Om Spartakus
Tal vid Tysklands Kommunistiska Partis grundande kongress den 29-31 december 1918
Rosa Luxemburg
Partisan/Röda Häften 8
Inledning
Rosa Luxemburg intar en särställning inom den revolutionära rörelsen. Liksom den unge Trotskij låg hon ofta i dispyt med Lenin, men till skillnad från honom har hon inte blivit förföljd och förtalad av Lenins efterapare - detta trots att hon i debatterna med Lenin förfäktade nästan identiska uppfattningar med Trotskij. Efter ett misslyckat försök 1930 att misskreditera den tyska vänstern (se Stalins artikel "Om några frågor ur bolsjevismens historia", i Leninismens problem, ss. 555-572), har man istället sökt inrangera henne i hyllningskören till den "store Stalin", samtidigt som man naturligtvis skolastiskt höjer pekfingret och påpekar hennes många "felaktigheter". Hennes Samlade Verk kan nu utges i DDR, och i Sverige har hon tagits om hand av ingen mindre än KFML:s chefsideolog Bo Gustafsson, som för några år sedan gav ut en starkt ideologiserad antologi av hennes skrifter. De arbeten som han inte vill ge ut, tas i stället om hand av anarkister och syndikalister. Ja, t.o.m. liberaler kan gotta sig i hennes "Fängelsebrev". På detta sätt försöker man slita sönder Rosa Luxemburg. Sådana försök är naturligtvis i långa loppet dömda att misslyckas. Rosa Luxemburg måste ses i sin helhet och utan att man söker såga henne mitt itu. Hennes bidrag till den revolutionära marxismens teori kan inte bedömas utifrån en absolut måttstock; de måste ses i relation till historien och till den sociala miljö där hon var verksam. Om man ser henne i förhållande till den tyska arbetarrörelsen vid sekelskiftet, där opportunister som Bernstein och dogmatiker som Kautsky var verksamma, blir hennes insats i striden för en korrekt marxistisk teori kontra revisionismen av enormt värde. Ja, man kan utan att sväva på målet, till och med säga att hennes kritik av revisionismen var mer djupgående och analytisk än Lenins stridsskrifter. De kompletterar varandra som stridsfränder mot revisionismen, och åtskilliga av Lenins verk blir obegripliga utan att man först tagit del av Luxemburgs lysande pamflett mot Bernstein, "Reform och revolution", där hon verkligen ger sig i kast med att spåra avvikelserna från den marxistiska teorin.
Hennes skarpsinne och brinnande nit i kampen, gjorde att hon även kom att upptäcka faran i den centrism som sändes ut under Kautskys namn. Här kunde hon tidigt se hur marxismen stelnat till dogmatism och efterapning, hur den förlorat sin levande själ och bara blivit en samling floskler. Detta kunde hon se redan vid en tidpunkt då Lenin betraktade Kautsky som Lärofadern. Först vid sammanbrottet för Andra Internationalen såg Lenin att Kautsky just genom sin vacklan också måste falla ned i avgrundsdjupet. Lenin, som aldrig drog sig för att slå hårt mot trätobröder, var lika snar till storsinthet när händelserna visade att han haft fel. Liksom han 1917 utan omsvep erkände
att Trotskij haft rätt i dispyten om den permanenta revolutionens teori, erkände han även att Rosa Luxemburg gått djupare än han själv i revisionismdebatten. I ett brev strax efter krigsutbrottet 1914. säger han: "Jag hatar och avskyr Kautsky nu mer än alla de andra, denna smutsiga, föraktliga och självbelåtna brygd av hyckel. .. Rosa Luxemburg hade rätt, hon förstod för länge sedan teoretikerns välutvecklade "svansmentalitet" - eller att säga det rakt ut: han var lakej, en lakej till partiets majoritet, en lakej till opportunismen". (Brev till Sjlapnikov den 27/101914.)
Marxismen är ingen ofelbarhetsdogm och marxister är inga helgon som stiger ned på jorden för att ge frälsning till en hungrande mänsklighet. Marxismens levande ande stryps om man försöker hänga upp den på vissa individers tankar, vilka påstås vara "självkorrigerande" eller "oövervinnerliga". Ett sådant tänkande är en myt. Verkligheten är alltid mer komplicerad. Marxismen skapas genom en ständig debatt, genom en kollektiv tankeprincip, fjärran från alla övermänniskoidéer eller elitteorier. Liksom vi kan säga att Luxemburg gjorde en mer djupgående kritik av Kautsky än Lenin, kan vi också säga att Lenin tidigare än Luxemburg såg nödvändigheten av skapandet av ett revolutionärt avantgarde, sammansvetsat i ett kommunistiskt parti. Detta innebär inte att Luxemburgs kritik utan genomläsning kan läggas tillbaka i bokhyllan. Tvärtom möjliggör en analys av hennes artikel "Den ryska socialdemokratins organisation" ett djupare inträngande i Lenins partiteori, och hennes teoretiska begrepp "apparatens konservatism" är ett intressant bidrag till teoribildningen om partiets byråkratisering och förfall. Men hennes kritik går i övrigt mycket vid sidan av Lenins konception och hon missar den centrala tankegången: att marxismen inte spontant uppstår inom arbetarklassen, utan just genom sin karaktär av vetenskap måste tillföras arbetarrörelsen,av en välskolad och aktiv kader.
Kanske berodde Luxemburgs misstag på att revolutionen inte hade samma aktualitet i Tyskland som i Ryssland. I vilket fall var det novemberrevolutionen 1918 som tvingade fram en omvärdering av hennes "spontanistiska" uppfattning. Men här hamnade hon och hennes partikamrater i en ond cirkel: just genom oförmågan att förutse och förbereda avantgardets organisering, kunde det inte fylla sin funktion i revolutionen. Den spontana rörelsen, som var en i det närmaste identisk upprepning av händelserna i Ryssland ett år tidigare (monarkins fall, arméernas upplösning, demonstrationer, upprättandet av sovjeter, dubbelmakten, provisorisk regering, arbetarkontroll över fabrikerna), stod i sin ödesstund utan ledning. Mordet på Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht var inte den avgörande orsaken till revolutionens misslyckande, utan endast en symbol för ledarskapets svaghet och bräcklighet.
Det ligger en djup historisk tragedi i den tyska revolutionens misslyckande. Ty det gällde inte bara Tyskland, utan hela världsrevolutionens förlopp. Ett sovjetiskt Tyskland skulle ha inneburit att socialismen inplanterats mitt i den kapitalistiska fästningen Europa, det skulle ha inneburit att de samtidiga revolutionerna i Ungern och Italien fått en viktig impuls och det kunde ha lett till att revoltungarna i det övriga Europa förvandlats till revolutionära situationer. Den tyska revolutionens krossande innebar att den revolutionära stormvågen dämdes upp, och att Sovjetunionen isolerades. Situationen blev en paradox: Sovjetunionen, vars enda räddning låg inom världsrevolutionens ramar, slöt sig inom sitt skal och utvecklade en byråkratisk diktatur över massorna. Kontrarevolutionen i Europa sopade bort alla mellanliggande grupper och kompromissmakare och upprättade en blodlysten fascistisk diktatur. Istället för Lenin fick vi Stalin, istället för Luxemburg fick vi Hitler. Istället för ett harmoniskt socialistiskt samhälle, fick vi en degenererad kapitalism, vars yttre makt endast kan manifesteras i krig, utrotning av hela folkslag och allt blodigare angrepp mot kolonierna. Rosa Luxemburgs ord i "Junius-broschyren" ter sig alltmer profetiska: "Antingen imperialismens triumf och hela kulturens ödeläggelse som i det forntida Rom - förödelse, avfolkning, degeneration, en enda stor kyrkogård, eller också socialismens seger..."
Den skrift av Rosa Luxemburg som vi härmed ger ut i Röda Häften från det tyska Kommunistiska Partiets grundningskongress i slutet av december 1918, då revolutionen redan klappade på kongressdörrarna. Att vi återger den är dock inte bara av pietetsskäl mot historien. Den har även en teoretisk och praktisk betydelse. I själva verket kan vi säga att detta tal är en mästerlig sammanfattning av revolutionens dynamik och början av en analys av den revolutionära strategin.
För att kunna nå detta mål, måste Luxemburg bryta med den förvanskade marxism som frodats inom det tyska partiet under 30 år av fredlig utveckling. Hon inleder sitt tal med att bryta sönder de två begrepp som varit vägledande för alla socialdemokratiska partier på strategins och taktikens områden: uppspaltningen av programmet i en minimidel (krav möjliga att förverkliga inom kapitalismen) och maximidel (det socialistiska slutmålet). Istället för denna ödesdigra klyvning av marxismen, visar hon tillbaka till helhetssynen i det Kommunistiska Manifestet. Att hennes vidräkning med Erfurtprogrammets teoretiska beståndsdelar och praktiska konsekvenser även inbegriper den gamle Engels, kan te sig chockerande för dogmatiker och människor som ägnar sig åt personkult. Men hon visar här att marxismen som teori är självständig även gentemot sina egna grundare, och hon pekar på den historisk situationen då Engels formulerade sitt omdiskuterade förord till "Klasskampen i Frankrike" och menar att detta var ett taktiskt avsteg. Mot detta sätter hon den inre, revolutionära meningen i marxismen. Vad hon inte visste då hon höll sitt tal, var att Engels inte var fullt så "reformistisk" på gamla dar som han framställdes. I själva verket var hans Förord till viss del en förfalskning av partiledarna i Berlin. Den ursprungliga versionen trycktes först 1926 i tidskriften "Unter dem Banner des Marxismus". Förordet fick en tendens som Engels inte avsett, och framförallt var han i den ursprungliga versionen avsevärt mindre kategorisk.
"Jag predikar denna taktik endast för Tyskland idag och t.o.m. då med många reservationer. I Frankrike, Belgien, Italien, Österrike kan en sådan taktik på det hela taget inte följas och i Tyskland kan den vara oanvändbar i morgon", förklarar Engels i ett samtida brev. Man kan alltså tveklöst ge Luxemburg rätt i att Engels skulle ha stått främst på barrikaderna i november 1918.
Men Luxemburgs tal fyller inte bara funktionen av att befria marxismen från dess förvanskningar. Det är också en utveckling av marxismens teori. Genom avvisandet av Erfurtprogrammets konception, bygger hon grunden för en övergångsstrategi, även om hon själv inte använder detta begrepp. Byggstenarna i detta är inte bara sammangjutningen av minimi- och maximikraven, utan även fortsättningen av talet, där hon behandlar arbetarrådens betydelse. Hon hade redan 1905 med största uppmärksamhet följt skapandet av den första Sovjeten i Petrograd, och då samma fenomen återuppstår i den tyska revolutionen, ser hon med all sin tankeskärpa att Sovjeten är grunden för den proletära staten. Hon förmår konkretisera parollen "All makt åt arbetarråden", vars förverkligande skulle innebära att den tillfälliga maktdualismen mellan borgerliga och proletära maktorgan upphör och att vägen öppnas för socialismen.
Hon blundar inte för de svårigheter som detta innebär, och hennes distinktion mellan politisk och social revolution möjliggör för oss att se skillnaden mellan de klassiska borgerliga revolutionerna och nutidens proletära, och hur mycket svårare och mera smärtfylld övergången till ett socialistiskt produktionssätt är än feodalismens förvandling till kapitalism.
Övergången var t.o.m. svårare än hon själv kunnat föreställa sig. Hennes eget försök att rädda mänskligheten undan kaos, slutade med att reaktionära officerare kastade hennes stympade och misshandlade kropp i Landwehr-kanalens vatten. Det återstår för oss endast att ta vid där hennes livsverk avbröts. För att kampen denna gång skall föras till seger är en tillägnelse av Luxemburgs teorier en absolut nödvändighet.
Kenth-Åke Andersson