kan göra inom student-, arbetar- och bonderörelsen, liksom på de andra kampfronterna som i förstäderna och slummen, deras allmänna demokratiska krav, m.m., allt detta arbete kommer att upplösas i intet, förlora sin kraft och kommer inte att ha några framtidsutsikter om dessa ansträngningar inte uppsamlas av en medveten revolutionär organisation. Denna organisation innefattar de bästa elementen av avantgardet och berikar dem med erfarenheterna från de strider som pågår eller har utkämpats av hela världens arbetare; låter dem utbyta egna erfarenheter för att analysera och diskutera dem, för att på så sätt berika sin strategi genom att göra sin kamp till hela det peruanska folkets kamp och medvetet kombinera kampen på alla frontavsnitt.

Den som förnekar nödvändigheten för arbetarna, bönderna eller studenterna att organisera sig i fackföreningar och i förbund kallar man "guling", förrädare, och det är rätt eftersom endast enighet ger styrka. Nödvändigheten att organisera sig och alt vara disciplinerad för att kämpa är så uppenbar att bara gulingarna kan förneka den.

Det är lika reaktionärt att förneka - även om man gör det i god tro - nödvändigheten för de olika kampfronternas avantgardistiska element att bilda en medvetet revolutionär, centraliserad, demokratisk organisation.

F.I.R. har påbörjat uppbygget av detta revolutionära parti, skapat av de revolutionära kämparna på alla kampavsnitt. Vi respekterar de partilösas kamp. Vi anser att den tjänar den peruanska revolutionens utveckling, men vi vet att denna kamps effektivitet skulle mångdubblas om den bars upp av en organisation. Därför ber vi ivrigt alla dessa kamrater att hjälpa oss i uppbyggandet av det parti som skall organisera och leda arbetarnas kamp, från de nuvarande förhållandena till den borgerliga statens krossande, till uppbyggandet av socialismen när makten erövrats.

Hugo Blanco
El Fronton, juli 1970.

a. Peruansk myntenhet: 100 centavos = l sol. ö.a.

Innehållsförteckning
Nästa avsnitt