Stalinismen, fronterna och vietnamrörelsen
Ett svar till "Trotskismen/fronterna och vietnamrörelsen"
Kaj Håkansson
Rött Forum 1
II. Enhetsfrontens idé
1. Klasser och nationer
I slutet av TFOV:s Spanienavsnitt summeras de faktorer, som bidrog till frontens nederlag. Om nu fascismen segrade så bör man minnas att "fronten som idé besegrades inte och kunde inte heller besegras!" (s.14)
Att TFOV här talar om "fronten som ide" syns inte vara en tillfällighet. Behandlingen av hela Spanien-frågan utgår från just en abstrakt Frontens idé. Min avsikt med att beskriva situationen i Spanien är bland annat att visa hur den spanska folkfronten är en konkret front i en bestämd politisk situation.
När TFOV skriver om den spanska folkfronten förefaller den underförstådda förutsättningen vara, att fronter, som förklarar sig som antifascistiska, automatiskt är riktiga och bör stödjas. När Trotskij fördömer den spanska folkfronten bedömer han inte en idé, utan en konkret politisk företeelse i en bestämd situation. Detta gör han självfallet inte som liberal. Hans bedömning är avhängig av hans önskan att i sista hand världen skall bli kommunistisk (eller socialistisk). Beträffande kommunistpartierna borde detta rimligtvis gälla även dem. En tolkning av deras agerande i Spanien innebär att de valde en annan taktik, än den som förespråkades av Trotskij.
Vid bedömningen av folkfrontspolitiken i allmänhet eller den specifika folkfrontspolitiken i ett givet land är det inte rimligt att endast framhålla skillnaden mellan fascistiska och demokratiska imperialistländer, som TFOV gör (s.9 t.ex.). Dessa länder är inga homogena enheter, utan består av olika klasser och skikt. Folkfrontens effekter på dessa klasser och skikt är en del av bilden, som inte får uteslutas. På goda grunder kan man hävda att den spanska folkfronten blev ett vapen mot arbetarklassen och spelade reaktionen i händerna. På detta sätt banade den väg för fascismens slutliga seger.
Om man efter analys av det politiska läget bedömer det som riktigt att delta i den spanska folkfrontspolitiken kunde man vara benägen att rättfärdiga kommunistpartiets ofta osnygga uppträdande mot CNT och POUM. De senare kunde ses som "objektiva" splittrare.
En sådan syn är tvivelaktig, bl.a. därför att allt tyder på att organiserade i POUM och CNT i den konkreta kampen var minst lika goda antifascister som andra stridande. Men den rymmer en mer grundläggande svaghet. Den tar inte hänsyn till det faktum att kommunistpartiet på ett avgörande sätt kom in i bilden, när förhållandena mellan klasserna redan hade en speciell karaktär. Dessa förhållanden återspeglades i stor utsträckning i uppslutningen kring olika organisationer. CNT var den största arbetarorganisationen i Spanien och kampen mot CNT blev därför en kamp mot stora delar av arbetarklassen.
2. Det objektiva förräderiet
Utifrån mina källor är anklagelsen mot POUM för att vara agenter åt fascismen, svår att upprätthålla. Man kunde då hävda att det inte är fråga om agenter i bokstavlig mening, utan om "objektiva" agenter eller förrädare.
Om vi tills vidare håller oss till Spanien, så bör det ha framgått av min redogörelse, varför en sådan anklagelse blir komplicerad. Den blir avhängig av en svår politisk~sociologisk analys. Som alla bedömningar av "objektivt förräderi" kompliceras denna av att det uppträder om flera parter med olika möjligheter - stora eller små - att handla.
Man kan välja att säga att POUM och CNT kastade Spanien i fascismens armar genom att inte,tillräckligt kraftfullt stödja folkfronten. Men då sker denna bedömning mot bakgrund av att kommunisterna stödde folkfrontsregeringen och motarbetade POUM och CNT.
Vi kan vända på perspektivet.; Kommunisterna var de objektiva förrädarna genom att de inte stödde POUM och CNT.
Vilka skulle effekterna ha,blivit om vissa parter agerat annorlunda? Skulle Sovjet ha dragit undan sitt stöd om Spanska kommunistpartiet stött POUM och CNT? Skulle England och Frankrike ha kastat sig över Spanien och kanske också Sovjet?
Skulle CNT och POUM ha kunnat bevara sin förankring hos arbetare och småbönder om de helhjärtat arbetat för att undanröja de revolutionära erövringarna? Att den stalin-kommunistiska bedömningen av det inrikespolitiska eller det utrikespolitiska läget var självklart riktig, är svårt att hävda. Detta gäller inte bara i efterklokhetens perspektiv. Också då, när nederlaget "ännu inte förelåg, förekom andra, väl argumenterade bedömningar t.ex. den italienske anarkistens Camillo Berneri (mördad under majhändelserna).
Allt detta kan förefalla som meningslösa spekulationer. Men det spekulativa draget gäller i så fall i lika hög grad TFOV:s bedömning: Om alla parter stött fronten helhjärtat i så hade sannolikheten för nederlag minskat.
För politiska bedömningar är sådana hypotetiska antaganden nödvändiga och legitima. Vi bör dock minnas att det är fråga om en sammansatt politisk bedömning och vi bör visa på vad den grundas. Bättre en analys, som visar det eventuella objektiva förräderiet utan att agentskapet slås fast, än att agentskapet slås fast utan analys eller med hjälp av en torftig sådan.
3. Subjektivt och objektivt förräderi
Om man inte håller isär subjektivt eller medvetet förräderi å ena sidan och objektivt å den andra uppnår man lätt en demagogisk effekt. Genom att läsaren associerar det "objektiva" förräderiet, med det "subjektiva" frågar han kanske inte efter den analys som krävs för att rättfärdiga domen för "objektivt förräderi". Om vi antar att subjektivt förräderi faktiskt konstaterats kan en serie mycket tvivelaktiga bedömningar av "objektivt" förräderi följa med på köpet.
TFOV spelar " medvetet eller omedvetet - på den tvetydiga innebörden i "förrädare". Ibland är det öppet fråga om genuint agentskap, t.ex. i Spanien eller Kina (cit. från Mao Tse-tung TFOV s.11). På sidan 19 blir det oklarare:
"Vi har nu sett formen för trotskisternas angrepp på fronterna, men vad är innehållet? Det är 'att splittra, försvaga och omintetgöra folkens kamp mot fascism och imperialism. Deras uppgift är att avleda folkens kamp mot huvudfienden» för att i stället hetsa olika klasser och grupper mot varandra och spelar på så sätt reaktionärerna i händerna."
Slutet på citatet pekar på en "objektiv" effekt, men vad innebär det som sägs tidigare. Vem har givit dem uppgiften att "avleda folkens kamp mot huvudfienden"? De själva? Fascisterna? Historien?
I TFOV:s bilaga, där samtida svenska förhållanden tas upp, blir den tendentiösa hållningen tydlig (s.22-23) Bl.a. behandlas Tom Gustavssons och Bo Hörnströms agerande. Redovisningen (som jag återkommer till längre fram) slutar:
"I denna anda sökte de under hösten -69 förlama Vietnamarbetet genom prat om att man borde bilda en allmänt antiimperialistisk (socialistisk) organisation. Det luktar trotskism lång väg och det kommer därför inte heller att förvåna oss när vi hör att dessa herrar nu tillhör de ledande i den trotskistiska Bolsjevikgruppen i Lund. Men det är först nu, som de har kastat masken!"
Dessa agenter har listigt dolt sin rätta identitet hela tiden. Ovanstående kunde skrivas på ett sätt som helt förändrar tendensen:
"Utifrån dessa ståndpunkter sökte de under hösten -69 få igång en diskussion kring frågan om det inte vore förenligt med socialistiska målsättningar och FNL-gruppens faktiska agerande och sammansättning att bilda en allmänt antiimperialistisk (socialistisk) organisation. Dessa ståndpunkter ligger nära dem som hävdas inom trotskismen. Den påbörjade utvecklingen utmynnade efter studier kring frontfrågan i en definitiv politisk ståndpunkt. De kom att tillhöra de ledande i Bolsjevikgruppen i Lund, en organisation med trotskistiska drag. Det tog dock tid innan de övergav sina tidigare ståndpunkter och kom till insikt."