Den revolutionära vägen för Latinamerika
Av Hector Béjar, Hugo Blanco, Livio Maitan, Ernest Mandel, Hugo Moscoso m.fl.
Partisan/Röda Häften 13/14


Appendix 1
Intervju med Hector Béjar, Ricardo Gadéa och Hugo Blanco

Denna intervju består av en sammanställning av nyligen givna svar från tre peruanska revolutionära ledare. Den är av intresse för den som följer den diskussion som står på dagordningen inom Latinamerikas avantgarde angående problem som gerillakrigets roll, dess förhållande till skapandet av ett kämpande revolutionärt parti, den yttersta vänsterns olika tendenser, de nya bolivianska och peruanska regimernas karaktär och kubanernas inställning till dessa regimer.
Frågorna ställdes till Hector Béjar och Ricardo Gadéa, som avtjänade sina straff i fängelset i Luringaucho och till Hugo Blanco som avtjänade sitt på El Fronton, före den färska amnestin. Intervjuaren har ordnat svaren för att få fram en diskussion, som de tre politiska fångarna gärna hade deltagit i, för att få tillfälle att gå i polemik eller åtminstone att föra diskussionen vidare.

Hector Béjar har skrivit en artikel som nu cirkulerar och som fick Casa de las Americas pris 1969: PERU 65, anteckningar från en gerillaerfarenhet (Rabén & Sjögren Temo-pocket 1970). Han företräder E.L.N.:s inställning (Ejército de Liberacion Nacional - Nationella Befrielsearmén).

Ricardo Gadéa talar i M.I.R.:s namn (Movimiento de Izquierda Revolucionaria - Revolutionära Vänsterrörelsen). Liksom Béjar deltog han i gerillakampen 1965.

Hugo Blanco, som nådde världsberömmelse i 60-talets första stora bonderesning, är ledande i F.I.R. (Frente de Izquierda Revolucionaria - Revolutionära Vänsterfronten), den peruanska sektionen av Fjärde Internationalen.

Hänvisningen till Fidel Castro i en av frågorna gäller ett tal hållet av den kubanske ledaren i sockerraffinaderiet Antonio Guiteras i Puerto Padre (Orienteprovinsen) den 14 juli 1969 i vilket han säger att "om en verklig revolution utvecklas i Peru - även om dess ledare är militärer - kommer Kuba att försvara denna revolution". Om möjligheten av en sådan händelse i Peru slår Castro fast: "resultatet av en sådan process kan bli att den fortsätter att gå framåt och den kan slutligen nå en fullständig seger...".

Fråga: Hur ser ni på förhållandet mellan partiet och revolutionen?

Béjar: Jag tror inte det är nödvändigt att ha ett "parti" för att göra revolution. I Peru finns det många revolutionära organisationer. Det finns för närvarande en arbetsfördelning mellan dem. F.I.R. har till exempel lett arbetet bland bönderna; Revolutionära Avantgardet har arbetat bland studenterna och arbetarna. Maoisterna arbetar i student- och arbetarrörelserna. I denna mening finns partiet redan. Det är sant att det inte finns någon enhetlig ledning, men jag tror inte detta vore möjligt för ögonblicket.
Att försöka skapa ett parti med en centraliserad ledning skulle bli ett handikapp snarare än att hjälpa revolutionen. Vi behöver friheten att uttrycka alla tendenser inom rörelsen och ett parti skulle fördröja denna process.

Gadéa: Det existerar idag inget parti som är en avantgardeorganisation. Det finns en rad organisationer som är överens om vissa saker och oense om andra. Vi går just nu genom en av faserna i skapandet av ett parti.
Min åsikt är att partiet skapas i den väpnade kampen. Jag är inte överens med dem som tror att man kan bilda en grupp och sedan kalla sig "avantgarde". Jag är medlem av M.I.R.. Vi föredrar en marxistisk rörelse. Vi betraktar oss inte som avantgardet men som en del av detta avantgarde.
Vi anser att alla revolutionära grupper bör bevara fullständig självständighet i förhållande till regeringen. Den nuvarande regimen är en reformistisk kapitalistisk regim. Revolutionärerna och proletariatet i Peru måste förbereda sig för en verklig revolution. Det finns inte någon annan möjlig väg. Uppgiften nu är att förbereda sig politiskt och militärt. Därför bör vänstern delta i massrörelsen. Vänstern är svag idag. Medan den arbetar för att stärkas, måste den komma ihåg att framtidsutsikterna är ett krig, ett revolutionärt krig. Vi måste förbereda oss organisatoriskt på att slåss med vapen.
Vi behöver arbeta bland massorna för att stärkas och för ar. höja deras kamplust. Just nu är detta arbete viktigast. Men varje medlem, varje revolutionär måste genomsyras av tanken att han i ett givet ögonblick kommer att bli en soldat och att organisationen måste ha de kvaliteter som gör det möjligt för den att gripa in i striden. Alla våra uppgifter måste genomföras med detta mål i sikte: en framtida revolutionär situation.

Blanco: För att alla mänskliga ansträngningar skall bära frukt krävs en organisation. En social revolution är en stor och sammansatt ansträngning. Även om det är massorna som förverkligar denna ansträngning, är de inte fullt medvetna om detta innan dess höjdpunkt.
Det medvetna "avantgardet", som känner det eftersträvade målet och som - allmänt betraktat - vet hur man skall uppnå det, är endast en minoritet.
Hur kan man rättfärdiga avantgardets oorganisering? Anarkisterna har en förklaring, "los guerilleristas" (anhängare och försvarare av gerillan som universalmedel, anarkisternas nära kusiner) har en annan. De senares inställning härrör direkt från deras revolutionsuppfattning. För dem är revolution liktydigt med gerilla. Alltså är det organisatoriska revolutionära arbetet liktydigt med organisering av gerilla.
För oss marxister är revolutionen en process, där en av de kritiska faserna utgöres av den väpnade kampen. Gerillan är en av de former den väpnade kampen kan anta. Det medvetna avantgardet som organiserar och leder massorna genom denna långa och komplicerade process behöver alltså en organisation som kan fylla denna uppgift. Denna organisation är partiet.
Att visa upp Kommunistpartiernas oförmåga som bevis på partiets oförmåga är ett felaktigt tillvägagångssätt. Dessa partier är odugliga för revolutionen eftersom deras målsättning är att upprätthålla den fredliga samexistensen och inte att genomföra revolutionen. Slutsatsen vi bör dra av detta är att vi måste organisera ett parti som deltar i den revolutionära processens alla aspekter.
Den stora bristen i vårt massarbete bland bönderna var just att vi - under massrörelsens tryck - inte ägnade tillräckligt mycket tid åt partiets uppbygge. Denna försumlighet fick vi betala dyrt. Verkligheten drabbade oss mycket hårt, och visade än en gång att Lenin hade rätt när han betraktade partiet som oumbärligt.

Fråga: Vilken roll kommer enligt er den kommunistiska rörelsens fyra världsomfattande strömningar - Moskvatrogna, maoister, trotskister och castrister - att spela i Peru?

Béjar: Jag tror att alla tendenser har en roll att spela och att existensen av tendenser är oundviklig. Jag är motståndare till föreställningen om ett ideologiskt Mecka varifrån all sanning kommer. Annars skulle vi bara behöva följa instruktionerna från Moskva. Peking eller något annat ställe. Vad vi måste göra är att arbeta för en revolution grundad på våra peruanska erfarenheter, samtidigt som vi tar hänsyn till de ryska och kinesiska erfarenheterna genom en kritisk analys av dem. Detta gäller även för Kuba.
Vi tror att det verkligen finns en ny internationalism. Det vill säga studentrörelserna i Europa, de svartas kamp i USA, de antibyråkratiska rörelserna i Östeuropa och den revolutionära rörelsen i Latinamerika.

Gadéa: Tendensen att leta upp och kopiera andra länders erfarenhet visar på vårt peruanska avantgardes svaghet. Vi har själv märkt de problem som uppstår om man för fram en abstrakt idé utan att ha undersökt den konkreta situationen tillräckligt noga. Vår gerillaerfarenhet visade oss detta på ett tillspetsat sätt. Den fick oss att mera uppmärksamt betrakta våra egna peruanska erfarenheter som exempelvis Hugo Blancos. Vi måste se Perus verklighet i ansiktet. Från dessa erfarenheter och genom att studera vår nationella verklighet kommer Peru att nå fram till revolutionen.
Kommunistpartiet gör felet att tro att den nuvarande regeringen är nationalistisk och antiimperialistisk. Det ger den alltså sitt stöd. Vi håller inte med dem. Andra tendenser, som maoisterna, anser att vi bör bilda en enhetsfront med den "nationella bourgeoisien". Några av de trotskistiska tendenserna - Frias och Posadas - stöder den nuvarande regimen. Den riktiga och verkligt revolutionära politiken i Peru är att motsätta sig detta.

Blanco: De Moskvatrogna kommunistpartierna står i sovjetbyråkratins sold. Deras syfte är inte att göra revolution, utan att bevara den fredliga samexistensen. I Peru är de tillfredsställda därför att vi har en sovjetisk ambassad. Därför stöder de vår proimperialistiska borgerliga regering.
Prokineserna företräder en riktning som gjorde rätt när de bröt sig loss från det gamla Kommunistpartiets vänster. Men olyckligtvis har de redan från början handlat efter behoven i Pekings och Moskvas fraktionskamp och inte efter den revolutionära processens behov i vårt land. Deras gamla stalinistiska sekterism har antagit groteska proportioner. De är sekteristiska inte bara mot det moskvatrogna kommunistpartiet utan också mot alla andra riktningar, inberäknat de revolutionära grupperna. Resultatet blir att de slutar i sekteristiska strider med sig själva. Här åberopar jag mig på situationen i Peru, men det skulle inte förvåna mig om detta är ett allmänt kännetecken för maoisterna.
Deras bevarade band med stalinismen, ersättandet av politiska diskussioner med smutskastning, deras agerande efter Pekings behov gör dem oförmögna att spela en framträdande roll i den latinamerikanska revolutionen. Trots detta finns det emellertid i maoisternas led offervilliga och dynamiska revolutionärer. Några av dem kan övervinna dessa svagheter och på ett positivt sätt delta i den revolutionära processen.
De castristiska kamraterna blandar samman revolution och gerillakrig och de ersätter partibegreppet med gerillan. Detta har försvagat dem på ett uppseendeväckande sätt. Trots den kubanska revolutionens, Fidels och Ches stora ryktbarhet har de förblivit mycket svaga.
De uppvisar motsägelsefulla aspekter. Deras fördömande av Kommunistpartiets opportunism utan en allvarlig analys, har lett dem till att förneka marxism-leninismen på åtskilliga grundläggande punkter. De undervärderar partiets betydelse. De undervärderar massrörelsernas betydelse. De överskattar och glorifierar enstaka hjältemodiga handlingar, etc. Å andra sidan härrör den stalinism många av dem bär från det faktum att de har kvar åtskilliga stalinistiska föreställningar som den om en "progressiv borgarklass", en bristfällig klarsynthet vad gäller vår revolutions natur och upprepningar av stalinisternas "karakteristik" av trotskismen, etc.
I Peru tvingar verkligheten dem till ett positivt massarbete. Jag hoppas att de integreras med den revolutionära processen bland massorna, och att de inser att de inte har någon framtid som "guerilleristas"-riktning. För övrigt har castristerna i vårt land problemet att bekämpa en regering som Fidel stöder. Hur skall de under sådana förhållanden kunna genomföra vår revolution?
Vi trotskister tror att den revolutionära processen som utgångspunkt måste ta massornas mest angelägna behov, på deras verkliga organisatoriska nivå och den nuvarande utvecklingsgraden av deras kampvilja och medvetande. En socialistisk revolution är den enda slutgiltiga lösningen på massornas problem, och det är detta mål vi bör eftersträva.
Hur liten varje erövring av massorna än må vara, medför den - om den vinnes genom deras egen mobilisering - en höjning av deras medvetande och ett stärkande av deras organisering och kampmetoder.
Hela denna långa och komplicerade process måste ledas av en allmän strategi, som beaktar kampens alla aspekter och når folkets alla lager. Denna uppfattning återfinnes i Kommunistiska manifestet, leninismen, Övergångsprogrammet - Fjärde Internationalens grundläggande dokument.
Jag är trotskist, medlem av Fjärde Internationalen. Jag tror på dess metoder och dess praktik. Jag anser att det är en grundläggande uppgift att i varje land organisera partier enligt dessa uppfattningar.

Fråga: Vad anser ni om Fidel Castros tal där han säger att det är möjligt att militärregimen i Peru kan leda den peruanska revolutionen?

Béjar: Jag tror att Fidel har fel. Den peruanska armén är fortfarande borgarklassens armé. Detta är inte endast ett dogmatiskt påstående utan det är en verklighet, som bekräftas av regeringens handlingar.

Gadéa: Vi håller inte med Fidels tal. Vi erkänner att Kuba under åtskilliga år har fört en internationalistisk och revolutionär politisk linje i Latinamerika. M.I.R. utgör själv ett bevis på detta. Men M.I.R. har alltifrån sitt bildande varit en självständig organisation, förbunden med vårt lands verklighet.
Sanningen är att den nuvarande regeringen inte är revolutionär. Dess reformer syftar till att stärka ett av imperialismen dominerat monopolkapitalistiskt system. Denna process kan inte leda till vårt lands frigörelse. Tvärtom, den fördjupar vårt lands beroende. På så sätt har denna process utvecklats under de senaste månaderna, efter försäljningen av kopparaktierna till USA genom politiken med "öppen dörr" för utländska investeringar.

Blanco: Det är mycket beklagligt att Fidel stöder den proimperialistiska borgerliga regeringen, på grund av dess politik för landets utveckling och dess antiimperialistiska demagogi. Det är en regering som har anställt blodbad på bönderna, som - tillsammans med den nationella bourgeoisien och imperialisterna - är i konflikt med de peruanska arbetarna; en regering som förtrycker studenterna för deras motstånd mot regeringens planer att tvinga universitetet att spela en huvudroll för de imperialistiska intressenas utveckling.
I Peru är alla revolutionärer mot regeringen, naturligtvis inklusive castristerna.
Följande händelse har jag inte glömt: I Chaupimayo blev jag en gång väckt av en bondkvinna som bodde ganska långt bort. Hon nästan tjöt. Jag trodde att något fruktansvärt hade hänt henne, så jag frågade om hon hade råkat ut för en olycka. Hon svarade: "Nej! Jag hörde på radion att vår älskade Fidel har mördats!" Senare, när våra gerillasoldater var i djungeln, blev vi mycket bestörta av att höra på "Radio Havannas" entusiastiska stöd. Jag är säker på att denna bondekamrat i sin koja blev lika "rörd" av "Radio Havanna".
Även om vi alltid förblir lojala mot folket, är det tragiskt att tänka på att denna kamrat hörde vad "Radio Havanna" och vår Fidel sade om regeringen i Peru. Idag kontrollerar denna kamrat jorden, som hon har erövrat genom böndernas kamp. De borgerliga regeringarna har inte vågat ta tillbaka jorden. Den nuvarande regeringen försöker få dem att betala för den. Men bönderna gör motstånd, de försvarar jordreformen de har genomfört, de försvarar den mot regeringens "jordreform".
Varför ger Fidel sitt förtroende till en regering som bekämpar denna bonde? Varför ger han inte sitt förtroende till denna kamrat som kämpat för sin jord, som har närt, klätt och beskyddat "sina" gerillasoldater, vilka kämpade i bergen. Tror Fidel att bara gerillan eller de borgerliga arméerna kan genomföra revolutionen? Det är de peruanska massorna som kommer att genomföra revolutionen, kamrat Fidel, och de använder gerillan som ett av sina vapen.

Fråga: Tror ni att vi kommer att få återse gerillakriget som det påbörjades av Che Guevara, eller kommer revolutionärerna att använda en annan strategi och taktik i framtiden?

Béjar: Jag tror att gerillakampen fortfarande är den grundläggande metoden för att påbörja revolutionen. Men den är bara ett sätt att börja.
Vi måste försöka ge Latinamerikas folk en så fullständig handlingsfrihet som möjligt. Vi måste undvika att stänga in deras kamp i förutfattade scheman. Jag är säker på att att folket kommer att utveckla en hel rad handlingsmetoder, som vi inte kan föreställa oss idag, och på att vi kommer att få se deltagande av olika befolkningsskikt och politiska bildningar. Och de kommer att ha ett gemensamt mål: Socialismen som - enligt min mening - är den enda lösningen för Latinamerika.

Gadéa: Vi tror att den framtida taktiken och strategin kommer att bli annorlunda. Viktiga förändringar har ägt rum i vårt land.
De nuvarande kapitalistiska reformerna medför en urbanisering av ekonomin och av samhället i allmänhet. På landsbygden är det tänkbart att jordreformen skapar ett privilegierat bondeskikt, och en marginell befolkning - med rötter både i städerna och på landsbygden - kommer att utvecklas snabbt. Under dessa förhållanden kommer den revolutionära kampen att ta sig andra uttryck politiskt och militärt. Ett folkkrig för makten fullbordas genom socialismen. Här är vi överens med Che.

Blanco: Genom svaren på de andra frågorna framgår det klart att vi inte betraktar gerillakampen som en strategi, utan bara som en taktik vilken måste användas i vissa ögonblick och under vissa förutsättningar.
Att upphöja den lantliga gerillan till en allmän strategi för alla latinamerikanska länder var ett stort fel av Fidel och Che. Det blev en tragisk erfarenhet för Latinamerika. Lyckligtvis tvingar den hårda verkligheten åtskilliga castristiska kamrater att tänka över saken på nytt. De börjar förstå att valet inte står mellan opportunism och gerilla, utan mellan opportunism och revolution.


Innehållsförteckning
Nästa avsnitt