Stalinismen, fronterna och vietnamrörelsen
Ett svar till "Trotskismen/fronterna och vietnamrörelsen"
Kaj Håkansson
Rött Forum 1
IX. Enskilda misstag eller systematisk fascism?
1. Moskvaprocesserna
I TFOV:s inledning påpekas att man gjort en bred presentation, för att röja undan eventuella ursäkter, att det skulle vara fråga om enskilda misstag från trotskismen sida. Själv är jag vare sig expert på trotskism eller grundligt insatt i alla de politiska förhållanden som TFOV berör. Men nästan varje punkt, som jag haft möjlighet att kontrollera, rymmer tvivelaktiga element. Är det inte felaktiga beskrivningar eller "skurna" citat (se avsnittet "Trotskismen och enhetsfronterna"), så är det svåra politiska bedömningar som framförs som om de vore fakta. Jag vill därför peka på vissa risker som gäller den generella domen över trotskismen som politisk rörelse. Därvid kommer jag att gå utanför ramen för, TFOV:s direkta innehåll.
Många av de citat, som anförs, för att brännmärka trotskister, hänför sig till tiden kring 1938-39. Detta kan naturligtvis bero på att de begick särskilt många misstag under denna period. Det finns dock alternativa förklaringar.
Redan under 20-talet spreds förtal mot trotskister. Under 30-talets början skrädde man inte orden. Vi har sett bedömningen av Trotskij, då han föreslog en front med socialdemokraterna i Tyskland mot fascismen.
Omkring 1938--39 ansåg sig dock många kommunister ha fått det slutgiltiga beviset på trotskisterna ondska. Moskvaprocesserna hade då ägt rum. Uppenbara lögner från 30-talets början ansågs då bekräftade. Trotskisternas agerande i andra länder, t. ex. Spanien, ansågs addera till bevismängden. Efter hand hopades på detta sätt vad som kunde förefalla som en överväldigande mängd bevis för trotskisternas förräderi.
Hörnstenen för domen brukar vara vad som framkom under Moskvaprocesserna. TFOV har förmodligen sitt huvudvittne i Sayers/Kahns bok "Den stora sammansvärjningen" skriven av "liberala amerikanska författare". Denna bok har jag inte haft möjlighet att granska (den är ständigt utlånad). Med hänsyn till TFOV:s författares sätt att förhålla sig till källmaterial, samt den överväldigande mängd material, som pekar i annan riktning, misstänker jag att det omdöme, som ges i Hammonds' bibliografi "Soviet Foreign Relations and World Communism" (Princeton 1965) ligger nära sanningen;
"Det sensationsaktiga och okritiska sättet att närma sig stoffet kväver de tillfälliga kornen av sanning i denna berättelse."
Smulas verkligen alla de argument och allt det faktamaterial, som samlats fram till nu och som visat på orimligheter i dessa processer, sönder av Sayers och Kahns bok, utgiven för första gången 1945 i Sovjet? Kritiserar den sönder allt det material som den s.k. Dewey-commission, en opartisk undersökningskommission, ledd av den liberale filosofen John Dewey, lade fram 1938-39? Det material dal* man inte bara kunde visa på logiska, psykologiska och politiska orimligheter i rättegångsdokumenten, utan också på faktiska felaktigheter. T.ex. att viktiga möten ägt rum på hotell, som vid tidpunkten för mötet inte existerade, på flygplatser, där vid, tidpunkten för mötet inga flygplan landat.
Men oavsett Sayers och Kahn finns det en rad argument, som brukar anföras för processernas rimlighet. Men dessa argument är problematiska på flera sätt. För det första ger många av dem lika bra stöd för tesen att rättegångarna var skenrättegångar, som för det omvända. För det andra pekar de på en politisk problematik, som inte behöver vändas till trotskisternas nackdel. För det tredje är relationen mellan dessa argument och trotskismen som allmän politisk riktning mycket tunn.
Medan skall jag ge en del exempel på problematiken bland annat med hjälp/av en artikel, författad av Bo Gustafsson, kunnig och sofistikerad försvarare av Moskvarättegångarna. I polemik mot Bengt Alexandersson skriver han (DN 16/4 1969):
"Inte desto mindre kontrasterar Stalins rekommendation starkt mot det anmärkningsvärda tålamod och den tolerans han enligt källorna lade i dagen före 1934, när det gällde att påverka och omvända den politiska oppositionen. Fick Stalin 1934 sn. planka i skallen, som utlöste dolda mordinstinkter? Nej svaret är att det inträffade en utomordentlig skärpning av den inre och den yttre politiska kampen, dvs. av klasskampen. Oppositionen fick vind i seglen av de fel, som begicks under kollektiviseringen av jordbruket."
Längre fram i artikeln visar Bo Gustafsson på hur Stalins politiska fel gjorde det möjligt för "'de borgerligt byråkratiska element, som behärskade delar av statsapparaten' att vända slagen mot en del av folket och mot delar av det kommunistiska partiets revolutionära kader."
1. BG pekar på Stalins tolerans före 1934. Man får lätt intrycket att Stalin med milt överseende betraktat oppositionen. I själva verket brukar man som stöd för förkastelsedomen inte sällan anföra uttalanden från slutet av 20-talet, där de sägs sprida "kontrarevolutionära" idéer. Jag har tidigare citerat Thälmans omdöme från 1932 i Kominterns exekutiv. Jag vill ytterligare citera en erkänd antitrotskist, tillika ledande KFML-are, som indirekt anger att året 1934 inte innebär något avgörande nytt:
"Men trotskismen som form för borgarklassens inflytande inom arbetarrörelsen är en hydra med många huvuden. Den gav sig snart till känna igen, företrädd av män som Sinovjev, Kamenev, Bucharin m.fl.. Under 30-talet samlades den kontrarevolutionära oppositionen i Sovjetunionen kring trotskismen, så att också 30-talet till stor del kom att upptas av en kamp mot trotskismen. Särskilt efter mordet på Kirov 1934 och den internationella fascismens frammarsch, då trotskismen lierade sig med fascismen, tog sig kampen alltmer tillspetsad form" (Kurt Wickman, "Zenit och kommunistiska förbundet")
Här sägs förvisso inte att Stalin avrättade trotskister före 1934, men vägen för en helt annan tolkning än den, som BG gör till sin, öppnas: Moskvaprocesserna som kulmen på en långvarig irritation över oppositionen. Förändringen behöver alltså inte ha varit så plötslig. När 'får förresten tesen om "det kvalitativa språnget" användas?
2. BG:s retoriska lustighet om plankan kan med lätthet vändas mot hans egna teser, både utifrån psykologiska och politisk-sociologiska utgångspunkter. I Stalins fall blir en viss tolkning speciellt rimlig med tanke på de karaktärsdrag, som en mängd bedömare understrukit, bl.a. hans stora misstänksamhet. BG anger själv i sin artikel en rad sådana drag. Låt mig dessutom citera P.L. Schuman, av skäl som jag skall ange längre fram, ett gott sanningsvittne:
"När allt kommer till allt, är det faktum nu fastslaget, att Stalin under 30-talet, och därefter till slutet, ofta ignorerade eller hotade sina kollegor och med hjälp av Jagoda, Jezhov och Beria som handhavare av terrormaskinen, dödade tusentals oskyldiga personer, -tillsammans med ett fåtal skyldiga, och utplånade alla allvarliga utmanare av hans enmannavälde i partiet. Hans blandade politiska och paranoida motiv var genomsyrad av en förvriden rationalitet i släkt med de barbariska kungarnas, de orientaliska despoternas och de bysantinska autokraternas for länge sedan." ("Russia since 1917" s.190-915 för belysande exempel på Stalins karaktär från 1905-06 se Wolfe, "Three Who Made a Revolution", kap. 27)
Sådana drag kan ha förstärkts kraftigt under bestämda betingelser. BG anger själv sådana. Läs DN-citatet ovan från "Hej svaret..." BG:s satser pekar på att det inte ens behovs någon speciell psykologisk förklaring; för att ge en alternativ tolkning.
3. BG diskuterar byråkratin på ett sådant sätt att Stalin , själv hålls utanför* Byråkratin har att göra med vissa "borgerligt byråkratiska element". Stalin har gjort vissa politiska fel, som uppmuntrat dessa element, men har i övrigt ingenting med dem att göra. Hade det inte varit intressantare med en diskussion kring de försök till politisk-sociologisk analys av byråkratin och Stalins roll inom den som t.ex. Trotskij utfört? ("Den permanenta revolutionens epok" s.241 ff, "Den förråda revolutionen")
I förbigående är det värt att notera att Jagoda hos BG blir ett av de "borgerligt byråkratiska elementen", medan han hos Schuman är ett redskap för Stalin.
4. BG pekar, som så många andra med honom, på de anklagades vittnesmål. Enstaka fel i rättegångarna antas inte bevisa någonting. Västerländska diplomaters positiva omdöme om rättegångarna anförs.
Argumenten innehåller dock flera komplikationer. Var t.ex. inkvisitionens eller häxprocessernas vittnesmål riktiga? Eller för att ta något mera näraliggande: Är Slansky-processernas bekännelser äkta?
De enstaka felen var varken enstaka eller små; en mängd analyser av bland annat rättegångsprotokollen har visat detta.
När det gäller diplomater är det viktigt att hålla i minnet den aktuella politiska situationen. Victor Serge ("Memories of a revolutionary") berättar utförligt om de svårigheter, som han av politiska skäl (folkfrontspolitiken) hade, att i Frankrike publicera sin kritik av Moskva-rättegångarna. Vad gäller USA-ambassadören Davies, som BQ citerar, så framstår hans rapport från 1938, efter de analyser som senare gjorts av rättegångsprotokollen, närmast som tecken på vilken dålig iakttagare han var.
5. BG syns, utgå från, att Stalins politik, trots brister, i alla väsentliga avseenden var riktig, medan oppositionens linje var felaktig. I viss mening ser han oppositionen genom Stalins ögon. Sett ur klasskampens perspektiv representerar förmodligen oppositionen reaktionen. Detta perspektiv är helt klart i den ovan citerade artikeln av Wickman. BG:s och Wickmans bedömning syns utgå från att likvideringen av oppositionen i varje fall var politiskt berättigad. Det skulle inte förvåna mig om detta kommer att bli nästa anhåll i försvaret for Moskvaprocesserna; även om materialet, som stöder Moskva-processernas riktighet är osäkert, så var processerna politiskt berättigade. Nedan skall jag försöka visa varför man med liknande utgångspunkter kunde hävda det omvända: att en konspiration var berättigad.
De fem punkterna ovan ger några exempel på problem som också ett mer sofistikerat försvar för Moskvaprocesserna stöter på. Att de lätt kan mångfaldigas kan man se genom att läsa igenom BG:s text utgående frän hypotesen att processerna i huvudsak var skenprocesser. Därvid bör man också fundera över BG:s källor osv.
2. Moskvaprocesserna och trotskismen
Det ovan sagda är inte min huvudpoäng. Jag skall i stället anta att Moskvaprocessernas domar delvis är riktiga. Då uppstår dock nya problem med speciell betydelse för frågan om trotskismen. Jag skall här koncentrera mig på tre huvudpunkter:
1. Relationen mellan de anklagade och Trotskij eller trotskismen vid tidpunkten för Moskvarättegångarna.
2. Orsaken till och betingelser för oppositionen.
3. Relationen mellan Moskvarättegångarna och trotskismen idag.
1. Relationen mellan många av de anklagade och Trotskij eller trotskismen är svaga eller obefintliga. I många fall tycks det bara ha varit rättegången som förband dem med trotskismen. Med samma rätt som flera av de anklagade sades vara trotskister kan säkert en mängd FNL-medlemmar anklagas för att vara trotskister. De kan ha diskuterat med trotskister som de mött på gatan t.ex.
I många fall tycks den gemensamma nämnaren ha varit, att de stod i opposition till Stalin. Davies, som BG citerar, talar inte bara oro "komplotten" utan också om en "formidabel politisk opposition". Att en sådan existerade brukar sällan förnekas. Den ganska okritiske Davies skriver för övrigt: Den enda åsiktsskillnad, som tycks finnas gäller i vilken grad komplotten hade varit verkställd av de olika åtalade och i vilken grad konspirationen hade varit centraliserad." (KH:s spärr)
2. BG anger en mängd fel som Stalin begick. Ur socialistiskt perspektiv måste de betraktas som mycket allvarliga:
"... han förlitade sig på säkerhetsorganen i stället för på folket, bröt mot den demokratiska centralismen,! blandade samman motsättningar inom folket med motsättningar mellan folkets avgjorda fiender, inte lyssnade på kritik, inte rättade fel i tid osv."
Det är nyttigt att ge konkretion åt sammanblandningen av olika motsättningar. Det är viktigt att uppmärksamma att BG slutar sin uppräkning med "osv".
BG anger i själva verket här en mängd rimliga skäl till varför en alltmer militant opposition skapades. Han anger också att oppositionen Kring 1934 fick "vind i seglen" genom en serie allvarliga politiska misstag. Oppositionen förefaller således i viss utsträckning vara Stalins eget barn.
Beträffande Trotskij, så vet vi att han under 30-talet intog en alltmer hätsk hållning mot stalin-byråkratin. Den stalinistiska politiken såg han som ett förräderi mot arbetarklassen i världen. Oförmågan att söka stoppa den hotande tyska fascismen under 30-talets början bedömde han som katastrofal, inte minst för Sovjets framtid. Detta och andra skäl är sådant, som talar för rimligheten av tesen att Trotskij inspirerat och stött någon form av konspiration med syfte att störta Stalin-byråkratin, alltså ej Sovjet. (Se vidare Schuman, "Soviet Politics at Home and Abroad", korrigera dock med Schumans "Russia since 1917")
Nu vet vi att fascistiska agenter verkade inom landet. Det borde då ha varit möjligt för sådana att infiltrera både höger- och vänsteroppositionen (TFOV talar själv i Spanienavsnittet om hur det fruktade begreppet "femte kolonn" skapades, men kommer aldrig på möjligheten, att denna kolonn kan ha infiltrerat POUM).
Om agenter alltså blandat sig med oppositionen kunde man fälla en politisk dom över oppositionen. "Objektivt" var den kontrarevolutionär, genom att den gav "fienden" möjligheter. Men en sådan bedömning kompliceras av det förhållandet att oppositionen, som vi sett, också kan betraktas som Stalins barn. Vidare kan vi anta att opposition inom ett land i allmänhet tenderar att utnyttjas av fientligt sinnade grupper eller nationer. Skall opposition därför inte få förekomma?
Nu finns det en mängd material som talar för, att byråkrati och despoti inom Sovjetstaten förstärktes alltifrån mitten på 20-talet och - framåt och att en allvarlig opposition därför riskerade att dyka upp senare.
Redan den 8:e december 1923 skrev Trolskt j ett öppet brev till partiet, där han bl.a. hävdade:
"Apparatens byråkrati är just en av de viktigaste orsakerna till fraktionsbildande. Den förtrycker hänsynslöst kritiken och driver den missnöjde tillbaka ner i organisationens djup. Den tenderar att stämpla varje kritik, varje varning, som fraktionsbildande. En mekanisk centralism får av nödvändighet sitt komplement i fraktionsbildningar, vilket genast blir en illvillig karikatyr av demokrati och en potentiell politisk fara .." ("Den permanenta revolutionens epok" s.123)
Men naturligtvis kan man avfärda hela denna problematik på några rader som t.ex. TFOV gör:
"Efter denna period minskade hans inflytande allt mer på grund av hans olika politiska missgrepp. Trotskij organiserade då en oppositionsrörelse, den s.k. vänsteroppositionen. Efter Lenins död stegrades oppositionens aktivitet vilket senare föranledde Trotskijs utvisning ur Sovjetunionen." (s.1)
Man kan också inta den attityd som kommer till uttryck i den norska pamfletten "Materiale til Spörsmålet om Stalin". Efter att ha tagit upp vissa av Trotskijs idéer heter det:
"På dette grunnlaget påtvang trotskisterne partiet ei rekke diskusjoner." (s.20; KH:s spärr)
(intressant material från bl.a. oppositionen finns t.ex. i G. Hillmanns "Selbstkritik des Kommunismus" och J.J. Maries "Les Paroles qui ébranlèrent le monde")
3. Om ett mindre antal människor som med rätta kallas trotskister visat sig vara medvetna fascistagenter i en speciell historisk situation, där de avsett att störta den i deras ögon förhatliga Stalin-byråkratin är det oklart vilken betydelse detta skall ha vid bedömningen av andra dåtida eller samtida trotskistiska rörelser. Det är också oklart på vilket sätt detta ogiltiggör de politiska teserna i trotskismens program, så som det t.ex. uttrycks i det s.k. övergångsprogrammet. Och om trotskister fortsätter att vara medvetna fascistiska agenter, är det då inte märkligt att de dyker upp utan egentlig politisk förklädnad, medvetna om att de kommer att bli förtalade, förföljda, ibland likviderade?
Ovan har jag på ett par ställen hänvisat till böcker av F.L. Schuman. Schuman utgör ett av BG:s huvudvittnen i frågan om Moskvaprocesserna. Han (och USA-ambassadören Davies) introduceras av BG på följande sätt. "Här två omdömen från västerländska icke~kommunistiska men kunniga bedömare:" BG citerar sedan ur Schumanns bok från 1946 "Soviet Politics at Home and Abroad". Schumann var uppenbarligen mycket övertygad av Moskvaprocesserna.
Det är dock intressant att notera hans syn på frågan i boken "Russia since 1917" som utkom elva år senare (1957), när Schumann tagit del av nytt material kring processerna. Tre citat får tala för sig själva:
"Det är fortfarande möjligt (vilket inte heller Krustjev förnekade) att vissa element av en konspiration existerade bland människor som moraliskt kände vämjelse över Stalins skoningslöshet och som var patriotiskt övertygade att hans ledarskap betydde undergång for moderlandet i det krig som skymtade vid horisonten." (s.189)
"Om Trotskijs syn och sannolika roll, se min 'Soviet Politics' s.255-8. Jag gav då uttryck för åsikten (s.264) att de stora utrensningarna 'skapade chockerande missbruk och orättvisor', men att 'det porträtt av en konspiration som målas på rättegångsprotokollen syns ... vara närmare verkligheten än någon annan alternativ förklaring.' Det är nu klart att bara några streck och fläckar i detta porträtt var autentiska och att orättvisorna och missbruket var av enorma proportioner." (s.190)
"Till sist överlevde Sovjetstaten, trots, snarare än tack vare, Stalins eget överlevande." (s.191)
3. Exkurs om Stalins storhet
Innan jag återgår till den för TFOV mer direkt relevanta problematiken vill jag ta upp BG:s försök "till summering av det positiva i Stalins historiska insatser och politiska linje. Kanske kan det ge oss en måttstock för att mäta Trotskijs storhet.
1. "Under årtionden före Lenins död kämpade han självuppoffrande och vid Lenins sida mot det tsaristiska förtrycket för att avskaffa det."
Detta gäller flertalet. av dem som tillhörde oppositionen. Trotskij anförs inte sällan som den ledande vid själva revolutionen.
2. "Efter Lenins död företrädde han en riktig ståndpunkt i alla väsentliga frågor gentemot Trotskij, Sinovjev, Bucharin m. fl. och vann därför också partiets och folkets förtroende."
Denna punkt ar svår att bedöma, därför att det inte anges vilka frågor som var "väsentliga'*. Hur rimmar detta för övrigt med de allvarliga fel som BG tillskriver Stalin? Varför fick oppositionen "vind i segler. av de fel som begicks under kollektiviseringen av jordbruket"? Vilka var de "motsättningar" som BG talar' om vid summeringen av Stalins brister?
3. "Om hans motståndare skulle ha vunnit anklang för sina ståndpunkter, skulle socialismen med säkerhet ha gått i stöpet redan före 1930."
Vilka ståndpunkter? Betyder det att oppositionen hade fel i allt? Legitimerar detta Stalins ståndpunkter och politik efter 1930?
4. "Stalin drev fram den socialistiska industrialiseringen, som inom loppet av några år förvandlade Sovjetunionen från ett efterblivet agrarland till en industristat. Han stod också bakom den nödvändiga socialiseringen av jordbruket och bekämpade därvid öppet brotten mot frivillighetsprincipen."
Övertog inte Stalin i huvudsak oppositionens program på dessa punkter? Kar man inte kritiserat honom främst för att han drev igenom det med onödig hårdhet, samt påbörjade den så sent att en mängd negativa förhållanden hunnit uppstå? Var det inte bland annat detta som oppositionen kritiserade utan att fördenskull gå emot industrialisering och jordbrukskollektivisering? (Jfr Carr, "Socialism in One Country I, II", Herlitz, "Preobrazjenskij och den ursprungliga socialistiska ackumulationen") Är inte ett av problemen frågan om Stalin genomförde sin politik på sådant sätt att han korrumperade socialismen? (Jfr BG:s; uppräkning av Stalins brister)
5. "I förhållande till de koloniala folken gick han emot de 'kommunister' som ville att Sovjetunionen bara skulle tänka på sina egna intressen."
Menade t.ex. Trotskij att Sovjetunionen bara skulle tänka på sina egna intressen? Vilken var f.ö. den konkreta politik, som Stalin förordade? Hör de många misstagen i Kina hit?
6. "Under 1930-talet strävade hans regering energiskt för att bilda en front av stater och folk mot den fascistiska vågen (Litvinovpolitiken). När Münchenpolitiken segrat var det Stalin som framgångsrikt och med stöd av folken i hela världen ledde kampen mot Hitler-fascismen."
När under 1930-talet? Gäller det också 30-talets början? Och även om denna regering "strävade", hur såg den konkreta politiken ut? Var den en otvetydig framgång? I Spanien? I Frankrike?
Kanske är det Kina, Spanien och Frankrike som Kurt Wickman avser, när han talar om att "Stalin gav en del utrikespolitiska råd som inte var underbyggda med tillräckligt mycket fakta" ("Zenit och kommunistiska förbundet"). Detta är tydligen inte ett allvarligt fel. Dessutom påpekar Wickman att "Stalin medgav sina fel och gjorde självkritik for dem." Detta är ju: bra, men erinrar oss vad BG skrivit; "inte rättade fel i tid."
Avsaknaden av allvarliga jämförelser med oppositionens politik, frånvaron av diskussion av alternativa politiska möjligheter m.m. gör att BG:s summering förlorar i värde. Nu får man lätt det intrycket att Stalins största förtjänst var att han satt vid makten i det första land, som genomfört en socialistisk revolution.
BG tar dock frågan på allvar. Wickman däremot upprepar många av BG:s teser, men gör dem än mer vaga och abstrakta. Hans historiska framställning är minst sagt tendentiös, med Stalin, som den, som snörrätt fullföljer Lenins politik. Diskussionen om "socialismen i ett land" ges en glimrande beskrivning:
"Stalin hävdade mot Trotskij att de ryska bönderna och arbetarna själva besatt kraft nog för att bygga socialismen i Sovjetunionen, medan Trotskij talade om att detta var. omöjligt, utan 'direkt statligt stöd från det västeuropeiska, proletariatet'. Stalin enade partiet och det ryska folket bakom sin linje' och säkrade det fortsatta uppbyggandet»" (s.51)
De som inte ser tarvligheten i denna beskrivning, hänvisar jag t.ex. till Isaac Deutschers inledning till "Den permanenta revolutionens epok". (Andra användbara källor: Carr, "Socialism in one Country, del II kap. med samma namn i Deutscher, "Den ofullbordade revolutionen" eller för den franskkunnige J.J. Maries ovan nämnda antologi och antologin "Stalin contre Trotsky" med bidrag av Trotskij, Buckarin, Zinovjev och Stalin).
Wickmans konklusion är höjdpunkten; "På alla punkter bekräftade sedan uppbyggets praktik riktigheten av, Stalins och leninismens linje."
Slutsats: det är svårt att se hur Trotskij med dessa generösa kriterier skulle kunna undgå att kallas "en stor revolutionär". Det som ligger honom i fatet tycks främst vara att han inte satt vid makten, samt att han kritiserade Stalin.
4. Trotskismen och fascismen
Det är inte bara i TFOV, som bilden av trotskismen som fascismens agent skapas med tvivelaktiga medel. Denna bild av trotskismen byggdes på mycket lösa grunder upp redan under 30-talet. Serier av lögner och halvlögner gav snart intrycket av sanning.
Jag har redan pekat på svårigheterna att i Frankrike under slutet av 30-talet kritisera Moskvarättegångarna. Detsamma gällde POUM. När franska socialister reste frågan om behandlingen av POUM betraktades detta av de Kominterntrogna kommunisterna som en grov provokation. André Gide och flera andra franska författare anklagades häftigt i Isvestia av Ilja Ehrenburg, därför att de protesterat mot arresterandet av POUM:s förmenta fascister och provokatörer. Gide förvägrades att svara i veckotidningen "Vendredi" där han var anställd medarbetare.
Fullföljande trettiotalets tradition dyker anklagelsen för trotskism kombinerad med fascism ständigt upp på nytt i de s.k. folkdemokratierna. I de s.k. Slansky-processerna, i Polen och Ungern. Snart sagt varje antibyråkratisk socialistisk rörelse inom de s.k. folkdemokratierna brännmärks som trotskistisk och kontrarevolutionär.
De stalinistiska partierna i länder världen över upprepar anklagelserna, utan att ta reda på om de är sakligt motiverade.
Georg Orwell ger i "Homage to Catalonia" (s.169-72) en god analys av de semantiska trick med vars hjälp "trotskism" och "fascism" associeras för att till sist närmast upplevas som synonyma.
I TFOV ges en negativ bild av trotskismen redan i skriftens inledning. Urvalet av data om Trotskij har en påfallande negativ övervikt. Att Trotskij allmänt betraktas som en stor teoretiker, som bland annat gjort en mängd framsynta politiska analyser, nämns överhuvudtaget inte. Bilden av trotskismens systematiska ondska byggs sedan upp genom att olika typer av "beskrivningar" blandas hur som helst. Anklagelser för medvetet förräderi (ofta illa styrkta) blandas med anklagelser för objektivt förräderi, utan att dessa typer av anklagelser hålls isär. Politiska misstag begångna av trotskister blandas med fall, där det är ytterst diskutabelt om de trotskistiska bedömningarna utgjort misstag: Vietnam på 30-talet, Spanien, Frankrike. Trotskistiska teser med uppenbara förtjänster behandlas inte: Tyskland. Uttalanden från olika källor med samma ursprung ger skenbar tyngd åt domen: domen från Kominternstyrda kommunister under 30-talet, påverkade av Moskvarättegångarnas "bevis". Till detta läggs lösryckta citat från Trotskijs texter, som helt bortser från den politiska analys, där de ingår.
Anhopningen av allt detta material, parat med ett tendentiöst skrivsätt får en stark psykologisk effekt. Om man inte noggrant granskar resonemangen och kontrollerar sakmaterial (vilket jag bara gjort till en del) faller man lätt offer för föreställningen att det finns vissa bristfälligheter i skriften, som inte förändrar dess principiella riktighet.
Det är för övrigt intressant att se den totala kapitulation inför stalinistiska källor som TFOV är ett prov på. Också de, som anser att Stalins politik under 30-talet var den riktiga och enda möjliga, vet att stalinismen bland annat innebar historieförfalskningar i mycket påtaglig mening: namn och uppgifter i böcker "suddades ut" eller "byttes" (se t.ex. Wolfe, "Three Who Made a Revolution" kap. 25). Desto försiktigare bör man naturligtvis vara med. politiska domar och smädelser riktade mot män i opposition.
Att grupper. som med större eller mindre rätt kan kallas trotskistiska, begått politiska misstag, är ett rimligt antagande. Frågan är om de är så många och så allvarliga som TFOV vill göra gällande. Och om man utdömer deras hållning till folkfrontspolitiken, varför då inte göra en seriös politisk summering av folkfrontspolitikens misslyckanden. Varför inte diskutera Indonesien? Och varför inte gå litet längre tillbaka i Kinafrågan och se på Stalins och Kominterns roll under 20-talet? (Schram, "Mao Tse-tung" s.80-81, 95-97, 125-29).
Varför inte utöka citatlistan med några hårda ord om Kremls politik? T.ex. från Jesus Hernandez eller El Campesinos, Moskvatrogna kommunister under Spanska inbördeskriget, som sedermera menade sig komma till insikt? El Campesinos talar:
"Jag trodde verkligen att Kreml sände oss sina vapen, sin militär och sina politiska rådgivare, de Internationella Brigaderna under deras kontroll, som ett bevis på revolutionär solidaritet ... Först senare insåg jag att Kreml inte tjänar folkens intressen i världen, utan låter dem tjäna sina egna intressen; att det med en svekfullhet och ett hyckleri utan motstycke använder den internationella arbetarklassen som en bricka i sina politiska intriger och att det under förevändning att underblåsa världsrevolutionen konsoliderar sin egen totalitära kontrarevolution och förbereder världshegemonin" (Bollotén, "The Grand Camouflage" s.144)