Om organisationsfrågan hos Lenin och Luxemburg
Daniel Bensaid
Partisan/Röda Häften 5
Introduktion
I
Efter majhändelserna 1968 ställdes den revolutionära rörelsen i Frankrike inför en helt ny situation, med andra uppgifter. Det revolutionära uppsvinget hade dittills i huvudsak kanaliserats i universitets- och skolmiljön och framför allt tagit upp temat som de koloniala folkens kamp (Algeriet, Kuba, Vietnam) och utbildningskrisen (universitetsreformer, utspärrningar,,).
Majhändelserna förändrar denna bild. För det första omvandlas den revolutionära rörelsens inriktning och kampformer. Den riktar sig mot den borgerliga statsmakten genom att gå till kamp mot den gaullistiska polisapparatens förtryck och mot polisernas närvaro vid universiteten. De kampformer som utvecklas är barrikadstrider, direkta attacker mot polisstyrkorna och ockupationer av fakulteter, teatrar, osv. Förtrycket möts med revolutionärt våld, och rörelsen förmår tillfälligt upprätta sin egen makt flerstädes - dubbelmakten var för kort tid en realitet i Frankrike.
För det andra skedde en konkret sammansmältning av rörelsen bland de studerande och arbetarnas kamp på fabrikerna. Arbetarnas strejkrörelse hade under det föregående året tilltagit .i omfattning, men också i hårdhet, bl.a. beroende på de strukturella problem den franska industrin brottades med. När den franska arbetarklassen svarade på studenternas våldsamma strider mot parispolisen genom att gå i generalstrejk och genom fabriksockupationer så innebar det att studeranderörelsen nu gjorde sina politiska erfarenheter tillsammans med arbetarna, i kamp.
Återströmningen efter sommaren 1968 lämnade kvar nya problem - problemet om den politiska makten var åter klart ställt. Vilken strategi måste revolutionärerna arbeta efter? Det är nödvändigt med ett kommunistiskt parti för att revolutionen skall segra. Hur skall arbetet på skapandet av detta påbörjas utifrån det nuvarande politiska läget och de nuvarande resurserna? Hur skall den revolutionära rörelsen på universitet och skolor politiskt och organisatoriskt förankras i arbetarklassen?
Det är i denna problematik som de föreliggande artiklarna kommer in. De har kommit till i den debatt som drivits av La Ligue Communiste, en av de revolutionära organisationerna i Frankrike. Att vi just väljer material från denna organisation är allt annat än en tillfällighet. Alla de olika revolutionära organisationerna olagligförklarades av regimen i juni 1968. De stod alltså alla inför samma uppgift - att skapa en ny organisation, med utgångspunkt i det förändrade politiska läget. De andra grupperna har antingen bibehållit de gamla organisationerna helt oförändrade, under den utåtriktade skylt som en ny tidning gav dem. Eller också har de bara fattat beslut om en ny organisation, med stadgar och teser, utan något politiskt förberedelsearbete för detta. La Ligue Communiste är den enda organisation som insett den politiska innebörden av att bygga upp en organisation.
Under en period av fem månader, från december 1968 till april 1969 genomförde alla som sålde tidningen "Rouge" och deltog i den till "Rouge" anslutna övriga politiska aktiviteten, en mycket intensiv politisk diskussion om den kommande organisationens karaktär och uppgifter. Denna ledde fram till bildandet av La Ligue Communiste vid en kongress i april 1969. Debatten rörde de teoretiska aspekterna på problemet förtrupp/massor. inställningen till skapandet av en kommunistisk international. frågan om enheten mellan de revolutionära grupperna och byggandet av en förtruppsorganisation i den franska kampen. Några av grunderna för den diskussionen tas upp i den första artikeln. Denna interna debatt rörde också inriktningen och prioriteringen av de politiska uppgifterna - det avsnittet behandlas i den andra artikeln.
Debatten fördes via ett 30-tal internbulletiner som spreds nationellt, till alla som var med i det politiska arbetet. För att frågorna verkligen skulle nå ut krävdes det att diskussionerna baserades på skriftligt material. Så småningom utvecklades bakom olika inlägg tre tendenser i de frågor som diskuterades. De föreliggande artiklarna är utformade av tendens l., vilken segrade på kongressen.
Enbart tillvägagångssättet pekar på två viktiga punkter: För det första att skapandet av en revolutionär organisation är fråga om en politisk kamp, de organisatoriska besluten måste vara konsekvenser av en tidigare politisk diskussion. För det andra innebär tendensdiskussionerna ett återknytande till den bolsjevikiska traditionen av demokratisk centralism. Oförmågan att lösa motsättningar inom de revolutionära organisationerna har haft och har alltjämt katastrofala följder. Antingen "löses" de genom att problemen undvikes, diskussionerna ersätts med dekret och minoritetsförtryck. Eller också resulterar de i uppkomsten av fraktioner, som med alla medel bekämpar varandra. och som avsplittras utan att politiskt förstå varför. Denna oförmåga bottnar i en formalistisk-byråkratisk syn på "demokratisk centralism", som är helt skild frän den leninistiska organisationsteorins grunder.
Dessa artiklar har stor aktualitet också på andra sätt för de svenska revolutionärerna. Den problematik som de franska revolutionärerna stod inför efter maj 68, och som åtminstone delvis lösts, är aktuell för oss i Sverige. Det revolutionära uppsvinget i samband med Vietnamrörelsen och rörelsen främst på universiteten har upplevt sin första uppåtgående fas. De problem som ställdes under denna tid sprängde de ramar som givits åt Vietnamfrågan och utbildningskrisen. De pekade mot hela det svenska samhällets problem, mot hela det imperialistiska systemets problematik. Detta kombinerat med den svenska arbetarklassens begynnande återuppvaknande (hamnarbetarstrejken, LKAB-strejken, strejkvågen) har ställt frågan: Hur skall det revolutionära uppsvinget som ännu i huvudsak omfattar studerande och intellektuella, politiskt underordnas arbetarklassens strategiska intressen? Hur skall de studerandes kamp konkret knyta an till arbetarklassens uppgifter? På vilket sätt kan detta bidra till framarbetandet av ett revolutionärt kommunistiskt parti? Vilka strategiska utgångspunkter måste vår kamp ha?
II
Det råder en rörande enighet bland de svenska revolutionärerna om nödvändigheten av att skapa ett nytt, revolutionärt kommunistiskt parti. Gruvstrejken i de norrländska malmfälten visade på den avgrund som skiljer de revolutionära gruppernas verkliga politiska förmåga och det mål de strävar mot. Inte på något sätt kunde de ge de strejkande en politisk ledning; inte bara så att de saknade organisatoriska resurser, utan framförallt var de totalt oförmögna att ställa några konkreta, klargörande paroller. Mellan det intetsägande, svanspolitiska "Fortsätt strejken till seger!" ”Stöd åt de strejkande på deras egna villkor!" och det totalt abstrakta, obegripliga "Stöd bildandet av arbetarklassens revolutionära parti!" ligger det fält där politiken befinner sig och dit lyckades varken KFml eller VUF nå.
Frågan är alltså i stället: Hur skall byggandet av det revolutionära kommunistpartiet ske strategiskt och hur skall vi börja? KFml har redan givit de felaktiga svaren på denna uppgift: det sker inte genom en kvantitativ tillväxt av Gnistanförsäljningen och grundcirklarna tills Gnistan har en så stor upplaga och så många grundcirklar har genomförts att KFml-ledningen beslutar sig för att kvantiteten har slagit över i kvalitet, och utlyser den kongress som skall proklamera KFml för Kommunistiskt Parti. Det sker inte heller genom att eliminera VPk ur parlamentet, genom att KFml ställer upp i riksdagsvalen. Dessa uppgifter är absolut inte felaktiga i och för sig, men de förutsätter något underliggande: nämligen att det står något konkret, klargörande i Gnistan, att grundcirklarna belyser de verkliga, konkreta problemen den svenska revolutionära rörelsen står inför, att KFml har något konkret att säga om det svenska samhället när de går ut i valpropagandan. "Allmänna principer" om "Mao Tse-tung sju läror" är i sig själva bara - fraser. "Det finns ingen abstrakt sanning Sanningen är alltid konkret." (Lenin - Socialdemokratins två taktiska linjer.)
Det helt avgörande för om organisationen skall utvecklas till en försäljningsorganisation eller till ett kommunistiskt avantgarde är alltså om den förmår att ställa de verkliga strategiska problemen, att producera den nödvändiga kunskapen och att ge problemen en konkret lösning i nuet. En organisation som menar att problemen redan är lösta, att det bara är en fråga om praktisk tillämpning, en organisation som lever i total avsaknad av intern debatt annat än på familjär nivå - den har i praktiken dömt sig själv. Omvandlingen till ett parti, det kommunistiska partiets uppgifter, principer och problem är inte något man kan ta itu med "senare, längre fram". Målet har konsekvenser också för hur man börjar, om inte målsättningen griper in och bestämmer gruppens arbete från början (vare sig gruppen är stor eller liten) så kommer den aldrig att göra det.
Därför, även om den franska rörelsens intensitet och uppgifter på många sätt är annorlunda än de i Sverige, så har den första artikeln en stor betydelse i det att den ställer de grundläggande frågorna. Att dessa inte är ställda av de svenska revolutionärerna ännu visas av inställningen till de organisatoriska frågorna. Antingen "införs" den demokratiska centralismen utan någon som helst teoretiskt grundläggande diskussion. Den demokratiska centralismen uppfattas som en serie av organisatoriska paragrafer, utan anknytning till den konkreta situationen, som en mirakelmedicin. På så sätt har den "demokratiska centralismen" införts i både KFml och VUF. Eller också, i reaktion mot denna formalistiska syn, ser man organisationen endast som instrument för de omedelbara uppgifterna, man vänder sig mot de "organisatoriska" diskussionerna, som om de inte hade med politik att göra.
III
Vad gäller teserna om arbetsområdenas dialektik måste man noga hålla i minnet de avsevärda skillnaderna mellan den franska och den svenska situationen. Medan den svenska arbetarklassen hålls under "arbetsfreds"-avtalens knutpiska och endast i begränsad omfattning börjat uppresa sig mot den, så har den franska arbetarklassen en kontinuitet av starka kamptraditioner, regeringens försök att nu dra en tvångströja av "fredsavtal" över den har uppenbarligen redan misslyckats. I Frankrike domineras arbetarklassen av den stalinistiska traditionen, medan socialdemokratin i Sverige är helt dominerande bland arbetarna. Stalinismen företräds i Sverige endast av grupper kring Norrskensflamman och av stora delar av KFml, båda utan mer omfattande förankring i arbetarklassen. Studentrörelsen i Sverige nådde aldrig speciellt stor omfattning innan den snöptes i KFmls fackliga fronter (27-majrörelsen, SDS i Göteborg) eller vittrade sönder i brist på en klar politisk, strategisk ledning (SDS i Lund).
Teserna är mycket komprimerade, de är kondensat av ganska omfattande analyser, och det krävs följaktligen att man studerar dem ingående, arbetar med dem för att de skall bli klara. Den funktion dessa teser kan ha är framförallt att de introducerar ett strategiskt tänkande. De förmedlar en helhetssyn på ett samhälle, på ett politiskt läge som en strukturerad helhet av specifika motsättningar, där dess svaga länkar dras fram i ljuset. Detta slags tänkande har KFml blockerat med fraser om monopolkapitalet, monopolkapitalets lakejer, folkets mäktiga flodvåg, studenterna som stormsvalor, etc. Det är betecknande för KFmls grundcirklar att de inte givit upphov till några som helst nya arbeten om det svenska samhällets problem. (För en vidare analys av KFmls studiepolitik hänvisas till första numret av tidskriften Bolsjevik. Postbox 1091, Lund.
Teserna om de svaga länkarna i situationen kan ge oss fingervisningar för vara analyser av den svenska situationen. Vilka är den svenska industrins svaga länkar? (Norrland, Göteborg; bil- och verkstadsindustrin, gruvor och hamnar; utlänningsproblematiken, etc.) Vilken roll kan de icke-proletära skikten spela idag? (Grundskolereformens betydelse, etc..)
Vidare pekar teserna på den antiimperialistiska kampens viktiga roll - det är nödvändigt att nydefiniera denna kamp, som nu förstelnat inom KFml/DFFGs trånga "front"-ramar. Det är nödvändigt att skapa en internationalistisk propaganda för att klargöra Vietnamkrigets, Västasienkonflikters, etc. socialistiska innebörd, och dess konsekvenser i termer av en världsrevolutionär process.
I tes 7 tas också upp faran av en idealiserad, romantisk bild av arbetaren, arbetarklassen. Den ligger speciellt nära till hands för revolutionära studerande i en period av stagnerande kamp på universiteten och är speciellt farlig i Sverige, där arbetarklassen som helhet betraktad är dominerad av den socialdemokratiska, reformistiska ideologin. Ett exempel på detta kan sägas vara de tendenser bland de strejkande gruvarbetarna som hävdade att strejken måste vara "opolitisk". "Politik" har blivit till något man skrämmer folk med, ett skällsord. Då är det särskilt viktigt att inte falla undan för uppfattningen av den "rent ekonomiska, rent fackliga" karaktären av kampen och istället betona strejkens politiska innebörd och konsekvenser.
Vi menar alltså, sammanfattningsvis, att dessa artiklar tar upp och ställer några av den svenska rörelsens verkliga, brännande problem, bortom "de fackliga elevfronterna" och de "säkra kliven mot partibildandet", och hoppas att de kan stimulera svenska revolutionärer att ta itu med dem.
Örjan Appelqvist - maj 1970