Den revolutionära vägen för Latinamerika
Av Hector Béjar, Hugo Blanco, Livio Maitan, Ernest Mandel, Hugo Moscoso m.fl.
Partisan/Röda Häften 13/14

* * *

"Vad gäller vissa av mina så kallade uttalanden till världspressen, vilka tycks ha spridits över hela världen, finns det en hel del kommentarer som på ett visst sätt motsvarar sanningen. Men det är nödvändigt att först och främst kategoriskt dementera de uttalanden som tillskrivits mig själv eller vår rörelse, där det talas om en så kallad brytning med Kubas revolutionära ledning, uttalanden i vilka man har lagt till andra kommentarer riktade mot kända personligheter och revolutionära rörelser i Venezuela. Detta är inte det enda exemplet på hur den internationella och nationella pressen ofta utnyttjar sådant för att splittra och bedraga revolutionärerna inte enbart i Venezuela utan i hela Latinamerika och världen(1)...

"... Var än en revolutionär befinner sig får han inte hjälpa till att sprida falska nyheter, informationer tillverkade i syfte att endast bedraga folket och revolutionärerna i hela världen.

"... Vi handlar inte på det sättet. När vi får kännedom om något uttalande som tillskrivs Fidel Castro, den kubanska revolutionen eller en latinamerikansk gerillasoldat, men vilket vi i grund och botten vet bara är ett uttryck för fiendestyrkornas psykologiska krigföring, då litar vi inte på sådana informationer, eftersom vi vet att detta är en del av kriget vi utkämpar. Men jag skall utnyttja er fråga angående den kubanska revolutionen - med vilken det sägs att vi har brutit definitivt - för att klargöra vad som kan klargöras genom en sund polemik. En sådan är nödvändig och riktig mellan revolutionärer, för att ge kubanerna ett erkännande för deras bidrag till den nationella befrielsekampen utanför sina egna gränser. Och det är ingen tvekan om att de tillhör vår skola, vår filosofi och vi kan aldrig betala vår tacksamhetsskuld till människor som Guevara, vilka tillsammans med en handfull kubaner gav sina liv, sitt blod, det bästa som finns i varje människa, sina ideal för kampen mot imperialismen.

Detta exempel hälsar vi med iver och vi hoppas att lärdomarna från det dragés, att kubanerna - som gjort sig fria från imperialismen och oligarkin och är i färd med att bygga socialismen - kan fortsätta att bidra till befrielsekampen i Venezuela, Colombia, Bolivia och resten av kontinenten och till och med, om det är nödvändigt, på andra håll, utanför den amerikanska kontinenten. Visserligen kan vi inte dölja att det uppstått meningsskiljaktigheter angående sättet att närma sig frågan om kampen i Latinamerika mellan kamraterna i den revolutionära ledningen på Kuba och vår rörelse. Men detta är både logiskt och nödvändigt. I hela världen och till och med i samma land är revolutionärerna inte överens om sättet att angripa och tolka revolutionens problem. Men de löser sina meningsskiljaktigheter och problem på ett sätt som inte precis liknar det som C.I.A., S.I.F.A.(2) och fiendens andra underrättelsetjänster vill få oss till."
"Dessa meningsskiljaktigheter mellan oss, F.L.N.-F.A.L.N. och de kubanska kamraterna finns också på andra områden med andra kamrater från Venezuela. Vi polemiserar och diskuterar, vi försvarar vår ståndpunkt och alla för fram sina egna argument. Dessa skiljaktigheter, som vi kan precisera mer eller mindre, berör följande punkter: den kubanska revolutionen som är den första stora segern över imperialismen på latinamerikansk mark förverkligades vid ett speciellt tillfälle, och den karakteriserades av de specifika omständigheter under vilka den ägde rum."

"Den kubanska revolutionen var i sin första etapp huvudsakligen en antidiktatorisk, demokratisk kamp. Om detta var den kubanska revolutionens karaktär i dess första etapp, så följde denna kamp nödvändigtvis ett schema som var helt olikt' det som följdes av de strider som äger rum i de övriga latinamerikanska länderna efter den kubanska revolutionens seger. Det vill säga att i denna kamp attackerade ett demokratiskt, patriotiskt, nationalistiskt block lett av en handfull män och främst av Fidel Castro inte själva det neo-koloniala systemet, utan statsmaktens diktatoriska former. Därför kunde den kubanska revolutionen samla människor från borgarklassen, arbetarklassen, bönder och studenter i ett mycket stort block och leda dem till seger. Under sin andra etapp, från året 1960, fick den kubanska revolutionen en ny karaktär, en socialistisk karaktär. Men den kubanska revolutionens socialistiska karaktär började när den redan satt vid makten och inte före makterövringen. Just detta är den grundläggande skillnaden i förhållande till de befrielserörelser som utvecklas i Latinamerika, vilka redan från början har en nationell och socialistisk karaktär, så att allianserna, blocken och klasserna är annorlunda. Detta är den grundläggande orsaken till och den viktigaste aspekten av de meningsskiljaktigheter vi har med kamraterna i den kubanska ledningen. Dessa motsättningar har ökat efter publiceringen av filosofen och journalisten Regis Debrays bok "Revolution i revolutionen" i samma utsträckning som de kubanska kamraterna fullständigt accepterade denna boks synsätt. Boken innehöll i och för sig utmärkta saker. Den angrep öppet vad vi kan kalla den gamla dogmatismen, schematismen och sekterismen. Men då den inte var grundad på en analys av den latinamerikanska verkligheten, en analys som skulle kunna göra det möjligt för revolutionärerna i Latinamerika i allmänhet - och i varje land i synnerhet - att dra viktiga lärdomar av den, förföll den till en annan dogmatism genom att inte formulera djupgående analyser utan små recept, tolkningar som till stor del var dogmatiska."

"Den bygger exempelvis upp en myt kring en handfull legendariska mäns roll. Den överdrev verkligen. Den framställer de problem som står i centrum för varje kamp och avfärdar därvid i förbifarten - med en nästan absurd underskattning - den roll organiseringen av arbetarklassen, bönderna och andra skikt spelar, vilka har den historiska rollen att besegra oligarkin och imperialismen i våra länder. På samma sätt, enligt samma metod, förkastar filosofen Régis Debray det marxist-leninistiska partiets roll som ett viktigt redskap för befrielsekampen. Han förnekar dessutom en befrielsefronts roll. När han gör detta utgår han från vissa riktiga frågeställningar men drar felaktiga slutsatser. Detta sker på ett sådant sätt att under dessa förhållanden den taktik boken bidrar med till Latinamerika förvandlas till vad vi kan kalla en kortsiktig taktik. En taktik som anser att revolutionen i de andra länderna kommer att genomföras efter den kubanska modellen inom några få år. En taktik som - utan att räkna med den roll som spelas av städerna där befolkningens majoritet bor - tror att männen i bergen kommer att triumfera inom några år och lyckas omringa städerna."
"Sammanfattningsvis kan vi säga att "debrayismens" taktik som tillämpats av de kubanska kamraterna i Latinamerika är en felaktig taktik."

"Det är foco-taktiken, den kortsiktiga taktiken, underskattningen av arbetarklassens och böndernas organisation. Och om vi är realister måste vi säga att det inte ägde rum på detta sätt på Kuba. (Därför att på Kuba - och detta fick jag veta av dig - finns det bl.a. en bok "Régis Debray och den latinamerikanska revolutionen", vilken innehåller en annan tolkning av de händelser som möjliggjorde den socialistiska revolutionens seger på Kuba. Där uppskattar man till deras riktiga värde den roll som spelades av arbetarna och böndernas organisationer, av städerna och av de andra rörelserna som deltog i kampen.) Därför tillämpades denna taktik inte ens på Kuba, utan den är en deformering av den som tillämpades där, en deformering som utan tvekan har orsakat allvarliga nederlag i Latinamerika. De nederlag som har ägt rum och vilka kulminerade med krossandet av gerillahärden i Bolivia och speciellt Ernesto Guevaras död, dessa nederlag vållade en chock i Amerika, världen och på Kuba."

"Men när denna situation väl uppstått, som höjdpunkten på en taktiks misslyckande, vilken väg skulle man välja, vilken väg skulle man följa? Detta har världens och Amerikas revolutionärer börjat diskutera, medan revisionisterna gnuggar sina händer och försäkrar att den väpnade kampen har misslyckats. Men vi säger att den inte har misslyckats, att trots denna felaktiga "focistiska" kortsiktiga taktik, har det visat sig att den väpnade kampens väg var den riktiga för folkens befrielse, att denna väg är riktig just nu och inte först om några år. Att vad som misslyckats var en taktik och inte strategin. Det nödvändiga nu är att korrigera taktiken under själva kampens gång. Och det är just detta som har förvånat oss hos de kubanska kamraterna. I stället för att korrigera taktiken ger dessa intryck av att svängningen inte skulle vara taktisk utan av strategisk karaktär. Det vill säga att i stället för att ändra kampformen, den felaktiga taktiken, har ett allmänt uppehåll i striderna inträtt."

"Vi tror att det rör sig om en taktisk svängning. Här i Venezuela har vi redan påbörjat den och detta har gett betydelsefulla resultat. Vi förändrar arbetarklassens och böndernas politiska organisationsformer, vårt förhållande till massorna och den militära linjen vilket är mycket viktigt."

"Var det en tillfällighet att 270 miljoner latinamerikaner ständigt kände igen sig i Fidel Castros röst? Och inte bara 270 miljoner latinamerikaner utan också människor från Europa, Asien, Afrika och själva USA. På en dag förvandlades Kuba till ett exempel för alla de som offrar sig och kämpar för sin befrielse. Att lyssna till Radio Havanna blev en vana för bönderna, arbetarna, studenterna och de intellektuella därför att den uttryckte deras linje. Man talade där ett språk som man inte hade hört sedan 1917 när Lenin och Trotskij talade till hela världens folk, med en ny sorts diplomati och med en ny sorts ledning."

"Detta språk som Fidel Castro använde gjorde ett djupt intryck på alla latinamerikanska människor och i synnerhet på oss från Venezuela."

"Men sedan den 8 oktober 1967, sedan Ernesto Guevaras död och redan lite tidigare ägde en anmärkningsvärd tillbakagång rum, vilket vi - liksom hela världen - lade märke till. Radio Havanna och Fidel Castro talade inte längre till sitt folk för att informera det, analysera och diskutera med det, för att säga det den sanning som alla döljer. När Ernesto Guevara var död var det logiskt att en modlös stämning uppstod, men det vore också logiskt om mannen som stod i spetsen för de fattigas armé, denna kontinentala armé, talade till sin armé, till det kämpande folket. Vad skulle man göra? Skulle man följa samma väg, ändra den eller göra ett uppehåll? Men han sade ingenting och han yttrade sig inte om alla de händelser som utspelats. Just på grund av detta började det hända vissa saker, som oroade oss mer och mer."

"Men detta är logiska och naturliga meningsskiljaktigheter mellan revolutionärer och vi försöker alltid placera dem på samma plan som de meningsskiljaktigheter vi kan diskutera med kamraterna i M.I.R.(3), i "Antonio José de Sucre"-fronten, i den kristna vänstern, med alla."

"Men situationen som uppstått tog sig andra uttryck vilka oroade oss mycket. Som revolutionärer har vi full rätt att diskutera dem inom vår egen rörelse, med andra och även med kubanska kamrater, om vi ständigt använder det sätt marxist-leninister bör använda för att diskutera sina meningsskiljaktigheter."

"När ett land kastar ut sina utsugare och för de revolutionära krafterna till makten - jag syftar på ett latinamerikanskt land -, kan man säga att detta land är en förtrupp till resten av armén som fortsätter kampen. Som förtrupp måste den marschera i takt med resten av de kämpande styrkorna och får absolut inte isolera sig."

"Detta land kan inte på något sätt ha en egen strategi, som ryms inom de egna gränserna. Det måste nödvändigtvis göra sin strategi till den övriga kontinentens strategi. Därför att denna kontinent (som är uppsplittrad i mer än tjugo republiker) delades på detta sätt för att man bättre skulle kunna plundra och suga ut den, men i sista hand rör det sig om ett enda land. I Venezuela skulle man konkret kunna tänka sig att kamraterna på slätten ville befria den och sedan bygga upp socialismen utan kontakt med Oriente, Zulia och Anderna. Denna befriade del av slätten måste nödvändigtvis utgöra en operationsbas för att fortsätta kampen i Anderna, Zulia och Oriente. Det befriade Kuba är bara en första operationsbas på den amerikanska kontinenten, utifrån vilken kampen mot imperialismen och oligarkierna kan utvecklas på ett bättre sätt. Därför betraktar vi den linje som i praktiken följes - sedan den 2 januari 1969 då Fidel Castro talade om att lägga tonvikten på produktionen under det s.k. "avgörande året" som en linje som inte bevarar förbindelsen med den revolutionära strategin, med befrielsestrategin för denna stora nation som Latinamerika är. Det är detta som bekymrar oss."

"Det är emellertid klart att vi inte tänker förneka att Kuba har ett behov - och det är faktiskt riktigt - av att vara mer oberoende av världshandeln, att lita på sin egen förmåga, på sina egna ekonomiska reserver för att fortsätta kampen med större kraft. Men vad som inte får hända är att man gör ett uppehåll i kampen utan att samtidigt utveckla den. Varför har Kuba nått dithän under sitt tionde år av socialism? Hur kunde Kuba nå denna framgång? På vilket sätt kan man säga att Kuba har nått mycket större framgångar än länder som haft femton år eller flera av socialism?"

"I sitt tal den 2 januari 1969 talade Fidel Castro om saker som verkligen är mycket viktiga. Han talade om den hjälp det socialistiska lägret och särskilt Sovjetunionen gav honom. Det är naturligtvis sant. Existensen av ett mäktigt socialistiskt block i världen är en garanti för att ett litet land idag kan bygga socialismen inom sina gränser. Men kamrater, vi måste också erkänna att de tio åren av socialism på Kuba även var ett resultat av det faktum att Latinamerikas 270 miljoner invånare skänkte Fidel Castro sitt stöd. De gav honom sitt stöd med iver, överallt och i alla former. Inte bara när han var i färd med att bygga socialismen, utan också tidigare när han besegrade Batista. När Fidel Castro gör sitt bokslut för dessa tio år, borde han ta med ett avsnitt om stödet från Latinamerikas folk och gerillasoldaternas bidrag, deras liv och deras kamp. För när en gerillasoldat dör i Guatemala, Venezuela, Brasilien eller Peru, kämpar han inte bara för sitt land, för sina små gränser, utan för kommunismen i hela Amerika och i hela världen."

"Som sammanfattning av denna fråga säger jag att vi värderar den kubanska revolutionens bidrag mycket högt, både som exempel och för stödet till den latinamerikanska revolutionen genom människor, ansträngningar och resurser. Jag säger också att om det existerar motsättningar på det taktiska planet och om det är sant som du säger mig att man håller på att genomföra nya anpassningar av politiken, kommer dessa motsättningar naturligtvis att minska."

"Men vad vi som revolutionär rörelse inte kan tillåta, det är att våra teser och idéer förvanskas av de internationella pressbyråerna för att användas mot den kubanska revolutionen eller något annat socialistiskt land. De som försvarar den kubanska revolutionen mest, trots alla meningsskiljaktigheter vi kan ha med dess ledning, det är vi som på resten av kontinenten kämpar med vapen i hand. Därför gör det mig mycket ont att se latinamerikanska revolutionärer kunna tro att vi hjälper de krafter som angriper Kuba. Det är ju just dessa krafter vi själva angriper. Den viktigaste frågan är: Vem bidrar mest till att försvaga kolossen i norr, den nordamerikanska imperialismen, mänsklighetens fiende nummer ett? Vem bidrar mest konkret till försvaret av den kubanska revolutionens segrar? Är det de som diskuterar, som pratar, som håller tal och som teoretiserar mycket men i själva verket inte gör något för att krossa kolossen? Vi anser oss stå i främsta ledet för den kubanska revolutionens försvar ur denna synvinkel.

Fråga: "Och vilket är det nuvarande perspektivet för kampen i Venezuela?"

Douglas Bravo: "De senaste tjugo åren i Venezuela kan delas upp i tio år av polisdiktatur och tio år av representativ demokratisk diktatur. Under en hel period hade folket och de revolutionära rörelserna som mål att liberalisera och demokratisera staten och de kastade sig in i kampen mot de sittande diktaturerna. Och när en borgerlig demokratisk regering typ Prio, Figueres, Betancourt, Frei eller Calderas kom till, framstod den i mångas ögon som ett stort hopp. Idag framstår det i all sin tydlighet över hela kontinenten att det är ett enda neo-kolonialt utsugarsystem, som plundrar såväl genom militära polisdiktaturer som genom representativa borgerliga diktaturer. När Caldera tog makten i Venezuela hade redan A.D. (Accion Democratica, Romulu Betancourts parti) regerat i tio år, grundligt nött ut förtroendet för den borgerliga demokratin och visat dess oförmåga att lösa de stora problemen inför folket. Dessa kan endast lösas genom en radikal revolution. Calderas regering är svagare än de tidigare regeringarna, inte för att den inte förfogar över ett disciplinerat parti, ett välorganiserat fascistiskt parti, inte för att den inte har stöd av imperialismen, den militära generalstaben eller den parasitära borgarklassen. Den är svagare därför att åtta år av krig har skapat förutsättningarna för ett ökat medvetande hos stora delar av befolkningen."

"Doktor Calderas regering förfogar över stora ekonomiska resurser, över ett olje- och gruvland med överflöd av dollar. Den förfogar över en välutrustad modern armé. Den har som sina medbrottslingar - och detta är tragiskt - alla de reformistiska partierna och det venezolanska Kommunistpartiet. Den har som sin medbrottsling en ängslig borgarklass, som inte ens kunnat genomföra en borgerlig demokratisk revolution här i Venezuela. Men - och detta är avgörande - den har inte folkets stöd. Den borgerliga representativa demokratin, ledarna som dök upp 1928 och 1936 kunde ibland framkalla de fattigas entusiasm och dra dem till sina partier med sina revolutionära, populistiska och nationalistiska tal om nationellt oberoende, industrialisering och jordreform. Men alla dessa män, alla dessa institutioner och alla dessa partier har försvagats av makten och från att ha försvarat dessa erövringar har de förvandlats till motsatsen, dvs. de har blivit den oligarkiska imperialistiska regimens försvarare, fiender till jordreformen och industrialiseringen, imperialismens förbundna. Detta är skälet till att de förlorade folkets stöd och det var just detta vi vann."

"Vi genomförde en taktisk svängning som gjorde det möjligt för oss att tolka verkligheten i Venezuela på ett riktigare sätt och inte mekaniskt kopiera utländska scheman. Dessutom fanns det andra mycket viktiga tecken, som det faktum att under året 1969 en proteströrelse utvecklades i nationell skala. Proteströrelsen började med den lilla aktionen i Rio Caribe där befolkningen tog över I.N.O.S.:s installationer, vatten- och elverket och municipalrådet. Den ledde till sammanstötningar med marintrupperna och polisen. Vilken lärdom kan vi dra av denna händelse? Denna lärdom kommer att upprepas varje gång. Befolkningen räknar inte med de traditionella organen, varken politiska partier eller något annat. Den skapade sina egna kampformer. Och denna lilla aktion i Rio Caribe spreds till universiteten och övergick i ockupationer av fakulteter och universitet i en öppen revolt mot alla institutionerna. Det var en proteströrelse av nytt slag."

"Detta tvingade doktor Caldera att föra ut sina trupper på gatan. Han tog fram sina soldater, intog universiteten, läroverken, skolorna, fabrikerna och detta gjorde honom ännu svagare. Ty även om han synbarligen försvarade sitt politiska parti, försvagades detta genom arméstyrkornas nuvarande massiva deltagande i landets politiska liv."

"Detta perspektiv är också grundläggande för något mycket viktigt. Vi andra revolutionärer tror att vi har kommit till en ny etapp, dvs. att vi har en situation som kan kallas "det venezolanska folkets uppvaknande". Först kom den 23 januari 1958,(4) därefter beslutet att kämpa som ledde till striderna 1962, den väpnade kampen. Efter detta Revolutionens stora vändpunkt, som följdes av en klargörande period. De skenbart revolutionära partierna splittras för att ge plats åt de verkligt revolutionära marxist-leninistiska krafternas organisering. Och slutligen har vi nått fram till en period av verkligt enande av revolutionärerna. Detta är en ny etapp."(5)

"Jag kan också tillägga att vi på ett allvarligt sätt har påbörjat ett arbete på organiseringen av vår rörelse inom arbetarklassen. Men vi organiserar inte arbetarklassen, bönderna och mellanskikten för val, utan i ett revolutionärt perspektiv, för nationell befrielse. Det är en ny kampform som måste förverkligas på detta sätt därför att verkligheten kräver det. Den verklighet som utgörs av kriget vi just nu upplever. Och detta var det stora misstaget tidigare, att försumma organiseringen av de delar av folket, vilka i verkligheten kommer att genomföra revolutionen. I dag håller vi på att organisera dem i en seriös disciplinerad form. Det är just här vi tror att vi kommer att få de största framgångarna. Ty varifrån skall gerillan få sin näring om inte från arbetarkassen? Varifrån skall den få sin näring om inte från bönderna, mellanskikten och de massor som bor i Caracas' slumstäder (ranchos)."

"Detta är de vulkaner, de strider som kommer att bidraga kraftigt till regeringens, imperialismens och oligarkins nederlag i vårt land. Det är på detta vi bygger vårt perspektiv som vi för övrigt inte ser isolerat. Ty - som jag sade för en stund sedan - bygger vi detta perspektiv också på det faktum att kampen fått ett uppsving i Brasilien, Uruguay, Guatemala, Santo Domingo och Colombia. Och dessutom på det faktum att det vietnamesiska folkets heroiska kamp fortsätter framgångsrikt. Detta är det största exemplet på motståndet mot den nordamerikanska imperialismen."