Alla prisökningar kommer från företagen! Det kan tyckas vara ett väl drastiskt påstående. Men egentligen är det en självklarhet. Det är bara att se sig omkring. Vem har satt priset på TV:n i vardagsrummet? Jo, tillverkaren och försäljaren - företag alltså. Vem har bestämt priset på ölen jag dricker? Jo, bryggeriet och butiken - företag alltså. Vem har satt priset på boken du läser? Jo, bokförlaget Röda Rummet - återigen ett företag.
Allt vi köper, alla prislappar vi möter har satts av något företag. Det är företag, och till 90 procent privata företag, som bestämmer priserna. Och som därför har det sista avgörandet om inflationen i sina händer.
Denna självklarhet bestrider naturligtvis ingen, även om många väljer att inte lyfta fram saken. Det är enklare att bara påstå rakt ut att lönerna orsakar prishöjningarna än att krångla till det hela med faktumet att det ju faktiskt är företagaren som i sista hand sätter priset och bestämmer om prishöjningar.
Ändå har detta förhållande en rätt stor betydelse. Det finns ingen naturlag som säger att en löneökning tvingar företagaren att höja priset i motsvarande mån. Kanske går företaget så bra att någon prishöjning inte behövs. Kanske motsvaras löneökningen av en lika stor ökning av mängden producerade varor i företaget. Kanske gör bristen på köpare att det inte går att höja priset.
När ekonomerna talar om att löneökningar orsakar prisökningar, menar de egentligen att löneökningar får företagarna att höja priserna.
En situation där löneökningar kan få företagarna att höja priserna är när löneökningar leder till en allmän ökning av köpkraften i samhället. Samtidigt är det kanske svårt att få fram nya varor snabbt. Företagaren ser då att han kan höja priset utan att det minskar hans försäljning. I det här fallet talar man om efterfrågeinflation. Den ökade köpkraften eller efterfrågan, som det kallas, leder till en brist och priserna ökar.
Enligt teorin ska denna typ av inflation gå tillbaka av sig självt. Ty ökade priser leder till ökade vinster och då lockas producenterna till att producera mera. Bristen försvinner och konkurrensen pressar tillbaka priserna, eller åtminstone prisökningarna.
Eftersom lönerna ökat mindre än priserna i snart 4tio år, och det knappast skapats någon extra köpkraft, talar man inte särskilt mycket om denna typ av inflation idag. Istället talar ekonomerna om kostnadsinflation.
Lönerna svarar för runt 70 procent av företagens kostnader och de kan därmed helt naturligt ha stor betydelse för den totala kostnadsökningen. Sker det löneökningar som inte motsvaras av en lika stor eller större produktionsökning, ökar företagets kostnad per producerad vara.
Säg att ett företags lönekostnad ökar med fem procent och produktionen samtidigt ökar med fyra procent. Då har, som det heter, företagets lönekostnad per producerad enhet ökat med en procent. För att vinsten inte ska minska »måste« tillverkaren höja priset. Det i sin tur leder till att priset så småningom ökar också ute i butikerna.
Löneökningar kan alltså leda till att tillverkaren höjer sitt pris, det så kallade producentpriset. Det leder till att priset ökar i butiken. Och det är denna ökning av det så kallade konsumentpriset som är vad vi i dagligt tal menar med inflation.
Denna löneteori säger alltså att löneökningar leder till höjda producentpriser som leder till höjda konsumentpriser (se figur 2).
Ekonomerna har alltså en tänkbar teori för hur löneökningar skapar inflation. Den teorin kan de också underbygga med en del statistik om löner och priser.
Man kan peka på att det finns ett samband mellan löneökningar och ökningar i konsumentpriserna. Under de år då löneökningarna är stora, då ökar också konsumentpriserna snabbt - och tvärtom.
Sedan mitten på 60-talet har det sett ut som tabell 1 visar.
Det finns uppenbarligen ett samband mellan löneökningar och prisökningar. Åren 1965 -66 ökar både löner och priser snabbare än de därpå följande åren. Sedan följs de åt och når båda en hög nivå 1974-77. De sjunker tillsammans åren 1978-79, stiger 1980-81 och har sedan dess sjunkit en del.
Det finns inte bara ett samband över tiden mellan löner och priser. Även en jämförelse mellan olika länder under samma tidsperiod visar upp ett starkt samband.
De länder som under åren 1980-84 hade låga löneökningar - under 20 procent totalt - har också haft en lägre total inflation under perioden. Det gäller Schweiz, Holland, Västtyskland och Japan som alla haft prisökningar på 20 procent och därunder för perioden i dess helhet.
Länder med genomsnittliga löneökningar - mellan totalt 30 och 50 procent - har alla legat runt 40 procents total inflation.
Länder med höga löneökningar - Finland, Frankrike och Italien - har också haft de högsta prisökningarna under 80-talet.
Diagram 1 visar att det finns ett klart samband mellan löneökningar och inflation. Låga löneökningar - låg inflation, höga löneökningar - hög inflation. Precis som ekonomerna hävdar.
Men här slutar också ekonomerna sina undersökningar. De har en teori och fakta tycks också bekräfta den. Resultatet förmedlas utan försök till kritisk värdering av press och TV.
Den här boken börjar här.
Med lite eftertanke inser nog var och en att ett sådant här diagram inte säger någonting om vad som orsakar vad. Det går faktiskt lika bra att hävda att det är en hög inflationstakt som tvingar löntagarna att kräva höga löneökningar, som att det är höga löneökningar som orsakar en hög inflationstakt.
På samma sätt är det med det tidigare konstaterade sambandet i tiden mellan stora löneökningar och hög inflationstakt.
Om man vet att två saker inträffar samtidigt kan man av det inte dra någon slutsats om att det ena orsakar det andra. På våren spricker löven ut och vi tar av oss mössorna. En del »vårvetenskapare« hävdar att vi tar av oss mössorna för att löven spricker ut. Andra hävdar lika bestämt att löven spricker ut på grund av att vi tar av oss mössorna.
Det är naturligtvis nonsens. Men de självsäkra påståendena om att det är lönerna som driver upp konsumentpriserna bygger inte heller på något mer.
I själva verket kan det ju förhålla sig på det sättet att det finns någon annan faktor som förklarar både löneökningarnas och konsumentprisernas samtidiga upp- och nedgångar. På samma sätt som det finns en tredje faktor, nämligen att det blir varmare, som förklarar varför löven spricker ut och vi tar av oss mössorna.
Andra orsaker
När ekonomerna och politikerna utsett lönerna till Boven i inflationsdramat har de också valt att blunda för möjligheten att det kan finnas andra skyldiga.
Ändå finns det starka skäl att tvivla på »sanningen« om att det främst är höga löneökningar som leder till hög inflation.
Hur kan det exempelvis komma sig att nio procents löneökningar i början av 60-talet orsakade fyra procents årlig inflation, medan samma löneökningstakt under 80-talet har orsakat tio procents inflation? (Se diagram 2.)
Löneökningarna för industriarbetare har varit i stort sett oförändrade i mer än två decennier. De årliga ökningarna har, med några få undantag, pendlat mellan åtta och tio procent.
Ändå har inflationstakten bara blivit högre och högre. Idag är inflationstakten dubbelt så hög som i början på 60-talet.
Det är uppenbart att om löneökningarna varit i stort sett oförändrade, samtidigt som inflationstakten ökat, då måste det finnas något annat och inte bara löneökningarna bakom inflationen.
Det finns alltså all anledning att söka efter andra skyldiga. Några misstänkta som kan tänkas ligga bakom inflationen är:
• Låg efterfrågan
• Skatter
• Importerade priser
• Vinsterna
Tidigare nämndes att en hög efterfrågan kan driva upp priserna. Paradoxalt nog kan även en alltför låg efterfrågan skapa en press uppåt på priserna.
Det kan ske på två sätt.
När efterfrågan är låg går försäljningen sämre och då ökar inte produktionen lika mycket som den annars skulle ha gjort. Med fem procents löneökning och säg två istället för fyra procents produktionsökning ökar lönekostnaden per producerad vara med tre istället för med bara en procent. En sådan kostnadsökning innebär en press uppåt på priserna.
För det andra betyder en lägre försäljning ett lägre utnyttjande av det kapital som företaget förfogar över. Men kostnaden för kapitalet är fortfarande lika hög. Den måste dock fördelas på färre varor och kapitalkostnaden för varje vara ökar. Det betyder också en press uppåt på priserna.
Åtstramningspolitiken som bedrivits sedan 1980 har hållit tillbaka efterfrågan och det är en av förklaringarna till att lika stora löneökningar på 60- och 80-talen har resulterat i helt olika inflationstakt.
Åtstramningspolitiken som ju syftat till att hålla tillbaka inflationen har istället på detta sätt bidragit till att pressa upp priserna.
Det är inte bara på det här sättet som åtstramningspolitiken verkat i motsatt riktning mot den avsedda.
Nationalekonomen Sven Grassman har myntat begreppet åtstramningsinflation för det sätt som regeringarna i Sverige försökt pressa tillbaka konsumtion och inflation genom att höja skatter och devalvera. Denna metod att försöka pressa tillbaka inflationen har hittills haft som främsta resultat att späda på in flationen!
Enligt Konjunkturinstitutet har skattehöjningar svarat för 12 procent och ökade importpriser (till stor del orsakade av devalveringarna) för lika mycket av en total inflation på 37 procent under åren 1981-84. Den av regeringen orsakade åtstramningsinflationen svarar alltså för uppemot två tredjedelar av hela inflationen! Konjunkturinstitutets uppgifter ser vi i sammandrag i tabell 2.
I Konjunkturinstitutets fullständiga uppställning kan man också utläsa att av den inflation som inte var åtstramningsinflation berodde hela 10,9 procent (av totalt 13 procent för löner och vinster m.m.) på höjda bostadskostnader. Det är ett område där lönerna spelar en liten roll i jämförelse med vinster, kapitalkostnader och spekulation.
Det förefaller alltså som om regeringarna, oberoende av politisk färg, samtidigt som de angriper löneökningarna och anklagar löntagarna för att vara orsaken till inflationen, i själva verket har varit den största boven i inflationsdramat.
I inledningen till detta kapitel nämnde jag att det är företagen som har avgörandet om prishöjningar i sin hand. Gjorde företagen inget mer än att höja priserna i takt med att lönekostnaderna steg, skulle det kanske inte vara något fel att sammanfatta det hela med att »löneökningar leder till prisökningar«. I det fallet skulle det beslutande mellanledet - företagaren - inte ha någon avgörande betydelse.
Nu förhåller det sig inte på det viset att företagen bara höjer sina priser i takt med lönekostnaderna.
Sedan 1982 har lönekostnaderna per producerad enhet ökat med nio procent i svensk industri. Producentpriserna, det vill säga de priser som företagen tar ut, har under samma period ökat med 30 procent! (Se diagram 3.)
Skillnaden mellan de nio och de trettio procenten beror på något som kan kallas vinstinflation. Företagen har, trots låga lönekostnadsökningar, höjt priserna för att öka sina vinster. Finanstidningen Veckans affärer lyckas naturligtvis hitta en förklaring till detta faktum, som ju annars tycks strida mot mycket av vad som sägs och skrivs i debatten om inflationen. Tidningen skriver:
- Företagens behov av att förbättra sina vinstmarginaler... har dock lett till att denna gynnsamma lönekostnadsutveckling ännu inte drastiskt kunnat påverka prisnivån.
Trots försöken att hitta en bortförklaring, tvingas Veckans affärer konstatera fakta - huvuddelen av prishöjningarna har berott på företagens strävan efter vinster och inte på ökningen av lönerna.
En stilla undran därutöver - när tar »företagens behov av att förbättra sina vinstmarginaler« slut? De har idag 290 miljarder kronor - eller 111 000 kronor per anställd - i sina kassakistor. Det är vinster som inte investerats produktivt, utan som istället används till olika former av spekulation. En verksamhet som i sig driver på inflationen.
Efter det att åtstramningsinflationen och vinstinflationen tagit sitt blir det inte mycket kvar för löneinflationen.
Under 1984 steg priserna med 8,1 procent. Skatter och andra politiska beslut svarade för 2,8 procent, importerade prisökningar för 1,5 procent. Resten kan, med ledning av uppgifter från Konjunkturinstitutet, fördelas på vinster, som svarade för 2,2 procent, och löner, som svarade för 1,6 procent.
Av lönerna svarade LO-lönerna, som ju är de hårdast attackerade av »inflationsbekämparna« bara för0,6 procent.
Det här kan också uttryckas som att för varje kronas prisökning svarade vinsterna för 27 öre, importerade priser för 18 öre, skatter för 35 öre, LO-lönerna för åtta öre och övriga löner för 12 öre (se figur 3).
Men har då inte skatterna använts till löner åt de offentligt anställda?
Det går inte att se till vad en viss skattehöjning har använts. Däremot kan vi se vilka av utgifterna som vuxit mest under året. Och det var inte lönerna till de anställda.
För att täcka ökningen av räntekostnaderna - pengar som går till banker, företag och förmögna - krävdes hälften av de prishöjande skatterna. Av de 35 öre på varje kronas prishöjning som skatterna svarade för gick 18 öre till att betala ökade räntekostnader. Den andra stora posten var minskningen av budgetunderskottet som tog 13 öre i anspråk.
Den utpekade och på förhand dömda boven i inflationsdramat har krympt samman och kan i det stora sammanhanget knappt betecknas som juniorbrottsling. Och den skuld som lönerna har - 20 öre på varje krona och för LO-lönerna endast åtta öre per krona i prisstegringar - kan närmast betecknas som nödvärn.
Ty om vi inte hade drabbats av regeringarnas åtstramningsinflation och företagens vinstinflation, då hade löntagarna kunnat nöja sig med betydligt lägre löneökningar.
Utan åtstramnings- och vinstinflationen hade det räckt med löneökningar inom ramen för produktionsökningen för att förbättra reallönen. Och om lönekostnaderna inte ökat mer än produktionen skulle lönekostnaden per producerad enhet inte ökat, det vill säga lönerna skulle överhuvudtaget inte ha bidragit till någon inflation.
Även de åtta öre som LO-gruppernas löneökningar är orsaken till, är alltså egentligen bara en nödtvungen följd av regeringens och företagens inflationspolitik.
Den tredje faktorn
Ekonomerna vill, som nämnts, förklara inflationen med att först ökar lönekostnaderna, sedan tvingar det fram ökningar av det pris tillverkarna tar ut - producentpriserna ökar. Slutligen leder det till en ökning av konsumentpriserna, det vi vanligen kallar inflation.
Är det på det viset, bör stegringar i löneökningarna komma före inflationstopparna. Men så är det inte. Löneökningarna och konsumentpriserna når sina toppar ungefär samtidigt. Ibland ligger löneökningarna lite före, ibland konsumentpriserna.
Vad som däremot går att utläsa ur statistiken är att före såväl löneökningstopparna som konsumentpristopparna ligger en tredje faktor - producentpriserna!
I diagram 4 framgår hur producentpriserna började öka 1958 och nådde en topp 1960. Löneökningarna började inte accelerera förrän ett år efter det att producentpriserna börjat stiga - 1959 - och nådde er topp först 1962. Samma sak var det när producentpri. serna nådde en topp 1964 och löneökningarna året därefter. Efter att ha fallit började producentprisernr återigen stiga 1967 och året därpå började lönerna stiga snabbare. Denna gång nådde de faktiskt topper under samma år - 1970. Vid nästa uppgång låg återigen producentpriserna före löneökningarna - topper inträffade 1974 respektive 1975. Samma sak skedde med en topp för producentpriserna 1979 och sedan er topp för löneökningarna 1980 (se diagram 4).
Är inte detta bara ett fall av hönan och ägget där man egentligen inte kan säga vad som kommer först? Svaret är nej, och skälen till det är två.
Att en uppgång i producentpriserna, som leder till ökade vinster och höjda konsumentpriser, efter ett till två år leder till höjda löner är inte någon orimlig tanke. Att däremot löneökningstoppen 1965 skulle leda till en prisökningstopp 1970, verkar rätt orimligt. Denna tidsfaktor upprepar sig för hela perioden.
Det andra skälet till att det är producentpriserna som verkligen kommer först, är höjden på ökningstopparna. Om det vore tvärtom skulle det innebära att två procents ökning 1970-72 av lönerna utöver trenden, orsakade en ökning av producentpriserna 1974 på 15 procent utöver den långsiktiga trenden. Samtidigt som nio procents löneökningar 1975 orsakade en uppgång i priserna på bara tre procent utöver trenden 1980.
Dessa två skäl - tidsfaktorn och storleksfaktorn - gör att man på rätt goda grunder kan hävda att mönstret är entydigt. Först kommer ökningen i producentpriser och sedan kommer ökningen av lönerna och konsumentpriserna. Därmed faller den teori som säger att inflationen sprids från löneökningar till producentpriser och konsumentpriser.
Det är istället ökade producentpriser som följs av ökade löner och ökade konsumentpriser. Ökade producentpriser ökar vinsten och löntagarna kan då (har kunnat?) ta ut högre löner.
Samtidigt påverkar konsumentpriserna och lönerna varandra ömsesidigt.
Högre konsumentpriser tvingar fram försök att skydda reallönen genom att kräva löneökningar. Och högre löneökningar gör (eller snarare gjorde, på den tiden det var frågan om reallöneökningar) det möjligt för butikerna att svara på den ökade efterfrågan och höja priserna något mer än vad de höjda producentpriserna motiverar.
Men bakom denna ömsesidiga påverkan ligger producentpriserna. Och de har under 80-talet i sin tur styrts av den tidigare beskrivna vinst- och åtstramningsinflationen.
Sambandet bakom löneteorin - löneökningar, producentpriser, konsumentpriser - gäller helt enkelt inte. Istället har sambandet under 80-talet gått från åtstramnings- och vinstinflation över ökade producentpriser till att påverka både konsumentpriserna och lönerna, vilka i sin tur även påverkar varandra. Detta illustreras i figur 4.
Det finns alltså ett samband mellan löneökningar och prisökningar i konsumentledet. Priser och löner följs åt. När priserna stiger snabbare, ökar också lönerna snabbare och tvärtom. Denna följsamhet, där än det ena, än det andra legat först i tiden, kan man iaktta under hela efterkrigstiden för Sveriges del.
Man kan också notera samma sak vid en jämförelse mellan olika länder. I länder där inflationstakten avtar, där avtar också löneökningstakten och tvärtom. Det är egentligen rätt självklart att om inflationstakten faller från femton till fem procent, så ligger inte lönekraven kvar på femton procent.
Men denna följsamhet är inte det avgörande orsakssamband från löner till priser som ekonomerna talar om. Bakom höjningar i löner och konsumentpriser ligger höjda producentpriser.
Talet om att lönekostnaderna som svarar för 70 procent av företagens kostnader också måste ligga bakom inflationen är i och för sig bestickande.
Men det är inte den tunga lönekostnadsbiten som orsakar inflationen, utan istället företagens och regeringarnas omsorg om den betydligt mindre vinstandelen som styr inflationen.
För att ta en enkel liknelse - loket utgör bara en bråkdel av hela tågets längd. Det har ändå den avgörande betydelsen för tågets rörelse.
De etablerade inflationsbekämparna angriper helt enkelt fel orsak i sin kamp mot inflationen, när de angriper löneökningarna. Samtidigt låter de betydligt viktigare faktorer som skatter, vinster och importpriser, härja ostört. Därför är det inte heller så konstigt att Kjell-Olof Feldt hittills uppnått rätt blygsamma resultat i sina storstilade försök att få ner inflationen.
De samband som ekonomerna pekar på är inget orsakssamband från löner till inflation. Det är tvärtom en högre inflation som tvingar löntagarna att kräva högre löneökningar för att bevara reallönen. Det är denna försvarskamp från löntagarnas sida som gör att länder med hög inflation också uppvisar högre löneökningar (som visades i diagram 1). Sunda förnuftet säger också att i länder med exempelvis 50 procents prisökningar under 80-talet kan inte löntagarna godta löneökningar på, säg tio procent. En sådan ordning skulle förutsätta att löntagarnas organisationer mer eller mindre slagits i spillror.
Ta första steget?
Kan man ändå inte - trots att löneökningarna inte är orsaken till inflationen - tänka sig att återhållsamma lönekrav bidrar till att hålla inflationen nere? Det betyder ju lägre kostnadsökningar och företagen skulle då kunna uppnå de vinstökningar man eftersträvar med mindre prishöjningar.
Ett litet räkneexempel kan belysa den frågan. LO-gruppernas löneökningar svarade 1984 för åtta öre av varje kronas prisstegring (se figur 3). Om LOgrupperna inte tagit ut ett enda öre i löneökningar under 1984, samtidigt som allt annat varit oförändrat, då skulle inflationen ha blivit 7,5 procent istället för de 8,1 procent den var. Men det betyder också att LOgruppernas reallön skulle ha fallit med 7,5 procent. De skulle ju inte ha fått någon kompensation för den inflation som ändå skulle kvarstå.
En reallöneförsämring på 7,5 procent är ett högt pris för att få ner inflationen med 0,6 procent. Men skulle »allt annat vara oförändrat«? Är det inte tänkbart att om löntagarna går först, följer andra med och sänker sina krav?
En undersökning som FN gjort tyder faktiskt på att det förhåller sig precis tvärtom.
I undersökningen har man delat upp producentprisernas ökning på olika faktorer, ungefär som varje kronas ökning av konsumentpriset delades upp i figur 3. Undersökningen visar för en rad länder hur stor del av prisökningarna 1982-83 som lönerna, vinsterna och de importerade priserna svarade för (skattehöjningarnas andel märks inte så mycket eftersom det rör sig om producentpriser och inte konsumentpriser).
Ställer man nu samman hur stor andel av prisökningarna som beror på vinster och importpriser, det vill säga hur stor del som inte beror på lönerna, och jämför det med löneökningarnas storlek i de olika länderna, visar det sig något intressant.
Ju lägre löneökningarna är, desto större andel av prisökningarna svarar vinsterna m.m. för. Enda undantaget från den regeln är Schweiz.
Företagen tycks inte svara på låga löneökningar med att visa återhållsamhet i prisökningarna. Tvärtom verkar det som om de utnyttjar låga löneökningar till att öka vinsten.
I exempelvis Holland med bara 17 procents löneökningar under 80-talet, svarade vinster m.m. för över 90 procent av prisökningarna. Medan vinsten i exempelvis Frankrike, med betydligt högre löneökningar, svarade för bara drygt 50 procent av prisökningarna. Sambandet framgår av diagram 5.
När löntagarna intalats att ta ut låga löneökningar har resultatet inte i första hand blivit lägre prisökningar. Istället har företagen fortsatt att höja priserna och därmed öka sina vinster. Därmed leder faktiskt låga löneökningar till att det är reallönen och inte inflationen som sjunker.
Som framgår av diagram 6 finns det ett klart samband mellan höga löneökningar och höjd reallön. Med undantag för Japan är det bara i länder med höga löneökningar - Storbritannien, Australien, Finland, Frankrike och Italien - som reallönerna har ökat under 80-talet. I länder med låga löneökningar, som Schweiz och Holland, har däremot reallönen fallit kraftigt.
Sambandet mellan höga löneökningar och höjd reallön är rätt starkt. En matematisk analys (med så kallad regressionsanalys) visar att 45 procent av skillnaderna i reallön beror på löneökningarnas storlek.
Talet om att låga lönelyft är nödvändiga för att det inte ska bli bara inflationsluft i lönekuverten stämmer alltså inte. Det som händer är att reallönerna sjunker och vinsterna ökar. En slutsats som möjligen förvånar ekonomerna och politikerna, men som ju egentligen bara är vanligt sunt fackföreningsförnuft - tar inte vi vår del, gör någon annan det.