Teser om arbetsområdenas dialektik
Daniel Bensaid

A. Stalinismens historiska betydelse och återvändandet till internationalismen

l. Stalinismen, som urartning av arbetarrörelsen, är inte begränsad till dess organisationer. Den utgör den organiserade kastrationen av den internationella arbetarrörelsen i en epok då borgarklassen överlever fastän den uttömt sina historiska uppgifter, och där endast arbetarklassen är den skapande klassen. historiens drivkraft. Det misslyckande som arbetarledningarna lidit, missledda av stalinismen, och fastän de iklätt sig Oktoberrevolutionens ornat, har följaktligen en avgörande betydelse inte bara för arbetarrörelsens egna svårigheter, utan också för heL det politiska fältet - det vill säga den oväntade handlingsfrihet som borgarklassen fått och utnyttjar för att stärka sina positioner; det ideologiska tomrum, den avsaknad av revolutionärt perspektiv som möjliggör för den borgerliga ideologins produkter, de reformistiska och anarkistiska ideologierna, att åter stärkas.

2. Detta gigantiska missfall för den internationella arbetarrörelsen, som understrukits genom fyrtio års lidanden och krampartade kast, är i såväl nationell som internationell skala av avgörande betydelse för de revolutionära stridernas förlopp, det nya uppsvinget för världsrevolutionen, och för avantgardenas svårigheter att bortom stalinismen återfinna de band som förenar dem med den ryska revolutionen, vänsteroppositionens kamp och den revolutionära marxismen. På det nationella planet måste dessa avantgarden åter finna fotfäste i arbetarklassen, som ofta organiserats av stalinismen, något som inte bara innebär en närvaro av mäktiga partier, utan också av det nät varmed stalinismen har mystifierat klassmedvetandet (pensionärshem, fackföreningar, ungdomsrörelser, kommunala inrättningar, krigsveteraners förbund, etc.). På det internationella planet måste de riva ned stalinismens karikatyr av internationalismen, den internationella hedersvakt som arbetarbyråkratierna rest runt Oktoberrevolutionens avlagda kläder, i arbetarbyråkratiernas tjänst, tacksamma över att finna ett alibi för sina egna kapitulationer i försvaret av socialismens fosterland.

3. Ändå har stalinismen skakats på den nivå där dess sammanhållning varit starkast — den internationella nivån. Oförmögen att längre kunna dämma upp världsrevolutionens tryckvåg, har den i tur och ordning fått utstå eller tolerera den jugoslaviska segern, den kinesiska revolutionen, den kubanska revolutionen och hela den koloniala revolutionens uppsving. I denna internationella process har den vietnamesiska revolutionen förefallit stalinismen vara den vikt i vägskälen, som definitivt riskerade att välta över styrkeförhållandena. En hel generation av militanter har framfötts under tecknet av denna segerrika revolution, som utgjort det praktiska beviset på möjligheten av att kämpa. Av tacksamhet gentemot denna revolution som givit hopp, har generationen ägnat sig åt att politiskt stödja den vietnamesiska revolutionen, mer eller mindre förvirrat, mer eller mindre medvetet. Därigenom har de gått i den internationella solidaritetens skola, varur den internationalistiska medvetenheten har kunnat gro fram.

4. Che tillfogade en början till strategisk dimension av denna handlingens internationalism genom sitt kämpande exempel och genom sin paroll om skapandet av flera Vietnam. Således vacklar stalinismen just på den punkt där den triumferat — efter att ha övergivit varje internationell strategi till förmån för det ovillkorliga och allt överskuggande försvaret av Sovjetunionen, efter att ha ersatt den proletära internationalismen med en våg av humanitär barmhärtighet, som ibland riktats mot martyrnationerna, efter att ha undergrävts av sina egna motsättningar, så har stalinismen gått därhän att den överger den internationella solidaritetens mest elementära uppgifter. Dessa har istället kunnat axlas av det fåtal internationalistiska militanter som politiskt överlevt den stalinistiska kvarnen. De har gjort de antiimperialistiska striderna till den degel, där de nya avantgardena i världsskala smitts fram.

5. Att föra denna kamp, att praktiskt, teoretiskt och organisatoriskt återupptäcka den proletära internationalismen — det är idag mer än någonsin tidigare revolutionärernas främsta uppgift. I kampen mot imperialismen möjliggör den utvecklandet av en embryonal anfallsstrategi på flera fronter, det alltmer medvetna och effektiva utnyttjandet av kampfronternas ömsesidiga beroende. något som i allt högre grad försvagar imperialismen. I kampen mot stalinismen kommer de nya avantgardena att beröva stalinismen det anseende den tillvällt sig i takt med att de återupplivar internationalismens färger, ruinerar det internationella status-quo som stalinismen lever av, och befrämjar utvecklingen av den revolutionära kampen i själva de urartade eller deformerade arbetarstaterna. Imperialismen och stalinismen har på ett varandra kompletterande sätt smitt en kedja av politisk integration och förpuppande. På denna kedjas svagaste länk, antiimperialismen och internationalismen, kommer kampen mot imperialismen och stalinismen att möjliggöra uppkomsten av nya, unga och stridbara avantgarden vilka hotar deras framtid.

6. Det är viktigt att idag se den antiimperialistiska kampens genombrott inte som en första taktisk bräsch, utan som en avgörande punkt för den revolutionära kampens framtid. I den epok då kapitalismen bryter samman, då stalinismen fräts sönder, i den epok då det första generaliserade revolutionära uppsvinget i världsskala äger rum, har problemet med en internationell strategi, som utvecklar den permanenta revolutionens teori, ställts på dagordningen. De uppgifter som praktiskt ställts är det ökade stödet ät den koloniala revolutionen (Vietnam, Palestina, Bolivia), intensifieringen av den antibyråkratiska kampen (Polen, Tjeckoslovakien), och utvecklingen av den antikapitalistiska kampen (Frankrike). Strategiskt har byggandet av en revolutionär International, rotad i massorna, blivit ett trängande problem. Lösningen på dessa problem skulle innebära stalinismens definitiva ruin.

B. De allmänna villkoren för byggandet av det revolutionära partiet

7. De nya avantgardenas utveckling och utbredning har möjliggjort och aktualiserat byggandet av revolutionära partier. Likväl betingas villkoren för detta arbete fortfarande väsentligen av den antistalinistiska kampens villkor och av uppskattningen av stalinismens svaga punkter och tillgångar. Framförallt bör man vara på sin vakt mot en alltför statisk och stelbent uppfattning av det som innefattas inom kategorin "småbourgeoisi". Kapitalackumulationen och den monopolistiska koncentrationen tenderar att lösa upp vissa mellanskikt och att förvisa dem till arbetarklassens led. Således gäller för en del skikt som man tvekar att karaktärisera socialt, om det inte är med det slarviga uttrycket "marginella", att de ibland redan är nästan organiskt allierade med arbetarklassen. Dessutom bör man akta sig för en idealiserad och alltför litet politisk föreställning om arbetarklassen: "på samma sätt som de olika kapitalistiska länderna representerar de mest skilda utvecklingsstadier, på samma sätt är det inom varje enskilt land, med de olika skikten inom samma arbetarklass." (Rosa Luxemburg-Gréve de masse, sid 71) Det innebär att den ojämna och kombinerade utvecklingen som världssystemet undergår också är ett kännetecken för arbetarklassen. Vissa skikt inom den klassiska arbetarklassen (den traditionella textilindustrin) kan ha blivit efterblivna, etc. Det gör att man måste bestämma vilka sektorer som är strategiskt avgörande för byggandet av partiet, på grundval av flera kriterier: dynamiska områden (metallindustrin), kommunistpartiets lokala styrka, stark kamptradition, etc.

8. Allt under det att den amerikanska sociologin och professor Marcuse diskuterar den roll som vissa marginella grupper spelar för närvarande, och försöker att teoretisera denna, så möjliggör analysen av stalinismen för oss att förstå varför dessa grupper i själva verket utgör stalinismens - ofta ideologiskt - svaga länkar. Det behövs således inte alls något sociologiskt system om marginaliteten för att förstå studentrörelsens specifika och konjunkturella roll i de utvecklade kapitalistiska länderna och de koloniala revolutionernas roll. Det räcker med att första vilka vägar som bjöd det minsta motståndet mot ifrågasättandet av stalinismen i de miljöer som var minst organiserade varaktigt av de politiska apparaterna. En riktig uppskattning av dess länkar och av deras betydelse, kommer följaktligen in som en grundläggande beståndsdel i partibyggandets strategi.

9- Denna strategi kan följaktligen inte reduceras till en god vilja och en hängivenhet, vilka är ortodoxt marxistiska, men utan större taktisk innebörd: "att slå rot i arbetarklassen." Den måste istället uppfatta arbetsområdenas sätt att komplettera varandra och samverka med varandra, deras dialektik. De revolutionära kärnornas inväxande i arbetarklassen förblir huvuduppgiften, men den förutsätter att man samtidigt erövrar stödjepunkter, att man tvingar stalinismen tillbaka på dess svaga punkter. På så sätt befrämjar arbetet bland studenter och lärare populariseringen av de revolutionära idéerna i själva arbetarklassen, genom detta arbetes framgångar, de initiativ som det utlöser och det eko det förorsakar. Studentmassornas kamp kan vägleda arbetarnas kamp (maj i Frankrike, Pakistan). Den stalinistiska ouvrierismens(2) kris, den objektiva uppslutningen av vissa skikt omkring arbetarklassen, den prestige som masskampen i dessa perifera sektorer förlänat gör dessutom att de revolutionära militanterna inte längre uppfattas bara som främlingar, utomstående vid fabriksportarna (Renault-fabrikerna, t.ex.). Detta gör att strategin för byggandet av det revolutionära partiet måste förena en huvudansträngning för att slå rot i arbetarklassen, som måste ligga till grund för alla politiska prioriteringar, med en fortsättning av den koncentriska utvecklingen i vissa marginella eller perifera skikt, för att försvaga de stalinistiska partierna och maximalt utnyttja arbetsområdenas subjektiva och objektiva samverkan.

C. Förhållandena mellan avantgarde och massor

10. Stalinismen har givit en manipulatorisk bild av förhållandet avantgarde/massor. Som en reaktion mot denna praktik har liberala (italienska) strömningar i arbetarrörelsen hävdat massorganisationens självständighet gentemot avantgardeorganisationen (Trentin, Magri, Gorz). I själva verket rör det sig inte bara om en känslomässig reaktion. Att ge fackföreningen uppgiften att utarbeta politiken, att styra företag, att fatta ekonomiska beslut är liktydigt med att ge den rollen av en ständig struktur på dubbelmakt. På så sätt blir dess självständighet berättigad men den hör då ihop med en öppen reformistisk strategi, den "revolutionära reformismens", vilken utesluter varje perspektiv av revolutionär kris och våldsamt störtande av den borgerliga makten. Emot den stalinistiska avvikelsen vad gäller förhållandet avantgarde/massor svarar således en reformistisk avvikelse.(3)

11. "Uppdelningen mellan den politiska kampen och den ekonomiska kampen, och deras åtskiljande, är bara en konstlad, om än historiskt förklarlig produkt av den parlamentariska perioden." Denna godtyckliga uppdelning är den mekanism varigenom socialdemokratin och sedan stalinismen upprätthåller sitt grepp över arbetarrörelsen. Genom att växla mellan fackligt ekonomiska strider och parlamentariska påtryckningar och åtgärder (förtroendevotum, etc.) avgränsar de på ett ömsesidigt sätt ett ekonomiskt område och ett politiskt område, vilka aldrig griper in i varandra. Detta möjliggör splittringen och oregelbundenheten i arbetarnas strider, och gör att varje kamp endast kan finna sitt berättigande och sitt slut på det område, vid vars gränser den "normalt" måste upphöra.

12. Revolutionärerna har alltid uppfattat denna mekanism som ett hinder för arbetarnas kamp: "Ekonomin och politiken har alltid varit oupplösligt förbundna. Detta band är speciellt oupplösligt i skeden som det vi nu upplever. Det finns inte en enda fråga i det politiska livet som inte engagerar fackföreningen och arbetarpartiet samtidigt. Å andra sidan finns det inte en enda viktig ekonomisk fråga som engagerar fackföreningen utan att samtidigt vara av intresse för arbetarpartiet." (Komintern-kongress) Likväl har detta problem idag blivit så tillspetsat bara därför att en strikt ekonomisk uppfattning av den fackliga kampen utgör ett absolut hinder för varje arbetarseger. Det är inte på grund av att arbetarnas medvetenhet skulle ha utvecklats och höjts till en förståelse av de överordnade kampformerna, som den trade-unionistiska ideologin utgör en betydelsefull broms. Det är av objektiva skäl. I den liberala kapitalismens skede var det möjligt för fackföreningen att tillskansa sig vissa eftergifter från borgarklassen, vilka visserligen återtogs och dömde fackföreningen ett "Sisyfosarbete". I den monopolistiska kapitalismens stöter det minsta ekonomiska krav mot den mur av förutsägelser och tabeller som ställts upp av arbetsköparnas planering ock den borgerliga staten, som övervakar dessas tillämpning. I detta fall blir varje strikt ekonomisk seger en omöjlighet för såvitt den inte följer efter en politisk seger ... eller för såvitt man inte går med på en förebyggande samverkan med borgarklassen när det gäller den fredliga uppdelningen av de framtida rikedomarna, utan någon risk att störta den etablerade ordningen. Om fackföreningen vill förbli rent ekonomisk, så kommer den således med nödvändighet att glida in i arbetsfredsavtalens snäva gränser. Vilket anställningsavtalen i Frankrike givit en svag försmak av.

13. Denna snabbskiss av förhållandena mellan avantgarde och massor i den period då revolutionen blivit en aktualitet, ger vid handen att man inte kan nöja sig med att räkna upp klassens organisationsformer. Och att peka på en specifik bland dem, Partiet. Partiet är inte bara den enda struktur som representerar arbetarklassens gemensamma klass/intressen. Från det ögonblick det finns revolutionärer kan man inte försvara de andra strukturernas "självständighet" (att göra vad?). De måste vara strikt underordnade avantgardet: "De fackföreningar som ställer sig på kommunismens grund och som utgör internationella grupper under den Kommunistiska Internationalens Exekutivkommittés kontroll utgör en facklig sektion av den Kommunistiska Internationalen" (K.I.:s stadgar). Eller vidare: "kommunisterna bör sträva efter att förverkliga en fullständig förening mellan fackföreningarna och det kommunistiska partiet, med de förra underordnade det revolutionära avantgardet." Och slutligen: "Den ideala situationen för att maximalt utnyttja krafterna och koncentrera lägren vore bildandet av en enhetlig proletär International, som på samma gång inbegriper de politiska partierna och alla de andra formerna av arbetarorganisationer. Utan tvivel tillhör framtiden en sådan organisation. Men i det nuvarande övergångsskedet, med skillnaderna och mångfalden av fackföreningar i de olika länderna, måste en självständig förening bildas av de röda fackföreningar som accepterar den kommunistiska Internationalens program i dess helhet . . ."

14. Trade-unionismens exempel visar vilken mystifierande föreställning om förhållandet avantgarde/massor som stalinismen givit upphov till. Denna mystifiering stannar inte vid fackföreningarnas problem, den rör flertalet av de massorganisationer (för småhandlare, småbönder, franska kvinnor, etc.) som har allt svårare att överleva. I fortsättningen av sin folkfrontslinje har PC F4 skaffat sig politiska förbundna av alla sorter genom att förläna en intressegemenskap och en politisk självständighet åt grupper som totalt saknar sådana. På det sättet har det bidragit till att skapa myten om en studentmassornas rörelse. Om revolutionärerna inte ifrågasätter själva dessa organisatoriska ramar, som är mer unitaristiska(5) än enhetliga, så tvingas de att försöka erövra och blåsa liv i strukturer vars verkliga livsförmåga är teoretiskt tvivelaktig.

15. Under den period då revolutionen är en aktualitet kan klassen alltså inte ha några självständiga strukturer. Alla måste underordnas det revolutionära partiet som anger deras uppgifter. Under dess inflytande och kontroll deltar de i de strider som skall leda fram mot en revolutionär kris. Det är endast under denna kris som klassens självständiga strukturer uppkommer, klassens maktorgan, vilka redan från början i de utvecklade kapitalistiska länderna kommer att utöva den ekonomiska och politiska makten såsom arbetarråd.

D. Det politiska läget

16. De Gaulles tillträde till makten tillät att den politiska makten, som stängts in i parlamentarismens föråldrade strukturer, överfördes till borgarklassens ekonomiskt dominerande fraktion: det monopolistiska storkapitalet. Makten utövas från och med detta ögonblick utanför de officiella väggar där den var avsedd att hålla hus (Parlamentet, Senaten). Denna åtgärd förflyttar borgarklassens politiska makt till dess ekonomiska makts tyngdpunkt. Den bonapartistiska karaktär som den gaullistiska makten tog redan från början visar inte desto mindre också på dess sårbarhet - maktens relativa självständighet möjliggör ståndpunktstaganden som får borgarklassen att rysa(7), dess beroende av en viss jämvikt i de sociala striderna fordrar en utbredd passivitet från arbetarnas sida. Om den förrevolutionära krisen i maj betecknar "massornas våldsamma inbrytande på det område där deras egna öden avgörs", så symboliserar valutakrisen i november den massiva flykten av det borgerliga förtroendekapitalet, som tjänat som den gaullistiska regimens cement. Dessa två banors skilda förlopp visar det utrymme som gaullismen kämpar inom.

17. Gaullismens svårigheter visar alltmer dess begränsningar, avlösandet blir ett alltmer brännande problem för borgarklassen. Den vet att makten inte kan få verka obesatt, det är därför som Pompidou redan nu för fram sin egen kandidatur. Men bortom tronföljdsproblemet är det formen för det politiska behärskandet som är ifrågasatt. Men idag verkar inte borgarklassen vara i stånd att tillåta sig en socialdemokratisk lösning à la Wilson. Diskrediteringen av de traditionella politiska grupperingarna, deras valbakslag, gör en sådan lösning osannolik. För såvitt man inte inbegriper kommunistpartiet, vilket borgarklassen verkar vara obenägen till, med hänsyn till de kvarlevor från det kalla kriget som färskats upp genom händelserna i Tjeckoslovakien. Samtidigt tycks inte heller en lösning av fascistisk typ vara tillämplig för borgarklassen - ett krossande och en atomisering av den organiserade arbetarklassen skulle förutsätta ett helt annat styrkeförhållande. Och framförallt så är den autarkiska(8) inåtvändningen av ekonomi, vilken skulle ryckas loss från den internationella arbetsfördelningen, inte alls någon uppenbar möjlighet idag. På grund av den allt intimare sammanflätningen av de internationalistiska kapitalistiska intressena är det idag den internationella borgarklassen som tar sig an lösandet av de nationella borgarklassernas problem. När borgarklassen idag står vid förtvivlans brant tar den sin tillflykt till marionettstater, direkt understödda av världsimperialismen snarare än till fascistiska stater. Den administrativa och militära byråkratin, den gaullistiska draggen som samlats i SAC och CDR(9) skulle kunna tjäna som stöd för en sådan utväg - men då måste styrkeförhållandet likväl preciseras: Frankrike är inte Grekland. I den närmaste tiden kommer ingen, vare sig avbytaren heter Pompidou eller Faure, Marcellin eller Mendés(10), att ha andra resurser än de den nuvarande regimen förfogar över. Ingen kommer att kunna tillfoga andra lösningar om inte arbetarklassens politiska och sociala apati ger honom fria händer.

18. Men såren från maj är inte läkta och effekterna börjar visa sig i efterhand. Erfarenheterna från maj, avslöjandena, återupptäckandet av kampen jäser i arbetarklassen. Strejkerna vid Renault, demonstrationen den 11 mars vittnar om dess fasthet - alltmedan de Gaulle för några månader sedan förkunnade att "kortegerna och tumulten är slut". Småbourgeoisin, de små och medelstora företagen, de traditionella butiksägarna, som fått betala kostnaderna från majhändelserna, är beredda att vända sig emot regimen efter att ha förlorat sina traditionella politiska grupperingar, efter att ha malts sönder genom tio år av gaullism; utlämnade åt sig själva, vacklande på det ideologiska planet, kan de nu utgöra en oberäknelig faktor på den politiska schackbrädan och bidra till fördjupandet av krisen. I denna situation är regeringens alternativ klara: antingen att snabbt återupprätta den starka staten, eller också att fortsätta en politik av motsägelsefyllda eftergifter mot mellanskikten, vilka återfår den roll av påtryckningsgrupper de spelade under den parlamentariska demokratins epok.

19. Arbetarna, som i juni sett den valhägring som under åratal frammanats av PCF gå upp i rök, blir i denna situation utlämnade åt förvirringen. Deras verkliga stridbarhet hämmas genom avsaknaden av perspektiv i termer av politisk makt. Problemet med byggandet av ett revolutionärt parti, som kan beväpna arbetarklassen ideologiskt, som kan utlösa strider och förbereda inledningen till en revolutionär kris, har kommit i centrum för alla ansträngningar. Dessutom aktualiseras förverkligandet av denna väsentliga uppgift genom skärpningen av PCFs kroniska kris efter maj och Tjeckoslovakien-affären, genom det faktum att partiet inte längre framträder som arbetarklassens obestridda parti, att det stöter på "vänsteristiskt" motstånd till och med i fackföreningarna.

E. Den grundläggande axeln, den bestämmande uppgiften: Arbetsplatsarbetet (travail ouvrier)

20. Att hävda att arbetsplatsarbetet måste prioriteras, det är «-sa att hävda en elementär och grundläggande sats i marxismen: arbetarklassens historiska roll. Detta är ingalunda överflödigt efter en period då de första formerna för ideologiskt ifrågasättande av stalinismen gjort de sociologiska teorierna om den nya arbetarklassen, proletariatets försvinnande och det allmänna välståndet till modeflugor. Vårt politiska arbete, vår ideologiska kamp, lärdomarna från maj som bekräftat erfarenheterna från de belgiska strejkerna" har satt stopp för detta lärda pladder. Idag har utsugningen av arbetarklassen åter blivit en erkänd vardaglig realitet. Det är alltså av såväl objektiva som subjektiva skäl (omvandlingen av den organisatoriska arbetsstilen, anpassningen till arbetsplatsarbetets rytm, krav och noggrannhet) som vi bör börja med att hävda att arbetsplatsarbetet måste sättas främst av de politiska uppgifterna.

21. Idag är villkoret för ett verkligt och fruktbart fotfäste i klassen inte bara revolutionärernas ihärdighet och goda vilja, utan också och framförallt en fråga om politiska perspektiv. Uppfostrad i maximi- och minimiprogrammens åtskiljande schemata, står arbetarklassen avväpnad inför de parlamentariska perspektivens misslyckande. De militanta arbetarna vacklar mellan det dagliga, ofta oordnade försvaret av sina omedelbara intressen och vaga fraseologiska proklamationer om sin vilja att kämpa för socialismen. De lyckas sällan finna någon annan lösning på situationen än ett vanligt utbyte av regeringskonstellation, eftersom de inte fått lära sig något om begrepp som revolutionär kris, dubbelmakt, etc. För att bemöta lönepolitiken, arbetsmarknadspolitiken och arbetsköparnas metoder att höja produktiviteten genom att öka tempot, för att kunna återskapa arbetarklassens kampenhet, för att kunna ge den ett perspektiv i termer av makten - för allt detta krävs utarbetandet av ett övergångsprogram, som utvecklas kring arbetarkontrollens temata. Dessa tematas praktiska aktualitet visas redan av de sporadiska spontana striderna i vissa industrisektorer, vilka huvudsakligen gäller arbetsförhållandena och där kampformerna från maj är återupplivade. Paradoxen i det kapitalistiska företaget, där en handfull arbetare kan lamslå hela företaget genom att ockupera en nyckelpunkt, visar på den möjliga effektiviteten i dessa strider.

22. Inväxandet i arbetarklassen kan bara ske på ett konsekvent sätt på basis av en klar politik. Härvidlag skulle det vara att föreviga ett faktiskt tillstånd, att stabilisera "enhets"-fördomarna hos de militanta arbetarna, som brutit med stalinismen, istället för att övervinna dem, om man uppförstorade "klassens autonoma organisationer" (aktionskommittéer och samordningskommittéer mellan studenter och arbetare). Det kan inte finnas några strukturer som är självständiga i förhållande till avantgardet, förutom i perioder av revolutionär kris. Den övergångstid som de arbetargrupper som lämnat PCF nu behöver kan förklaras av den begränsade omfattningen av avantgardets organiseringsarbete inför PCFs balansrubbningar, det ännu inskränkta styrkeförhållandet som detta givit upphov till, och av att avantgardets ännu nästan enbart ideologiska grundvalar. Dessa skäl ger på inget sätt någon grund för att teoretisera detta faktum för att upprätta självständiga grupper. De kan inte överleva på ett verkligt sätt om de inte tar sig an sina problem utifrån en nationell .överblick över klasskampen och genom en nationell organisatorisk insats.

23. Fackföreningarna förblir klassens mäktigaste kamporganisationer. I en period av arbetsköparförtryck tvekar arbetarna att ge sig in i kampen utan den garanti som fackföreningarnas lagliga täckmantel förefaller att ge. På grund av alla dessa skäl förblir arbetet i fackföreningarna en huvuduppgift för de revolutionära arbetarna. Inte med syftet att nöja sig med att bilda "facklig" tendens som skärper de officiella parollerna, utan att försöka ge upphov, till en annorlunda praktik, som grundar sig på den direkta aktionen och det konkreta ifrågasättandet av arbetsköparnas legalitet. En praktik som skulle återge politiska innebörden och betydelsen av även de mest obetydliga striderna och som skulle kunna ge en föraning om var arbetarnas massorganisation skulle kunna vara, befriad från den ”trade-unionistiska" ideologin som socialdemokratin och stalinismen lämnat i arv.

24. Genom att fä fotfäste bland arbetarna förändrar vi styrkeförhållandet mellan avantgardet och PCF. Detta styrkeförhållande kan inte uppfattas på ett uppsplittrat sätt, som summan av krafterna på varje företag. PCFs grepp över arbetarklassen kombinerar olika former, det präglar de politiska enheterna (landsortsstäder. kvarter, förstäder). Erfarenheterna från bulletiner som Den Röda Mullvaden(13) i Aix illustrerar effektiviteten av sådana olika arbetsformer. Denna uppfattning möjliggör en bättre uppskattning av kvarterscirklarnas(14) förhållande till arbetarsektorn. Antingen bör de koncentrera sina krafter på några särskilda noggrant utvalda företag, eller också bör de bearbeta vissa större områden med en agitation som rör alla de problem arbetarna möter utanför yrket (politik, bostadsförhållanden, transportproblem, den kulturella och idrottsliga aktiviteten — där regeringen och PCF bedriver ett parallellt arbete). Ett sådant arbetssätt kan ibland komplettera arbetet vid fabrikerna, i den mån det gör det möjligt att på ett annat sätt plocka frukterna av den ihärdiga närvaron vid fabrikerna, där det inte alltid är möjligt att knyta eller finna kontakter.

F. Student- och elevrörelsen

25. Det skulle vara alltför hastigt och alltför litet klargörande att som helhet karaktärisera studentmiljön genom dess småborgerliga ursprung. Den snabba tillväxten av behovet på kvalificerad arbetskraft har i själva verket haft till följd en spridning av studenternas sociala rekrytering. På samma sätt har omvandlingen av universitetets sociala funktion, från en kulturell (reproduktion av den borgerliga eliten) till en yrkesinriktad funktion ställt flertalet av studenterna inför en yrkesframtid som är både specialiserad och osäker. De kommer att bli tjänstemän, lärare och tekniker, de kommer att hotas av arbetslöshet och omskolas och ibland fä utstå arbetsköparnas utsugning vid arbetarklassens sida. För att förstå studentmiljöns politiska känslighet är det mer givande att uppfatta den som en skärningspunkt för motsättningar i överbyggnaden, som samlar den ideologiska kris, som rör hela ungdomen, konsekvenserna av universitetets institutionella kris, och de problem som tjänstemän och tekniker står inför. På detta sätt kan man förstå varför den utgör en bricka som är känsligare än andra.

26. Universitetsinstitutionens kris drar upp ramarna för studentrörelsens aktivering. Universitetet befinner sig i hjärtat av kapitalismens huvudmotsättning, på så sätt att det tvingas svara på produktivkrafternas utveckling genom att generellt höja utbildningsnivån samtidigt som det upprätthåller ett mystifierat medvetande om produktionsförhållandena genom en serie av åtgärder (forcerat yrkesval, hastig specialisering, uppsplittring av kunskaperna, småbits-utbildning). Borgarklassen kan inte bemöta denna motsättning annat än genom nödvändigtvis bastardliknande rationaliseringsåtgärder (Fouchet- och Faure-reformerna)(15). Detta ger upphov till en kronisk universitetskris som bara kan lösas genom en total omorganisering av utbildnings- och anställningssystemet. Följaktligen är studentrörelsen oförmögen att på ett självständigt sätt göra front mot borgarklassens politik. Den kan endast göra mothugg om den ställt sig vid arbetarklassens sida, om den kämpar omkring temata av arbetarkontroll över utbildning och anställningsförhållanden. Den är oförmögen till varje programmatisk självständighet gentemot arbetarklassen.

27. Studentmiljöns karaktär, studentrörelsens masskaraktär och dess avsaknad av strategisk självständighet stakar ut dess gränser såsom rörelse. Å andra sidan - rörelsens speciella historiska bakgrund, kamperfarenheterna från Algeriet-kriget och utvecklingen av revolutionärer i rörelsens hägn gav i kombination med avantgardets ytterliga svaghet gentemot PCF åt rörelsen en tillfällig roll som ersättning för avantgardet, som ett taktiskt avantgarde. Genom sin beslutsamhet och sin egen dynamik, befrämjad av miljöns politiska rörlighet, kunde rörelsen bryta klasskampens status-quo i maj. Denna roll kan den komma att spela än en gång, under andra former, med mer begränsade ambitioner, men under politiska omständigheter som varje gång måste specificeras.

28. Denna situation gör att studentrörelsen ständigt tvingas övervinna den verkliga motsättningen mellan sin masskaraktär och sin revolutionära uppgift, mellan sina objektiva begränsningar och sin funktion av taktiskt avantgarde (vilken kan vara lika länge som ett riktigt, strategiskt, fast rotat avantgarde - utan att helt kunna fylla dess historiska uppgifter). Den kan lyckas med det om den ständigt, i ljuset av den tillfälliga utvecklingen, på nytt definierar de taktiska politiska initiativ som tillåter den att gå förbi motsättningen, utan att för den skull kunna lösa den.

29. Men dessa taktiska politiska initiativ kan endast definieras utifrån en helhetssyn på klasskampsfältet och på graden av arbetarklassens mobilisering. Detta betyder att endast avantgardet kan definiera studentrörelsens strategiska mål på ett ändamålsenligt sätt. På detta sätt kan man förklara den speciella karaktären på enhetsstrukturerna i såväl elev- som studentrörelsen och UNEF:s(16) kroniska kris. Enhetsstrukturerna har bara livskraft i perioder då rörelsen är mobiliserad och ute i aktioner. Som enhetsstrukturer kommer de att vittra sönder och förgås. Den politiska förståelse som är nödvändig för en ständig verksamhet kan bara finnas i strukturer som bärs upp av revolutionärer i ett tillräckligt klart och homogent perspektiv. Till syvende och sist uppfattar arbetarna i demonstrationerna studentkortegen snarare som den revolutionära kortegen än som studentrörelsen.

G. De svaga länkarna

30. Bland de icke-proletära arbetsområden där man snabbt kan slå hål på kommunistpartiets inflytande intar lärarsektorn en särställning. Genom att den är underkastad universitetets allmänna kris, genom de revolutionära militanternas agerande står den i direkt kontakt med student- och elevrörelsen. Tack vare att den utgör ett kontaktnät med mångfald förgreningar möjliggör den för revolutionärerna att bearbeta också småstäderna och landsbygden. Eftersom majoriteten av studenterna, vilka idag utgör huvuddelen av avantgardets styrkor, kommer att bli lärare kan lärarrörelsen inom en nära framtid bli en bastion för de revolutionära förkämparna. Detta kan inte underskattas, med hänsyn taget till FEN:s(17) speciella roll i den franska fackföreningsrörelsens strukturer och till att det inom FEN:s ram finns en revolutionär tendens som är organiserad i E.E.(18) Om detta förhållande ger upphov till verkliga strider kan det utgöra ett stimulerande exempel för arbetarnas fackföreningsrörelse, vilken frånhänts rätten till tendensbildning sedan flera decennier tillbaka.

31. Ur en annan synvinkel är det dessutom klart att den organiska föreningen av studenterna, vilka ännu präglas av studentrörelsens politiska reaktioner, med deras framtida yrkesmiljö kan resultera i explosiva politiska blandningar. På så sätt gör det dagliga umgänget på C.H.U.(19) mellan medicine studerande, läkare, sjuksköterskor och sjukhuspersonal det möjligt att redan nu förutspå vårdsektorn som ett område där avantgardet inom en mycket snar framtid kan överflygla PCF och ta initiativet i kampen.

32. Slutligen, och utifrån ännu ett annorlunda perspektiv, kan yrkesskolorna mycket snabbt bli ett särskilt stridbart område, och av förstarangsbetydelse på det politiska planet. Där förenas de motsättningar som är speciella för ungdomen med de som är utmärkande för den förproletära miljön (tempoarbete, icke avlönat arbete, embryonärt klassmedvetande, anknytningen till familjen). CGT som känt faran, har lanserat en kampanj för att inordna även denna miljö i fackföreningarna. Men yrkesskolemiljön, som saknar organisationstraditioner, är långt ifrån slutet för revolutionär påverkan. Varje år kan den sända arbetarklassen en kraftig kontingent av förkämpar som utbildats och härdats i en kämpande skola som inte är stalinismens.

33. På olika sätt utgör dessa sektorer svaga länkar för PCF, punkter där dess grepp över klassen kan sprättas upp. Under processen för byggandet av det revolutionära partiet är det vår plikt att analysera dessa sektorer, att upptäcka andra och så skickligt som möjligt utnyttja dessa arbetsområdens samspel, så att vi får maximalt antal trumf på hand i värt arbete på att genomsyra arbetarmiljön.

H. Den socialistiska agitationen och propagandan

34. I kampen mot kapitalismen och stalinismen måste vi lära oss att utnyttja den politiska kampen i all sin rikedom. Söndersmulandet och uppsplittringen av de sociala praktikerna är en av de grundläggande formerna för borgarklassens dominans över arbetarklassen: uppdelningen av arbete och fritid, av intellektuellt och manuellt arbete, av ekonomin och politiken, av det allmänna och det privata livet. Stalinismen har givit oss en utarmad syn på den politiska kampen vilken begränsar sitt tillämpningsområde till de gränser som borgarklassen angivit: det rör sig om en praktik bland andra, vilken inte får överskrida sina rättigheter. Så begränsar PCF och de stalinistiska partierna den politiska kampen till sina parlamentariska, elektorala former - dvs precis samma syn som borgarklassen har på den. I övrigt, vad gäller teatern, litteraturen, kulturen, känslo- och familjelivets seder anstränger de stalinistiska partierna sig för att hålla sig i nivå med borgarklassen, för att visa att de förstår att uppskatta samma slags konst, att de kan uppföra sig i enlighet med samma moralnormer som borgarna. De stalinistiska partierna och borgarklassen stöter alltså samman på ett politiskt område som noggrant avgränsats, isolerats och kodifierats, i enlighet med de regler och det fair-play man kommit överens om. De ger en dammig och knarrig bild av politiken som behärskas av den parlamentariska allvarsamheten. Utanför denna florettfäktning anstränger de sig för att så väl som möjligt anpassa sig till samma kultur och moralnormer. Med den försvarande omständigheten för de stalinistiska partierna att de i sitt mikrokosmos anstränger sig för att låna borgarklassens kultur- och moraltofflor med den klumpighet som utmärker en uppkomling. För oss innebär kampen mot kapitalismen och stalinismen, mot deras kompletterande ideologier, att återge politiken dess funktion av att omsluta alla praktiker. Det innebär att verka för att samhällslivets alla områden genomsyras av politiken, och därigenom ge den dess frätande styrka.

35. Detta betyder att istället för att anpassa sig till medelborgaren, sa bör den revolutionära organisationen förebåda den nya ordningen. Det är inte fråga om att göra den revolutionära organisationen till ett socialistiskt mikrokosmos i det borgerliga samhället. Alla försök med socialistiska "öar" har varit katastrofala. Men man far inte lämna en tumsbredd åt stalinismen som på åtskilliga sätt verkar vara en halvsekellång förlängning av den tvåtusenåriga kristna ideologin. Det är viktigt att inse att den ideologiska kampen inte är en uppgift för prickskyttar - den isolerade individen som ifrågasätter den borgerliga ideologin kan endast reproducera den: det är bara förkämpar, organiserade kring ett revolutionärt projekt, som kan hoppas på att övervinna den.

36. Det är därför som den agitatoriska och propagandistiska politiska kampen mot den borgerliga ideologin nu har kommit på dagordningen. Denna kamp har avväpnats under fyrtio år, genom världsrevolutionens stagnation, genom avsaknaden av fast rotade revolutionära organisationer, den har blockerats av mausoleer och fanfarer tillägnade Oktoberrevolutionens minne. Litteraturen har gjort på stället marsch efter den borgerliga dekadensens sista stora författare (Proust, Kafka, Faulkner) och den revolutionära litteraturens missfall, berövad revolutioner (dos Passos). Sedan dess gör litteraturen inget annat än värmer upp den tillfälligt benådade humanismens borgerliga värden (Malraux, Camus) vilken förkroppsligar den misslyckade arbetarrörelsens maktlösa dåliga samvete - eller proklamerar litteraturens död. På bokutgivningens område möjliggör Editions Sociales(20) sterilitet knoppningen av kotterier och intellektuella litterära sällskap, och av tidskrifter för händiga sammanställare. Utvecklingen av nya avantgarden bör bana vägen för att politiken återfår sitt verkliga ansikte, så som Lenin uppfattade det, att låta den genomsyra samhällets alla porer. Genom en systematisk utgivningspolitik, genom en ideologisk kamp på alla områden bör de aktualisera den allmänna socialistiska propagandan, som den stalinistiska pressen för länge sedan övergivit för att ägna sig åt journalistiska kommentarer. Redan nu måste man vägra att ta på sig den sorgedräkt som PCF reducerat begreppet politik till, man måste redan från början ge den politiska kampen alla dess dimensioner - det är villkoret för att kunna resa en pol, en kraft i samhället, som inte bara skall vara radikalare, bestämdare än de andra utan som redan nu kommer att förkroppsliga den socialistiska idéns löften.

37. Den ideologiska kampen får inte bara bli en proklamation för formens skull. Redan nu får den praktiska konsekvenser. Framförallt när det gäller ungdomen. Då den på ett särskilt akut sätt är utsatt för de borgerliga värdenas kris, har både regeringen och PCF insett nödvändigheten av att indoktrinera den; i synnerhet genom tävlingsidrotten och den ideologiska värld som den förmedlar. Den politik som Herzog, Misoffe, Borotra, Comiti & Co(21) utvecklat för att indoktrinera ungdomen idrottsligt och kulturellt, är en direkt parallell till de sysselsättningar som de kommunistiska kommunala inrättningarna utövar i arbetarförstäderna. Avantgardet måste också visa sin förmåga att organisera motståndet mot denna indoktrinering genom att använda sig av fritids- och semesterorganisationernas kanaler - det bör tränga sig in överallt i semesterläger, ungdomsläger, sommarkolonier, de stora företagens skidsemestrar, etc. Ungdomsledarnas politiska arbete med denna ungdom kan idag förlängas långt utöver semestertiden, tack vare att avantgardet utsträcker och intensifierar sin närvaro allt mer, tack vare att nätet av politiska uppsamlingsstrukturer blir allt tätare.

I. Armén

38. Maj 1968 påminde om att det är mycket betydelsefullt att bedriva en revolutionär propaganda i armén, även detta någon som de stalinistiska partierna slutat med. Efter maj har detta blivit en grundläggande uppgift, i perspektivet av nya kriser. Den underlättas av rekryternas mottaglighet: det är studenter som lämnat fakulteterna, unga arbetare och unga arbetslösa — alla har upplevt maj-händelserna och kommer ihåg dem. De genomsyrar armén med antiauktoritära temata, kampen mot hierarkin och motstånd mot alla förödmjukelser. Det är avantgardets uppgift att samordna, systematisera och förbereda denna agitation i armén, vilken nu ibland sker spontant, ibland på enskilda politiska militanters personliga initiativ.

39. Parallellt med att avantgardet arbetar i armén skall det förbereda sig själv på det militära problemen.

40. Arbetet i armén har inte bara till uppgift att föra in revolutionära kärnor i armén, att bidra till dess upplösning och att vinna över vissa regementen vid en revolutionär kris. Själva det faktum att åter ställa detta arbete på dagordningen och därigenom återknyta till den revolutionära arbetarrörelsens traditioner bidrar till att understryka revolutionens aktualitet och ställa dess praktiska förberedande på dagordningen. Härigenom upplöses myterna om borgarklassens osårbarhet, vilka närts av den stalinistiska rörelsens velighet och passivitet.

J. Organisationen

41. Den syntetiska rekapitulationen av stundens uppgifter och av villkoren för kampen ställer problemet om vilket organisationssystem man bör utrusta sig med. Det är dags att göra de val och definiera de prioriteringar som krävs när de olika arbetsområdena underordnas arbetarsektorns axel. Det är dags att göra en inte konstlad utan nödvändig centralisering av vårt arbete. Slutligen är det dags för oss att ta itu med det illegala arbetets problem. En enkel empirisk genomgång av våra uppgifter visar hur föråldrat och historiskt passerat JCR:s organisationssystem är. Nödvändigheten av ett nytt system visas genom att bara räkna upp våra behov (rationellt utnyttjande av våra krafter, skolningspolitik, materiella resurser).

42. Det gäller i själva verket att bryta med de demokratistiska tvångsföreställningarna, som utgör ett arv från tiden i UEC(22), att rätta till den interna heterogeniteten, den överlastade eller amatörmässiga arbetsstilen och den praktiska otillräckligheten i de politiska kriterierna för vår organisation, det gäller att fördela våra styrkor i enlighet med de prioriteringar vi gjort. Summan av dessa uppgifter ställer centralisationsproblemet på dagordningen, som första punkt. Utvecklingen av våra behov, sammanstötningen med "rörelsens" ideologier och dess förvirring gör det till ett brännande och verkligt krav att referera sig till den leninistiska organisationsteorin. Vi har haft implicita regler som tenderade mot utan att egentligen veta varför eftersom de aldrig uttalades explicit. Dessa regler måste nu klargöras och med dem deras samband med det organisatoriska system vi bör anta.

43. Den revolutionära vågen i världsmått, den politiska förvirringen i en arbetarrörelse som inte likviderat det stalinistiska arvet, internationalismens roll i stalinismens kris - alla dessa företeelser aktualiserar nödvändigheten av att varje organisationssystem karaktäriseras som en internationalistisk organisation. I detta hänseende drar den IV:e Internationalen upp för tillfället grundläggande skiljelinjer i den internationella arbetarrörelsen genom sina programmatiska utgångspunkter (den permanenta revolutionen, kritiken av stalinismen) och genom aktualiseringarna av dessa. Härigenom ställs på ett brännande sätt frågan om vår anslutning till denna organisation såväl för att redan nu praktiskt visa vår internationalism som för att med våra erfarenheter bidra till dess tillväxt.

Bensaid
mars 1969

Noter
1. Arbetarstater - hänsyftar på de av den stalinistiska arbetarbyråkratin dominerade länderna, exempelvis Sovjet, Tjeckoslovakien.
2. Ouvrierism- 'arbetar'-ism, ungefär arbetarromantik, att se arbetarna "i sig" som revolutionära.
3. Jämför detta avsnitt med den kritik av La Ligue som de franska nystalinistiska "marxist-leninisterna" i PCMLF gjort, och som översatts av deras svenska tvilling KFml i en broschyr med titeln, "Proletariatets diktatur och maktens dubbelhet".
4. PCF-franska kommunistpartiet.
5. Unitarism - att kämpa för en principlös enhet, enhet till varje pris, när som helst.
6. Observera att artikeln skrevs i mars 1969, innan De Gaulles fall.
7. Såsom till exempel de Gaulles ställningstagande i Västasienkonflikten och hans Sydostasienpolitik.
8. Autarki = Självhushållning.
9. SAC-Société des Anciens Combattants gamla krigsveteraners förbund, där ofta OAS-element samlas. CDR-Comités pour la Dèfense de la Republique, kommittéer till republikens försvar. De ofta beväpnade borgargarden som bildades överallt i Frankrike under maj 68.
10. Faure - f.d. undervisningsminister, vänstergaullist. Marcellin, inrikesminister nu, högergaullist. Mendés - f.d. ledare för ett vänstersocialistiskt parti, reformist.
12. De belgiska gruvstrejkerna 1960-61 skakade hela Belgien, och vid kravallerna sköts arbetare till döds.
13. Den Röda Mullvaden. Efter ett citat av Marx "så känner vi då igenom honom igen, mullvaden som efter åratal av tålmodigt grävarbete äter dyker upp: Revolutionen." En samlingstitel för alla de olika fabriksblad som La Ligue ger ut.
14. Kvartcrscirklar - bestod av mest studenter vilka hade till uppgift att propagandistiskt bearbeta ett visst geografiskt område och förbereda arbetet på någon speciell fabrik.
15. Fouchet-reformen - den tidigare undervisningsministerns försök att genomföra en hård specialisering och utspärrning å la UKAS. Faure - den minister som efter maj lade fram ett förslag till universitetsreform, där universiteten skulle bli relativt autonoma enheter och stor tonvikt lades vid studenternas "deltagande" i styrelsen av universiteten.
16. UNEF - Union Nationale des Etudiants de France - den franska motsvarigheten till SFS, formellt sett.
17. FEN - Federation des Enseignants Nationale, lärarförbundet. Det är det enda förbund där medlemmarna har rätt att agera som politisk grupp i fackföreningens ram.
18. E.E. - Ecole Emancipée.
19. C.H.U. - Centre Hospitalier Universitaire, försök att kontinuerligt integrera undervisningen och sjukhus, för att komma bort från den tidigare formen av mastodontföreläsningar.
20. Editions Sociales - kommunistpartiets förlag.
21. Herzog, Missoffe, Borotra, Comiti - ungdoms- och idrottsministrar vilka lagt fram omfattande förslag för att systematisera indoktrineringen av ungdomen.
22. Den nuvarande kärnan i La ligue kommer från JCR och tidigare ända från UEC - det franska kommunistpartiets studentförbund (numera upplöst). Från denna tid har de ärvt en stor motvilja mot PCF:s byråkratiska centralism.