Revolutionär marxism kontra stalinism i Vietnamrörelsen
Ett svar till "Trotskismen, fronterna och Vietnamrörelsen" utgiven av Uppsala FNL-grupp
Kenth-Åke Andersson
Partisan/Röda Häften 9

I. Den stalinistiska historieförfalskningen

"Trotskismen, fronterna och Vietnamrörelsen" har ett säreget innehåll. Det kan med fördel delas upp i två separata temata: historieförfalskningen och revolutionsbegreppet. Det centrala i broschyren är det sistnämnda och vi skall därför ägna detta tema en längre utredning. I korthet kan vi säga redan nu att Uppsala FNL-grupp utgår från att de koloniserade länderna inte är "mogna" för socialismen, och att den kamp som förs är strikt antiimperialistisk och att den måste föras i en gemensam front av borgare och proletärer. Vi får således veta att "FNLs och PRRs mål ingalunda är socialismen. Frågan om samhällssystem är något som det vietnamesiska folket kommer att lösa efter befrielsen." (s. 35) De som hävdar att frågan om samhällssystem i själva verket är det centrala i kampen och att arbetarklassen inte kan underordna sina intressen under den nationella bourgeoisins är därigenom, menar broschyrens författare, förrädare mot revolutionen. Dessa, i detta fallet trotskisterna, "söker att uppblåsa motsättningar inom folket" (s. 35) och de "hetsar olika klasser och grupper mot varandra" (s. 19). Än värre är att de "bekämpar de partier som vill skjuta socialismen på framtiden genom att kompromissa med fronter", (s. 20). En marxist kan naturligtvis inte hävda att det är en organisation som hetsar "klasserna mot varandra". Klasskampen skapas på den ekonomiska nivån i samhället, inte den politiska. Vår uppgift som marxister är att ge arbetarklassen medvetenhet om klasskampen och de uppgifter denna ställer. Om vi ser klasskampen som en naturnödvändighet i ett klassamhälle, kan vi inte heller rycka på axlarna åt motsättningen mellan proletärer och borgare och betrakta den som en "motsättning inom folket" vilket Uppsala FNL-grupp uttryckligen gör.

I själva verket utmynnar broschyren i en paradoxal slutsats: Trotskisterna vill ha en socialistisk revolution; därför är de kontrarevolutionärer. Det räcker med att vi ställer upp satsen så, för att vi skall se det djupt ologiska i påståendena.

För att nu kunna "bevisa" beskyllningen för kontrarevolutionära handlingar, griper broschyrens författare till historieförfalskningarna. Vi skall här endast ta upp källorna till granskning på ett mer allmänt plan, men senare i genomgången av broschyren skall vi tillbakavisa förfalskningarna punkt för punkt.

l broschyrens bilaga försöker författarna att föregripa invändningen om att framställningen bygger på stalinistisk historieförfalskning: "Som läsaren bör ha funnit vid det här laget har Stalin över huvud taget inte yttrat sig i denna skrift och hans namn har nämnts i ett enda citat av Trotskij! Det måste alltså vara källmaterialet det är fel på." (så sant! så sant!) Man fortsätter hymlande: "Efter genomgång av detta och med uppbådande av mesta möjliga (?) fantasi så tror vi ändå inte att man kan beteckna mer än ett fåtal källor som 'stalinistiska'. 'Historieförfalskningarna' har vi inte sett till." (s. 31)

När vi talar om stalinistisk historieförfalskning, menar vi naturligtvis inte att detta på något sätt skulle vara begränsat till citat ur Josef Stalins egna försök i genren. Vi menar hela den skola av systematiska förfalskare och lögnare som byråkratin i Sovjet flitigt utnyttjade och som bygger på principen att en lögn blir sanning bara den upprepas tillräckligt många gånger. Vi kan- således hävda att då författarna själva fabricerar förfalskade citat, vilket man gjort i denna broschyr (se ex.vis avsnittet längre fram om Kilboms memoarer), så är det fråga om en stalinistisk historieförfalskning, dvs. en förfalskning av historien för att glorifiera stalinismen och svärta ned den revolutionära marxismen. När vi således säger att författarna är stalinistiska historieförfalskare så menar vi alltså inte att Josef Stalins ande skulle ha stigit ned på jorden igen och trätt in i ex.vis ordf. Lars Gustafssons kropp.

Vi kan också konstatera att de förfalskade källor som broschyren övertar samtliga är stalinistiska. Detta kompletteras som sagt med några egna arbeten på samma område. Samtliga dessa källor täcker de "bevis" broschyren ger för att trotskismen skulle vara lierad med fascismen, japanska underrättelseväsendet etc. De trotskistiska källor man använder, nyttjas däremot till att visa att trotskismen strävar efter den förkättrade socialistiska revolutionen. Det finns alltså en uppspaltning av källmaterialet som följer den allmänna uppdelning vi kunna finna i broschyren.


" 'Historieförfalskningarna' har vi inte sett till", hävdar författarna med tvärsäkert allvar (s. 31). Till och med det påståendet är en lögn. Ty i den första upplagan av broschyren, fanns det ett avsnitt som hette "vad säger ernest mandel". Där hävdade man att Mandel yttrat sig på följande sätt:

"Vi har möjlighet att stödja 'Nordvietnam och FNL' trots att vi tror att deras nuvarande ledare är 'kärnan till en byråkratisk klass' som imorgon kommer att suga ut den sista droppen mervärde från de sydvietnamesiska arbetarna." (s. 7 i version l)

Men när man går till den källa som anger (International Socialist 41 dec/jan 1969/70) står det faktiskt inte så. Mandel polemiserar här mot teorin om "statskapitalismen i Sovjet" och refererar motståndarens uppfattning. Det påstående man lagt i Mandels mun, är alltså i själva verket den uppfattning som han ägnat sitt arbete åt att vederlägga! Så fungerar broschyrförfattarna. Våra kamrater i RM-Uppsala påtalade detta redan första dagen broschyren var ute, därför var man tvungen att låta den förfalskningen falla. Den stack ut för mycket. Men den är inte den enda förfalskningen. Vi kommer strax att "se till" flera stalinistiska historieförfalskningar.

Låt oss börja framställningen med att gå igenom den huvudkälla broschyrförfattarna använt för sin framställning.

Den stora sammansvärjningen

Den huvudkälla som anges är en bok av Michael Sayers - Albert E. Kahn: "Den stora sammansvärjningen mot Sovjetunionen" (1951). Dess författare påstås i broschyren vara "liberala amerikanska författare" (s. 27, not l) och längre fram säger man att boken är "utmärkt läsning för den som vill veta mer om Trotskij och trotskismen" (s. 29, not 32).

Påståendet att Sayers-Kahn är "liberaler" är måhända sant. Det tycker vi inte är någon större merit. Men dessutom är de två korrumperade amerikanska skriftställare, som skrivit sin bok på direkt uppdrag av byråkraterna i Kreml och låtit dem distribuera den över världen via sina kanaler i den kommunistiska rörelsen. I Sverige är den följaktligen utgiven på Arbetarkultur - SKP:s förlag.

Men intressantare än författarnas politiska hemvist, är det syfte i vilket boken är skriven och utgiven. Vi finner klarhet i detta syfte genom att läsa det förord som en amerikansk senator, Claude Pepper, fått i uppdrag att skriva. Där uttrycker han förhoppningen att boken skall "gagna världsfredens sak genom bättre internationell förståelse av Sovjetunionen." Ett tredje världskrig står för dörren och för att undvika detta "bör boken läsas och begrundas av alla som trängtar efter att få se en varaktig fred upprättad i världen. Detta arbete bör noga läsas av varje amerikansk och brittisk statsman och för övrigt av varje medborgare i de båda länderna."³

Vi marxister har svårt att tro att läsningen av en bok (och minst av allt en bok av denna kaliber) kan minska motsättningarna i världen, och vi har ännu mindre anledning att tro att "varje amerikansk och brittisk statsman" trånar efter "att få se en varaktig fred upprättad i världen". De fördomarna får amerikanska senatorer och ryska byråkrater ha för sig själva. Nej, det är inte ens fråga om fördomar, utan om ett direkt bedrägeri. Den samarbetspolitik mellan stormakterna som är så tydlig idag i relationerna mellan USA och Sovjet har sin början under denna period. Det var då stormakterna började sitta och dela upp världen mellan sig (Jalta, Teheran, Potsdam), det var då byråkraterna i Kreml sökte kväsa den kinesiska revolutionen, det var då man igen och igen förrådde den vietnamesiska revolutionen, det var då man startade "fredsrörelser" över hela världen. Här sluter sig cirkeln: FNL-rörelsen kom till i kamp mot denna "fredsrörelses" "förlängning' (Vietnamkommittén) och dess pacifistiska paroller. Är det för att smuggla in parollen " Fred i Vietnam" som broschyrens författare vill att FNL-grupperna skall kasta ut trotskisterna? Är det därför man tycker att den här boken är en så "utmärkt läsning"?

Själva innehållet i boken utgör ett sammelsurium av lögner, direkta citatförfalskningar och tendentiösa utdrag; typiska ingredienser i stalinistiska propagandaskrifter. Huvudkällorna för avsnittet om trotskismen (kap. XV-XXI, ss. 179-312) är protokollen från Moskvarättegångarna. Detta blandas med diverse lögner som att Lenins testamente skulle vara en förfalskning och att Trotskij skulle ha blivit mördad av en besviken anhängare (det var som vi strax kommer till, en GPU-agent).

Men författarna till "Den stora sammansvärjningen" nöjer sig inte med detta. Man kryddar framställningen med uppgifter som skall falla "varje amerikansk och brittisk statsman" på läppen och göra honom fientligt inställd till trotskismen. Sålunda berättar man i en översikt över trotskisternas världsomfattande omstörtningsverksamhet, om hur polisen i Storbritannien i april 1944 gjorde razzior "i de trotskistiska högkvarteren i London, Glasgow, Wallsend och Nottingham, sedan det uppdagats att trotskisterna sökt få igång strejker över hela landet i syfte att försvaga den brittiska krigsinsatsen."⁴

Strejker!!! Den amerikanske och brittiske statsmannen kommer med förtjusning att rosa den brittiska polisen som ser. till att detta trotskistiska pack kommer i fängelse, och han kommer att falla i tacksägelser över att stalinisterna gjort grovjobbet redan. Sayers-Kahn spetsar på genom att berätta om hur trotskisterna i USA arresterats för att de sökt undergräva "lojaliteten och disciplinen bland de amerikanska soldaterna och matroserna" och för att de i sina tidskrifter "förlöjligat demokratin".⁵ De amerikanska trotskisterna blev de första offren för den beryktade "Smith Act", sedermera flitigt använd av McCarthy under kommunisthetsen på 1950-talet. Idag brukas samma lag för att komma åt den amerikanska Vietnamrörelsen och krigsvägrarna. Den här boken är verkligen en "utmärkt läsning" för "varje amerikansk och brittisk statsman". Men den är det verkligen inte för militanterna i FNL-rörelsen.

Vi skall ta ett konkret exempel för att visa karaktären av Sayers-Kahns bok. I det första kapitlet (s. 9-26) berättar de om Raymond Robins' aktivitet i Ryssland 1917. Denna berättelse bygger helt på boken "Raymond Robins' Own Story" (1920). Robins var en inofficiell representant för den amerikanska regeringen, med uppdrag att få Ryssland att fortsätta kriget mot Tyskland. Eftersom Trotskij vid denna tid var utrikeskommissarie, fördes förhandlingarna med honom. Samtal med Trotskij återges flitigt i boken.

Hur förfar nu Sayers-Kahn, som säger att "ingenting är uppdiktat av författarna", med denna källa? Jo, enligt följande: de stryker helt enkelt ut Trotskijs namn, ersätter det med Lenins, bollar med citaten som om det vore tärningar, kastar in Stalins namn (han nämns inte en enda gång i Robins' arbete) och får på så sätt ihop en märklig kompott.⁶ Exemplen kunde mångfaldigas.

Moskvarättegångarna

En av huvudkällorna för Sayers-Kahns bok är Moskvarättegångarna 1936-38. I dessa rättegångar anklagades hela det gamla gardet i bolsjevikpartiet för att vara utländska agenter (och för att ha varit det ända sedan 1917). Så gott som samtliga medlemmar av Lenins centralkommitté 1917 (utom Stalin) åtalades vid rättegångarna. Isaac Deutscher har i sin Stalin-biografi gett en utmärkt karakteristik av rättegångarna:

"Bland de anklagade vid rättegångarna fanns alla medlemmar av Lenins politbyrå, utom Stalin själv och Trotskij, som dock i sin frånvaro var den huvudanklagade. Bland dem fanns dessutom en f.d. premiärminister, åtskilliga vice premiärministrar, två f.d. ledare för Kommunistiska Internationalen, ledaren för fackföreningarna (Tomskij, som begick självmord strax innan rättegången inleddes), överbefälhavaren, arméns förste politiske kommissarie, befälhavarna för alla viktiga militära distrikt, nästan alla sovjetiska ambassadörer i Europa och Asien, och sist men inte minst, två chefer för den politiska polisen: Jagoda, som skaffat fram "bevisen" till rättegången mot Zinovjev och Kamenev, och Jeshov som gjort samma arbete vid de andra rättegångarna. Alla anklagades för att vilja mörda Stalin och andra medlemmar av Politbyrån, att återupprätta kapitalismen, att förstöra landets militära och ekonomiska makt och för att vilja förgifta eller mörda de ryska arbetarmassorna. Alla anklagades för att ända sedan revolutionens dagar ha samarbetat med den brittiska, franska, japanska och tyska spiontjänsten och för att ha upprättat hemliga avtal med Tyskland i avsikt att dela Sovjetunionen och överlämna avsevärda delar av det sovjetiska territoriet till Tyskland och Japan. Om dessa anklagelser, vilka stegrades i rättegång efter rättegång, vore sanna, skulle den sovjetiska staten omöjligt ha kunnat överleva och bevaras."⁷

Och inte nog med det: hur kunde det överhuvudtaget bli en revolution i Ryssland om samtliga medlemmar i centralkommittén var agenter för imperialismen, och Lenin då till råga på allt var i landsflykt i Finland?

Vid Moskvarättegångarna kunde man naturligtvis inte prestera några som helst opartiska bevis. I protokollen citeras det flitigt ur "brev" som påstods ha sänts från Trotskij till de anklagade. Inte ett enda av dessa brev visades fram i rätten. De enda "bevis" som lades fram var de åtalades egna bekännelser - och det står idag klart att dessa varit framtvingade och inte kan ges något som helst objektivt bevisvärde. Till yttermera visso visar en verifikation att de var bemängda med felaktigheter. En av de anklagade berättade ex.vis att han hade träffat Trotskij och dennes son Leon Sedov i november 1932 i Köpenhamn på Hotell Bristol. En kontroll visade att den anklagade, Holtzman, inte träffade Trotskij under dennes besök i Danmark, och dessutom revs Hotell Bristol 1917 och återuppbyggdes först 1936! Några fler exempel: Pjatakov påstod att han i december 1936 skulle ha flugit till Oslo för att träffa Trotskij. Men det bevisades att inget utländskt flygplan hade landat i Oslo under denna månad. Ett exempel till: Krestinskij påstod att han träffat Trotskij i Merano, Italien den 10 oktober 1933. Men denna dag vistades Trotskij bevisligen i Bagneres-de-Bigorre i Pyrenéerna, 600 eng. mil från Merano! Det är på sådana "bevis" Moskvarättegångarna byggde. Naturligtvis upprepar Sayers-Kahn denna historieskrivning okritiskt.

Efter krigsslutet 1945, erhöll de allierade fullständig kontroll över nazisternas hemliga arkiv. Här fanns ett enormt material. Likaså fanns åtskilliga av nazitopparna i fängelse. De kunde verifiera dokumenten och komplettera dem. Då Nürnbergrättegången inleddes, skrev en grupp välkända brittiska intellektuella (bl.a. George Orwell, Arthur Koestler och H. G. Wells) ett brev, där de begärde att de allierade skulle publicera dokument som kunde verifiera Moskvaprocessernas anklagelser och förhöra Rudolf Hess - i processerna utpekad som den nazi-agent Trotskij haft kontakt med - om några kontakter funnits mellan honom och Trotskij.⁸ Om det funnits ett dugg sanning och ett dyft bevis för anklagelserna, skulle naturligtvis den ryska statsmakten omedelbart ha basunerat ut detta och publicerat samtliga dokument. Detta skedde inte, och begäran om en prövning i rätten avslogs. Stalinisterna iakttog en skamsen tystnad i den stund de hade möjlighet att komma med bevis för sina anklagelser.

Hur står Uppsala FNL-grupp till Moskvarättegångarna? Tydligen positivt. Sayers-Kahn rekommenderas till läsning och man svävar inte på målet när det gäller att rapa upp de gamla lögnerna. I version l fanns ett avsnitt om Sovjetunionen, där "bekännelserna" från Moskvarättegångarna direkt citeras. Detta har fallit bort i version 2, men tydligen inte för att man funnit källan lögnaktig eller påståendena tvivelaktiga, utan för att avsnittet "går något utanför temat" (s. l). Och för att "bevisa" trotskismens samarbete med det japanska underrättelseväsendet, citerar man ur Moskvarättegångarna (s. 12) - även om man tar omvägen om Komintern-ledaren Manuilskij.

Anser Uppsala FNL-grupp verkligen att hela bolsjevikpartiets ledarskap var imperialistiska agenter? I början av Sayers-Kahns bok berättas det om den amerikanske ambassadören i Ryssland, Francis, att han var "förstockad", "en underlig figur" med informationer som han "insupit ur det skumma skvallret". Som bevis för hans underlighet berättar författarna följande: "Francis var övertygad om att hela den ryska resningen hade tillkommit genom en tysk komplott och att alla ryska revolutionärer var utländska agenter."⁹ Samma förstockelse visar Sayers-Kahn själva, och samma förmåga att insupa "det skumma skvallret" ur stalinisternas förgiftade bägare, visar Uppsala FNL-grupp prov på.