Lönerna har tilldelats rollen som grundbult i vår ekonomi. Det är knappast någon hejd på vilka avgörande och skadliga effekter som löneökningar påstås ha. Det tycks då särskilt gälla normal- och låginkomsttagarnas löner. Kravet från dessa grupper på drägliga löner riskerar, om man får tro allt som pumpas ut via press och TV, att omöjliggöra kampen mot inflationen, lamslå exporten, stoppa investeringarna, hejda tillväxten i ekonomin och leda till högre arbetslöshet och sänkt reallön.
Sällan har i den ekonomiska debatten en enda faktor tilldelats den avgörande betydelse som lönerna nu får bära.
I en viss, men helt annorlunda mening, är det naturligtvis sant. Lönen är, trots allt, basen för våra liv - åtminstone för de flesta av oss.
En hygglig lön ger de små marginaler, utöver det allra nödvändigaste, som hjälper till att lätta upp tillvaron. En viss marginal ger inte bara möjlighet att köpa något lite extra, att kanske vara lite, lite slösaktig ibland. En hygglig lön betyder också, eller snarare, betyder framförallt en viss frihet. En handlingsfrihet som minskar pressen, som underlättar familjelivet, som gör fritiden rikare och som ger tid över - att ägna åt barnen, samlivet eller vänner och bekanta.
På det sättet är lönen en grundbult i våra liv. Ty även om pengar inte är allt, blir de allt mer betydelsefulla ju mindre det finns av dem.
Den marginal som Sveriges arbetare och lägre tjänstemän tillkämpat sig håller på att försvinna. Oron för hur lönen ska räcka till upptar en allt störreplats i vårt dagliga liv. För många blir detta det allt annat överskuggande problemet.
Det finns idag över en halv miljon människor som måste anlita socialhjälp för att få sin ekonomi att gå ihop. Det har skett mer än en fördubbling av antalet socialhjälpstagare på sex år. Men de som tvingas och orkar gå till socialbyrån är bara den synliga toppen på ett isberg. Statistiska centralbyrån räknade med att det 1979 fanns 400 000 »nyfattiga« i vårt land, personer som levde under existensminimum. Om utvecklingen av de nyfattiga följt utvecklingen av antalet socialhjälpstagare kan det idag finnas upp emot en miljon nyfattiga i Sverige!
Det betyder en miljon människor för vilka triviala saker som skridskor till barnen kan bli till oöverstigliga hinder.
Regeringen »oroas« och tillsätter en »analysgrupp« för att se över »problematiken«.
Men saken är egentligen väldigt enkel. Sedan 1980 har lönen för en arbetare ökat med 40 procent. Hyrorna har ökat med 64 procent. Matpriserna har ökat med 75 procent!
Enligt konsumentverket hade 1980 en arbetarfamilj med två barn 2 000 kronor kvar i månaden »efter de nödvändigaste utgifterna« - något som vare sig inbegriper bil, semester eller fritidsutgifter. I år har samma familj bara 1 000 kronor över för att täcka allt utom det nödvändigaste. En trebarnsfamilj låg på plus 600 kronor 1980 och har nu hamnat på minus 122 kronor i månaden.
Deras inkomster räcker alltså inte till det nödvändigaste.
Det kan knappast behövas någon »analysgrupp« för att se sambanden. När mat och hyror stiger långt snabbare än lönen, då blir det till slut knappast någonting kvar.
Vad som behövs är en rejäl löneökning för normaloch låginkomsttagarna. Gärna i kombination med en riktig låginkomstutredning för att belysa den omfördelning från de fattiga till de rika som skett under senare år. En sådan utredning skulle kanske kunna svara på frågan varför socialhjälpstagare och miljonärer är de två snabbast växande grupperna i dagens Sverige.
De mest omedelbara problemen skulle underlättas om alla normal- och låginkomsttagare fick 1 000 kronor mer i månaden. Säg att alla med en månadslön på 10 000 och därunder får den fulla summan (det gäller 80 procent av löntagarna, räknat på 1984 års löner). Sedan får den som tjänar exempelvis 10 500 i månaden 500 kronor mer och de som tjänar 11 000 kronor och därutöver blir utan löneförhöjning. Den delen av inkomsttagarna torde, tack vare marginalskattelättnader och annat, kunna klara sig ett tag.
Det är emellertid här som »lögnen om lönen« kommer in. Ett sådant förslag är naturligtvis »helt otänkbart«. Ty för politikerna och ekonomerna (det vill säga de »erkända« ekonomerna, de som sjunger med makthavarna) är lönerna en annan sorts grundbult i ekonomin än vad de är för vanligt folk.
För politikerna och ekonomerna är lönerna och i synnerhet löneökningar för vanligt folk, något som hotar hela deras vackra teoribygge:
Ökar lönerna
Ökar företagens kostnader
Ökar inflationstakten
Minskar investeringarna
Minskar exporten
Minskar jobben
Minskar reallönen
Höga löneökningar påstås vara roten till allt ont som har drabbat och som kan komma att drabba den svenska ekonomin.
Går vi däremot med på låga löneökningar då kommer ekonomin att hamna i en »god cirkel« med minskande inflation som leder till att priset på svenska varor sjunker och att vår export ökar. Lägre löner, minskad inflation och ökad export ska göra att investeringarna ökar. Ökad export och ökade investeringar skapar högre tillväxt i ekonomin och då kan även arbetslösheten minska. Mindre inflation, mer produktion och lägre arbetslöshet ska göra att reallönen stiger, trots att löntagarna nöjde sig med låga löneökningar.
Och när löntagarna ser att låga löneökningar för med sig alla dessa välsignelser då kommer de att skära ner på sina lönekrav även i fortsättningen. Därmed skapas en grund för fortsatt låg inflation och hög tillväxt, förbättrad sysselsättning och höjda reallöner (figur 1).
Kärnan i detta resonemang är tesen att löneökningarna är det som driver på inflationen. På den tesen bygger regeringen hela sin ekonomiska politik. Det är med detta argument om lönernas inflationsdrivande effekt som löntagarna uppmanas till »återhållsamhet«. Om detta handlar denna bok - om lögnen om lönen som inflationsdramats stora bov.