Apropå organisationsfrågan: Lenin och Rosa Luxemburg
Daniel Bensaid

"Frågan om organisationen av ett revolutionärt parti kan endast utvecklas organiskt ur en teori för själva revolutionen. Det är först när revolutionen blivit en dagsfråga, som frågan om den revolutionära organisationen med tvingande nödvändighet kommer att tränga in i medvetandet hos massorna och deras teoretiska talesmän." (Georg Lukacs - Historia och klassmedvetande (s. 381-382).

Den antistalinistiska strömningen som idag utvecklar sig i de nya avantgardegrupperna återupprättar Rosa Luxemburg som arbetarrörelsens teoretiker. Kritiken mot arbetarbyråkratierna(1) hämtar hänvisningar och citat ur hennes verk.

Dyrkandet av henne sträcker sig ibland till att man plockar isär och vrider på Rosa för att i hennes verk finna en organisationsteori som kan vara ett alternativ till den leninistiska teorin. Den samfällda inriktningen av hennes arbeten förklarar denna strävan - nästan alla Rosa Luxemburgs skrifter ägnas åt kampen mot den starkt byråkratiserade tyska socialdemokratin. Nödvändigheten att idag förstå arbetarbyråkratiernas existens, deras sociala rötter och deras internationella sammanhållning leder till Luxemburgs teser så som den enklaste tolkningen, till tesen om teorin som befriar massornas energi.

Likväl kan man hos Rosa Luxemburg inte finna något annat än en fragmentarisk replik till den leninistiska argumentationen - känslomässiga kast och trivialiteter är invävda, resultatet blir brokigt narrspel, som kanske är förförande för fantasin men som inte kan tas för en organisationsteori. I en debatt där tillfälliga modenycker ibland skadar den politiska klarheten kan det vara nyttigt att återvända till texterna. Utan att förringa Rosa, kan man på det sättet göra henne mest rättvisa.

I. Det leninistiska tillvägagångssättet

1. Samhällsformationen beskrivs

Lenins verk har den fördelen att utarbetandet av en organisationsteori är uppsplittrat i tiden. Under polemiken mot populisterna, ekonomisterna, mensjevikerna och likvidatorerna växer principerna och grunderna för hans teori fram.

Som Lukacs understryker, så blir organisationsfrågan verkligen en brännande fråga först när själva revolutionen står på dagordningen, när den inte längre är en tröstande dagdröm, utan det förenande målet för alla dagliga strider. Det är också så Lenin ser saken. I sina första skrifter ägnar han sig åt att klargöra den kommande revolutionens natur - vilken är den samhällsformation han kämpar mot? Vilken stat är det som skall krossas? Vilken klass är det som skall besegras?

För att svara på dessa frågor och för att arbeta för en utlösning av en revolutionär kris, skiljer Lenin noggrant på den teoretiska nivån och den politiska, på den teoretiska innebörden av den revolutionära krisen och dess politiska yttringar. Då man betraktar det sammanflätade avlösandet av produktionssätt (såsom teoretiskt utarbetade system), vilket inbegriper en mängd konkreta samhällsformationer, kan man tänka sig en diskontinuitet mellan två produktionssätt, men inte en kris. Det kan inte finnas någon kris i en teoretisk modell utan bara i ett politiskt samhälle där verkliga krafter är i spel. Det kapitalistiska produktionssättet, så som Marx byggde upp det och härledde de lagar utifrån den engelska samhällsformationen på 1800-talet, har ingen verklig existens. Det utgör ett abstrakt-formellt objekt, med vilket ingen konkret samhällsformation helt sammanfaller. Poulantzas betraktar en samhällsformation som "den specifika överlappningen av flera rena produktionssätt"; han tillägger att "samhällsformationen utgör själv en komplex enhet, där ett visst produktionssätt är dominerande över de andra som ingår i den". Den revolutionära krisen som strukturerar den revolutionära organisationens horisont är alltså inte ett produktionssätts kris. Den enda kris som det kan vara fråga om är en kris i en bestämd samhällsformation, där produktionssättets motsättningar förverkligas och aktualiseras genom de verkliga sociala krafter som är inblandade i den. Denna elementära distinktion är inte utan följder för debatten mellan Lenin och Rosa Luxemburg.

Lenin ägnade sig åt att precist definiera den ryska samhällsformationens natur och dominerande beståndsdel. Redan på 1890-talet ägnar han sig ät noggranna studier - han går tålmodigt igenom zemstvo-statistiken(2). Redan i sina första arbeten bestämmer han på detta sätt den förtöjningspunkt, som alla strategiska och taktiska variationer, och speciellt hans principiella inställning till organisationsproblemet är beroende av. "The development of Capitalism in Russia" vittnar om detta omfattande arbete, vars slutsatser för framtiden utgör utgångspunkten och den första grunden för Lenin i varje sammanhang.

I "Vad är 'folkvännerna'?" skriven 1894, innan "The development of Capitalism in Russia" slutligt utformats, har slutsatserna redan dragits klart och bestämt: "Utsugningen av arbetarna i Ryssland är överallt kapitalistisk i sin kärna om man bortser från de försvinnande resterna av livegenskapsekonomin." Härav drar han alla konsekvenserna - och i synnerhet den att det är "omöjligt att i Ryssland finna ett område av hantverksindustri som inte är organiserat enligt det kapitalistiska produktionssättet."(3)

Denna förvärvade insikt tjänar sedan dess som bas för varje politisk strategi: det är alltså mot en kapitalistiskt och inte en feodalt dominerad samhällsformation som de ryska revolutionärerna kämpar (även om de feodala kvarlevorna fortfarande är betydande). 1894 var det allt annat än uppenbart. Lenin var angelägen att understryka detta när han formulerade den första punkten i RSDAPs programförslag: "Marknadsproduktionen utvecklas allt snabbare i Ryssland och det kapitalistiska produktionssättet intar en allt mer dominerande ställning i denna."

Sålunda definierar Lenin redan från de första kampåren den motståndare han kämpar mot. Denna teoretiska klarhet kvarstår och är närvarande vid analysmetoderna och de taktiska valen. De ryska revolutionärerna bekämpar kapitalismen; deras alliansstrategi tar med i beräkningen den ojämna utvecklingen av de ekonomiska system som innefattas i det ryska samhället - men de glömmer aldrig att den kris de förbereder är kapitalismens kris. Den unge Lenins analyser är fortfarande källan till hans tolkning av den ryska revolutionen i "Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky": "Allt skedde precis som vi hade sagt. Revolutionens förlopp har visat riktigheten i vårt resonemang. Först med hela bondebefolkningen mot monarkin, mot godsägarna, mot de feodala förhållandena (och revolutionen förblir därigenom borgerligt demokratisk). Därefter, med fattigbönderna, med semiproletariatet, med alla utsugna mot kapitalismen, inbegripet storbönderna, kulakerna, spekulanterna; och revolutionen blir därigenom socialistisk. Att på konstgjord väg vilja resa en kinesisk mur mellan den ena och den andra, att vilja skilja dem åt på något annat sätt än genom proletariatets grad av förberedelse, det är att monstruöst förvränga marxismen, att förflacka den, att ersätta den med liberalismen."(4)

Den inslagna vägen är alltså klar. Med beaktande av att del uppställda målet förblir störtandet av kapitalismen, det dominerande produktionssättet i den ryska samhällsformationen, sluter socialdemokraterna en allians med bönderna, en tillfällig allians för att besegra despotismen och undanröja feodalismens rester. Lenins olika agrara program ansträngde sig att bestämma den riktiga basen för denna allians. Men kampen mot feodalismen och självhärskardömet utgör redan då bara en oskiljaktig del av kampen mot kapitalismen som förblir huvudmålet.

2. Det historiska subjektet bestäms

I Kapitalet understryker Marx att den kapitalistiska produktionsprocessen betraktad i sitt förlopp eller som reproduktionsprocess, inte bara producerar varor, inte heller bara mervärde, utan "de producerar och reproducerar själva det kapitalistiska förhållandet: a ena sidan kapitalisten, å andra sidan lönarbetaren." Systemet som reproducerar sig själv alstrar sina egna kriser och sina egna motsättningar, framkallar brytningspunkter som kan ta sig uttryck i ekonomiska kriser. Men en ekonomisk kris är inte nödvändigtvis revolutionär. Den kan vara en del av de självreglerande mekanismerna i systemet - endast ha en "renande" funktion. Efter krisen, med lagren tömda och de ålderdomliga företagen utslagna, kan den kapitalistiska ekonomin starta på nytt från en ny och renad grund. Lukacs trycker på denna aspekt av krisen: "endast proletariatets medvetenhet kan visa vägen ut ur den kapitalistiska krisen. Så länge denna medvetenhet saknas, förblir krisen permanent, återvänder till sin utgångspunkt och upprepar situationen."(5)

Den ekonomiska krisen i en kapitalistiskt dominerad samhällsformation har alltså en öppnande men inte en avgörande funktion. Den utgör avstampsbrädan från vilken ett nytt system kan börja. Men den deltar ändå i det ursprungliga systemets självreglering. Denna kris kan på sin höjd vara startpunkten för en revolutionär situation; den blir inte revolutionär, d.v.s. kan inte övervinnas i revolutionär riktning, annat än genom ett subjekt, som tar sig an den, och åtar sig ansvaret för den sociala omvandlingsprocessen. Det är också detta som Lukacs uttrycker med kristallklarhet i sitt svar till alla fatalister som väntar sin räddning genom kapitalismens sista kris: "den kvalitativa skillnaden mellan kapitalismens avgörande sista kris och de föregående kriserna är alltså enbart en följd av förvandlingen av de senares omfattning och djup, deras kvantitet till kvalitet. Eller med en bättre formulering, denna förvandling yttrar sig i att proletariatet upphör att blott vara ett objekt för krisen, att den kapitalistiska produktionens inneboende antagonism öppet
utvecklas."(6)

Krisen rör alltså en bestämd samhällsformation. Men krisen blir revolutionär endast när ett subjekt arbetar för dess upplösande genom att attackera staten, som är det strategiska målet, det lås som upprätthåller produktionsförhållanden vilka blivit till en tvångströja för produktivkrafterna. Efter att ha bestämt karaktären av den kommande revolutionen för att kunna genomföra den segerrikt, så ägnar Lenin sig åt att bestämma dess subjekt.

På denna punkt skiljer Lenin noggrant mellan revolutionens teoretiskt-historiska subjekt (proletariatet som klass, bestämd av produktionssättet) och det politiskt-praktiska subjektet (förtruppen, bestämd av samhällsformationen). Detta representerar inte proletariatet "i sig", ekonomiskt, politiskt och ideologiskt behärskat, utan proletariatet "för sig", medvetet om sin rätta plats i produktionsprocessen och om sina egna klassintressen.

Där ligger en av de tongivande idéerna i Vad bör göras? där Lenin skiljer "spontanism och spontanitet". Han ser i spontaniteten "den embryonära grunden till ett medvetande", men klargör dåligt medvetenhetsgraderna. Han skiljer en dimmig och underkastad spontanism från en spontanitet som har befriats och befruktats av förtruppens kamp. Han slår fast att den socialdemokratiska medvetenheten bara kan komma till arbetarna utifrån, från de revolutionära intellektuella vilka är bärare av den globala kunskapen och förståelsen av produktionsprocessen. Av sig självt kan arbetarklassen bara komma till en "trade-unionistisk" medvetenhet.

I den revolutionära krisen finns båda subjekten inblandade. Det teoretiska eftersom det är villkoret för att den kommande sociala ordningen skall vara möjlig, och därför att det är den revolutionära strategins stöd. Det politiska subjektet, partiet, eftersom det utarbetar och genomför denna strategis taktik. Lenin ställde sig den dubbla uppgiften att bestämma det teoretiska subjektet för den åsyftande revolutionen och att ge den det politiska subjekt som var förmöget att klara av den.
Det var en ständig angelägenhet för Lenin i hans första skrifter att slå fast och visa att proletariatet var den sociala klass som hade den historiskt revolutionära uppgiften. Samtidigt som han karaktäriserar den ryska samhällsformationen som kapitalistisk, förklarar han den klassmässiga självständigheten hos proletariatet, som den enda klass som är förmöget att lösa ett sådant samhälles motsättningar. Han glömmer aldrig i sina allianser eller programförslag att åter slå fast proletariatets självständiga roll. Redan 1894 fastställer han att "endast borgarna kan glömma att bakom hela folkets solidariska intressen mot de medeltida feodalinstitutionerna, så finns den djupa och oförsonliga antagonismen mellan bourgeoisin och proletariatet inom detta folk."(7)

I Vad är 'folkvännerna' för han också fram som "den väsentliga tesen" att "Ryssland är ett borgerligt samhälle, att dess politiska form är en klasstat och att det enda sättet att få ett slut på utsugningen av arbetaren är proletariatets klasskamp."(8) Han preciserar vidare att "den period i Rysslands sociala utveckling då demokratismen och socialdemokratin bildade en oupplöslig helhet har för alltid passerat."(8)

Ett år senare, i "De ryska socialdemokraternas uppgifter", påminner han om principen att "bara de kämpande är starka, vilka stödjer sig på bestämda klassers medvetna, reella intressen.

Utifrån denna princip uppmanar han socialdemokraterna att alltid komma ihåg att proletariatet är den särskilda klass som imorgon kan befinna sig i motsatsställning till sina förbundna av idag. Tack vare en så precis bestämning av den kommande revolutionens karaktär och av dess teoretiska subjekt är varje förvirring utesluten i programmen; i utkastet från 1899 föreslår Lenin "ett stöd åt bönderna ... i den mån som bondebefolkningen kan föra en revolutionär kamp mot kvarlevorna av livegenskapen i allmänhet och mot absolutismen i synnerhet."(9) samma utkast påpekar han också: "två väsentliga former för klasskampen sammanflätas idag på den ryska landsbygden: a. bondebefolkningens kamp mot godsägarna och mot livegenskapens kvarlevor; b. det framväxande lantproletariatets kamp mot den lantliga bourgeoisin. För socialdemokraterna är denna andra kamp naturligtvis den viktigaste men de måste nödvändigtvis stödja den första så länge som denna inte står emot den sociala utvecklingens intressen."(10)

Det är denna grundligt rotade, tålmodigt förfinade förståelse av den ryska samhällsformationen och av de klasser som är i spel i denna, som gör att Lenin redan i Aprilteserna kan förstå den verkliga innebörden av den revolutionära krisen 1917: "Det som är det särpräglade i det nuvarande läget i Ryssland, det är övergången från revolutionens första etapp som gav makten åt borgarklassen till följd av proletariatets otillräckliga grad av medvetenhet och förståelse, till den andra etappen som måste ge makten till proletariatet och till de fattiga skikten i bondebefolkningen."(11)

3. Det politiska subjektet byggs upp

Dessa påminnelser om det leninistiska tillvägagångssättet skulle kunna tyckas överflödiga om inte detta tillvägagångssätt låg i botten på hela den leninistiska organisationsteorin. Det är alltid med hänvisning till dessa analyser som Lenin grundar principerna för organisationen. De definierar utseendet hos en organisation som kämpar mot en borgerlig centraliserad statsapparat för att krossa den. I förhållande till dessa principer är varje organisationssystem endast en approximerad tillämpning. Principerna utgör organisationens strategi, av vilken systemet bara är en taktisk tillämpning.

Det är detta som undgår Rosa Luxemburg. Därigenom visar hon att hennes uppfattning av organisationen inte ligger på samma plan: hon är trivial, ibland känslomässig, ofta infrateoretisk. Själva karaktären av de liknelser hon använder vittnar ibland om detta. De springer fram ur en naiv vitalism, av en organisatorisk naturalism: "Genom att hindra ett friskt organiskt livs pulseringar, försvagar man kroppen och man minskar dess motståndskraft ... En arbetarrörelse så full av sav. .." Parallellt, mot den medfödda naturliga livskraften i arbetarrörelsen ställer hon den akademiska grådaskigheten hos dess ledningar: "Ingen rigid formel är tillräcklig ... ; skolmagisterns pekpinne ... ;
ultracentralismen som Lenin försvarar, verkar indränkt inte av en positiv och skapande anda utan av nattvaktens sterila anda. Alla hans omsorger ägnas åt att förtränga rörelsen snarare än att utveckla den; att häva den, inte att ena den."(12)

I sin förenklade entusiasm, närd av polemiken mot den tyska socialdemokratin sträcker hon sig till att förvränga eller vända på Lenins argument. Hon genmäler, att om han vill undvika de intellektuellas skadliga och upplösande inflytande på partiet, så åstadkommer den bolsjevikiska formeln motsatsen till det den vill: den sätter ett "byråkratiskt pansar" bestående av en "makthungrig intellektuell elit" i ledningen för partiet. I själva verket resonerar Lenin aldrig i dessa termer. Han talar inte abstrakt om det skadliga inflytandet från de intellektuella, utan om den decentralistiska organisationsprincipen som en avtrubbande princip. De intellektuella kommer bara in som de gynnade representanterna för den organisationsupplösning som den
decentralistiska principen innebär.

Problemet är att Lenin och Rosa inte talar samma språk i sakfrågan, vilket emellertid inte alls hindrar henne från att uttala sig om den leninistiska organisationstypen genom att hålla "frihetens" och "demokratins" rena fana högt mot Lenins "extrema" positioner. Det finns i själva verket inget tvivel: den "blanquistiska"(13) organisationen som Lenin förespråkar kommer inte att ha någon kontakt med massorna eftersom den leninistiska "ultracentralismen" kommer att föra den till konservatism och avsomnande. Rosa menar att centraliseringen vidgar "klyftan mellan massornas hänförelse och socialdemokratins vacklande". "Det viktigaste för partiet är att upprätthålla den riktiga politiska uppskattningen av de kampformer som svarar mot varje omständighet, att uppfatta det relativa i varje kampfas och det oundvikliga i att de revolutionära spänningarna skärps." Denna kritik får henne att förkasta det organisationssystem som Lenin föreslog och nöja sig med att acceptera organisationsprincipen. Den skillnad som Rosa gjort mellan demokrati och centralism, ett mekaniskt motsatsförhållande, härrör mera från en dåligt smält hegelianism än från marxistisk dialektik. Dessutom åstadkommer hon en olycklig förvirring genom att acceptera organisationsprincipen utan att acceptera dess system. Den leninistiska organisationsteorin bär just det kännetecknet att det föreslagna systemet nödvändigtvis är logiskt i förhållande till principen, och av denna princip följer nödvändigtvis detta organisationssystem. Redan därigenom är det klart att varje kritik av "systemet" är tecken på en oenighet vad gäller organisationsprincipen. En oenighet som finns mellan Lenin och Rosa. Det beror på att Rosa, i logik med sig själv, ställer partiproblemet som en funktion av sin egen analys av det kapitalistiska samhället. För henne löper kapitalismen oundvikligen mot katastrofen. Motsättningarna som ständigt skärps till förmån för "en mycket liten minoritet i den regerande bourgeoisin" medför dels att proletariatet spontant är revolutionärt, dels att dess parti endast kan vara "den organisatoriska samlingspunkten" för alla de skikt som satts i rörelse mot bourgeoisin av denna utveckling. I denna problematik - organiskt bestämd revolutionär klass ställd gentemot reaktionär klass - är partiet en produkt av den revolutionära krisen och inte en nödvändig beståndsdel inom ramen för den kapitalistiska samhällsformationen, så som Lenin visar. Denna helt enkelt tragiska uppfattning av kapitalismen leder således Rosa till att överskatta massrörelsen, att underskatta partiets nödvändighet och roll i det kapitalistiska systemet. Detta tillåter henne att mixtra med en ihärdig organisatorisk empirism, att relativisera organisationsfrågan genom att begränsa de leninistiska teserna till Ryssland: "i Ryssland är det fråga om ett första försök - det är tvivelaktigt om en stadga kan göra anspråk på ofelbarhet - den måste först undergå eldprovet." Hon förstår inte att det rör sig om något helt annat, vilket Lenin dock klart preciserat: "kamrat Luxemburg säger att en kraftig och klar tendens till ohejdad centralism tecknats i min bok. Kamrat Luxemburg antar på detta sätt att jag försvarar ett organisationssystem mot ett annat. Men verkligheten är annorlunda. Igenom hela boken, från dess första sida till dess sista, försvarar jag de grundläggande principerna för varje partiorganisations-system, vilket detta parti än må vara. Min bok analyserar inte skillnaden mellan det ena eller det andra organisationssystemet, utan det sätt varpå varje system måste stödjas, kritiseras och rättas utan att överträda partiprinciperna."

Efter att ha klargjort frågan om vilken som är den kommande revolutionens teoretiska subjekt - inte "folket" utan proletariatet - ägnar Lenin all sin militanta energi åt att ge revolutionen dess oundgängliga politiska subjekt. Utan uppehåll anstränger han sig för att klart avgränsa avantgardet och samla det inom det socialdemokratiska partiet. Att ge proletariatet den drivande rollen i revolutionen innebar att bekämpa populisterna; det innebar att förstå revolutionens natur utan att för den skull ge sig medlen för att genomföra den. Bland de som då erkänner proletariatets historiska roll förstår inte alla vilket vapen som är praktiskt nödvändigt för att det proletariatet skall "bli det det är": en klass.

Mot ekonomisterna visar Lenin att proletariatet inte spontant kan frigöra sig från den ekonomiska kampens område. Han slår fast att "arbetarnas kamp inte blir en klasskamp förrän hela arbetarklassens alla avantgardeföreträdare i hela landet är medvetna om att de utgör en enda arbetarklass och börjar handla, inte mot den eller den arbetsköparen, utan emot hela kapitalistklassen och mot regeringen som stödjer den." Han erkänner visserligen att de lokala socialdemokratiska organisationerna utgör grunden för varje partiaktivitet; men om den förblir "enskilda hantverkares" aktivitet, kan man inte kalla den "socialdemokratisk" eftersom den varken organiserar eller leder proletariatets klasskamp.

Det är ständigt samma organisationsprinciper, samma föreställningar om partiet som Lenin försvarar emot mensjevikerna från 1903, emot teorin om organisationen som en process från 1905, och emot likvidatorerna 1907. Partiet är det instrument varigenom den medvetna delen av arbetarklassen får tillträde till den politiska kampen och förbereder sammanstötningen med den centraliserade borgerliga staten, den kapitalistiska samhällsformationens slutsten.

Organisationen som på detta sätt uppfattas som politiskt subjekt är inte vara en ren formsak: den är degeln för en kollektiv politisk vilja som uttrycks genom en teori i ständigt arbete och genom ett kampprogram. Utvalet av dess förkämpar och centralismen utgör två av dess hörnstenar. Inte på grund av någon nyck utan på grund av nödvändighet: en nödvändighet som bara kan förstås genom att man konfronterar organisationen med dess mål: revolutionen.

II. Organisationen i den revolutionära krisens eldprov

1. Försök till definition

I flera omgångar, framförallt i Andra internationalens sammanbrott och i "Radikalismen"- kommunismens barnsjukdom, ansträngde sig Lenin att definiera begreppet revolutionär kris. Han räknar upp beskrivande kriterier som bara kan uppskattas subjektivt. Han avgränsar ett allmänt begrepp snarare än han ger det en precis innebörd. I Andra internationalens sammanbrott räknas kriterierna upp för första gången; Lenin ägnar sig åt att definiera "en revolutionär situations kännetecken'": a. de härskande klasserna kan ej längre upprätthålla sin makt i en oförändrad form:... basen vill inte längre leva som förut och toppen kan det inte längre; b. "De förtryckta klassernas nöd och elände har förvärrats mer än vanligt"; c. "massornas aktivitet framträder tydligt".(14)

På detta sätt uppskattar Lenin "helheten av de objektiva förändringar som utgör en revolutionär situation".(15) Impressionismen är inte utesluten i en på så sätt definierad revolutionär situation. Detta i synnerhet som de nämnda kriterierna inte kan föreställas åtskilda, utan måste ses i sitt inbördes sammanhang - de utgör villkor för varandra. I "Radikalismen".. trycker Lenin mera på mellanskiktens förening med proletariatet, söm andra kriterium. Denna förening kan inte betraktas som ett fenomen i sig, utan måste ställas i förhållande till. de andra erforderliga företeelserna - ju bestämdare proletariatet visar sig i sin kamp, desto mer sluter mellanskikten upp på dess sida. Den leninistiska definitionen av en revolutionär situation för alltså in ett spel med olika faktorer i ett invecklat och växlande samspel. Faktorer som man inte kan analysera strängt objektivt. Trotskijs tillvägagångssätt i History of the Russian revolution är liknande: han gör de leninistiska kriterierna till sina under det att han uttryckligen trycker på "den villkorliga ömsesidigheten i förutsättningarna."

Om alltså den objektiva bedömningen av en revolutionär situation verkar vara osäker, så rättas detta till genom ingripandet av en slutlig faktor, vilken förenar de olika faktorerna och konkretiserar deras samspel. Trotskij betraktar den som det sista, men inte minst viktiga villkoret för maktens erövrande: "det revolutionära partiet som klassens enade, härdade avantgarde." Vad Lenin anbelangar så gör han detta sista villkor till skillnaden mellan den revolutionära situationen och den revolutionära krisen. Denna existerar endast i det fall då det till alla uppräknade objektiva förändringar tillfogas en subjektiv förändring, d.v.s. "den revolutionära klassens förmåga att leda tillräckligt kraftfulla massaktioner för att störta den gamla regeringen, som aldrig kommer att falla om den ej störtas, inte ens under krisartade tider".

Således överskrider den revolutionära organisationen de olika kriteriernas famlanden, den binder dem samman och förenar dem. Den utgör deras skärningspunkt, den upphäver deras parallella, åtskilda förefintlighet. Toppens svaghet, mellanklassernas anslutning, basens otålighet blir dess styrka. Villkoret för framgång i krisen ligger inte längre i den ena eller den andra av de objektiva faktorerna, utan i själva hjärtat på subjektet, som syntetiserar dessa faktorer genom att interiorisera dem. Krisens knut är inte längre den icke mätbara mångfalden som en revolutionär situation företer, utan den organisation som förenar denna mångfald, interioriserar den och övervinner den.

Genom organisationen är proletariatet inte längre en behärskad faktor med variationer som förutsetts av den borgerliga sannolikhetskalkylen. Det blir en vilja som inte längre uttrycker ett enkelt objekt i det sociala fältet, utan ett subjekt, en okänd faktor som för alltid förvandlar den härskande klassens planer till hypotetiska antaganden. För att verkligen kunna spela denna roll måste den revolutionära organisationen vara inte en flytande samling individer, utan en sammanhållen, strukturerad kropp med tillräcklig hårdhet för att sätta sig på tvären i bourgeoisins strupe. Den är inte en enkel pjäs på en ledig ruta på det politiska schackbrädet. Genom sin blotta närvaro förändrar den hela styrkeförhållandet. Även om det gäller en bonde. Så mycket mera då det gäller en kung.

2. Den revolutionära krisen som sanningskriterium

Den revolutionära krisen kastar nytt ljus över klasskampen och återger huvudaktörerna deras rätta värde. I krisens sönderslitande kamp anar man den flyktiga ankomsten av sanningen - "kriget förslöar och krossar vissa människor, det upplyser och stålsätter däremot andra, så som varje kris i en människas liv eller i ett folks historia gör." (Lenin)

a. För organisationen

Lenin påminner ständigt om att socialdemokratin är sammansmältningen av arbetarrörelsen och socialismen. "Avskuren från socialdemokratin sker ett verkligt förfall och förborgerligande i arbetarrörelsen." Man kan tillägga att socialismen förlorar också fotfästet och förborgerligas om den skiljs från arbetarnas kamp - där hämtar den näring från den revolutionära klassens "instinkt". Partiet utgör bryggan mellan proletariatets famlande medvetenhet och den roll som teoretiskt tillkommer det. Det utgör den nödvändiga länken mellan begreppet arbetarklass och dess praktiska, alienerade tillstånd i det kapitalistiska samhället. Det är därför som "partiets uppgift inte är att hitta på alla slags upptänkliga metoder för att komma arbetarna till hjälp, utan att hjälpa dem i de strider som de redan har påbörjat ... att utveckla deras klassmedvetenhet."

Det är partiets uppgift att binda samman de två varandra kompletterande poler det slits mellan: å ena sidan den teoretiska förståelsen av produktionsprocessen, av proletariatets roll, av revolutionen - å den andra den konkreta förbindelsen med arbetarnas dagliga kamp. Det är mellan dessa dubbla utgångspunkter som det grundar sin strategi. Samtidigt som partiet är "den synliga inkarnationen av proletariatets klassmedvetande", så är det det levande beviset på klyftan mellan proletariatets teoretiska roll och dess medvetande som mystifierats av den dominerande ideologin.

Uppfattad på detta sätt är inte organisationen en ren diamant, på samma sätt som teorin inte är en ren vetenskap. Organisationen innesluter motsättningarna i det system som det är rotat i. Den andra internationalens opportunism vittnar om detta. I analysen av den sociala grunden för denna opportunism skär sig Rosas och Lenins teser kraftigt. Båda två betonar betydelsen av den parlamentariska legalismen under länga perioder av relativ fred; den framkallar uppkomsten av ett skikt bestående av professionella representanter för arbetarklassen, vilka är lätta att handskas med och som är känsliga för bourgeoisins smicker. Denna politiska personal stödjer sig på arbetararistokratin och den intellektuella småbourgeoisin, vilka smorts med smulor från de koloniala plundringarna.

Men Rosa utarbetar ett argument som är ännu mycket mer subtilt, och som gäller själva organisationens existens. Lenin anade det i Andra Internationalens sammanbrott utan att teoretisera företeelsen: "de stora och starka partierna är rädda för att se sina organisationer upplösta, sina kassor beslagtagna, sina ledare arresterade." Rosa går mycket längre för att fatta problemets betydelse. Hon går tillbaka till själva företeelsen av en revolutionär organisation i ett kapitalistiskt samhälle: försvaret av beviljade privilegier, de parlamentariska sedernas smitta räcker inte för att förklara opportunismen. Rosa för tillbaka organisationernas urartning på en grundläggande motsättning som hon uttrycker i flera omgångar i Marxisme contre dictature: "Proletariatets allomfattande rörelse för sin totala befrielse är en process vars egenhet ligger i att för första gången efter det förvildade samhällets tillkomst, så för folkets massor fram sin vilja medvetet, emot alla härskande klasser, fastän denna viljas förverkligande endast är möjlig bortom de nu rådande sociala gränserna. Men det är bara i kamp mot den upprättade ordningen, d.v.s. inom denna ordnings gränser, som massorna kan förvärva och stärka denna vilja. Å ena sidan folkets massa, å andra sidan ett mål bortom den rådande sociala ordningen; å ena sidan den dagliga kampen, å andra sidan revolutionen, dessa är motsättningens termer."

I Reforme et Revolution påminner hon om den socialdemokratiska rörelsens två stötestenar: "mellan övergivandet av masskaraktären å ena sidan och övergivandet av det slutliga målet å den andra, mellan återfallet i ett sekttillstånd och återfallet i den borgerliga reformistiska rörelsen, mellan anarkin och opportunismen."

Av detta följer närvaron av två motstridiga strömningar i den revolutionära rörelsen: den ena trogen revolutionen, den andra offer för de sekteristiska eller opportunistiska frestelserna. Således räcker det inte för den revolutionära organisationen att göra sig stark inför stormningen - ty i detta perspektiv är en viss konservatism själva villkoret för en nödvändig stabilitet. Den kan inte konstituera sig som en absolut främmande kropp i systemet. Den för alltid inom sina egna led en ständig kamp mot de opportunistiska avvikelserna, "arvet från kapitalismen".

I den dagliga kampen är även segrarna förgiftade frukter: varje erövrat område "blir på samma gång en bastion mot senare framgångar av större omfattning."

I själva verket är organisationen aldrig en ren, härdad stålklinga. Den är snarare differentierad, mångfacetterad. Den tar form i det mellanrum som den mäter: det som skiljer klassen som teoretiskt subjekt från dess kuvade praktiska spontanism. Den demokratiska centralismens princip är själva tecknet på den motsägelsefyllda position som den revolutionära organisationen befinner sig i, rotad i det system som den skall krossa och övervinna. Den demokratiska centralismen är det sammanjämkande och motsägelsefyllda uttrycket för utformningen av förkämparnas revolutionära spontanitet i organisationens centraliserade samband. Det är alltså tydligt att sammanhållningen i den revolutionära organisationen aldrig är sådan att den genomgår krisen som en homogen kropp, utan svårigheter. Den revolutionära krisen rör inte bara det system som den skakar utan också den organisation som bildats i detta system, {[risen är för organisationen avklädningens och korrigeringarnas stund. Bolsjevikpartiet undgick inte historien; de artiklar som Zinovjev och Kamenev publicerade mot upproret fick Lenin att begära deras uteslutning på hösten 1917; i april var Lenin i minoritet i Centralkommittén. Den revolutionära krisen avslöjar organisationen, den färglägger bristerna och avgränsar den del som är förmögen att göra slut på krisen genom den revolutionära aktionen. Den utgör den mall som den provisoriska organisationen använder för att skäras ut till och anpassas till sin historiska uppgift. Det var därför Lenin öppnade partiets portar på vid gavel 1905 ...

b. För teorin

På samma sätt som organisationen inte är av rent stål, så är inte heller teorin en ren vetenskap. I en period av revolutionär stagnation kommer teoreticistiska strömningar fram i arbetarrörelsen. Man riskerar att anse att teorin säger sanningen, distinkt och utom räckhåll för historien. Lenin är mer försiktig då han efter upproret 1905 säger: "Som alltid tar praktiken överhanden över teorin." Vilket inte hindrar honom att ständigt påminna om att "Marx' teori är mäktig därför att den är sann." Låt oss klargöra detta "som alltid" ... det måste preciseras till: i en period av kris.

Teorin är också tecknet på skillnaden mellan ideologin och den hypotetiska sanningen. Den tillhör den "relativa sanningens" typ, som Lenin säger, med Engels' ord. I den revolutionära krisen skärps brytningen mellan ideologin och sanningen, vilka till dess varit oskiljaktigt sammanblandade, och teorin prövas med "praktikens kriterium".

Teorin är alltså ett möjligt mått på avståndet mellan sanning och ideologi. Men den är inte ensam om att kunna förbinda och överbrygga detta avstånd med ett språng. Även om den utgör ett medel att övervinna organisationskonservatismen, så utgör teorin inte desto mindre i längden en fara, om den tas alltför mycket på allvar, och till varje pris vill pressa in historien i de vattenkvarnar den ämnat ät den.

Det är därför som Lenin inte undlåter att använda sig av den revolutionära uppfinningsrikedomen, även om han i första hand angriper varje problem ur en teoretisk synvinkel: där finner han en annan brygga än den brygga teorin förser honom med - även om den är mindre rationell i sin uppbyggnad. Inte desto mindre så avlöser ibland fantasins vägar de teoretiska och avslöjar genvägar som ett strikt tillvägagångssätt skyr. Det är en annan bild av Lenin är den stränge och kylige läraren som Rosa
tycker om att teckna.

"Man måste drömma!"
Paradoxalt nog är det en av slutsatserna i Vad bör göras?. "Man måste drömma!" upprepar Lenin. Och han tecknar i några få drag den burleska scenen med en kongress av pipskägg och monoklar, som angriper honom för denna oanständighet. Han visar hur Martynovar och Kritjevskijfigurer(16) förföljer honom med sina blixtar: "har en marxist rätt att drömma?" Han svarar dem med ett långt citat om den fruktbara dialektiken mellan drömmen och verkligheten för att avsluta: "det finns tyvärr alltför få drömmar av denna sort i vår organisation!"

På samma sätt som den revolutionära krisen är sanningens stund för organisationen, så är den det för teorin. Det återstår att veta varför.

c. För samhällsformationen

Vi har pekat på att den revolutionära krisen inte gäller produktionssättet utan samhällsformationen. Produktionssättets struktur av motsättningar utgör den dolda källan till denna kris. Lenins andra kriterium på en revolutionär situation vittnar klart om att krisen är samhällsformationens kris. Genom . mellanskiktens anslutning till proletariatet suger samhällsformationen upp produktionssättens överlappning, vilken utgör grunden för förekomsten av mellanskikt. I krisen strävar samhällsformationen asymptotiskt mot sitt dominerande produktionssätt, vilket utgör dess gömda sanning. I Akkumulation des Kapitals trycker Rosa Luxemburg på att kapitalismens utveckling medför upplösandet av mellanskikt och -klasser. Ju mer den kapitalistiska samhällsformationen eliminerar feodalismens rester, desto mer strävar den mot det kapitalistiska produktionssättet, den abstrakta modell som Marx producerat, och desto mer tar sig denna upplösning våldsamma uttryck. Allt större skikt lösgör sig från det borgerliga samhällets skenbart fasta byggnad, och utlöser rörelser som genom den våldsamhet med vilken de bryter ut, i hög grad kan påskynda bourgeoisins sammanbrott. Den revolutionära krisen påskyndar processen, fläker upp motsättningarna, och lämnar proletariatet och bourgeoisin, lönarbetet och kapitalet ensamma mot varandra, sådana som Marx teoretiskt urskiljde dem: de två nödvändiga och oförsonligt antagonistiska polerna i det kapitalistiska produktionssättet.

Det är på grund av detta, att samhällsformationen i krisens sönderslitande tid, tenderar att reduceras till sitt dominerande produktionssätt, som den ger upphov till dubbelmakten. Efter att noggrant ha studerat lärdomarna från 1905 upprepar Lenin ständigt att "sovjeterna utgör en ny statsapparat. "Han angriper våldsamt Martov, vilken erkänner råden som kamporgan utan att se deras uppgift att utvecklas till statsapparat. I krisen förändras förhållandet mellan förtruppen och de ryska massorna. Proletariatet blir plötsligt medvetet om sig själv. I krisens säregna tidsbegrepp lär sig massorna mer på några timmar än under tjugo år. Deras underkuvade och mystifierade spontanism förändras till en revolutionär spontanitet, befruktad av förtruppens aktivitet. Det är sovjeterna, "det mest utvecklade uttrycket för arbetarnas enhetsfront" (Trotskij), och inte partiet som är den proletära klassens maktorgan. Tvärtemot vad ultravänstern tror, och till skillnad från partiet och fackföreningen, så är råden inte en ständig klassorganisation. Deras konkreta existensmöjligheter sträcker sig utöver det borgerliga samhällets ram och deras blotta närvaro innebär redan en verklig kamp om statsmakten, det vill säga inbördeskrig.

Den revolutionära krisen utgör alltså den brytningspunkt där proletariatet verkligen träder in såsom klass i historien, där "massorna tar sitt öde i egna händer" och börjar spela den främsta rollen. Det är på grund av att samhällsformationen i den revolutionära krisen tenderar att sammanfalla med sitt dominerande produktionssätt som organisationen och teorin då underkastas praktikens eldprov inför proletariatet, som för första gången sätter sig i rörelse och utvecklar sig ; egenskap av klass. Om man inte förstår detta specifika kännetecken på den revolutionära krisen så får organisationsteorin vilse och yrar. Denna yrsel undgår inte Rosa alla gånger.

Krisen verkar som en katalysator, genom vilken skillnaderna skärps, en tid av förlossning. "Det som utgör det betydelsefulla i alla kriser" skriver Lenin, "det är att de uttrycker det som ända tills dess endast varit latent, förkastar det som är av sekundär betydelse, det som är ytligt, de skakar bort dammet från politiken, visar naket fram de verkliga källorna till klasskampen, sådana som den verkligen förlöper." Det är denna dubbelbottenhet i samhället, vilken avslöjas genom det plötsliga framträdandet av de underliggande skeendena, som alla de olika marxistiska bilderna och liknelserna, med hänsyftningar på ockulta verk, försöker att beskriva. "Den gamla mullvaden" är det mest berömda exemplet på detta.(17) Av detta följer att uppfattningen av samhället pendlar mellan två linjer. Den första är beskrivande, den räknar och registrerar de sociala företeelserna, jämför kraven och partiernas valresultat. Den andra är av strategisk art - den nöjer sig inte med att rada upp klasserna, den forskar bortom det tydliga, i klassernas djupa, avgörande konflikter. "Statistiken", skriver Glucksmann, "finner sin nyckel i klasskampen, inte tvärtom." För att återta den analoga distinktion som Lenin gjorde, så är politiken en fråga om algebra, inte om aritmetik, en fråga om högre matematik, inte elementär. Byråkraterna envisas med att rapa upp att tre är större än två, men i sin valmatematiska förblindelse ser de inte att "den socialistiska rörelsens gamla former fyllts med nytt innehåll; på grund av detta har ett nytt tecken, minustecknet kommit framför siffrorna, medan klokhuvudena fortsätter att övertyga sig om att minus tre är mer än minus två."
Denna omvandling till algebra, som kännetecknar det politiska fältet, är det enda som under klasskampens förlopp öppnar vägen till en strategi. Den revolutionära krisen skiljer sig från systemets vanliga renande kris därigenom att den hör till politikens område. Det är på detta plan som den leninistiska organisationsteorin ger ett fotfäste.

III. Organisationen som öppning mot politiken

1. Problemen efter maj

De diskussioner som följde efter majhändelserna gällde ofta det revolutionära partiet. Oftast var det fråga om att framkasta nya förbättrade versioner, med förslag om "ett parti av ny typ", eller helt enkelt att ta avstånd från det anakronistiska med ett Parti, utlämnat åt bolsjevismens gammalmodiga rustning.

I själva verket är det ett av arbetarrörelsens gamla problem som åter kommer upp till ytan, under förevändning av att vara helt nytt och relevant i detta läge. Vad säger då förnyarna i ämnet idag? Ledaren i Temps Modernes av maj-juni 68 ger partiapparaten den enda uppgiften att "samordna de lokala drivkrafternas aktivitet tack vare ett nät av kommunikationer och informationer; att utarbeta allmänna perspektiv ..." Vad gäller Glucksmann så skiljer han på partiets olika uppgifter (teoretiska, politiska och ekonomiska). Han påstår att en revolutionär rörelse "inte behöver organisera sig som en andra statsapparat, dess uppgift består inte i att leda utan i att samordna ..." Påståendet är redan antingen en truism - partiet skall aldrig försöka bli en statsapparat - eller också ett misstag, eftersom klassen i kamp bör sträva mot upprättandet av en dubbelmakt, mot skapandet av sina egna centraliserade maktorgan, i egen stat. Den dåligt definierade termen revolutionär rörelse är en dubbeltydlighet. Av detta följer en fullständig uppfattning av en organisation där centra är nödvändiga, "inte för att genomföra revolutionen utan för att samordna den", där "generalstabernas" uppgifter försvinner till förmån för "arbetslag bestående av specialister".

Vissa grupper grundar detta förnekande av partier av "leninistisk typ" på det faktum att den ideologi som dominerar i världsskala inte skulle vara den borgerliga utan den proletära. I synnerhet den kinesiska revolutionen skulle ha förändrat styrkeförhållandet på ett sådant sätt att proletariatet omringar och belägrar bourgeoisin(18) - kort sagt, den proletära ideologin har blivit den dominerande, vilket gör en klar avgränsning av avantgardet överflödig. Nu gäller det ett enkelt tankeutbyte mellan olika avantgardeströmningar som redan från första början delar den omgivande marxistiska ideologin. I själva verket anknyter alla dessa hypoteser till en problematik som Rossana Rossanda i sin artikel i les Temps Modernes gör sig till klarsynt tolk för:
"Tyngdpunkten förflyttar sig från de politiska krafterna till de sociala". En av de mest strikta systematiseringarna av denna problematik finns hos Arthur Rosenberg (History of Bolshevism), vilken betraktar partiteorin som en funktion av proletariatets utvecklingsnivå. Vid en tidpunkt då proletariatet var svagt utvecklat grundar en handfull intellektuella begränsade konspiratoriska organisationer, som bär på proletariatets ännu varande klassmedvetande. Detsamma gäller Marx och Engels som ibland anser att partiet inskränker sig till deras egna fysiska personer. Enligt Rosenberg tar Lenin upp samma partityp för Ryssland. där proletariatet ännu är svagt utvecklat. I en senare etapp, när proletariatet utvecklats till följd av storindustrins framväxt, tillägnar det sig den marxistiska teorin och tränger in "en organisationerna rättfärdigar med detta sin existens ekonomiska strider de leder. Det är den andra internationalens epok. I en tredje epok slutligen, blir proletariatet en revolutionär klass genom den uppfostran striderna givit det - partiets roll blir i samma mån förminskad, det kan inte längre göra anspråk på ledningen, det skall nu nöja sig med att helt enkelt tolka proletariatets önskningar.

2. Luxemburgismens fel

a. Återfall i hegelianismen
.
Summariskt, så skulle klassen i sig gradvis bli en klass för sig genom proletariatets historiska utveckling. Revolutionernas teoretiska subjekt skulle tendera till att sammanfalla med dess politiska subjekt. Denna tes bygger på den hegelianska problematiken med "i sig" och "för sig". Denna slags tolkning av Marx kallar Poulantzas för historie-genetisk: från att ha varit en odifferentierad massa skulle den sociala klassen organisera sig som klass i sig för att sluta som klass för sig. Denna problemställning undergår en glidning varigenom klassen uppfattas som historiens praktiska subjekt. Den historiska självutvecklingen av klassmedvetandet upphäver partiets roll. Men Poulantzas understryker att "om väl klassen är ett begrepp, betecknar den inte en verklighet som man kan lokalisera i strukturerna." Med andra ord, politiken, den nivå partiet hänför sig till, kan inte reduceras ner till den sociala nivån: klassen som begrepp förblir historiens teoretiska och inte praktiska subjekt - partiets förmedling, varigenom klassen får tillträde till politiken, är oundgänglig för den.

Rosa Luxemburgs ställningstagande är inte klart - hennes ordförråd och meningsbyggnad röjer ofta hegelianismen, som R. Paris riktigt anmärker i sitt förord till den franska upplagan av Den ryska revolutionen. I historien förverkligas begreppet proletariat under hand efter att från början varit alienerat. Alltså framställs Revolutionen som ett dolt subjekt, för vilket klasskampens olika vindlingar bara är ett uttryck. Varje nederlag, varje misstag, varje motgång ses endast som nödvändiga moment i processen av begreppets förverkligande. Av det döljer uppenbarligen en särskilt utplånad roll för avantgardeorganisationen: "det enda subjekt som idag kan axla den ledande rollen är arbetarklassens kollektiva jag, som bestämt kräver rätt att själv få göra felen ..."

b. Sammanblandning av det teoretiska och det historiska.

Denna kryptohegelianska historieuppfattning visar sig på en annan omväg, I Die Akkumulation des Kapitals understryker Rosa Luxemburg en gradvis rening av samhällsformationen, en rening som förtydligar det dominerande produktionssättet i samhällsformationen. Hon konstaterar också en ökande polarisering av klasserna kring proletariat och bourgeoisin. Från denna process härleder hon utvecklingen av medvetenheten i de närvarande klasserna.

Därigenom blandar hon ihop analysens teoretiska och dess politiska nivå genom att härleda den andra från den första. Det är det som Lukacs kallade överskattningen av klasskampens "organiska" karaktär. Om samhällsformationen sammanfaller med produktionssättet så upplöser sig politiken i teorin, taktiken i strategin. I imperialismens epok finns det inga nationella befrielsekrig, i den proletära revolutionens tidevarv kan det inte finnas några eftergifter mot bönderna. I själva verket är det den politiska dimensionen som Rosa där saknar. Hon tror på "den växande förstärkningen av proletariatets klassmedvetande". Det skulle vara en jämn utveckling av klassmedvetenheten, under vilken partiets organisatoriska självständighet bara skulle vara nödvändig under ett visst skede av proletariatets alienering (tiden fram till att proletariatet upptäcker den historiska uppgift det förkroppsligar).

Genom denna sammanblandning av nivåerna underskattar Rosa Luxemburg även de politiska och ideologiska faktorerna, och deras funktion. Att klasserna polariseras till ytterlighet är inte tillräckligt för att arbetarklassens revolutionära intressen spontant skall uttryckas. Den kan under lång tid förbli förhäxad av den borgerliga ideologin, vilken just har till uppgift att dölja produktionsförhållandena. Endast den revolutionära krisen upplöser denna ideologi och ställer mekanismerna i öppen dag. I krisen avslöjar den borgerliga ideologin sin nakenhet i bourgeoisins självrättfärdigande skolor, med sina försök att fördunkla historien, har misslyckats. I maj hade den franska bourgeoisin som fikonlöv bara Arons akademiska kåserier och den grådaskiga klumpigt reaktionära prosan hos Papillon. Men bortom denna kris bygger bourgeoisin upp en ny fasad åt sig. Den kastar åter fram den ideologiska förföringens mekanismer, vilka fungerar upplösande på klassammanhållningen.

De som idag gör majhändelserna till en födelseakt (för proletariatets revolutionära spontanitet, som avlöst dess underkuvade spontanism) extrapolerar bara ett givet ögonblick - den revolutionära krisens. De gör en teori av sin egen förvåning och sin egen förtjusning, som var så mycket större som de inte räknade med möjligheten av en sådan kris. Därigenom lämnar de politikens område för att fly in i metapolitikens. Även i detta är de inte utan släktskap med Rosa Luxemburg.

c. Teorin om organisationen som en process.

Den unkna lukten av hegelianism och sammanblandningen av teori och politik utgör grunden för den luxemburgska teorin om organisationen som en process. Rosa envisas helt logiskt med att se organisationen som en historisk produkt: "l den socialdemokratiska rörelsen är organisationen också ... en historisk produkt av klasskampen, till vilket socialdemokratin helt enkelt tillför det politiska medvetandet." På ett annat ställe definierar hon socialdemokratin som "arbetarklassens egen rörelse". Eftersom hon satsar på skärpningen av motsättningarna inom kapitalismen och sätter sin tilltro till proletariatet och dess revolutionära spontanitet, så ser hon bara organisationen som ett bevis på klassens utvecklingsgrad, och som den riktpunkt som har förmågan att fälla ut (i den kemiska betydelsen) dess kondensat. Den organisatoriska dimensionen har inte någon specifik tyngd i detta perspektiv. Definitionen av socialdemokratin som klassens egen rörelse kommer av en uppfattning som är mer mekanistisk än politisk. Om bolsjevikerna hade hållit sig till denna uppfattning skulle de ha väntat på klarsignal från Sovjetkongressen innan de utlöste upproret. Endast det organiserade avantgardet kunde förstå att tidpunkten för upproret borde föregå kongressen - och endast det kunde också i verkligheten utlösa det.

Alla Lenins ansträngningar i organisationsfrågan ägnas just åt att undvika sammanblandningen mellan partiet och klassen. I Vad bör göras? trummar han in att den rent proletära rörelsen är oförmögen att själv utarbeta en oberoende ideologi, att varje förringande av den borgerliga ideologin innebär ett stärkande av den att "arbetarrörelsens spontana utveckling leder till underkastelse under den borgerliga ideologin", att den innebär "att bourgeoisin ideologiskt förslavar arbetarna." Ännu mer precist, så har hela debatten med Martov om § l i stadgarna, i Ett steg framåt, två steg tillbaka, som syfte att klargöra skillnaden mellan parti och klass. Den stora spridningen av partitillhörigheten "innefattar en desorganiserande idé, en sammanblandning av klass och parti".

Den formel som Martov använt, enligt vilken "partiet är den medvetna tolken av en omedveten process", återtar Lenin längre fram för att dra slutsatsen: "det är just därför som det är fel att vilja att varje strejkande skall kunna kalla sig partimedlem; ty om varje strejk inte vore det enkla spontana uttrycket för en mäktig klassinstinkt, om den var det medvetna uttrycket för utvecklingen mot den sociala revolutionen ... då skulle vårt parti direkt, i ett slag identifiera sig med hela arbetarklassen och följaktligen i ett slag göra slut på hela det borgerliga samhället."

Det är endast i den revolutionära krisen som partiet och klassen tenderar att sammansmälta, eftersom klassen då massivt banar sig väg till den politiska kampen. Partiet är det verktyg varigenom den revolutionära klassen vidmakthåller sin närvaro på den politiska nivån som ett ständigt hot mot bourgeoisin och dess stat. Men genom att öppna det politiska fältet för klassen som sådan, så förändrar den revolutionära krisen kvalitativt det politiska livet. Det är därför som krisen förkunnar sanningens ögonblick för organisationerna. Det är också därför som praktiken tar överhanden över teorin i krisperioden.

Det är i detta dialektiska förhållande mellan klassen och partiet som den leninistiska politiken kommer in. Ingen av termerna kan reduceras till den andra. De som förringar organisationens roll, ser den endast som en funktion av speciella konjunkturer - så till exempel de som skiljer på olika organisationsformer för perioder av laglighet och olaglighet. Lenin uppfattade det på ett annat sätt då han bestämde oföränderligheten i de organisatoriska principerna som svarade mot partiets egentliga uppgift: kampen för störtandet av den borgerliga staten, som syr ihop den kapitalistiska samhällsformationen. Det är också detta mål som hänvisar partiet till det politiska fältet - såsom produktionsförhållandenas hånglas är statsmakten det huvudsakliga stridsäpplet i den politiska kampen. Det är på denna oföränderlighetens grund som partiet förfogar över en relativ anpassningsbarhet till sina omedelbara uppgifter; men partiet bestäms aldrig i förhållande till dessa, alltid i förhållande till sin grundläggande uppgift.

Varje revision av de leninistiska organisationsprinciperna sker på ett eller annat sätt genom en glidning bort från det politiska fältet. Likväl är det endast på detta fält som den revolutionära krisens huvudpersoner framträder och beväpnar sig, och som dess insats, statsmakten, befinner sig.

Rosa Luxemburg visar ofta sin uppfattning av proletariatets historiska utveckling som en vandring från det omedvetna till det medvetna: "det omedvetna föregår det medvetna, och den objektiva historiens logik föregår huvudpersonernas subjektiva logik". Den leninistiska problematiken går bortom den förenklade schematiken av det medvetna och det omedvetna, uppfattade som attribut för partiet respektive klassen. Den förenar sig i själva verket snarare med den freudianska omvandlingen. Där ersätts motsatsparet medvetet-omedvetna med motsatsparet "sammanhängande jaget - förträngda element", där det omedvetna är ett gemensamt attribut för bada termerna. Således, i den leninistiska problematiken finns det ingen oavbruten gång från i-sig till för-sig, från det omedvetna till det medvetna. Partiet är inte klassen beväpnad, det förblir offer för osäkerhet, teoretisk vacklan och omedvetenhet. Det uttrycker det faktum att i en kapitalistisk samhällsformation kan det inte finna någon klass "för sig" förverkligad, utan endast som uppgift, genom partiets förmedlande. Lukacs påpekar detta med kraft i sin broschyr om Lenin: "det vore att låta sig invaggas i illusioner tvärtemot den historiska sanningen att tro att klassmedvetande!, sant och förmöget att leda till maktövertagande, skulle kunna uppstå i proletariatets hägn, utan stötar och återfall, som om proletariatet i ideologiskt skulle kunna genomsyras steg för steg av sin revolutionära kallelse utefter en klassmässig linje." Det är också orsaken till att den revolutionära krisen aldrig kommer för tidigt och alltid kommer för tidigt, enligt Rosa Luxemburg själv. Aldrig för tidigt eftersom de ekonomiska förutsättningarna, proletariatets existens, nödvändigtvis finns för handen. Alltid för tidigt eftersom de politiska förutsättningarna, proletariatets fulla medvetenhet om sig själv, aldrig är uppfyllda. Av detta följer att partiet kan vara beväpnat för att störta den borgerliga staten, men det är alltid otillräckligt beväpnat för att kunna åta sig krisens morgondag.

3. Politikens säregenhet

Vad innebär den politiska kampen för Lenin när han ständigt betonar den? Framförallt anstränger han sig för att säga var den inte är: "Det är inte korrekt att säga att förverkligandet av den politiska friheten är lika nödvändig för proletariatet som löneförhöjningarna är... Denna nödvändighet är av ett annat slag, den är inte samma, den är av ett mycket mer invecklat slag." Här är det algebrans område, som det förut talades om. Lenin kämpar ständigt mot försöken att reducera det politiska området till det ekonomisk, mot all förflackning av klasskampen. Han tillrättarvisar Rabotjaja Mysl' för vilken "politiken alltid följer ekonomin;" han gisslar Rabotjeje Djelo som "härleder de politiska målen från den ekonomiska kampen."

Men bortom varningarna talar Lenin mer om politiken än han definierar den. I själva verket finns inte det politiska området från första början, det framträder först i och med att de politiska krafterna struktureras. Det är därför som "det mest kraftfulla, det mest fullständiga, det bäst definierade uttrycket för den politiska klasskampen är partiernas kamp." Genom denna kamp, med staten som insats, skapas säregenheten i politiken, som är det område där den revolutionära krisen bryter ut. Denna säregenhet gör att det inte går att mycket klarare definiera det politiska subjektet, vilket trotsar varje sträng ekonomisk determinism. Lenin förblir ständigt vaksam mot den genuina roll som vissa politiska krafter kan spela, ibland helt oproportionerlig i förhållande till deras verkliga sociala fotfäste. Denna roll beror inte bara på de sociala rötterna, utan också på den plats den intar i det politiska fältets speciella strukurering. På detta sätt kan man helt i leninistisk anda förstå den roll som studenterna spelade i maj, utan att ta till sociologiska extrapoleringar. Redan i en artikel om The tasks of the revolutionary youth klargjorde Lenin: "Uppdelningen i klasser är visserligen den djupaste grunden till den politiska grupperingen; det är visserligen denna som ;' sista hand bestämmer denna gruppering . .. Men detta (' sista hand bestäms enbart av den politiska kampen."

Av detta följer, tvärtom all fatalism, att det politiska subjektets initiativ bidrar till utlösandet av en revolutionär kris, vars utgång också beror på detta subjekt. Den motsvarande lärdomen är att politikens rikedom blandar bort korten - dess sammansatthet gör att utlösningen förevändningen för krisen nästan aldrig kommer där man "logiskt" väntade den. Det är därför söm endast partiet kan förbli vaksamt gentemot hela den sociala horisonten, "odla alla fält, till och med de som verkar vara de äldsta, mest sterila och ruttna, övertygat om att om man täpper till en utgång, kommer smittan att finna en annan väg, ibland den mest oförutsedda."

Dessa omvägar, dessa plötsliga, oväntade uppdykanden kan överraska alla, t.o.m. en revolutionär organisation, som fallit offer för sina skygglappar och fördomar. De utgör ju också det typiska för politiken, där den revolutionära krisen ligger på lut där ingen anat den. Majhändelserna visade på dess specifika strukturering, och gav en återupprättad, fullständigad bild av politiken som förförde alla dem som trodde att den hade ett strängt ansikte. Efter att ha amputerats av de traditionella partierna, uppspjälkats i fackliga, politiska och antiimperialistiska strider, utgjorde den sönderdelade och plundrade politiken då endast en beklagansvärd sprattelgubbe. Nanterre påbörjade ihopsättandet av pusslet och återgav politiken sin allt omfattande funktion genom vilken krisen kan sticka igenom och underminera hela ansamlingen av motsättningar. I bit-för-bit-politiken sönderfaller den revolutionära krisen, hål efter hål lappas ihop, front efter front övermannas.

4. Proletariatets strategi och bourgeoisins

För bourgeoisin kommer formerna för politiskt behärskande i andra hand efter det ekonomiska behärskandet. Bourgeoisins politiska makt kan ta formen av fascism, bonapartism eller parlamentarisk demokrati. Men det är på den ekonomiska nivån som den strategiskt är belägen: "det ekonomiska behärskandet är allt för bourgeoisin, medan formen för det politiska behärskandet kommer i sista hand." Att hälla sig kvar på det ekonomiska området är att försöka sia bourgeoisin på dess eget område; det är därför som Lenin flera gånger i Vad bör göras? går så långt som att säga att "den trade-unionistiska politiken i arbetarklassen är just arbetarklassens borgerliga politik."
Däremot är det politiska området proletariatets strategiska utrymme. De borgerliga politiska strukturerna koncentrerar och reproducerar alla former av förslavande av proletariatet. Som Det kommunistiska manifestet understryker är det den första klassen i historien som behärskats på alla plan (ekonomiskt, politiskt, ideologiskt), medan bourgeoisin vid tidpunkten för sin politiska revolution redan innehade den ekonomiska makten. Följaktligen är de strategiska strider proletariatet för såsom klass politiska strider. Det är också det som Rosa Luxemburg anar när hon vid flera tillfällen understryker att det inte finns någon konstgjord åtskillnad mellan kampen för ekonomiska krav och den politiska kampen, att det inte finns någon rent ekonomisk masstrejk. Hon drar dock inte alla slutsatser av detta - hon förblir på denna punkt underlägsen också Lenins taktiska förståelse. Vad gäller hennes kritik av Konstituantens ersättande på vintern 1917, framkastar Lukacs att hon uppfattar den proletära revolutionen i den borgerliga revolutionens strukturella former.

Avslutning

Missförstånden mellan Lenin och Rosa Luxemburg är inte enkla- isolerade skärmytslingar. De visar på existensen av skilda problematiker där den marxistiska dialektiken och den hegelianska dialektiken stöter samman. Den ena är politisk, den andra är meta-politisk. För oss är det endast den leninistiska problemställningen som gör det möjligt att ställa de verkliga organisationsproblemen, även om Rosa på flera punkter bidrar till berikandet av den revolutionära teorin. Av detta följer två grundläggande punkter:

1. Man kan inte skilja utarbetandet av en revolutionär strategi från uppbyggnadsstrategin för en revolutionär organisation. De betingar varandra ömsesidigt. Den revolutionära strategin är villkoret för organisationens effektivitet, men organisationen är villkoret för existensen av en strategi. Om det är sant att ett slagords giltighet beror på det underförstådda styrkeförhållandet, sa omvandlar existensen av organisationen och dess utveckling villkoren för formuleringen av dessa slagord.

2. Varje organisatoriskt arbete bör sträva mot skapandet av ett parti. Detta innebär inte att förekomsten av ett prydligt parti är en "förutsättning" för den revolutionära kampen. Men i enlighet med de leninistiska organisationsprinciperna bör man sträva mot bildandet av ett sådant parti. Om man inte gör det till ett mal utanför den omedelbara praktiken, utan till en horisont som inriktar och betingar denna praktik, så kommer inte varje organisationssystem att hänga i luften, utan tendera till att överensstämma med principerna. Lika litet som rörelsen är allt i den revolutionära kampen, lika litet kan den vara det i skapandet av en organisation - det mål som man ställt upp återverkar på rörelsens karaktär och förlopp.

Daniel Bensaid och Alan Nair
Översättning Örjan Appelqvist

Noter

l. Arbetarbyråkratierna - de stalinistiska byråkratiska partierna och deras förlängningar i statsapparaten i de östeuropeiska länderna.
2. Zemstvo - självstyrande lokala organ som sysslade med frågor som vägbyggen, sjukhus, folkbokföring och statistik.
3. Lenin: Samlade skrifter i urval. 20:e bandet, sid 214.
4. Lenin: Valda verk, band 11, del 2, sid 111-112.
5. Lukacs: Historia och klassmedvetande, sid 131.
6. op.cit. sid 321-322.
7. Lenin: samlade skrifter i urval. 20:e bandet, sid 154.
8. op.cit, sid 174 och 178.
9. Lenin: Valda verk, band I, del l, sid 131.
10. Lenin: Collected Works, vol. 4, sid 242 och 251.
11. Lenin: Valda verk, band II, del l, sid 8 (Om proletariatets uppgifter i vår revolution.
12. Dessa och närmast följande citat är hämtade ur Rosa Luxemburg: "Marxisme contre dictature."
13. Blanqui - fransk revolutionsledare, som förkastade klasskampen, förespråkade konspirativ verksamhet av ett fåtal intellektuella.
14. Lenin: Samlade skrifter i urval, band 9, sid 69-70.
15. op.cit. sid 70.
16. Lenin: Valda verk, band I, del l, sid 343. Martynov och Kritjevskij var ekonomister.
17. Se not 13 i "Teser om arbetsområdenas dialektik".
18. Ur Broschyren "Apres mai", utgiven av C. A. de Vincennes-Sorbonne på Maspéro, sid 21, 23 och 28.