Lögnen om lönen

Sten Ljunggren

4. ETT KRISSYMPTOM

Tiden efter andra världskriget är den första fredsperiod under kapitalismen med ständiga prisstegringar. Tidigare perioder av prisökningar har varit kortare, de har aldrig kommit upp till samma nivå och de har inträffat i samband med något krig.

Att krig driver upp priserna är inte så konstigt eftersom krigsansträngningarna nästan aldrig betalas genom ökade skatter. Krigförande stater har alltid tagit till sedelpressarna och skuldsättning för att betala sina krig. Det har lett till en ökning av penning- och kreditmängden som drivit upp priserna.

Men efter kriget har priserna sjunkit. Detta framgår av diagram 10 som visar prisernas förändring åren 1770-1984 i USA. När kurvan faller är det frågan om sjunkande priser och inte som i tidigare diagram en avtagande ökningstakt. Så skedde emellertid inte efter andra världskriget.

För första gången fortsatte priserna att öka även efter ett krig. Själva tidpunkten för den ständiga inflationens uppkomst - efter 30-talskrisen - säger en hel del om varför vi har drabbats av den.

Under hela sin historia har kapitalismen med jämna mellanrum drabbats av perioder med låg tillväxt och ökande arbetslöshet. Fabrikerna producerar mer än vad som kan säljas. Fabriksägarna möter problemen med att avskeda arbetare, som därigenom kan köpa ännu mindre. De osålda lagren växer, fler avskedas, överproduktionen ökar. Det har varit mönstret i ständigt återkommande krisperioder.

Detta var inget nytt på 20- och 30-talen. Samma sak hade hänt på 1870- och 1880-talen. Och dessförinnan på 1830- och 1840-talen.

Men på 20- och 30-talen drabbade massarbetslösheten arbetare som hade femtio år av organisatoriskt uppbygge bakom sig, arbetare med fackföreningar och socialistiska partier att göra sina röster hörda genom. Röster som också kunde utnyttjas i allmänna val.

Massarbetslösheten, det uppenbara slöseriet med fyllda varulager samtidigt som folk hade det svårt, hotade kapitalägarnas makt över samhället.

I Italien stödde man Mussolini mot arbetarna, i Tyskland stödde man Hitler mot arbetarna. Två herrar som tillsammans fick arbetarna i övriga världen att tänka på viktigare saker än kapitalägarnas makt. Kapitalet kunde alltså sitta kvar. Men nederlaget hade varit närmare än någonsin.

Efter 30-talskrisen, när freden kom 1945, var det inte längre möjligt, att förlita sig på de »naturligt självläkande krafterna« hos kapitalismen. Kapitalisterna var skakade och arbetarrörelsen krävde garantier mot att massarbetslösheten skulle upprepas.

Svaret blev statlig konjunkturpolitik, eller keynsianism som det kallas efter en av de teoretiska förgrundsgestalterna - den brittiske nationalekonomen John Maynard Keynes.

Tanken var att i lågkonjunkturer skulle ekonomin stimuleras, genom sänkt skatt, direkta statliga insatser eller genom att göra det lättare att låna pengar. På det sättet skulle nedgången i efterfrågan begränsas och arbetslösheten skulle kunna hållas i schack.

Det här skulle naturligtvis kosta staten en del och öka kreditgivningen i samhället. Men när konjunkturen åter vände uppåt, skulle man ta igen vad man förlorat, var det tänkt. Då skulle staten gå in med höjda skatter och hårdare kreditregler. På det sättet skulle man hålla tillbaka konjunkturuppgången något lite. Men det betraktades bara som positivt, eftersom det skulle bidra till att hålla nere de prisökningar som en alltför häftig konjunkturuppgång kan leda till.

Totalt sett, över loppet av en hel konjunkturcykel med både ned- och uppgång, skulle ökningen av penningmängden gå jämnt upp. Stimulansen under lågkonjunkturen skulle motsvaras av en lika stor åtstramning under högkonjunkturen. Den eventuella ökning av inflationen som stimulansen skulle leda till, skulle motsvaras av en motsvarande dämpning under konjunkturuppgången.

Inte jämnt upp

Det hela fungerade rätt bra under 50-talet och början av 60-talet. Konjunktursvängningarna var måttliga, arbetslösheten förhållandevis låg och priset man fick betala - ett par, tre, kanske fyra procents inflation - störde inte särskilt mycket.

Men sedan har det gått sämre.

Efter en expansiv period med jämna konjunktursvängningar och hög tillväxt, vänder den kapitalistiska utvecklingen nedåt från mitten av 60-talet. Varje lågkonjunktur blev något djupare än den närmast föregående. Samtidigt blev högkonjunkturerna lägre och lägre.

Det krävdes helt enkelt större och större insatser i lågkonjukturerna och det fanns mindre och mindre att ta av vid konjunkturuppgångarna. Det hela gick inte längre, som keynsianerna tänkt sig, jämnt upp.

Diagram 11 visar vad som hänt. Konjunkturen vänder nedåt 1966 och stimulanspolitik sätts in. Det leder till att penning- och kreditmängden ökar fortare än BNP. Vid konjunkturuppgången 1968-69 bromsas ökningen i penningmängden upp och dess storlek i förhållande till BNP minskar.

När konjunkturen vänder nedåt 1970-71 upprepas det hela. Men denna gång når penningmängden betydligt högre. Sedan har nivån på penningmängden vuxit för varje nedgång.

Den ökade penningmängden har, som visades i förra kapitlet, följts av ökningar i producentpriserna som sedan i sin tur drivit upp konsumentpriserna, det vi vanligen kallar inflation.

I diagram 12 har hela kedjan från konjunkturnedgång, över ökad penningmängd, stigande producentpriser och till ökade konsumentpriser och löner illustrerats med utvecklingen under konjunkturcykeln 1974-80.

Konjunkturen når en topp 1974 och vänder sedan nedåt under 1975 till 1976. Som svar på konjunkturnedgången börjar penningmängden expandera 1976 (vilket för övrigt är ovanligt långt efter det att konjunkturen har börjat vända - överhuvudtaget är konjunkturpolitiken tidsmässigt betydligt sämre anpassad till konjunktursvängningarna under senare delen av 70-talet än tidigare).

Till en början påverkar inte den ökade penningmängden priserna. Men när konjunkturen återigen vänder uppåt 1977-78 sätts de nya pengarna i rörelse och producentpriserna ökar. Ett år senare - 1979 - börjar så konsumentpriserna och lönerna att öka. Denna gång når konsumentpriserna en topp före lönerna - 1980 mot 1981 för lönerna.

Krediter och rustningar

I den förklaring som jag har gett här har den statliga konjunkturpolitiken en avgörande roll.

Det är en omdebatterad fråga och det kan finnas skäl till några nyanseringar. I motsats till en ensidig betoning av den statliga konjunkturpolitiken, kan sättas en förklaring som lägger tyngdpunkten på kreditväsendets självständiga betydelse.

Ser vi till hur krediterna fördelar sig är det helt klart att de privata krediterna spelar en rent storleksmässigt avgörande roll. Krediternas storlek i förhållande till BNP fördelat på privata och offentliga skulder framgår av tabell 6. .

Fram till 1975 svarade den privata skuldsättningen för hela ökningen av kreditmängden. Därefter har de offentliga skulderna ökat snabbast, men de privata är fortfarande mer än dubbelt så stora. Det är naturligtvis en storlek som gör att de spelar en betydande roll.

På den grunden kan man hävda att kreditväsendet spelar sin egen spontana roll i inflationsdramat. Det är inte bara regeringarna som reagerar på en vikande efterfrågan vid en lågkonjunktur.

Även företagen försöker möta den minskade försäljningen med exempelvis lockande erbjudanden om förmånliga avbetalningsköp och krediter.

När folks köpkraft minskar ser företagare en chans att tjäna pengar på kreditkort. Bankerna söker nya kunder när de stora låntagarna drar ner på sina investeringar och inte behöver låna lika mycket pengar som tidigare.

Det främsta exemplet på denna mer eller mindre spontana »konjunkturpolitik« från bankernas sida är den utlåning som skedde till bland annat Latinamerika under åren 1976-78.

Den internationella lågkonjunkturen och osäkerheten om oljepriserna gjorde att bankernas traditionella kunder drog sig för att låna och investera. Samtidigt skapade oljeprishöjningarna miljardtillgångar hos bankerna, dels från de oljeexporterande länderna, dels från oljebolagen.

Bankerna hade alltså mycket pengar och få kunder.

I det läget gav man sig ut på jakt efter nya kundei bland tredje världens länder. Det berättas om tillfällen när bankerna mer eller mindre trugade på länder na stora lån. Den långivning som då skedde fungerad för västländernas industrier som en enda stor stimulanspolitik. Ty länderna som lånade pengarna använ de dem för att köpa varor i väst för.

På det sättet höll långivningen produktion och sysselsättning i gång i väst. Precis som vilken statlig sti mulanspolitik som helst.

Det är alltså inte bara en statlig stimulanspolitil som drivit på penningmängden och inflationen. Kreditexpansionen har stor roll och det är väl knappas meningsfullt att definitivt försöka avgöra vilken de som vägt tyngst. Det går inte bara att se på storleken på offentlig respektive privat skuld för att avgöra dei frågan, eftersom staten har en stor betydelse även för de privata skuldernas ökning. I Sverige har det sket exempelvis genom krediter till, i stor utsträckning pri vat, bostadsbyggande under lågkonjunkturer. I USA genom att exempelvis styra villkoren för privata kon sumtionskrediter.

Det är alltså svårt att försöka avgöra vad som väger tyngst. Klart är emellertid att både kreditväsendets expansion och den statliga konjunkturpolitiken ligger bakom den ständigt ökande penningmängden och därmed inflationen.

Som en personlig bedömning skulle jag ändå vilja hävda att den statliga konjunkturpolitiken har haft en ledande och på sitt sätt avgörande roll i inflationsdramat. Dels därför att kreditväsendet inte är något nytt. Det skapades inte under eller efter 30-talet, utan har funnits en längre tid. Vore kreditväsendet den avgörande faktorn borde vi kunna se en stadigt ökande inflation ända sedan 1800-talet. Dels grundar sig bedömningen om den statliga konjunkturpolitikens avgörande roll på att erfarenheterna från 30-talet har behandlats politiskt och inte som en automatisk del av det kapitalistiska kreditväsendet.

Det har varit en politisk rädsla från kapitalägarna och ett politiskt tryck från arbetarrörelsen för att undvika massarbetslöshet som gjort efterkrigstiden unik i kapitalismens historia.

Det finns ytterligare en faktor som förtjänar att nämnas innan det är dags att försöka sammanfatta den här presenterade inflationsteorin.

Det gäller rustningarnas betydelse. I diagram 10 framgick att priserna historiskt sett stigit i samband med krig. Tiden efter andra världskriget är här något nytt i och med att prisstegringarna fortsatt även under fredstid.

En bidragande orsak är att rustningarna fortsatt på ett helt annat sätt under denna efterkrigstid, än under tidigare.

Det här sambandet mellan rustningar och prisstegringar har skapat en inom 70-talsvänstern populär inflationsteori. »Grundorsaken till denna ständiga inflation är rustningssektorns betydelse i de flesta stora kapitalistiska länders ekonomi«, kunde det exempelvis heta.

Teorin säger att det är så kallade improduktiva utgifter, typ militärutgifter, som skapar inflationen. När sådana varor tillverkas skapas en köpkraft hos tillverkarna - arbetarna och kapitalägarna. Men denna ökade köpkraft motsvaras inte av någon ökad mängd varor på marknaden. Större delen av militärproduktionen säljs ju inte, utan fungerar ekonomiskt som om den hade slängts i sjön.

En ökad köpkraft som inte motsvaras av någon ökad mängd varor leder till en press uppåt på priserna - inflation.

Denna teori som lägger huvudvikten på typen av varor och hur de används, kan sedan i sina mest extrema former föra tanken till att all produktion av varor och tjänster som inte säljs på den öppna marknaden - det vill säga i stort sett hela den offentliga sektorn - är inflationsdrivande.

Rustningarna har utan tvivel en stor betydelse för inflationen, men inte på det sätt som denna teori säger. Inflationen skapas inte av vad som produceras, utan av hur det finansieras (eller snarare hur det inte finansieras). Krigsmateriel som produceras med fullständig finansiering genom skatter är inte inflationsdrivande. På samma sätt som skattefinansierade daghem inte är inflationsdrivande.

När krigsmateriel eller daghem i sin helhet betalas med skatter betyder det ju en indragning av köpkraft som motsvarar vad producenterna erhåller. Totalt skapas ingen ökad köpkraft utöver tillgången av varor på marknaden.

Däremot är såväl daghem som krigsmateriel inflationsdrivande om de inte finansieras av skatter, utan istället genom statliga budgetunderskott. Genom dessa underskott skapas en penningmängd och en köpkraft som går utöver ökningen i produktionen av varor och tjänster.

Det finns emellertid en avgörande skillnad mellan krigsmateriel och daghem som gjort att de förra, men inte de senare, faktiskt drivit på inflationen.

Skillnaden är att krigsmaterielproduktion alltid varit svår att skattefinansiera. Folk har varit beredda att betala högre skatter för daghem, men inte för en ohejdad rustning.

Detta har politiker och makthavare i alla tider varit medvetna om. Därför har de oftast inte ens försökt att täcka starkt ökade rustningskostnader med höjda skatter. Istället har de låtit staten låna eller trycka nya pengar för att finansiera rustningarna. Och det är detta - sättet som rustningarna finansieras på - som gör att de driver på inflationen.

Man kan säga att rustningar, i rent ekonomiskt hänseende, är en speciell form av stimulanspolitik.

En sammanfattning

Efter dessa preciseringar av kreditväsendets och rustningarnas roll i inflationsdramat är det dags för en sammanfattning av den här redovisade inflationsteorin. Tankegången återges schematiskt i figur 6.

Erfarenheterna från massarbetslöshetens 30-tal gjorde att det blev politiskt omöjligt att fortsätta och låta den kapitalistiska ekonomin utvecklas fritt. Regeringarna började bedriva stimulanspolitik för att utjämna konjuriktursvängningarna och förhindra en alltför hög arbetslöshet.

Stimulanspolitiken grundar sig på en vilja att komma ifrån verkningarna av de kapitalistiska kriserna. Samtidigt är det just den tilltagande krisen som gör det omöjligt att bedriva stimulanspolitik utan ständigt ökande inflation. Ty konjunkturnedgångarna har blivit allt djupare och det har ställts allt högre krav på stimulans. Resultatet av stimulanspolitiken och den samtida expansionen av kreditväsendet har blivit att penningmängden vuxit fortare än produktionen av varor och tjänster i samhället.

Den ökande penningmängden har i samband med konjunkturuppgångarna drivit upp priserna. Först har producentpriserna påverkats. Hur och i vilken grad som denna påverkan skett har varierat från tid till annan. Det beror bland annat på vilken form den ökade penningmängden tagit. Resultatet blir inte exakt detsamma om ökningen har formen av ökad offentlig efterfrågan, ökade privata konsumtionskrediter eller, som under senare tid, tar sig formen av räntor, bidrag och skattelättnader för de rika.

Ibland långsamt, ibland snabbare, ibland med förstärkt effekt och ibland med försvagad, har så prisökningarna slutligen spridit sig till konsumentpriserna och lönerna. Och de har i sin tur påverkat varandra ömsesidigt.

Det här är naturligtvis en förenkling.

Det är en modell som försöker fånga huvuddragen i en betydligt mer komplicerad verklighet. Det ska exempelvis inte tolkas som att x procents ökning av penningmängden alltid leder till en given ökning av producentpriserna. Något sådant exakt, eller ens tillnärmelsevis exakt samband råder inte heller mellan producentpriserna och konsumentpriserna eller lönerna. Det handlar om ett logiskt samband. Det finns utrymme för stora variationer inom ramen för en viss tidsföljd och ett visst orsakssammanhang.

Kärnan är emellertid klar. Inflationen är resultatet av försöken att komma tillrätta med kapitalismens benägenhet till återkommande perioder av kriser och arbetslöshet.

Den keynsianska konjunkturpolitiken bygger förvisso på en sund och logisk tanke: Om vi stimulerar i lågkonjunktur och håller igen under högkonjunktur kan svängningarna i ekonomin minskas. Onödig arbetslöshet kan undvikas.

Nu är kriserna inte någon sorts »olycksfall i arbetet« för kapitalismen som keynsianer ofta föreställer sig. Kriserna är ständigt återkommande och nödvändiga »reningsbad« för kapitalismen, genom vilka överkapacitet slås ut och överproduktionen minskas. Där det oundvikliga resultatet är arbetslöshet.

Genom att försöka kringgå dessa reningsbad, eller som en ekonom i början av 1900-talet, Schumpeter, kallade dem: »skapande förstörelse«, skjuter man bara problemen framför sig och får inflation på köpet.

Den keynsianska konjunkturpolitiken har varit ett sätt att behålla kapitalismen utan att behöva betala priset i form av periodvis återkommande massarbetslöshet. Det gick bra under 50- och 60-talen, det gick i början av 70-talet. Sedan gick det inte mer och under 80-talet svängde pendeln.

De gamla hårda kraven på att vi måste betala vad det kostar att ha kapitalism, ställdes på nytt. Erfarenheterna från 30-talet förklingade inför 70-talets inflationsspiral.

Det ställs krav på ett stopp för konjunkturpolitiken. Det ställs krav på ett stopp för en ökning av penningmängden. Inflationen ska »svältas ut« ur systemet.

Vissa framgångar - vad gäller inflationen - har nåtts, men priset har varit högt. Till och med Thatcher verkar nu vara tvungen att ta ett halvt steg tillbaka och satsa 35 miljarder kronor på den offentliga sektorn.

Det har helt enkelt inte varit så enkelt att få ner inflationen som man trodde.

Spekulation och monopol

Det har bland annat visat sig att trots ett starkt samband mellan en snabb ökning av penningmängden och en hög inflation, gäller inte det omvända.

De länder som hållit tillbaka penningmängden mest under 80-talet är inte de länder som lyckats sänka inflationstakten mest.

Diagram 13 visar ökningen av penningmängden och förändringen i inflation mellan 1980 och 1984 för industriländerna. Länder med en långsam ökning av penningmängden, som Belgien, Holland, Västtyskland, Japan, Österrike och Schweiz, hör inte alls till dem som fått ner inflationen mest under 80-talet - tvärtom.

Det positiva sambandet - ju större ökningen av penningmängden är, desto högre blir inflationen - tycks inte gälla i andra riktningen. Förklaringen är att det finns en rad andra faktorer förutom den »rena« förklaringen - kris, stimulanspolitik, kreditexpansion, penningmängd, producentpriser, konsumentpriser och löner - som påverkar inflationen. Det är faktorer som har särskild betydelse när det gäller försöken att minska inflationstakten.

Spekulationsekonomin är en sådan faktor. Den har blivit särskilt betydelsefull genom att ökningen av penningmängden som skett under 80-talet, inte i första hand varit riktad mot en ökning Garamond; Garamond;av köpkraften eller efterfrågan i samhället.

På 60- och i början av 70-talet användes de extrapengar som stimulanspolitiken skapade till att på traditionellt vis öka efterfrågan, genom sänkt skatt, ökad byggnadsverksamhet eller billigare krediter för konsumenter. Så sker inte idag.

Istället går pengarna till de rika. Det har skett skattesänkningar för höginkomsttagare, förmögna och företag, det lämnas miljardbidrag till näringslivet och sist men inte minst går den offentliga sektorns räntor till banker, företag och förmögna. Räntornas andel av budgetunderskottet har ökat från en fjärdedel 1978 till drygt hälften 1982 och till att idag vara lika stora som hela budgetunderskottet.

Det har en stor betydelse för inflationen på vilket sätt eller hos vem den ökade penningmängden hamnar.

När de nya pengarna hamnar hos löntagarna genom sänkt moms eller hos byggnadsarbetare genom ökat byggande kommer den ökande penningmängden att genom ökad efterfrågan rätt snabbt pressa upp priserna.

Men när pengarna hamnar hos banker, företag och förmögna, som redan har mer pengar än de har användning för, blir läget annorlunda. De pengarna kommer inte att användas för köp av investeringsvaror eller konsumtionsvaror och på så sätt driva upp priserna. De pengarna används istället till spekulation.

Det har inte samma omedelbara effekt på prisökningarna. Istället får vi en fördröjd och kvarvarande effekt.

En fastighetsägare som får tio miljoner kronor i räntor på sina statsobligationer använder dem för att köpa ännu en fastighet. Det har ingen omedelbar effekt på konsumentpriserna. Men när många fastighetsspekulanter får pengar över, och vill köpa fastigheter, stiger priserna. Det lockar till sig nya spekulanter och priserna rasar i höjden.

Den fastighetsägare som tidigare ägde en fastighet värd tio miljoner tog kanske ut 1,5 miljoner i förräntning av sitt kapital från hyresgästerna. Säljer han fastigheten för 50 miljoner efter något år, kommer den nya fastighetsägaren, som har samma förräntningskrav - 015 procent - att ta ut 7,5 miljoner i kapitalkostnad av hyresgästerna. Och det höjer naturligtvis hyrorna och ökar inflationen.

En viss ökning av penningmängden som går till spekulanter tar troligen mer tid på sig, innan den ger utslag i högre inflation, än om samma mängd pengar använts för att höja vanligt folks konsumtion. I den meningen kan man tala om att den här typen av »stimulanspolitik« har en fördröjd effekt på inflationen, den ger sig inte tillkänna lika snabbt.

Samtidigt finns det skäl att frukta att effekten kommer att sitta i under en längre tid. Bidrar ökningen av penningmängden till att starta en spekulationskarusell, kommer effekterna att kvarstå i ekonomin så länge spekulationskarusellen snurrar vidare. Därmed blir det helt enkelt svårare att få ner inflationen genom att dra ner på ökningen av penningmängden.

Denna fördröjda och kvardröjande effekt av en ökning i penningmängden som går till spekulanter skulle, för Sveriges del, kunna förklara varför ökningen av penningmängden kring 1980 inte gav samma effekt i prisökningar några år senare som tidigare kunnat iakttas. Samtidigt som det skulle bidra till att förklara svårigheterna att i dagsläget få ner inflationstakten i samma grad som andra länder.

Monopolen är en annan faktor som har betydelse för inflationen.

På en mer eller mindre fri konkurrensmarknad leder en vikande efterfrågan till att priserna faller eller åtminstone till att ökningstakten avtar. När konkurrerande företag ser att försäljningen minskar kan de inte höja priserna utan att förlora kunder till andra företag.

För monopolen är situationen en annan. När de ser att försäljningen minskar har de inga konkurrenter att ta hänsyn till. Deras reaktion på en minskad försäljning och en minskad vinst blir den omvända.

De höjer priserna för att behålla vinsten. En monopoliserad ekonomi bidrar därför till att försvåra en sänkning av inflationstakten genom åtstramning och minskad penningmängd.

Det finns en hel del - rätt ofta socialdemokratiskt sinnade - ekonomer runt om världen som vill förklara hela den ständigt ökande inflationen med i första hand monopolprissättning. En allvarlig brist med den förklaringen är att den kapitalistiska ekonomin gradvis monopoliserats under hela sin historia. Det går knappast att finna något belägg för att monopoliseringen på ett avgörande sätt skett snabbare under efterkrigstiden, som ju är den period då vi haft en ständig inflation. Företagen har förvisso blivit större, men å andra sidan har nationsgränsernas betydelse minskat. De större företagen arbetar på en större marknad.

Däremot är teorin om monopolpriser som orsak till inflationen bekväm för dem som å ena sidan inte är beredda att gå till roten med det onda - den kapitalistiska ekonomins benägenhet till kris och arbetslöshet - och som å andra sidan gärna ser byråkratiska regler som en lösning på de flesta av livets problem.

Krav på prisreglering är nämligen det som oftast förespråkas utifrån teorin om monopolpriser.

Detta nämnt som en parentes. Otvivelaktigt är i alla fall att monopolekonomin gör priserna trögrörliga nedåt, den försvårar möjligheten att sänka inflationstakten.

Slutligen några ord om vad som var en av ekonomernas favoritteori innan lönerna kom och tog allt utrymme i deras huvuden.

I början och mitten av 70-talet talade man mycket om förväntningarnas roll för inflationen. Eftersom folk och företag förväntar sig prisökningar agerar de på ett bestämt sätt. De försöker förekomma prisökningarna genom att kräva löneökningar, eller för företagens del genom att vara först med prishöjningar. På det sättet skapas en spiral uppåt av förväntningar - prisökningar - förväntningar - prisökningar. Att förväntningarna orsakar den ständigt ökande inflationen är ett utslag för den typ av psykologiskt nonsens som var populär bland ekonomerna ett tag. Förväntningarna har naturligtvis en materiell och saklig grund.

Däremot kan det nog ligga en del i att dessa förväntningar - folk har rätt dyrköpta erfarenheter av vad den ständiga inflationen ställer till med - försvårar möjligheterna att minska inflationstakten.

Ingen av dessa faktorer - spekulationsekonomin, monopoliseringen eller förväntningarna - kan sägas vara orsak till inflationen. De kan emellertid alla fungera bromsande på möjligheten att minska inflationen.

De utgör tillsammans en sorts cykelventil som det går att pumpa inflationspengar in i systemet genom, men som när pumpandet upphör inte släpper ut någon luft. Och eftersom det inte, som med en cykelventil, bara är att plocka bort dem, återstår att skära hål i däcket för att lätta på inflationstrycket i ekonomin. Risken då är förstås att trycket minskar för snabbt och att luften går ur ekonomin helt och hållet.