Stalinismen, fronterna och vietnamrörelsen
Ett svar till "Trotskismen/fronterna och vietnamrörelsen"
Kaj Håkansson
Rött Forum 1


III. Vietnam
TFOV:s material om Vietnam kan delas upp på tre huvudpunkter:
1. Trotskisternas historiska roll (s.3-7)
2. Kommentarer till trotskisternas syn på "de indokinesiska folken i gemensam front" (s.8)
3. Kommentarer till Revolutionära Marxisters ("trotskisternas") öppna brev till Uppsala FNL-grupp med svar på vissa frågor ställda till en medlem av RM (s.33—36)

1. Trotskisternas historiska roll under 30-talet

Vietnams historia är inte min styrka. Allra minst har jag studerat den för att granska olika vänstergruppers agerande. Jag kontrollerade de källor jag" hade tillgängliga. I Horlemann/Gängs "Vietnam, Genesis eines Konflikts" blev det napp:

"Denna position, att försumma den antifranska rörelsen, motsätter sig trotskisterna å det häftigaste, dess mer som det väntade reformprogrammet for kolonierna inte genomförts. I juni 1937 delade sig La Lutte (enhetsfront med bl.a. kommunister; KH:s anm.); trotskisterna under Ta Thu Thaus ledning ökade ständigt sitt inflytande, genom att de som de enda vände sig mot folkfrontspolitiken och understödjandet av de franska krigsansträngningarna mot Japan, då det kommande kriget skulle komma att vara lika reaktionärt på båda sidor. I april 1939 befann de sig på höjden av sin makt, de då samlade 80% av alla stämmor vid kolonialrådsvalet i Kochinkina och de Kominterntrogna kamraterna misslyckades» Bladet vände sig dock mycket fort, när 26 september 1939 Franska kommunistpartiet, krigsmotståndare i åtlydnad av den sovjetiska utrikespolitiken dömde krigsförklaring mot Tyskland och förbjöds. Samma skedde i Vietnam där häktningsvågen nästan fullständigt förintade de underjordiskt illa organiserade trotskisterna.
Kommunisterna försköt tyngdpunkten i sitt arbete och byggde på landsbygden upp sina revolutionära stötpunkter. Den politiska taktiken ändrade sig avgörande med partiets November-plenum i Hoc Mon (Provinsen Gia Dinh). Vid detta plenum beslöts att man skulle föra revolutionen mot 'de franska fascistiska imperialisterna' och bilda en Indokinesisk antiimperialistisk nationell enhetsfront..." (s.35)

Vi bläddrar till sidan 9 i TFOV, där det talas om folkens kamp mot fascism och,för demokrati på 30- och 40-talet.

"På det internationella planet var det nödvändigt att skilja på de fascistiska imperialistländerna, såsom Tyskland, Italien och Japan och de demokratiska imperialistländerna såsom USA och England" (TFOV s. 9)

Här har enhetsfrontspolitiken förts upp på det internationella planet, där alltså klasserna motsvaras av olika länder. Frankrike har fallit bort ur uppräkningen. Det är synd, därför att Frankrike illustrerar vissa komplikationer.

I den stalinistiska politiken var Frankrike, i samband med Spanien-frågan, ett av de demokratiska länderna. Trotskisternas agerande 1937 i Vietnam och Spanien bedöms av TFOV utifrån premissen att Frankrike är demokratiskt. Hur var det då 1939 när trotskisterna samlade majoriteten av stämmorna vid valet i Kochinkina? Enligt TFOV (jfr nedan avsnittet om Frankrike) dog folkfronten i Frankrike definitivt 1938. Och vid KP:s novemberplenum 1939 betecknas fransmännen som "de franska fascistiska imperialisterna" (jfr citatet ovan från Horlemann/Gäng).

Naturligtvis kan detta bero på att Frankrike ändrat karaktär under tiden. Man kan också knyta an till den internationella situationen. Men man kan också pröva hypotesen att trotskisternas bedömning av Frankrike var en framsynt bedömning.

Detta borde ha varit möjligt för TFOV:s författare att upptäcka. Går man till en av TFOV:s huvudkällor beträffande Vietnam, Ellen Hammers "The Struggle for Indochina", så kan man hitta material. TFOV har en central hänvisning till sidan 89 i denna bok. Denna sida ingår i ett kapitel, som omfattar fyra trycksidor. TFOV:s författare förefaller att ha varit så förblindade av sin ambition att visa trotskismens ruttenhet att han (de) inte förmått läsa dessa, fyra sidor innantill. Om han (de) gjort det, så hade det "blivit svårare att se frågan om enhetsfronten som ett abstrakt problem. Framställningen av den franska enhetsfronten hade säkert också blivit mindre idyllisk.

Innan jag, för att illustrera detta, övergår till att citera några längre avsnitt ur Hammers bok vill jag peka på det som märkligt nog kommit med i TFOV. Nämligen att vissa trotskister och kommunister samarbetade i en front. Kan det ha haft något med dess program att göra?

"De deltog i Saigonkommunens val för att 'demonstrera Saigonarbetarnas önskan' att försäkra sin vilja att kämpa för livet i klasskampen mot exploaterandet av arbetarmassorna. De små köpmännen, de lägre tjänstemännen, ville, då de röstade för arbetarlistan, markera sin vilja att förena sina krafter med proletariatet för att försvara sig mot de gula och vita industri- och finanssvindlarna."(Hammer s. 89-90)

Därefter redogörs för kommunistpartiets framryckning:

"Det faktum att dess förbindelser med Komintern låg i träda under denna period skadade inte kommunistpartiet. Det räddades fr&n de svårigheter som drabbade de indokinesiska kommunisterna t.ex. som genom bitter erfarenhet funnit att de direktiv som utgick från Moskva inte alltid passade den asiatiska scenen." (Hammer s. 90)

Här skall jag övergå till att citera Hammer mycket utförligt och ber samtidigt läsaren uppmärksamma vilken typ av enhetsfrontspolitik som TFOV utan minsta skymt av tvekan genomgående gör sig till tolk för.

"Macao-konferensen var en vändpunkt i det indokinesiska kommunistpartiets historia. Från Moskva kom ordern, som fastlagts vid Kommunistiska Internationalens Sjunde världskongress, att alla kommunistpartier skulle förena sina styrkor med icke kommunister i kampen mot fascismen. Detta krävde en hel ömvändning i de europeiska kommunisternas politik och i Asien krävde det en politisk gymnastik i den högre skolan. Det innebär att kommunisterna måste lägga åt sidan sin opposition mot de europeiska herrarna och deras kampanj för demokratiska, rättigheter, så att de kunde arbeta tillsammans med kolonialisterna mot axelmakterna från utlandet." (s. 91)

Så ett avsnitt om franska folkfronten och dess återverkningar i Indokina. Reformer ställdes i utsikt, men

"den franska vänstern vid makten var inte längre den antiimperialistiska grupp som den utgjort som oppositionsmedlem. Vänsterns män kämpade med en växande önskan hos fransmännen att mera utnyttja sina kolonier, en önskan som hade stärkts genom restriktionerna på den internationella handeln, orsakad av depressionen.

Från kolonierna fick de franska vänsterpartierna höra att deras medlemmar där var rädda för vad de infödda kunde göra dem om Frankrike gav upp sina kolonier. Och vem kunde för övrigt vara säker på att kolonierna skulle förbli oberoende om Frankrike lämnade dem? I Indokina kunde t.ex. Japan vara villigt att ta över.

Alla dessa överväganden resulterade i en kolonialpolitik som föga skilde sig från den som förts av andra franska regeringar. (Jfr gärna TFOV:s Frankrikebeskrivning s.15; KH:s anm.) Vietnameserna vann vissa begränsade fördelar vad gällde arbetslagstiftning. Men de hade bett speciellt om församlingsrätt och rätt att organisera fackföreningar och fick ingendera. I september 1936 telegraferade Mouet till tjänstemän i Saigon: 'Ni skall upprätthålla ordning med alla godtagna och legala medel, även genom åtal mot dem som försöker bråka, om detta skulle visa sig nödvändigt ... Förbättrandet av den politiska och ekonomiska situationen är i vårt intresse men ... Fransk ordning måste råda i Indokina som på andra platser!' Detta fruktlösa experiment med kolonial liberalism av en folkfrontsregering var föregångaren till ett annat experiment av en andra folkfrontsregering som skulle resultera i ett liknande men mer våldsamt misslyckande ett årtionde senare.

'Aktionskommittéerna' ledde under tiden strejker för att förbättra arbetsvillkor, höja löner och tillåta upprättande av en legal fackföreningsrörelse. Stalinister och trotskister var båda aktiva i dessa kommittéer. 'Kampkoalitionen höll ihop tillräckligt länge för att den skulle kunna välja tre medlemmar till Saigons kommunalråd 1937. - Thau, trotskisten och två stalinister, Nguyen Van Tao, som omvaldes och Duong Bach Mai. Därefter sprack koalitionen. Trotskisterna vägrade att delta i folkfronten och anklagade det indokinesiska kommunistpartiet för att förråda indokineserna i det franska kommunistpartiets och sovjetregeringens intresse. Den 14:e juli 1937 möttes trotskisterna och stalinisterna för sista gången.

Trotskisterna lyckades, ta över 'Kampen' 1937 och Ta Thu Thau lanserade den nya linjen med en artikel om 'förräderiets folkfront' - som gav honom två års fängelse. 1939 vann trotskisterna en skallande seger i valen till Kochin-Kinas kolonialråd, med 80 procent av rösterna till deras kandidater. Efter detta splittrades stalinisterna; Doung Bach Mai förblev det officiella partiets ledare medan Nguyen Van Tao ledde en grupp av avvikare," (s. 91-92)

Detta får man alltså anta att TFOV:s författare har läst. Inte på något sätt har det fått inverka på den svartvita bedömningen av folkfrontspolitiken i Indokina eller den i Frankrike! Denna folkfrontspolitik som var så raffinerad: vad den gav med ena handen tog den med den andra. Stöd åt Spaniens folkfront - samtidigt stöd åt folkfronten i Frankrike, med effekt att vapen inte kan erbjudas Spanien från Frankrike (se nedan avsnitt om Frankrike). Denna folkfrontspolitik, som ledde till så många bestående reformer, som så odiskutabelt slog tillbaka fascismen, (se följande avsnitt om Frankrike)²

2. De indokinesiska folken i gemensam front

Här ställs ett citat från "den historiska konferensen i april" mot 4:e Internationalens uppfattning. De tre indokinesiska folkens "broderliga stöd" har inte fattats av trotskisterna som hävdar att den vietnamesiska revolutionens utbredning i Sydostasien inte varit ett spontant massfenomen. Men talet om "broderligt stöd" gör trotskisternas påstående vare sig sannare eller falskare. Och det efterföljande retoriska frågan i TFOV "Vad är detta annat än på papegojmanér upprepa de lögner USA-imperialisterna sprider ut om den 'nordvietnamesiska infiltrationen'?" adderar ingenting. Om t.ex. ett kommunistparti i något latinamerikans! land kommer till samma uppfattning om styrkeförhållanden mellan klasserna i detta land som USA-imperialisterna, upprepar de då på papegojmanér USA-imperialisternas lögner? Hade det inte varit bättre att TFOV hänvisat till källor - kanske något nummer av Vietnambulletinen — som visar att 4:e Internationalen gör en felaktig analys av situationen?

3. Kommentarerna till RM:s öppna brev

Vad slutligen gäller kommentarerna till RM:s svar på FNL-gruppens frågor, kan man nästan få intrycket att TFOV:s författare inte läst trotskisternas svar. På intet sätt antyder man den problematik, som gäller ett politiskt programs förhållande till praktiken, förhållandet mellan nationalism och revolution osv. som trotskisterna pekar på. Under TFOV:s punkt 2 (s. 34) har jag svårt att se att det alls finns någon argumentation. Mot trotskisternas tes att FNL vill åstadkomma ett socialistiskt system, anförs att man inte alltid tvångskonfiskerar godsägarnas jord!

Det är mycket man får lust att erinra om när man läser TFOV. Att Ho Chi Minh var kommunist t.ex. och att ett av hans avgörande steg mot kommunismen enligt honom själv skedde vid läsningen av Lenin. Att sovjetiska diplomater 1918 "smugglade" kommunistiskt propagandamaterial till Tyskland och andra länder. Att diskussioner om socialismen i ett land innan den fick dogmkaraktär var en taktisk diskussion, en fråga om historiska möjligheter. Att Mao-tse-tung, som ju anförs som vittne i TFOV, sagts "Slutmålet för vilket alla kommunister kämpar är att skapa ett socialistiskt och kommunistiskt samhälle. En klar förståelse av såväl skillnaderna som det ömsesidiga sambandet mellan den demokratiska revolutionen och den socialistiska är oumbärlig om vi ska kunna ge riktning åt kinesiska revolutionen" (KH:s spärr) (Den kinesiska revolutionen ... s. 134)