Stalinismen, fronterna och vietnamrörelsen
Ett svar till "Trotskismen/fronterna och vietnamrörelsen"
Kaj Håkansson
Rött Forum 1


I. SPANIEN
1. Den spanska folkfronten

Fascisternas revolt i juli 1936 hade föregåtts av omfattande strejker, expropriationer m.m. När kuppen inträffade stod den republikanska regeringen handfallen. Upproret slogs ned främst tack vare arbetare, som beväpnade sig själva bland annat genom att plundra regeringens vapenförråd. I många delar av Spanien tog anarkosyndikalister och olika socialistiska fraktioner makten.
Omfattande, kollektiviseringar genomfördes. Försvarskommittéer med beväpnade arbetare stod för vapenmakten. Den sociala och ekonomiska organisationen skedde i. stor utsträckning - ibland trevande men ofta framgångsrikt - enligt anarkosyndikalistiska principer.

Två organisationer syns till att börja med framför andra ha skapat möjligheten att överhuvudtaget upprätthålla en folkfrontsregering: CNT och POUM. Dessa organisationer hade speciellt militant bemött fascisternas kuppförsök.

Det anarkosyndikalistiska CNT,¹ ibland i koalition med UGT, var den största arbetarorganisationen i Spanien, numerärt och politiskt (BoT s.42-58). POUM, ett marxistiskt "block" av arbetare och bönder,.var däremot ingen massorganisation. Genom att POUM:s roll berörs av TFOV framhävs POUM ibland i det följande på ett sätt som inte motsvarar dess faktiska politiska roll. UGT, slutligen, brukar benämnas "socialdemokratisk fackföreningsrörelse". Denna organisation har i min framställning på vissa punkter fått en alltför undanskymd plats. UGT:s politiska linje varierade regionalt. I vissa områden vann både UGT och CNT i styrka genom koalition. I andra områden stod de för politiskt skilda linjer.

Framhävandet av CNT:s och POUM:s centrala roll, framförallt i kampens första skede avser inte att förringa det självuppoffrande motståndet från republikaner, socialister och kommunister.

Det spanska, inbördeskriget beskrivs ibland, enbart som ett försvar mot en fascistisk kupp. En sådan beskrivning är missvisande. Försvaret kombinerades med en revolution, vars omfattning och intensitet varierade regionalt. Genom omfattande kollektiviseringar, en arbetarnas och småböndernas egen ekonomisk-sociala organisation, skapades ett slags "dubbelmakt" vid sidan av centralregeringens. Dessa revolutionära förändringar sågs naturligtvis inte med blida ögon av alla klasser och skikt i Spanien.

Folkfrontsregeringen inrymde republikaner, representanter för olika socialistiska fraktioner, kommunister, samt från den 4 november 1936 anarkosyndikalister. Sammansättningen på regeringen växlade i takt med en serie inre politiska strider.

CNT:s deltagande i folkfrontsregeringen skedde under häftiga diskussioner inom organisationen. CNT var principiellt emot medverkan i parlament eller statsinstitutioner. Av många ledande anarkosyndikalister bedömdes dock läget som så speciellt, att en medverkan i regeringen kunde försvaras. Vissa bedömare har senare hävdat att detta var ett av CNT:s stora missgrepp: revolutionen ströps bland annat genom att CNT gav upp sin politiska handlingsfrihet.

Som rådgivare med framskjuten plats framträdde ett antal sändebud från Moskva. Dessa syns ha fått en ofta avgörande betydelse vid bestämmandet av frontens politik. Indirekt påverkade man den genom de inhemska kommunisterna, som i mycket stor utsträckning syns ha låtit sin politik dikteras från Moskva. Däri skilde de sig inte från många broderpartier under denna tid. (Se t.ex. Arvidsson/Berntson: "Kommunistiska Internationalen").

Direkt vägde rådgivarnas ord tungt, inte minst beroende på vapenleveranserna från Sovjet till den republikanska fronten. Dessa vapenleveranser syns vare sig ha varit så omfattande eller kvalitativt så förnämliga som "stalinistisk" historieskrivning vill göra gällande.

Frågan om vapenleveranserna skall inte diskuteras här: å ena sidan tycka det ha rört sig om överskottsvaror, som inte alls levererades i rimlig omfattning, å andra sidan fanns det sabotagerisker för frakterna osv. Överförandet av guldreserven till Sovjet, som skedde under mycket besynnerliga omständigheter (se t.ex. Souchy s. 210-211) beskrivs ibland som betalning för vapnen. Det var i så fall en synnerligen dyr betalning och en betalning, som skedde vid en for den spanska ekonomin mycket olämplig tidpunkt. "Försvar för" och "kritik mot" Sovjets förhållande till vapenleveranserna framförs hos t.ex. BoT och Chomsky. Därmed skall inte förnekas att de var eller bedömdes som betydelsefulla. Regeringsmedlemmar i folkfronten har i efterhand angivit att de låtit sig manipuleras av stalinistiska rådgivare främst på grund av oron att vapenleveranserna skulle upphöra.

2. Den kommunistiska politiken

Den kommunistiska politikens framgång sammanhänger naturligtvis också med dess innehåll. Det var fråga om en försiktighetspolitik som främst gick ut på att Spanien inte fick bli socialistiskt. Till att börja med talade man för åtgärder, som innebar revolutionens avstannande. Till synes progressiva kollektiviseringsdekret stoppade upp en revolutionär process och stadfäste status quo. Därefter fråntogs arbetarna mer offensivt de erövringar som gjorts. Även detta skedde bland annat genom att man verkade för vissa lagar och dekret (Chomsky s. 72-73, Lorenzo s.256-65). Den 26 mars 1937 uppstod t.ex. en regeringskris genom att anarkosyndikalisterna tillbakavisade dekret, som upplöste bland annat kontrollpatrullerna, arbetar- och soldatråden, förbjöd politiskt och fackligt organiserande bland garden och poliser och förbjöd bärande av vapen.

Sådana dekret kan förefalla oskyldiga, men var det inte i den då rådande situationen. I praktiken innebar de, att man berövade de militanta arbetarna möjligheten att försvara sina erövringar gentemot reaktionära grupper. Indirekt innebar det också ett angrepp mot CNT, som dominerade bland de fackligt organiserade, självbeväpnade arbetarna.

En alltmer framträdande roll fick de direkta attackerna, till att börja med mot POUM och sedan mot CNT. Utmanövrerandet och krossandet av dessa organisationer förefaller ha varit en viktig målsättning i den stalininspirerade politiken från dess begynnelse. Detta hävdas också av historiker, som i övrigt ställer sig negativa till POUM:s och. CNT:s politiska linje (t.ex. av H. Thomas i "The Spanish Civil War", en källa, som ej angivits i källförteckningen då jag av tidsskäl utnyttjat den endast på relevanta punkter, med hjälp av sakregister). Sovjetisk hemlig polis kom vid fullföljandet av denna politik att spela en alltmer framträdande roll.

Det kommunistiska partiets medlemskader ökade kraftigt. Denna ökning har två intressanta särdrag. För det första syns den till viss del ha varit en effekt av illegala manipulationer och påtryckningar (se t.ex. Bolloten, Souchy eller Thomas). För det andra, skedde nyrekryteringen från klasser och skikt, som normalt inte dras till kommunistiska partier. Ett citat från Chomsky får illustrera;

"I själva verket var det också den rike jordbrukaren, som sökte skydd för kommunisterna, vilka Borkenau betecknade som de republikanska styrkornas yttersta högerflygel. I början av 1937 var kommunistpartiet enligt Borkenau 'i stor utsträckning ... den militära och administrativa personalens parti, i andra hand småborgerlighetens och vissa välbärgade bondegruppers parti, i tredje hand de anställdas parti och först i fjärde hand industriarbetarnas parti' (id. 192). Partiet attraherade också många poliser och arméofficerare. I det stora hela gav partiet som före revolutionen hade spelat en obetydlig roll, medelklassen i städerna och på landsbygden en intensiv utlösning för livslust och energi 'i försvaret mot de revolutionära krafterna'" .(Chomsky avser härmed arbetarkollektiven, CNT o.dyl.)(s. 128).

Jfr också rapporten från socialistiska partiorganet Adelante i juni 1937:

"Över allt samma historia. Bondekollektiven motarbetas i dag utomordentligt energiskt av kommunistpartiet. Kommunisterna organiserar de välbärgade jordbrukare som söker billig arbetskraft och är av detta skäl öppet fientligt inställda till de fattiga böndernas kooperativa företag. Det är samma element som före revolutionen sympatiserade med fascisterna och monarkisterna som nu ~ enligt fackföreningsrepresentanternas vittnesbörd -strömmar till kommunistpartiets led." (Chomsky s. 102, jfr också t.ex. s. 80).

3. Kommunisterna mot POUM och CNT

Kommunisterna målade inga vackra bilder av vare sig CNT eller POUM. Detta gällde även före det enligt TFOV av trotskisterna i POUM organiserade majupproret, samt "avslöjandena" av POUM-folk som fascistagenter (till detta återkommer jag längre fram). Kommunisterna anklagade POUM och CNT för maskopi med Franco. De började systematiskt förbinda termerna "trotskism" och "fascism", kallade POUM-medlemmarna Hitlers och Mussolinis agenter. De var "förrädare", spioner i Gestapos tjänst (Lorenzo s. 271 ).

George Orwell beskriver hur han själv stötts tillbaka av POUM;s oupphörliga tal om "det kontrarevolutionära PSUC" (kommunistpartiet i Katalonien). "Senare när jag studerade PSUC och kommunistpressen närmare upptäckte jag att POUM närmast var oskyldiga jämfört med sina motståndare...

På ytan var grälet mellan kommunisterna och POUM ett gräl om taktik. POUM var för ögonblicklig revolution, kommunisterna mot. Så långt, allt väl; det fanns mycket att ändra för båda sidor ... Så smått i 'början» men sedan alltmer högljutt började de hävda att POUM splittrade regeringsstyrkorna inte genom dåligt omdöme utan avsiktligt. POUM förklarades inte vara något annat än ett gäng av förklädda fascister i Francos och Hitlers sold, som drev en pseudorevolutionär politik för att hjälpa fram fascismen. POUM var en "trotskistisk" organisation och 'Francos femte kolonn'. Detta innebar att tusentals människor från arbetarklassen, däri inbegripna åtta eller tio tusen soldater som frös i främsta linjens skyttegravar och hundratals utlänningar, som kommit till Spanien för att kämpa mot fascismen, ofta under uppgivande av försörjning och nationalitet, bara var förrädare i fiendens sold. Denna historia spreds över hela Spanien med hjälp av affischer och repeterades om och om i den kommunistiska och prokommunistiska pressen världen över." (s. 62-64).

Kampen mot POUM och CNT kom att inta en ibland dominerande plats i denna politik. Vissa bedömare menar att den fick förtursrätt framför själva den antifascistiska kampen. Den antifascistiska koalitionen syns ofta ha satt in sin största kraft på att upplösa revolutionära kommittéer (Chomsky s. 101). Detta skedde i varje fall i en utsträckning, som svårligen kan motiveras med hänvisning till förment bristande lojalitet hos POUM och CNT i den antifascistiska kampen (Chomsky s. 80-81).

Fördömandet av POUM (och CNT) skedde, som jag redan påpekat, långt innan Barcelonahändelserna "avslöjade" POUM:s agentskap slutgiltigt. Rudolf Rocker citerar Pravda den 17 dec. 1936:

"Vad beträffar Katalonien har utrensningen av trotskistiska och anarkosyndikalistiska element redan inletts och kommer att genomföras där med samma energi som i USSR" (cit. från Chomsky s.74} återfinns också i Thomas, utan angivande av källa).

Barcelonahändelserna ägde rum i maj 1937, nästan fem månader senare.

4. Den politiska bakgrunden till kommunisternas politik

Den stalin-kommunistiska hållningen i frontfrågan får bland annat ses mot bakgrunden av försöken att skapa en antifascistisk allians med de västerländska demokratierna. En allmän bedömning av denna politik skall jag inte göra här.

Vad gäller Spanien fruktade man från Sovjets sida, att en socialistisk omvandling skulle ge upphov till allvarliga negativa reaktioner från framförallt Englands och Frankrikes sida (Detta diskuteras i BoT på flera ställen).

Den internationella kommunistiska pressen missuppfattade till en början politiken i Spanien. Daily Worker skrev om hur man gick "mot den spanska sovjetrepubliken " med hjälp av "den röda armén". Det spanska kommunistpartiet spred snart den riktiga tolkningen; "det spanska folket stred inte för upprättandet av proletariatets diktatur" och kände bara ett mål: "försvaret av den republikanska ordningen, i respekt för egendomen". (BoT s. 175).

Jesus Hernandes, spansk kommunist, som fick en viktig post i folkfrontsregeringen deklarerade att "de historiska omständigheterna inte tillät" en revolutionär kamp.

Ibland framförs tesen att kommunisterna önskade en borgerligt-demokratisk regim, for att sedan kunna ta över och omvandla Spanien till ett socialistiskt land. Ingen av de källor jag konsulterat tyder på rimligheten i en sådan tolkning (jfr Chomsky s. 76-77). Inte sällan syns de kommunistiska ledarna ha motarbetat varje antydan till "folkrevolution" med en iver, långt större än som var nödvändig, för att trygga den antifascistiska fronten. För att dra en parallell: samma politik i Sovjet före oktoberrevolutionen, skulle ha varit att likvidera arbetarråden och försvaga arbetarorganisationerna.

Bolloten ("The Grand Camouflage") ger med stöd i omfattande sakmaterial en långt mer negativ bild av Sovjets och de moskvatrogna kommunisternas agerande. En inte orimlig hypotes är att inrikespolitiska förhållanden i Sovjet, bl. a. problemen med oppositionen i Sovjet, på olika sätt kom att spela en central roll i de spanska kommunisternas folkfrontspolitik. (Jfr Pravda-citatet ovan, samt Arvidsson/Berntson: Kommunistiska Internationalen).

5. Barcelonahändelserna

Vid bedömningen av Barcelonahändelserna finns det skäl att hålla vissa saker i minnet. Katalonien och i synnerhet Barcelona var ett starkt fäste för arbetarmakten. Det var också ett av de områden, där arbetarkollektiven utsatts för de hårdaste attackerna bland annat från storbönder i allians med kommunister. BoT ger en ganska bred bild av de många händelser, som av många arbetare - organisationstillhöriga eller ej - måste ha uppfattats som provokationer från bland annat kommunisternas sida (jfr också Souchy). Det var också Katalonien som utpekas i det Pravda-citat, som anförts ovan.

Låt oss då se vad en studie från 1969 säger om händelserna. "Det är inte fråga om att i detalj beröra dessa händelser, som för övrigt aldrig blivit föremål för ett seriöst studium; bara deras allmänna betydelse och deras återverkningar intresserar oss här. Föga betyder det om det var kommunisterna, "poumisterna" eller anarkisterna, som den 2 maj på eftermiddagen släppte lös den väpnade kampen. Denna kamp var frukten av en extrem spänning, där den revolutionära sektorn (CNT-FAI - FIJL - POUM) stod mot den moderata eller reaktionära (PSUC - UGT - Estat Catala - olika katalanska eller republikanska element) sektorer som ideologiskt representerade olika sociala klasser eller skikt: å ena sidan proletariatet och å andra sidan småbourgoisien och medelklasserna." (Lorenzo s. 165).

BoT ger en mer utförlig beskrivning av majdagarna. Efter att ha visat hur stämningen tidigare piskats upp skriver,de:

"Det är det ögonblick då oron i Barcelona breder ut sig, vid ankomsten av ett cirkulär från inrikesministeriet som föreskriver avväpnandet av alla arbetargrupper som inte är integrerade i statens polisstyrkor. Arbetarna reagerar omedelbart: under flera dagar avväpnar polis och arbetare varandra alltefter styrkeförhållanden. Gatustrider tycks nära förestående. Regeringen förbjuder varje manifestation och. varje församling den 1:a maj. Solidaridad Obrera (anarkosyndikalistisk dagstidning; största i det revolutionära Spanien med upplaga 220.000s KH:s anm.) bjuder alla arbetare att omintetgöra varje provokation. La Batalla (POUM:s organ) manar till vaka med vapnen vid fötterna". (s. 259-60).

Enligt BoT utbryter striderna definitivt genom incidenten med huvudtelefonstationen. Denna station, som ursprungligen tillhört American Telegraph and Telephone Company, hade erövrats av militanter och hölls under kontroll av en kommitté av UGT-CNT samt en regeringsrepresentant, helt i enlighet med kollektiviseringsdekret av den 24 oktober. Den vaktades av CNT-militanter. Rodrigues Salas, ordningskommissarie och medlem av PSUC ryckte med tre vagnar med beväpnade vakter fram mot telefonstationen och trängde in där. Folksoldaterna på bottenvåningen avväpnades, men inför hotet av en kulspruta på nästa våning, fick man stanna.

BoT tillägger en intressant not, där de visar på de skilda motiv som kommunistpressen angivit för att rättfärdiga Salas initiativ: säkerställande av stationens fungerande (Daily Worker 11 maj), återerövrande av stationen från POUM och okontrollerbara element (Corr. Int. 29 maj) eller helt enkelt insättande av en regeringsrepresentant (Salas till pressen).

Orwell anför ytterligare citat ur den kommunistiska pressen och visar bland annat hur man inom samma tidning, ibland t.o.m. inom samma artikel, gav beskrivningar, som motsade varandra (s.156--62). Tendensen var genomgående att man ville göra POUM till syndabock. När lögnerna om POUM upprepats på olika sätt tillräckligt många gånger fick de snart ställning som sanningar.

6. Vem organiserade Barcelonaupproret?

En mängd olika hypoteser har framförts om vilka "grupper", som låg bakom "upproret". Som nämnts har POUM utpekats, men därutöver har det förekommit andra kandidater; genuina fascist agenter, den katalanska bourgeoisin, som ville likvidera de revolutionära ställningarna, PSUC, som ville provocera, en anarkistisk fraktion benämnd Durrutis vänner osv.

Vare sig provokationsgrupper funnits eller ej, så framgår med all önskvärd tydlighet av källorna, att "upproret" i huvudsak var spontant, frukten av vad Lorenzo kallade "en extrem spänning", som skapats under längre tid, BoT skriver "... majoriteten av arbetare gick i strejk; Barcelona täcktes av barrikader, utan att någon organisation givit order om det" (s. 260).

BoT menar att en eventuell provokation bara kunnat få effekt om situationen "var mogen" för det. Att den var det, menar de sig ha visat i sin bok. De avser då inte endast spänningen mellan olika grupper utan också en mer fundamental process, som kommunisterna hjälpt till att driva fram: det gradvisa återupprättandet av den borgerliga statsapparatens hegemoni.

Men TFOV intresserar sig inte för bakgrundshistorien;

"Det spanska folket kan ge otaliga bevis på hur denna rörelse (POUM) stod direkt i fascisternas tjänst. Vi ska nöja oss med ett".(s. 13)

Och efter en beskrivning av POUM:s uppviglande, ultrarevolutionära paroller:

"Den 3:e maj bröt det av trotskisterna i POUM organiserade upproret ut", (s. 14).

Inte "bara historieskrivningen, utan också skrivsättet är värt att observera. Här talas om "det spanska folket", samtidigt som Trotskij på sidan 10 i TFOV får en knäpp på näsan för att han odifferentierat talar om de borgerliga och proletära polerna ("Var finns den väsentliga uppdelningen i nationella och comprador-bourgoisie" anmärker TFOV). Och detta folk ger "otaliga bevis" på hur POUM stod "direkt" i fascisternas tjänst.

7. POUM som fascistagenter

Men det har ju bevisats att ledande POUM-män var fascistagenter? (TFOV s.14). Hur är det med det?

Redan före maj-händelserna hade PC och PSUC-pressen bedrivit en formlig "häxjaktskampanj" (BoT) mot POUM. Den intensifierades "efter det som kommunisterna kallade 'det fascistiska upproret i Barcelona'" (BoT). (Observera att kommunisterna från och med nu behandlar sin illa. grundade anklagelse som om den vore en otvetydig sanning).

Natten den 16:e juni arresteras alla medlemmar i POUM:s exekutivkommitté.

"Den 11:e juni kom den första anklagelseakten mot POUM: 'Den allmänna utformningen av detta partis propaganda var undertryckandet av republiken och dess demokratiska regering genom våld och upprättandet av proletariatets diktatur'. Det var ingenting konstigt i det, det var en normal anklagelse mot revolutionärer, som åberopar sig på Lenins tankar. Men resten av akten andas en annan sinnesstämning: POUM anklagas för att ha 'smädat ett vänskapligt land vars moraliska och materiella stod tillåtit det spanska folket att försvara sitt oberoende', att ha - med syftning på Moskvaprocesserna - 'angripit den sovjetiska rättvisan', att ha varit i kontakt med internationella organisationer kända under det allmänna namnet 'trotskister' och vars handlande i mitten av en vänskaplig makt bevisar att de befinner sig i den europeiska fascismens tjänst".(s. 273).

Huvudmaterialet i den officiella anklagelseakten var enligt BoT "plan N", en karta över Madrid på millimeterpapper som man fann hos falangisten Golfin. Polisen hade kunnat dechiffrera ett meddelande skrivet med osynligt bläck ställt till agenten "N". "N" tolkades utan tvekan som (Andres) "Nin":

"Jesus Hernandes (i Spanska kommunistpartiet) hävdar att ledarna i PC blev förbittrade över klumpigheten i denna oanvändbara förfalskning. Miravittles (vars exakta politiska hemvist jag ej lyckats spåra; KHs anm.) förklarade öppet att dokumentet var så uppenbart falskt att ingen kunde våga använda det. Detta 'bevis' tjänade likafullt till att rättfärdiga arresteringen."(BoT s.273)

Manuel de Irujo, justitieminister i Negrin-regeringen, som inledde sitt styre den 17:e maj, förklarade att det inte fanns "något bevis för spionage mot någon av POUM-ledarna". För denne liberal/republikan låg saken annorlunda till: POUM stod till svars därför att de var revolutionärer.

Flera andra av de dåvarande ledamöterna i folkfrontsregeringen har i efterhand uppgivit att de spelat med i ett spel dirigerat från Moskva. I TFOV finns dock inte skymten av tvekan:

"det avslöjades senare att POUM:s ledare Andres Nin, nära vän till Trotskij, stod i direkt förbindelse med fascisternas hemliga underrättelseorganisationer och lämnade ut värdefulla uppgifter om de republikanska trupperna." (s»14)

8. Nins öde

Nin arresterades som sina kamrater den 16 juni. Han ställdes dock inte inför domstol som dessa. Snart restes frågor bland annat från kommunister i utlandet: Vart har Nin tagit vägen?

För att göra en lång historia kort. Allt pekar på att Nin förts till ett "privat" kommunistiskt fängelse, där sovjetisk hemlig polis, liksom i andra sammanhang, var inblandad. Enligt Jesus Hernandez skall Nin ha bearbetats for att avge bekännelse. Det misslyckades och han kunde därför inte släppas lös. Han skulle ha kunnat vittna om stalinistiska förhörsmetoder (BoT s.277).

Rimligheten i påståendet om Nins "bearbetande" kan jag inte bedöma. Det förtjänar dock att ställas mot TFOV självklara historieskrivning. För bedömningen bör det framhållas att Nin och andra POUM-ledare tagit avstånd från Stalins Moskvaprocesser.

9. Vapensmugglingen

"Man kunde fastslå den direkta förbindelsen mellan den i Freiburg (Schweiz) boende Gestapoagenten, OVRA:s (italienska underrättelsetjänsten) och Francos agenter och de katalanska trotskisterna och fascisterna. Man vet att det stadigt smugglades handvapen och maskingevär till Spanien över den kataloniska gränsen" (TFOV s. 14 cit. från Anton).

Då jag inte haft tillgång till Antons bok, vet jag inte vad som står före och efter de citerade satserna. Vad som däremot är frapperande då man betraktar detta citat i den form det fått i TFOV är insinuerandet av ett samband, utan belägg. Att handvapen och maskingevär smugglades till Spanien över den katalanska gränsen säger ingenting om vem som smugglade och med. vilket syfte.

Förbindelserna mellan de olika agenterna och trotskisterna är sannolikt förbindelser i flera led. Genom agenterna i Spanien antas trotskisterna ha förbindelse med de utländska agenterna. Om inte Anton kan framlägga hittills okänt, oerhört säkert material till stöd för sin uppfattning, så vet vi att redan denna första länk i beviskedjan är ohållbar. (Även Thomas, som inte verkar särskilt POUM-vänlig, avfärdar "bevismaterialet" mot trotskisterna som rena falsarier).

Hela frågan om vapnen är i själva verket ganska riskabel att ta upp om man vill framhålla dels POUM:s förräderi, dels kommunisternas exemplariska agerande. Ett citat från Chomsky får antyda något av komplikationerna:

"Att kommunisterna (alltså ej POUM KH:s anm.) undanhöll aragonska fronten vapen förefaller klart och otvetydigt ådagalagt och det kan knappast "betvivlas att motivet var politiskt. Se exempelvis D.T. Cattell: 'Communism and the Spanish Civil War' (1955 s.110). Cattell, som i regel anstränger sig till det yttersta för att försöka rättfärdiga centralregeringens uppträdande, framhåller att det i detta fall råder föga tvivel om att vägran att lämna bistånd var politiskt motiverad. Brenar hyser samma uppfattning och hävdar att kommunisterna 'undanhöll den aragonska fronten vapen för att motarbeta anarkisterna.' Kommunisterna tog sin tillflykt till direkt löjliga förtal för att förklara bristen på vapen på den aragonska fronten. Så till exempel menade Daily Worker att vapenbristen berodde på att 'den trotskistiske generalen Kopp hade fraktat enorma kvantiteter vapen och ammunition över ingenmansland till fascisterna.' (citerat av Morrow tidigare omnämnt arbete» s. 145). Som Morrow påpekar är George Kopp ett ovanligt misslyckat val av mål för den sortens anklagelser. Hans meritlista är välkänd, bland annat genom den redogörelse, som lämnats av Orwell, vilken tjänstgjorde under hans befä. Orwell kunde också med stöd av iakttagelser i första hand avvisa åtskilliga av de andra absurditeter som förekom i den liberala pressen om den aragonska fronten, till exempel påståendet av Ralph Bates i New Republic att POUM-trupperna 'spelade fotboll med fascisterna i ingenmansland'. Vid tidpunkten i fråga, påpekar Orwell, led POUM-trupperna svåra förluster och flera av mina personliga vänner dödades eller sårades'." (s.131-32)

10. Trotskij och POUM

"Någon trotskist kanske genmäler att Trotskij faktiskt kritiserade POUM. Men vad kritiserade Trotskij hos POUM? Var det att POUM organiserade uppror i ryggen på folkfronten? Nej! Trotskij kritiserade POUM for att de inte tillräckligt konsekvent gjorde detta, att de inte tillräckligt ihärdigt arbetat för sin 'socialistiska revolution', att de varit dumma nog att låta folkfronten avslöja deras samarbete med fascisterna." (TFOV s.14)

Själva förutsättningen för detta resonemang är, som jag visat, 'bräcklig; att POUM organiserat ett uppror i Barcelona. Dessutom finns det anledning att observera TFOV:s formuleringar.

Trotskij kritiserade knappast POUM för att de inte tillräckligt konsekvent organiserade uppror i ryggen på folkfronten. Trotskij kritiserade POUM för deras kompromissande.

Givet den beskrivning av Barcelonahändelserna, som TFOV ger» samt givet en viss politisk bedömning ger TFOV:s författare en tolkning av den objektiva innebörden i Trotskijs påstående. Men hur man på denna grund kan formulera den sista att-satsen i citatet från TFOV är obegripligt. Finns det stöd för en sådan tes hos Trotskij? Varför anges i så fall inte källan? I det utdrag ur "Lessons of Spain" som TFOV använt sig av finns inte stöd för tesen.

Sammankopplingen Trotskij-POUM i TFOV är intressant. Trotskij kritiserade POUM och POUM:s ledande män hade tidigare brutit med Trotskij. Men Trotskij var enligt TFOV värre än POUM, då han förordade POUM:s principiella linje, men konsekventare genomförd.

Trotskij får här stå inte bara för sin teoretiska bedömning, utan för en serie faktiska händelser, som en organisation med oklar anknytning till honom antas ha utlöst. Hypotesen tycks vara att POUM skulle ha gjort alla sina misstag, bara i större omfattning, om de följt Trotskijs rekommendationer.

Om nu TFOV ville ha en måltavla så kunde man annars inriktat sig på att kritisera den ytterst lilla gruppen 'Bolsjevik-leninisterna", som brukar anses som en mer genuint trotskistisk grupp.

Denna grupp nämns kanske inte i Antons bok?

11. En anarkists syn

TFOV citerar utan att blinka anklagelserna från en ortodox spansk kommunist, formulerade senast 1938 när intensiteten i motsättningarna var stor. Om TFOV vill skriva en omvänd historia så går det bra att konsultera någon anarkosyndikalistisk text t.ex. Souchys, "Nacht über Spanien". Den har dessutom fördelen att på en mängd centrala punkter få stöd av tillförlitliga, oberoende källor.

För att ge en antydan om en annan bild skall jag citera några stycken skrivna av en spansk anarkist J. Garcia Pradas. Denne arbetade under kriget som redaktör för tidningen CNT, samt deltog i Madrids försvarskommitté. I "När Madrid föll" har han 1939 summerat sina upplevelser.

"Att föra en politik enligt kommunisternas paroller, det är att förstärka staten och återge den all dess forna makt, förnya privilegierna, räcka sin hand åt bourgeoisin, återvända till de 'demokratiska' förhållandena före 19 juli...
Om det nu var en bidragande orsak till att kriget förlorades, detta att opponera sig mot allt revolutionärt, vad ska man då kalla kommunistiska partiets politik? Detta- parti som till norm för sin politik tog dubbelheten, samarbete i illojalitetens tecken, en med frenesi genomförd, sekterism, i varje minut talade om enhet, samtidigt som det splittrade alla andra styrkor, med den avsikten att den egna skulle framstå som den 'enande och enda'. Så handlade kommunistiska partiet, vars ledande och lejda herrar inte aktade för rov att kalla för 'Francoagenter' personer som hade ända upp till femtio års proletär kamp bakom sig. Detta parti, som falskeligen kallade sig kommunistiskt, vilket gjorde lögnen till sitt huvudsakligaste vapen på den politiska vädjobanan ... Men däremot gärna gav medlemsbok åt militärer som t.o.m. öppet voro komprometterade med Franco, såsom exempelvis överstelöjtnant Ardid. Likaså upptogs en massa högerfolk och andra reaktionärer, beredda att tjäna den som till tack för tjänsterna ville lämna en politisk borgen, så att de skulle kunna röra sig fritt och otvunget fräckt." (s.20-21)

Pradas anklagelser har dessvärre inte bara kuriosaintresse som exempel på en partsinlaga från en indignerad militant. Man kan upprätthålla en seriös hypotes som tillskriver den kommunistiska politiken inom fronten avgörande betydelse för republikens nederlag (Chomsky 8.76-78). Tidigare har visats på den energi som sattes in i kampen mot POUM och CNT. Chomsky citerar New York Herald Tribune 28 april 1937 :

"En pålitlig poliskår håller sakta men säkert på att skapas. Valenciaregeringen har funnit ett idealiskt verktyg för detta ändamål i carabineros. De var tidigare tulltjänsteman och vaktmanskap och har alltid ansetts vara mycket lojala. Det rapporteras från välunderrättat håll att 40 000 man har rekryterats till denna kår och att 20 000 redan är beväpnade och utrustade . < anarkisterna har redan lagt märke till och klagat över kårens ökade styrka vid en tidpunkt då alla vet att trafiken över både land- och sjögränserna är högst obetydlig. De inser att den kommer att användas mot dem." (s.142)

Chomsky kommenterar:

"Betänk vad dessa soldater, liksom Listers division eller de asaltos, som Orwell skildrat, skulle ha kunnat uträtta exempelvis på den aragonska fronten. Betänk också effekten på milismännen, av centralregeringen berövade erforderliga vapen, av vetskapen om att dessa välbeväpnade, välutbildade trupper likviderade resultaten av deras revolution", (s.142-43)