Stalinismen, fronterna och vietnamrörelsen
Ett svar till "Trotskismen/fronterna och vietnamrörelsen"
Kaj Håkansson
Rött Forum 1
IV. Frankrike
1. 30-talet
I föregående avsnitt har jag pekat på svårigheten att placera Frankrike i den antifascistiska folkfrontspolitiken. I TFOV:s avsnitt om Frankrike (s.15-16) uppträder en påfallande vaghet i beskrivningen. Denna vaghet underlättar domen över trotskismen. Beskrivningen av folkfrontens framväxt och öden slutar på följande sätt:
"Folkfronten klarade inte påfrestningarna och slitningarna. 1938 dog den definitivt."
Vilka var dessa påfrestningar? Det är orimligt att begära att TFOV i detalj skall redogöra för situationen i Frankrike. Men alltför många intressanta aspekter har fallit bort.
Kommunisterna syns här, liksom i viss mån i Tyskland, ha tagits på sängen av fascismen. 1934 defilerade de nedför rue Royale skuldra vid skuldra med medlemmar ur överste de la Roques grupper (Guérin, "Sur le fascisme I"; de le Roque ledde vissa fascistiskt betonade grupper). Kritiken från vänstergrupper, som menade att man närmast banade väg för fascismen i det egna landet, genom att benhårt skilja fascistiska och demokratiska imperialistländer, betraktades som ett slags folkfiender.
Folkfrontsregeringen under Leon Blum åstadkom verkligen reformer. Men dessa syns till stor del ha varit en effekt av spontan kamp från arbetarnas sida. Reformerna utgjorde närmast en konsolidering av erövringar från arbetarklassens sida. Huruvida möjligheterna till sådana konsolideringar hade varit mindre, om inte folkfrontsregeringen funnits, skall jag inte spekulera över. Här vill jag bara förändra den svartvita bild som TFOV ger.
Folkfrontsregeringen fick också göra betydande reaktionära eftergifter. Den i huvudsak spontana generalstrejken 1936 tvingades kommunisterna, som lojala frontmedlemmar, försöka stoppa. Denna strejk har av sentida bedömare jämförts med strejken i Frankrike 1960. Med viss rätt har man också dragit paralleller mellan franska kommunistpartiets agerande vid dessa tillfällen.
Andra eftergifter gällde Spanien:
"De franska arbetarna krävde av folkfrontsregeringen att denna skulle släppa vapenexporten till den spanska republiken fri. Men de franska radikalsocialisterna ryggade tillbaka inför denna åtgärd? de fruktade att bli indragna i ett krig med Italien och Tyskland. Baldwins konservativa engelska regering krävde den 8 augusti 1936 ultimativt att Frankrike måste förhindra varje vapenexport till Spaniens lagliga regering, om England i fortsättningen skulle känna sig bundet av Locarnoavtalets förpliktelser. Också Sovjetunionen yttrade sig endast tvetydigt om hur den skulle förhålla sig i händelse av ett krig, som kunde utbryta till följd av vapenleveranser till Spanien. De franska vapenleveranserna till spanska republiken inställdes. I stället inledde Frankrike och England sin 'noninterventionspolitik' . I själva verket betydde detta att den legala spanska regeringen visserligen inte understöddes av de europeiska demokratierna, medan däremot Tysklands och Italiens kraftiga intervention till förmån för de revolterande generalerna tolererades, endast nödtorftigt beslöjad. På detta sättet vek också de europeiska folkfrontsregeringarna steg för steg undan för de fascistiska staternas tryck. Den brittiska, konservativa regeringen önskade under alla omständigheter förhindra en allvarlig försvagning av de fascistiska makterna ~ för den var en seger för vänstern på den europeiska kontinenten mera av ondo. Den fruktade att folkfrontrörelsen skulle bli till en ny våg av socialistisk förändring av samhället. Den franska folkfrontsregeringen vågade inte opponera sig mot de brittiska önskemålen. Den behärskades av tvångsföreställningen att enbart samarbetet med Storbritannien omöjliggjorde ett Tredje rikets revanschkrig." (Abendroth, "Utopi och verklighet" s.128-2)
Frågan gäller inte enskilda personers handlande i denna regering. Léon Blum uppträdde t.ex. mot denna politik. Som minister tvingades han dock rättfärdiga åtgärderna. Hans fall illustrerar en av komplikationerna med folkfrontspolitiken: risken att bli bakbunden. Denna risk kan inte avfärdas genom hänvisning till Folkfrontens Idé eller någon abstrakt paroll om nödvändigheten att skilja på demokratiska och fascistiska imperialist stater.
En av motiveringarna bakom kommunisternas stöd åt, den franska frontregeringen var att man ville undvika att de småborgerliga skikten sögs upp av fascismen. Dessa skikt, hårt trängda av storkapitalet, hade redan en tendens att göra arbetarklassen till syndabock. Genom frontbildning med medelklassens huvudparti, skulle den fruktade utvecklingen stoppas. I fronten kom man emellertid att gå samman med borgerliga partier som uttryckte storkapitalets intressen. Därför kunde man inte göra, något åt de kapitalistiska villkor, som den lägre medelklassen och särskilt småborgerligheten led under. Om arbetarklassen dessutom tillkämpade sig vinster under denna tid skulle de utsatta skikten komma att klämmas mellan storkapital och proletariat. Den tendens som skulle undanröjas genom frontpolitiken, kunde i stället förstärkas (jfr Guérin s.7-14, som f.ö. också diskuterar svårigheterna med att stå utanför fronten).
Abendroth skriver:
"Det ömsesidiga förtroendet inom folkfrontsrörelsen var rubbat) och dess regering alltför vacklande för att kunna hejda den tilltagande inflationen genom socialistisk ekonomisk planhushållning och energiska ingrepp i den ekonomiska maktstrukturen. Den tvingade arbetarna till en rad strejker och fjärmade sig helt från rentiererna, småborgarna och' de mindre företagarna." ("Utopi och verklighet" s.129)
Samma svårigheter som häftade vid folkfrontspolitiken i Spanien dyker alltså upp i Frankrike. Klassituationen inom landet omöjliggör en politik baserad främst på bedömningen av de olika nationalstaternas karaktär. Trotskijs kritik mot folkfronten visar sig också vara densamma här. TFOV uppmärksammade mig på den skrift, där Trotskij gjort sin analys (Den permanenta revolutionens epok s.162-70). TFOV nöjer sig dock med att citera en kort inskjuten sats, där det sägs att folkfronten är en "konspiration mellan arbetarbyråkratin och medelklassens värsta politiska exploatörer". Jag skall bara lägga till ett litet stycke från Trotskijs analys:
"Det Radikala Partiet är inte alls småbourgeoisins parti. Det är inte heller ett 'block mellan mellan- och småbourgeoisin* för att använda Pravdas idiotiska definition. Mellanbourgeoisin exploaterar småbourgeoisin inte bara ekonomiskt utan också politiskt och utgör i- sig självt en agent för finanskapitalet. Att ge de hierarkiska politiska förhållandena, baserade på exploatering, det neutrala namnet 'block* är att gäcka verkligheten... Om Herriot-Daladiers parti har några rötter i småbourgeoisin och delvis också i arbetarmassorna, så är det bara för att sova och dupera dem i den kapitalistiska ordningens intresse. Radikalerna är den franska imperialismens demokratiska parti - en annan definition vore lögnaktig." (s.167)
I själva verket behöver man inte ens gå utanför TFOV:s ramar för att finna komplikationer. TFOV beskriver utan att blinka hur agerandet från den reaktionära bourgeoisins sida bidrog till att spräcka fronten. Var detta agerande så oväntat? Är det verkligen självklart orimligt att hävda att folkfronten föll på grund av denna politiks inre motsättningar? Att följaktligen Trotskijs tes måste bedömas seriöst?
2. 40-talet
Men inte nog med det. Vi vänder blad i TFOV och läser om trotskisternas agerande efter frontens sammanbrott. Jag skall inte citera hela det textavsnitt från vilket TFOV tagit sina formuleringar. Det första citatet är åtminstone i princip korrekt, även om det får en helt annan karaktär insatt i sitt sammanhang. För den som tvivlar hänvisar jag till källan.
Men avsikten är här uppenbarligen inte att ge en hederlig redovisning av trotskismens syn på frontfrågan. Jämför följande citat:
"CCI, den ena av de trotskistiska organisationerna i Frankrike vid denna tidpunkt, fördömde arbetarnas och de småborgerliga massornas kamp för sina dagliga intressen som 'reaktionära och nationalistiska'" (TFOV s.16} uppgiften från Frank, "la quatrième internationale" s.49
" ... Fjärde Internationalen bör på samma sätt fördöma med yttersta energi den vänstersekteristiska avvikelse som t.ex. manifesterade sig i CCI:s politik i Frankrike, vad gäller frågan om nationalismen, CCI, som under förevändning att bevara obefläckat marxismen-leninismens arv, stint vägrade att skilja bourgeoisins nationalism från massornas motståndsrörelse. Genom att utdöma de proletära och småborgerliga massornas kamp för dagliga intressen som 'reaktionära och nationalistisk' ... lamslog i själva verket sekterismen de revolutionära ansträngningarna att bekämpa den nationalistiska ideologin och avskar sig automatiskt från de breda massornas verkliga kamp." (Frank, "la quatrième internationale" s.49)
Det sista citatet är från TFOV:s källa! Fjärde Internationalen kritiserar här den politik, som en trotskistisk grupp visat prov på. Är det inte av intresse för bedömningen av trotskismens hållning i frågan? År det inte bättre med en sådan konkret självkritik än abstrakta fraser om att "Ingen front segrar automatiskt, inom förs ständigt en kamp mellan riktiga och felaktiga linjer." (TFOV s.15)