Inflationen är ett ekonomiskt gissel. Den sänker reallönen. Och detta drabbar särskilt normal- och låginkomsttagare. Det sker inte bara genom att de som har de minsta marginalerna också har svårast att klara en viss reallönesänkning. Under 80-talet har inflationen faktiskt gjort att de med lägre inkomster fått en större reallönesänkning än de med höga inkomster.
Vanligen mäter man reallönesänkningen som löneökning minus ökningen av konsumentpriserna. Måttet på konsumentprisernas höjning får vi genom det så kallade konsumentprisindex.
Konsumentprisindex berättar hur prisökningen på en mängd olika varor drabbar en genomsnittlig svensk familj. Eftersom priserna har ökat olika mycket på mat, hyror, villakostnader och annat, kommer konsumentprisindex bara att vara rättvisande för en familj som lägger ner en genomsnittligt stor andel av sina inkomster på dessa poster. En sådan familj använder exempelvis 12 procent av sina inkomster för att betala hyra och 14 procent för att bo i villa. Naturligtvis finns det inga sådana genomsnittliga familjer.
En del måste använda större andel av sina inkomster til mat än vad andra med högre inkomst behöver göra. En del bor i hyreshus, andra i villa. Det betyder att inflationen slår olika på olika grupper.
När matpriserna ökar mer än annat och när hyrorna ökar mer än villakostnaderna, då drabbas en låginkomsttagare som bor i hyreshus hårdare av inflationen än en höginkomsttagare som bor i villa. Detta är också vad som har hänt under 80-talet.
Enligt konsumentprisindex har priserna fram till september 1985 ökat med totalt 55 procent sedan 1980. Men matpriserna har ökat med 75 procent, hyrorna har ökat med 64 procent, villakostnaderna med 40 procent och övriga varor och tjänster med i genomsnitt knappt 50 procent. Dessa skillnader gör att den faktiska inflationen blir olika för olika familjer beroende på vad de konsumerar och hur de bor.
En arbetarfamilj som bor i hyreshus och där en stor del av inkomsten går till mat har faktiskt under 80-talet drabbats av drygt 60 procents prishöjningar och inte 55 procent som konsumentprisindex anger. Det betyder att den reallönesänkning som man vanligen talar om (löneökningar minus ökning av konsumentprisindex) på ungefär sju procent sedan 1980, i själva verket är betydligt högre, nämligen upp emot tolv procent för arbetarfamiljen.
En höginkomsttagarfamilj som bor i villa har å andra sidan bara drabbats av prishöjningar på totalt runt 50 procent. De har kanske, tack vare marginalskattereformen, haft en med traditionellt mått mätt reallöneökning på ett par procent. Men i verkligheten rör det sig om en förbättring på hela sju procent, eftersom »deras« inflation varit fem procent lägre än genomsnittet sedan 1980.
Inflationen har inte bara sänkt reallönen och ökat ojämlikheten.
Den har också - tack vare avskrivningsmöjligheter för höginkomsttagare - omfördelat miljarder. Enligt TCO-ekonomerna omfördelade inflationen 100 miljarder kronor bara under åren 1980 och 1981. Vann gjorde höginkomsttagarna. Förlorade gjorde normal- och låginkomsttagarna.
Inflationen göder spekulationsekonomin och försvårar produktiva investeringar. Slutligen finns i en inflationsekonomi alltid risken för att man helt ska förlora greppet om prisstegringarna. En hög inflation hotar att övergå i en galopperande inflation - en inflation inte på tio eller tjugo procent per år, utan på flera hundra procent.
En bruten cirkel
När regeringarna säger sig vilja bekämpa inflationen kan man milt sagt tala om att det är välmotiverat och en vällovlig målsättning. Enigheten om behovet av att få ner inflationen är så stort att de flesta tycks vara beredda att svälja och tro på vilka metoder som helst.
De som fått betala det högsta priset för inflationen ska nu också vara de som ska betala inflationsbekämpningen. Det är inte bara omoraliskt. Vad värre är - det fungerar inte.
Regeringarna lägger ner all kraft på att bekämpa löneökningarna för att på det sättet få ner inflationen. De lovar att kommer vi bara dit, ska vi hamna i en god cirkel av ökade investeringar och tillväxt. Själva föregår de med gott exempel, dock inte genom att hålla tillbaka sina egna löner, utan genom åtstramningspolitik. Det är en politik som står på tre ben:
• En stram finanspolitik, genom exempelvis sparplaner, för att hålla tillbaka
den offentliga konsumtionen.
• En stram penningpolitik, genom att exempelvis göra det svårt att låna, för att hålla penningmängden
i schack.
• Olika former av omfördelningspolitik, genom devalveringar
eller Rosenbadsavtal, för att hålla lönernas andel av produktionsvärdet nere.
Åtstramningspolitiken ska tvinga fram låga löneökningar. Och med det ska ekonomin ha kommit in i »den goda cirkeln«, där låga löneökningar leder till låg inflation, som ger högre export och högre investeringar. Då får vi högre tillväxt, lägre arbetslöshet och högre reallöner.
Har ekonomin väl kommit in i »den goda cirkeln« skapar det automatiskt förutsättningar för fortsatt låga löneökningar, eftersom löntagarna sett att detta leder till högre tillväxt, lägre arbetslöshet och högre reallön. Figur 7 visar hur det hela är tänkt att fungera.
Det första ledet i denna »goda cirkel«, eller snarare själva inträdandet genom den smala porten tycks följa modellen.
Åtstramningspolitiken har haft effekter på löneökningarnas storlek. I diagram 14 har finanspolitiken, mätt som förändringen av den offentliga sektorns andel av BNP, penningpolitiken, mätt som förändringen av penning- och kreditmängden, samt omfördelningspolitiken, mätt som lönernas andel av produktionsvärdet, vägts samman till ett åtstramningsindex. Ju högre värde på åtstramningsindexet, desto hårdare total åtstramning.
Detta åtstramningsindex har sedan för 16 industriländer jämförts med löneökningarna under 80-talet. Resultatet är att länder med hårdare åtstramning, som Holland, Belgien, Västtyskland, har haft lägre löneökningar. Medan länder med mindre åtstramning, Italien i synnerhet, men också Finland, Frankrike och Norge, har haft högre löneökningar.
Sambandet är långt ifrån perfekt. Schweiz hamnar till exempel på sidan och Sverige med ett relativt högt åtstramningsindex har inte placerat sig mer än genomsnittligt när det gäller löneökningarna. Ändå finns det ett samband och en matematisk beräkning visar att 50 procent av skillnader i löneökningar länderna emellan kan förklaras med åtstramningsindexet.
Så långt är kanske allt väl. Sedan rämnar detta vackra teoribygge. Ty det är inte löneökningarna som orsakar inflationen. Det finns inget stöd för att låga löneökningar skulle leda till att inflationen minskar. I denna boks andra kapitel om lönernas roll för inflationen visade det sig:
• att lönerna bara svarat för en bråkdel av prisökningarna under 80-talet (diagram 3
och figur 3),
• att det är prisökningarna och inte löneökningarna som kommer först och därmed faller löneteorin (diagram 4),
• att låga löneökningar utnyttjas av företagen till att öka vinsten
genom att de ändå höjer priserna (diagram 5).
Påståendena om löneökningarnas centrala roll för hela ekonomin bygger helt enkelt på en felaktig teori om löner och inflation. En teori som inte har något stöd i verkligheten.
Den goda cirkeln bryts sönder redan i inledningsskedet. Därmed faller ju också hela tanken med att genom åtstramning och låga löneökningar få ekonomin på fötter igen.
Det bekräftas också om man jämför utvecklingen i industriländerna under 80-talet. Det finns nämligen inget som helst samband mellan låga löneökningar och
• större exportökning,
• högre investeringar,
• högre tillväxt,
• lägre arbetslöshet,
• högre reallön.
Länder med låga löneökningar har helt enkelt inte uppvisat någon bättre utveckling på dessa punkter än länder med högre löneökningar.
Diagram 15 är ett försök att sammanfatta allt detta i ett enda diagram. Där har länderna placerats utefter ett »låglöneindex« som anger hur väl länderna lyckats med att hålla nere löneökningarna. Ju bättre det har gått (det vill säga ju lägre löneökningarna varit), desto högre index. Schweiz som lyckats bäst - haft de lägsta löneökningarna - har ett index på 100.
Sedan har detta »låglöneindex« jämförts med ett index över den »goda cirkeln«. Det är ett index där ländernas framgångar vad gäller export, investeringar, tillväxt i BNP, arbetslösheten och reallönen vägts samman. Ett högt tal anger en totalt sett bättre utveckling än ett lågt tal. Finland, Storbritannien och Japan hör exempelvis till de länder som sammanvägt klarat sig bäst.
Enligt tanken bakom den »goda cirkeln« - att låga löneökningar leder till högre export m m borde länderna placera sig mer eller mindre på linje nerifrån vänster och upp mot höger (som pilen visar).
Redan en snabb blick på diagrammet borde övertyga om att något sådant samband inte finns. I stället för att ligga i anslutning till pilen, ligger länderna mer eller mindre slumpmässigt utplacerade. Holland och Belgien med höga låglöneindex hör exempelvis till de länder som lyckats totalt sett allra sämst. Italien med det lägsta låglöneindexet har å andra sidan lyckats något bättre än genomsnittet.
Det är faktiskt så att vid en matematisk beräkning visar det sig att det råder ett svagt omvänt samband, mot vad som påstås. Rent statistiskt har länder med låga löneökningar klarat sig sämre än länder med högre löneökningar.
Den »goda cirkeln« visar sig, vid en faktisk undersökning av 16 industriländer, vara en luftkonstruktion. Den existerar helt enkelt inte, annat än i ekonomernas huvuden. Löneökningarna är inte den grundbult för ekonomin som det påstås.
Till detta kan läggas att även om det funnes en »god cirkel« för enskilda länder, skulle det inte varit till någon större lycka ändå. Ty vad länderna försökt - men misslyckats med - är ju att genom åtstramningspolitik och låga löneökningar erövra marknader från varandra och därmed öka exporten, investeringarna, tillväxten m m för det enskilda landet.
Totalt sett - för länderna sammantagna - kan denna åtstramning aldrig leda till någon god cirkel. Möjligen skulle man kunna tänka sig att vissa länder genom åtstramning skulle kunna ligga något bättre till på det sluttande planet. Men de har samtidigt med sin åtstramningspolitik bidragit till att öka sluttningen på nedförslutet för sig själva och alla andra.
Kanske är det vår smala lycka att ekonomierna inte reagerat som teorin bakom den »goda cirkeln« förutspår. Kunde den »goda cirkeln« sägas gälla för enskilda länder, skulle det kanske sporra till en utveckling värre än den som varit.
Omfördelningspolitiken
Talet om nödvändigheten att hålla tillbaka lönerna för att minska inflationen och få snurr på ekonomin, har helt enkelt använts för - och i viss mån lyckats - att dölja den omfördelningspolitik som faktiskt bedrivs.
Den klassiska stimulanspolitiken misslyckades på 70-talet. Det blev inte någon lägre arbetslöshet och högre tillväxt utan bara mer inflation. Sedan slutet på 70-talet har det ställts krav på och genomförts en enorm omfördelning från löntagare till kapitalägare och förmögna. »Alla måste lära sig att älska vinsten« har det hetat.
Omfördelningen har skett genom att vinsten fått öka på lönernas bekostnad, genom att staten ger ofantliga belopp i räntor, skattelättnader och bidrag till näringslivet och genom att lönekostnaderna minskas genom avsked och nedläggningar.
Det rör sig om ofantliga belopp som årligen omfördelas.
• Företagens vinst på devalveringarna uppgår i år till i runda tal 35 miljarder
kronor.
• Dessutom får företagen 30 miljarder kronor i bi3drag och räntor från staten.
• Bankerna får 20 miljarder kronor i räntor.
• Höginkomsttagarna får 30 miljarder kronor i räntor, genom
marginalskattesänkningen och genom sina skatteavdrag.
Denna omfördelning, som började under de borgerliga regeringsåren, har inte kunnat finansieras 0skattevägen. Det var lika omöjligt för den borgerliga regeringen att täcka alla de hål som överföringen till de rika skapade i budgeten genom skattehöjningar för vanligt folk, som det historiskt har varit att helt finansiera rustningar med skattemedel.
Resultatet blev naturligtvis budgetunderskott. Sedelpressarna och lånekarusellen fick snurra. Istället för en traditionell stimulanspolitik - där stimulansen riktade sig till folks köpkraft och statligt styrd efterfrågan - fick vi en stimulanspolitik riktad till de rika.
Som vid all »stimulanspolitik« skapades en kraftig tillväxt av penningmängden och en därpå följande inflation. En inflation som nådde en höjdpunkt 1980 då priserna steg med rekordnoteringen 14 procent. Detta efter att borgarna lyckats med konststycket att öka penningmängden även under konjukturuppgången 1978-79 (se diagram 11 igen) för att infria vallöftena till sina höginkomstväljare.
På i stora drag samma sätt har det varit runt om i västvärlden. Efter den traditionella stimulanspolitikens misslyckande ställde kapitalägarna och fick igenom krav på en omfördelning till sin egen förmån. Samtidigt kunde man inte genomdriva en sådan omfördelning krona för krona, utan var tvungen att ta staten till hjälp och finansiera omfördelningen genom sedelpressarna och statlig upplåning.
De framgångar som nåtts under 80-talet i kampen mot inflationen har, som visats, inte berott på att löneökningarna pressats ner. Löneökningstakten har avtagit men det har inte orsakat den sjunkande inflationen, utan tvärtom varit en följd av sjunkande inflation och åtstramningspolitik.
Den sjunkande inflationen beror på att omfördelningen till de rika i högre grad än tidigare skattefinansieras och på en högre tolerans för hög arbetslöshet. Trots en fortsatt omfördelning till de rika har budgetunderskotten kunnat minskas. I dag sker omfördelningen till de rika i mindre grad än för några år sedan genom lånade och nytryckta pengar. Det sker istället en direkt indragning av köpkraft från vanligt folk.
Samtidigt som detta i många länder bidragit till att minska inflationstakten är det osäkert om det verkligen kommer att vara en varaktig förbättring. De enorma belopp som under en rad år omfördelats till företag, banker och höginkomsttagare runt om i världen har gött spekulationsekonomin. Pengarna finns kvar där och arbetar i spekulationskarusellerna som en fördröjd inflationsbrasa. Förr eller senare tränger effekterna upp till ytan och gör sig påminda i stigande priser.
Bara början?
Framgångarna i inflationsbekämpningen kan alltså vara av ytterst begränsad och tillfällig karaktär. Kostnaderna är däremot entydiga och bestående.
Sedan 1980 har investeringarna i förhållande till BNP minskat med nio procent bland industriländerna (från 23 till 21 procent, eller med två procentenheter). Arbetslösheten har ökat med 59 procent (från 5,1 till 8,1 procent).
Det finns också ett tydligt samband mellan graden av åtstramning i enskilda länder, å ena sidan, och arbetslöshetens ökning och reallönens minskning, å andra sidan. En sammanvägning av arbetslöshetens och reallönens förändring under 80-talet till en form av »eländesindex«, visar ett tydligt samband med graden av åtstramning.
I diagram 16 framgår att länder med förhållandevis svag åtstramning, som Italien och Finland, klarat sig bättre när det gäller kombinationen av arbetslöshet och reallön. Länder med hård åtstramning - Holland och Belgien exempelvis - har drabbats hårt av arbetslöshet och sänkt reallön. Sambandet måste betecknas som förhållandevis starkt (50 procent av skillnaderna i kombinationen av arbetslöshet och reallön förklaras av åtstramningsindexet).
Risken finns att detta är början på en ond cirkel. Högre arbetslöshet och lägre reallön kan på sikt betyda en lägre tillväxttakt i BNP. Detta eftersom högre arbetslöshet och sjunkande reallön minskar den inhemska efterfrågan, samtidigt som det inte finns några bevis för att de skulle leda till en motsvarande ökning av exporten. En lägre efterfrågan betyder mindre investeringar, vilket tillsammans skulle ge en lägre tillväxt.
Högre arbetslöshet betyder dessutom större statliga kostnader för de arbetslösa. Samtidigt betyder sänkt reallön att statens skatteinkomster minskar realt sett. Lägger man därtill också en lägre tillväxt i hela ekonomin blir resultatet ökande budgetunderskott.
Och ökar budgetunderskottet, då ställs krav på en ännu hårdare åtstramningspolitik. Ekonomin kan hamna i en ond cirkel av åtstramningar, arbetslöshet, sjunkande reallön, minskad efterfrågan, lägre tillväxt, växande budgetunderskott och ytterligare åtstramning.
Den »goda cirkeln« tar kanske i verkligheten formen av en ond cirkel, som figur 9 illustrerar.
Det finns idag, vid en jämförelse mellan länderna, inga tydliga bevis för mer än första steget - att åtstramningspolitiken leder till höjd arbetslöshet och sänkt reallön.
För de följande stegen i den onda cirkeln finns det inga klara bevis - åtminstone inte ännu. Sambandet mellan å ena sidan höjd arbetslöshet och sänkt reallön och å andra sidan låg tillväxt, var för åren 1980-84 mycket svagt vid en jämförelse mellan länderna. Men även om det var mycket svagt fanns det trots allt ett visst samband i den riktning som den onda cirkeln anger.
Nästa steg finns det heller ännu inget bevis för. Sambandet mellan å ena sidan hög arbetslöshet, sjunkande reallön, låg tillväxt och å andra sidan ökande budgetunderskott, var ännu svagare. Det är knappt tio procent av skillnaderna i budgetunderskottet som förklaras. Men även detta - mycket svaga samband - gick i »rätt« riktning.
Det går inte att bevisa att någon ond cirkel har etablerats i enskilda länder. Samtidigt gör konjunkturuppgången under senare år att vi ännu inte kan tala om en ond cirkel i global mening. Svaret på om det finns någon ond cirkel - dels för enskilda länder i jämförelse med varandra, dels tagna tillsammans i global mening - lär visa sig under den kommande lågkonjunkturen.
Däremot kan man redan nu konstatera att en ond utveckling har inletts - att åtstramningspolitiken leder till en sämre utveckling av arbetslöshet och reallön.
Dags för systemskifte
Ekonomerna ställer oss inför valet mellan pest och kolera. Det tycks inte finnas några andra alternativ än:
• att stimulera ekonomin med ökad inflation som följd och milt sagt osäkra resultat
när det gäller att få ned arbetslösheten.
• att strama åt ekonomin och då ökar arbetslösheten och de bestående resultaten när
det gäller inflationen är allt annat än säkra.
Mellan dessa två val tycks pendeln svänga. Efter 70-talets erfarenheter med stimulans har åtstramning varit på modet under 80-talet.
Nu är det kanske dags för pendeln att svänga ännu en gång. Aftonbladet talar om behovet att öka utlandsupplåningen för att stimulera den svenska ekonomin. Västeuropeiska socialdemokrater har träffats och förespråkar en gemensam försiktig expansion i Europa. Thatcher har som nämnts tvingats backa något och föreslå miljardsatsningar på den offentliga sektorn.
Det är förvisso ett positivt tecken att högern och dess åtstramningsideologi tycks vara på reträtt. Men om så är fallet, om det ligger något verkligt bakom de nya socialdemokratiska orden, om det inte bara är politiskt munväder - har något verkligt framsteg skett?
Vad blir resultatet av nya utlandslån, av en ny omgång med expansion på lånade medel? Kan det bli något annat än inflation och begränsade framgångar när det gäller att hålla arbetslösheten stången. Är inte risken att man därmed återigen förbereder marken för en ny högervåg?
Jag tror inte att en återgång till traditionell stimulanspolitik är någon lösning. Den vägen har redan prövats utan framgång. Men det finns en tredje väg - en verklig tredje väg och inte bara den kosmetika över traditionell åtstramningspolitik som socialdemokraterna kallat för »den tredje vägen« under senare år.
Vintern 1982, när borgarna satt vid makten och producerade sparplan på sparplan, skrev Aftonbladet (s) att det finns en politik som förenar både en stimulans av effterfrågan och en minskning av budgetunderskottet. Föreningen av dessa båda mål kan synas paradoxa.«, skrev Aftonbladet. »En expansiv politik har i allmänhet förknippats med växande budgetunderskott. Vill man få ner budgetunderskottet har borgerliga ekonomer i allmänhet ansett det vara nödvändigt med en åtstramningspolitik«.
Men, fortsatte Aftonbladet, socialdemokraterna har hittat den »eleganta« lösning som förenar en expansiv politik med ett mindre budgetunderskott. Hur är detta möjligt frågar Aftonbladet och svarar på sin egen fråga:
»En del av förklaringen ligger i att politiken omvandlar passiva pengar till aktiva som sätter fart på investeringar och sysselsättning.« Istället för att staten drar in pengar som skulle ha använts till konsumtion och investeringar är det möjligt att dra in pengar som idag går till finansiella placeringar.
Vad Aftonbladet förespeglade var alltså en stimulans av konsumtion och investeringar som finansierades genom att dra in spekulationspengar. Därmed skulle efterfrågan kunna öka samtidigt som budgetunderskottet och inflationstendenserna hölls i schack.
Nu blev det ju inte riktigt den politiken som socialdemokraterna kom att driva. Knappast någon gång tidigare har konsumtionen vuxit så långsamt i en konjunkturuppgång som under den senaste och knappast någon gång tidigare har spekulationspengarna vuxit i den takt som skett. Omfördelningen från folks konsumtion till företagens, bankernas och de förmögnas spekulation har helt enkelt överstigit det mesta som tidigare skådats. Men att socialdemokraterna kom att bedriva en traditionell åtstramningspolitik behöver inte betyda att själva tanken i Aftonbladets ledare var fel den gången.
Pengar finns det ju. Tog man hälften av de spekulationsmiljarder som företagen, bankerna och de förmögna sitter på skulle det ge åtskilliga hundra miljarder kronor till statskassan på ett bräde.
Inställde man ränteutbetalningarna på statsskulden till företagen och de förmöga, rev man upp marginalskattelättnaderna för höginkomsttagarna och begränsade deras avdragsrätt ytterligare, skulle det årligen ge åtskilliga tiotal miljarder kronor till statskassan.
Därmed skulle flera saker kunna uppnås.
Å ena sidan skulle man dränera spekulationsekonomin på en del av dess miljarder och avskaffa den offentliga sektorns budgetunderskott (som nu åtgår till att betala räntor till de rika). Detta skulle tillsammans ha en långsiktigt dämpande effekt på inflationstakten.
Å andra sidan skulle en del av pengarna kunna användas till skattesänkningar, exempelvis att ta bort momsen på mat. Det skulle innebära en kortsiktig sänkning av inflationstakten. Ja, det skulle faktiskt innebära att priserna - konsumentprisindex - föll för första gången sedan 30-talet.
Slutligen skulle konsumtionen och därmed produktionen kunna stimuleras genom att alla normal- och låginkomsttagare fick 1 000 kronor mer i månaden. Det skulle betyda att exportföretagen fick släppa ifrån sig en del av de 35 miljarder kronor som man nu årligen gör i devalveringsvinster.
För hemmamarknadsföretagen skulle de ökade kostnaderna mer än väl motverkas av en ökad efterfrågan på deras produkter för första gången på många år.
Den offentliga sektorn skulle få skatteinkomster från de privat anställda (arbetsgivaravgifter, inkomstskatter och indirekta skatter) som mer än väl täckte de kostnadsökningar man skulle drabbas av genom ökade utgifter för de offentligt anställda.
Det är alltså ingen omöjlighet att kombinera stimulans och förbättrade statsfinanser och därmed skapa bättre förutsättningar för minskad arbetslöshet och lägre inflation.
Det finns naturligtvis problem.
För det första skulle en dränering av de rikas spekulationskapital naturligtvis stöta på både politiskt och ekonomiskt motstånd. I löntagarfondsrapporten till LO-kongressen 1981 skrev man om den makt de rika äger:
»Om man spetsar till diskussionen kan man säga att de rika ofta ger detta besked till de fattiga: Om ni avstår, och ger oss höga inkomster och bättre avkastning på våra förmögenheter, ska vi sköta sparandet och investerandet i samhället. Om ni inte går med på det är vi inte heller beredda att spara och investera. Och ni vet ju att då blir det dåligt med sysselsättning och produktion.«
Den utpressningen skulle naturligtvis bli än mera utsagd än vad den är idag om förslag som de ovan kunde läggas fram. Inför detta kan man antingen backa, böja sig och buga. Eller också sätta hårt mot hårt.
- Vi utgör en majoritet. Finner ni er inte i att vi använder era spekulationsmiljarder på ett förnuftigt sätt utan börjar sabotera ekonomin, då kan vi inte heller acceptera att ni får behålla den möjligheten att gå emot majoritetsbeslut. Vi tar över de företag som motarbetar en sund och balanserad utveckling av ekonomin.
Det andra problemet har att göra med inflationens djupare liggande orsaker. Inflationen är en oundviklig följd av en kapitalism som befinner sig i kris och där massarbetslöshet inte accepteras. Radikala omfördelnings- och stimulansåtgärder kan hejda inflationssjukdomen för ett tag, men inte bota den. Även om kapitalägarna - motvilligt - skulle se sig tvingade att acceptera omfördelningen kommer problemen förr eller senare att ge sig till känna igen.
På sikt kan inflationen bara lösas, antingen genom en återgång till den ordning som rådde före 30-talet. Det kräver ett systemskifte. Det kräver att välfärdssystemet monteras ner och att massarbetslöshet återigen blir en acceptabel del av kapitalismen.
Eller också krävs ett annat systemskifte - ett ekonomiskt systemskifte. Ett skifte från ett ekonomiskt system som bygger på en oerhörd koncentration av makt i några få privata händer, till ett ekonomiskt system där den ekonomiska makten styrs efter demokratiska principer i enlighet med viljan hos majoriteten.
När det kommer till kärnan reser inflationen frågan om vi måste skrota välfärdssystemet för att bevara det nuvarande ekonomiska systemet, eller om det är dags för ett ekonomiskt systemskifte för att kunna bevara och bygga ut välfärdssystemet.