Revolutionär marxism kontra stalinism i Vietnamrörelsen
Ett svar till "Trotskismen, fronterna och Vietnamrörelsen" utgiven av Uppsala FNL-grupp
Kenth-Åke Andersson
Partisan/Röda Häften 9

II. Revolutionsbegreppet

Inom den socialistiska rörelsen kan vi urskilja två skilda revolutionsbegrepp, båda med sina rötter i 1800-talets teoretiska debatt, och båda noggrant utarbetade i teoretiskt, praktiskt och politiskt avseende.

Det första revolutionsbegreppet utgår från utvecklingsteorin och ett dogmatiskt studium av kapitalismens framväxt i England och Frankrike. Enligt denna teori genomgår det mänskliga samhället olika stadier av utveckling, vilka är helt beroende av det ekonomiska framåtskridandet. Slavsamhället blir feodalt, därefter växer feodalismen över i kapitalismen när produktivkrafterna ökat i omfattning. Under kapitalismen sker sedan en stadig ökning av produktivkrafterna och när tiden är mogen, kommer produktionsförhållandena åter i motsättning till sina egna produktivkrafter, och ersätts på ena eller andra sättet av socialismen. Samhället genomgår således olika utvecklingsstadier, vilka följer på varandra i en naturnödvändig succession.

Ett centralt begrepp i denna teori är "mogenhet". Om produktivkrafterna i en samhällsformation inte har nått sitt högsta utvecklingsstadium, förklaras samhället vara "omoget" för nästa stadium och försök att genomföra ex.vis en socialistisk revolution stämplas som "adventurism" eller som "blanquism" (önskan av en liten minoritet att göra revolution). "Omogenheten" finns, menar teorins förespråkare, både i de objektiva förhållandena (produktivkrafternas utveckling) och i arbetarklassens medvetenhet (som ses som en enkel avspegling av "basen"). Varje land ses som en enhet för sig och landets "mogenhet" kan då beräknas på ett närmast statistiskt sätt. Man kan då ex.vis förklara att landet X är ett feodalt land, och att den uppgift landet står inför är en borgerlig revolution, vilken för borgarklassen till makten, industrialiserar landet och på så sätt skapar arbetarklassen, vars uppgift det senare blir att genomföra den socialistiska revolutionen.

Förespråkarna för denna teori har sökt hänföra den till Marx, och man stöder sig då främst på det berömda Förordet till Till Kritiken av den politiska ekonomin. Men man bortser från att detta förord är en mycket skissartad framställning, och att Marx i andra skrifter ger ett helt annat perspektiv.

Sin största förankring fick teorin inom Andra Internationalen och den klassiska socialdemokratin. Man tog Tysklands utveckling under 80- och 90-talet som modellen för kapitalismens utveckling och överflyttade mekaniskt denna modell till att gälla för alla länder, såväl kapitalistiska länder i Europa som koloniserade eller halvkoloniserade länder i Afrika och Asien. Man ansåg att Tyskland, världens största industristat, inte var moget för socialismen, utan arbetarklassen skulle främst kämpa för en demokratisering av samhället (genomförandet av allmän rösträtt, yttrande- och mötesfrihet) och först efter detta skulle arbetarklassen kunna skolas för sin historiska uppgift. I sinom tid skulle den socialistiska revolutionen falla ner i partiets famn som ett moget äpple. På grund av det tyska partiets dominerande ställning inom Internationalen fick teorin allmän utbredning och ansågs vara uttryck för den genuina marxismen.

Det ger sig självt att teorin mycket snart måste urarta och ge uttryck för en reformistisk avvikelse. Det var ur denna teoretiska modell som revisionismen kunde hämta argument. Ty har man väl sagt att tiden ännu inte var mogen för socialismen, måste partiet finna ett annat alibi för sina strävanden, och vad var då naturligare än att se reformarbetet, den dagliga trägna verksamheten inom fackföreningar och kooperativ, som partiets egentliga uppgift. "Rörelsen är allt, slutmålet intet" var Bernsteins och hans meningsfränders slagord. Det "evolutionistiska" revolutionsbegreppet gav upphov till den reformistiska strömningen inom arbetarrörelsen (vi går här inte närmare in på de sociala förhållanden som möjliggjorde denna teoris attraktionskraft inom den europeiska samhällsformationen under 1900-talet), och det slutliga beviset på att teorin i verkligheten innebar ett förräderi mot revolutionen var socialdemokraternas agerande under revolutionsperioden 1917-20. De socialdemokratiska ledarna fördömde då den ryska revolutionen 1917 och revolutionsförsöken i Tyskland, Ungern, Italien etc. med argumentet att dessa länder inte var mogna för socialismen, och att revoltförsöken i själva verket objektivt sett stödde bourgeoisin. För att bevisa sin tes om "objektiviteten" var de socialdemokratiska ledarna till och med beredda att subjektivt gå i allians med bourgeoisin för att hindra revolutionens utbredning. Det var de socialdemokratiska ledarna i Tyskland som förrådde novemberrevolutionen och mördade dess inspiratörer Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht.

Den permanenta revolutionen

Det var inom den ryska socialdemokratin som denna teori redan på ett tidigt stadium utmanades av ett annat revolutionsbegrepp, teorin om den permanenta revolutionen.

Begreppet var inte nytt, utan byggde på ett återgripande på Marx' iakttagelser under revolutionsvågen 1848-49. I en berömd skrivelse från 1850 gav Marx-Engels följande riktlinjer för strategin:

Medan de demokratiska småborgarna vill få ett slut på revolutionen så snabbt som möjligt och under genomförande av på sin höjd de ovan anförda kraven, så är det vårt intresse och vår uppgift att göra revolutionen permanent ända tills alla mer eller mindre besuttna klasser har trängts undan från makten, tills proletariatet har erövrat statsmakten och sammanslutningen av proletärer inte bara i ett land utan i alla världens härskande länder har framskridit så långt, att proletärernas konkurrens i dessa länder har upphört och åtminstone de avgörande produktivkrafterna har koncentrerats i proletärernas händer. För oss är det inte fråga om en förändring av privategendomen utan om dess förintande, inte om ett överslätande av klassmotsättningarna utan om ett upphävande av klasserna, inte om förbättring av det bestående samhället utan om grundandet av ett nytt.¹⁰

Och de fortsätter med något som kunde vara en direkt polemik mot Uppsala FNL-grupp: "De får härvid inte låta prata omkull sig av demokraterna, t.ex. med påståendet att man på så sätt splittrar det demokratiska partiet och ger reaktionen möjlighet till seger. Alla sådana fraser går till sist ut på att bedraga proletariatet."¹¹ De avslutar sin skrivelse med "Deras fältrop måste bli: Den permanenta revolutionen." Marx-Engels ställde sina paroller i ett läge då Tyskland stod inför sin borgerliga revolution. Om de följt recepten från "evolutionsteorins" förespråkare, skulle de ha uppmanat arbetarklassen att sluta upp bakom bourgeoisin och stödja dess kamp, med motiveringen att detta i det långa loppet också skulle främja arbetarklassen. Men denna strategi förde de inte fram. Istället uppmanade de arbetarklassen att självständigt ta del i revolutionen och att rikta vapnen även mot bourgeoisin, den nya utsugarklassen. De uppmanar också arbetarklassen att ta makten, och betonar i det sammanhanget att maktövertagandet inte kan begränsas till ett land, utan måste utsträckas till "alla världens härskande länder".

Under den efterföljande epoken, kännetecknad av ett kapitalistiskt uppsving och dess utbredning över andra delar av världen, var denna strategi inte lika aktuell. Med ett undantag:
Pariskommunen 1871, och i analysen av denna, intog Marx-Engels inte en avvisande attityd mot maktövertagandet med hänvisning till att situationen inte var mogen. Tvärtom stödde de den parisiska arbetarklassens kamp, och såg i den ett mönster för de kommande proletära revolutionerna.

Som vi just nämnt var det den ryska samhällsformationen som aktualiserade teorin om den permanenta revolutionen på nytt. Här hade vi en mer komplicerad utveckling än i de andra europeiska länderna. Å ena sidan var landet fortfarande starkt efterblivet, och rent kvantitativt var feodalismen det förhärskande produktionssättet. Å andra sidan hade kapitalismen trängt in i landets ekonomi, främst genom utländska investeringar, och trots sin litenhet var den kvalitativt sett betydande för landets utveckling. Av detta förhållande drog man olika slutsatser inom den socialistiska rörelsen. "Evolutionisterna" ansåg att Ryssland stod inför en borgerlig revolution och att denna utveckling måste påskyndas. Arbetarrörelsen måste uppträda som bourgeoisins bundsförvant, och delta i kampen för att överlämna den politiska makten till borgarklassen. Därigenom skulle kapitalismens utveckling fullbordas, en borgerlig demokrati med rösträtt etc. skapas och förutsättningarna finnas för uppkomsten av en starkare arbetarklass och en aktiv arbetarrörelse. Ryssland var ännu inte "moget" för en socialistisk revolution. Det gällde först att hinna ikapp länderna i Västeuropa, som definitionsmässigt stod närmare den socialistiska revolutionen. Denna teori fick sitt organisatoriska uttryck i mensjevikerna, högerflygeln inom det socialdemokratiska arbetarpartiet i Ryssland.

Denna teori utmanades av en annan. Enligt denna kunde man inte se Rysslands utveckling isolerad och som en ren upprepning av historien i Västeuropa. Inom den ryska samhällsformationen existerade två produktionssätt sida vid sida på ett helt annat sätt än i Västeuropas tidigare historia. Kapitalismen hade skapats genom utländska investeringar. Med andra ord: den bars inte upp av en inhemsk borgarklass, utan av en utländsk. Men däremot skapade denna industri en rysk arbetarklass. Det rådde alltså ett säreget styrkeförhållande mellan bourgeoisi och proletariat i Ryssland. Borgarklassen hade ingen inhemsk förankring. den hade endast förmått skapa en underdånig grupp av byråkrater och dragit till sig en del av den gamla aristokratin. Däremot fanns det ett nybildat proletariat i Ryssland. Genom industrins extrema koncentrationsgrad, var proletariatet samlat i de stora städerna och hade lätt att kommunicera med varandra. Redan tidigt hade därför den ryska arbetarrörelsen vunnit en märklig styrka, som inte stod i egentlig proportion till dess kvantitet. Genom att arbetarklassen vuxit fram ur bondeklassen och fortfarande behöll en stor rörlighet, existerade det ett nära samband mellan arbetarna och bönderna. Samtidigt hade regeringen inte lyckats lösa några av jordbrukets problem. Det jäste i hela samhället, och statsmaktens sociala bas var extremt liten.

I själva verket stod Ryssland därför inför en revolution, som var en kombination av en borgerlig och en proletär. Arbetarklassen hade stora möjligheter att, på grund av frånvaron av en inhemsk borgarklass, ta ledningen i revolutionen och utnyttja den for sina egna syften. För att lyckas med detta var det nödvändigt att arbetarna drog över bondeklassen på sin sida, en klass som av naturliga skäl inte kunde spela en ledande roll i revolutionen, (genom sin ledande roll skulle proletariatet även utöva ett mäktigt inflytande över småbourgeoisins radikala flygel - särskilt de intellektuella - och dra med dem i det revolutionära uppsvinget). Om detta lyckades, kunde den ryska arbetarklassen gripa makten och införa proletariatets diktatur - och detta t.o.m. innan det skedde en socialistisk revolution i Europa.

Denna utveckling skulle alltså möjliggöras genom den internationella politiska konjunkturen. Men även dess fortsättning var beroende av de internationella förhållandena. Om Ryssland isolerades, skulle produktivkrafternas låga utveckling hämma landets utveckling, och den proletära diktaturen skulle stå inför enorma problem. Den ryska revolutionen kunde därför endast ses som en förelöpare till den europeiska revolutionen, och endast en socialistisk revolution i Västeuropa kunde i långa loppet säkerställa proletariatets diktatur.

Denna teori utarbetades av Trotskij under hans fängelsevistelse. efter det att han dömts till fängelse för sin ledande roll i Petrogradsovjeten under revolutionen 1905.¹²

Lenin och bolsjevikerna intog/öre 1917 en mellanställning: de såg att den ryska borgarklassen inte kunde ta makten, men menade samtidigt att produktivkrafternas utveckling inte tillät en proletär diktatur. De utformade därför en övergångsform, arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur, där arbetar- och bondeklasserna skulle fungera som bourgeoisins substitut under den tid då landets industri utvecklades, och som sedan skulle övergå i en socialistisk stat. Även Lenin tänkte sig alltså en permanent revolution, även om den i hans teori hade en avsevärt längre utsträckning i tiden.¹³

Genom februarirevolutionen 1917 störtades den tsaristiska regeringen och ersattes av en provisorisk regering som vid sin sida hade arbetarråd (sovjeter). Mensjevikernas attityd var självklar: detta är den borgerliga revolutionen, vi måste stödja den, och arbetarna måste underordna sig revolutionens intressen. Bolsjevikernas ställning borde a priori ha varit i princip densamma. och den var det också före Lenins ankomst. Men då Lenin anlände till Ryssland i april 1917, lade han fram Aprilteserna, där han hävdade en ny teori: vi vägrar absolut att erkänna den provisoriska regeringen och vi strävar efter att upprätta proletariatets diktatur i Ryssland. Därmed gick han i praktiken över till den permanenta revolutionens perspektiv, och efter en viss tvekan följde partiets majoritet honom. Mensjevikerna uppfattade naturligtvis detta som ett svek, och ägnade stor möda ai att under revolutionsperioden nedsvärta Lenin och Trotskij (som anslutit sig till partiet) och beskyllde dem för att vara "tyska agenter" etc.¹⁴

Den ryska oktoberrevolutionen var en storartad bekräftelse på den permanenta revolutionens teori. I det efterblivna Ryssland upprättades världens första arbetarstat och detta innan en proletär revolution hade skett i Västeuropa.¹⁵

Den centrala skillnaden mellan de två teorierna kan definieras på följande sätt: vilken klass är den ledande i den nationellt demokratiska revolutionen? Skall arbetarklassen agera självständigt eller underordna sig bourgeoisin?

Den allmänna karakteristik vi har gett av den ryska samhällsformationen var i själva verket inget säreget för det länder. Tvärtom kan vi säga att dess generella drag går igen i alla underutvecklade länder i världen. Kombinationen av ett feodalt och kapitalistiskt produktionssätt, bristen på en inhemsk borgarklass, existensen av en arbetarklass i nära samröre med bondeklassen, det är drag som går igen även i andra länder i den s.k. Tredje Världen, eller*i alla länder dominerade av imperialismen.

Den permanenta revolutionens perspektiv är giltigt även för dessa länder. Utvecklingen har bekräftat även detta påstående: de efterföljande arbetarstaterna har upprättats just i s.k. efterblivna länder såsom Kina, Vietnam, Korea, Kuba. Däremot har "evolutionsteorins" förespråkare fått fel på alla punkter. Fortfarande har ingen arbetarstat upprättats i något utvecklat land. i något av de länder som är "mogna" för socialismen. Också detta går att förklara utifrån den permanenta revolutionens perspektiv: just genom imperialismen har borgarklassen i Västeuropa fått tillgång till ett högre mervärde från kolonierna. Detta har skapat ett för den gynnsamt styrkeförhållande gentemot den europeiska arbetarklassen. De repressiva organen (statsmakten, ideologin) har kunnat stärkas och en del av arbetarklassen ("arbetararistokratin") har fått gemensamma intressen med imperialisterna. Kampen har försvårats i hög grad (detta innebär dock inte att revolutionära situationer har saknats i Västeuropa). Det är först när dessa profiter från kolonierna faller bort eller hotas, som styrkeförhållandena ändras och revolutionen vinner ny aktualitet i Västeuropa och USA. Enligt vår uppfattning har vi nu nått den punkt i historien, där revolutionen har aktualitet för de industrialiserade länderna.¹⁶

Det är först denna utveckling som kan lösa den motsättning mellan politiskt föregripande och ekonomisk underutveckling som kännetecknar de nuvarande arbetarstaterna och där gett upphov till en serie deformationer av den proletära diktaturen. Det existerar därför idag en kamp på tre fronter: mot imperialismen i Tredje Världen, mot kapitalismen i Västeuropa och mot byråkratin i arbetarstaterna.

Deformationen av arbetarstaterna har även tagit sig uttryck på det teoretiska planet. Under stalinismen, då "socialism i ett land" blev honnörsordet, frångick man även teorin om den permanenta revolutionen och ersatte den med "evolutionsteorin". Det gamla slagordet om "arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur" (tolkad på ett mekaniskt sätt) dammades av, och blev på nytt utgångspunkten för strategin i Tredje Världen, medan man för Västeuropas del lanserade tanken på "en demokrati av ny typ". Revolutionerna skulle återigen ses som borgerliga revolutioner, där arbetarklassen skulle underordna sig bourgeoisin och kämpa för dess intressen, inte för sina egna. Denna strategi prövades i Kina 1925-27 och - misslyckades. Den prövades under Folkfrontens dagar i Europa och - misslyckades. Den prövades i Vietnam på 30-talet och - misslyckades. Den prövades i Indonesien på 60-talet och - misslyckades. Historien har visat att det inte finns något mellanting mellan en borgerlig och proletär revolution. Man kan inte sitta på två stolar samtidigt. Kampen mot imperialismen måste ovillkorligen samordnas med en kamp mot kapitalismen.

Denna långa historiska utredning har vi ansett nödvändig för att vi skall kunna göra en korrekt läsning av Uppsala FNL-grupps broschyr. Uppgiften att vederlägga detta aktstycke kan inte begränsas till ett avslöjande av lögnerna. Det är absolut nödvändigt att vi även tar itu med att analysera det underliggande revolutionsbegreppet, även om det inte alltid är särskilt tydligt uttryckt i broschyren.

En noggrann läsning visar dock att broschyrförfattarna onekligen ansluter sig till "evolutionsteorin". Vi får således veta att det latinamerikanska folket "står inför sin historiska uppgift an kasta av sig imperialismens ok och nå nationellt oberoende" (s. 18). "I denna kamp måste så många som möjligt enas, för att isolera huvudfienden USA-imperialismen, maximalt." (s. 18) Att denna "historiska uppgift" inte får ses som synonymt med en socialistisk revolution framgår av fortsättningen, där man frenetiskt angriper Fjärde Internationalen för att den knyter samman kampen för ett nationellt oberoende med en antikapitalistisk revolution. På samma sida får vi också veta att "de 'gamla' formlerna (dvs formlerna om en demokratisk, borgerlig revolution) kommer trots vad herrar trotskister anser framföras och omsättas i handling så länge imperialism och fascism består." Broschyrförfattarna anser sålunda att först när imperialism och fascism inte längre består, kan kapitalismen angripas.

På ett annat ställe får vi veta att "FNLs och PRRs mål ingalunda är socialismen. Frågan om samhällssystem är något som det vietnamesiska folket kommer att lösa efter befrielsen." (s. 35). Om Vietnams historia får vi veta att det på 30-talet gällde att "först tillförsäkra sig de mest elementära demokratiska rättigheterna, såsom föreningsfrihet, mötesfrihet, pressfrihet, yttrandefrihet och allmän amnesti för alla politiska fångar" (s. 4-5). Först därefter kan en motståndsrörelse organiseras. Denna organiserades under den japanska ockupationen på 40-talet. märkligt nog för herrar broschyrförfattare i en situation då ' de mest elementära demokratiska rättigheterna" var än mer inskränkta än under 30-talet. "Likheterna mellan FNLs och Viet Minhs program är ingen tillfällighet, i båda fallen rör det sig om en antiimperialistisk kamp, en kamp om nationellt oberoende." (s. 6) Broschyrförfattarna måste då rimligtvis mena att DRV idag är en borgerlig stat, befriad från imperialism. Vi håller inte med om det omdömet. Vi anser att DRV är en arbetarstat.
Samma tankegångar går igen i beskrivningen av Kinas historia. Vi får där veta att kommunistpartiet under 20-talet sökte "ena så många som möjligt bakom kampen för en demokratisk revolution" (s. 10), och några rader längre ner får vi veta att alla krafter måste enas "för att fortsätta kampen för ett demokratiskt Kina" (s. 11). Detta demokratiskt-borgerliga Kina har märkligt nog inte existerat i sinnevärlden. Däremot genomförde Mao Tse-tung och hans kamrater en proletär revolution och upprättade proletariatets diktatur.

Det är denna syn på strategin i de koloniserade länderna som Uppsala FNL-grupp lägger fram. När det gäller strategin för Västeuropa under 1930- och 40-talen, blir den märkligt nog, identisk med denna politik. Vi får lära oss att Frankrike under andra världskriget måste föra kampen "i form av ett nationellt befrielsekrig" (s. 15; de Gaulle hade alltså rätt! se vidare s. 43). Och denna paroll ställer Uppsala FNL-grupp i direkt motsatsställning till de franska trotskisternas paroller om ett proletärt Frankrike.

Ja, det är inte underligt att Uppsala FNL-grupp är förtretade på trotskisterna, dessa skumma figurer som "hetsar olika klasser och grupper mot varandra" (s. 19) och bekämpar "de partier som vill skjuta socialismen på framtiden" (s. 20). Men varför begränsa sig till trotskister? Rimligtvis borde ju samma kritik även drabba Mao Tse-tung (som - ve och fasa! - till och med har tagit upp begreppet "permanent revolution")¹⁷ Ho Chi Minh och Giap (som under kriget mot fransmännen medvetet sammankopplade den antiimperialistiska och antikapitalistiska kampen) och sist men inte minst själva Lenin. Dessa "herrar trotskister" har uppenbarligen ingen chans att bli medlemmar i Uppsala FNL-grupp. Att broschyren faktiskt direkt angriper Lenin, skall vi nu visa genom ett konkret exempel.

Den revolutionära strategin under det andra imperialistiska kriget

Broschyren citerar (s. 9) några rader ur Fjärde Internationalens övergångsprogram om trotskismens attityd under andra imperialistiska kriget:

"Kampens grundläggande princip kommer att vara: 'Huvudfienden finns i vårt eget land' eller 'Vår egen (imperialistiska) regerings nederlag är det mindre onda' ".

Man förfasar sig naturligtvis storligen över detta, och tycker att trotskisterna kategoriskt vägrar att "skilja på de fascistiska imperialiststaterna, där folket levde under det mest medeltida barbariska förtryck och som anföll alla fredliga stater, och de 'demokratiska' imperialistländerna, visserligen med inskränkta friheter, men där folket ända hade de mest elementära rättigheterna." (s. 9)

Det är helt riktigt att trotskisterna, liksom alla marxister, utgår från en klassanalys och därför inte kan göra en principiell skillnad mellan olika imperialistiska stater. (Däremot gör vi naturligtvis en taktisk skillnad. Det var trotskisterna som vägrade acceptera Kominterns beskrivning av socialdemokratin som "socialfascistisk" i slutet av 20-talet - i en tid då Hitlers uppmarsch började.) Vi anser inte att vissa imperialistiska stater är "fredliga" (' ) och andra krigiska, ty detta vore en självmotsägelse. Vi kan inte heller släta över det förtryck som råder även i "demokratiska" imperialistländer (eller som dessa utövar över andra länder) med fraser om folkets "visserligen inskränkta friheter". Ty det är inte fråga om "inskränkta friheter", det är frågan om en absolut brist på frihet. Ty vilka friheter har arbetarklassen i Europa på det ekonomiska och politiska planet? Det är på dessa nivåer vi måste tala om "de mest elementära rättigheterna". Den frihet som den europeiska arbetarklassen nu har, är vissa friheter inom samhällets överbyggnad (frihet att konsumera borgerlig ideologi etc.)

Broschyrens synsätt öppnar dörrarna för reformismen, för tanken att den "demokratiska" staten är i det närmaste perfekt, och att det räcker att ta bort skavankerna. Men i själva verket gäller det att krossa hela den borgerliga statsapparaten. Uppsala FNL-grupp kanske fasar för det perspektivet. Vi gör det inte.

Inte heller Lenin gjorde det. Ty nu kommer vi till det intressanta: de paroller som Övergångsprogrammet ställer upp för strategin under kriget, är ordagrant övertagna från Lenins paroller under det första imperialistiska kriget. Också då fanns det "socialister" som menade att man måste göra en principiell skillnad mellan den monarkistiska diktaturen i Tyskland i förhållande till demokratin i England och Frankrike, eller att det stora hotet kom från tsarismen i Ryssland och att denna först måste slås ned innan man kunde kämpa för socialismen. Lenin gick i strid mot dessa strömningar inom arbetarrörelsen, vilka han kallade för "socialimperialister".¹⁸ Det begreppet har FNL-grupperna tagit upp och använt i annat sammanhang. Nu får vi plötsligt veta att felet med trotskisterna är att de - inte är socialimperialister!

Detta om den principiella frågan. Nu till den faktiska situationen. Broschyren menar att det vid Övergångsprogrammets tillkomst (1938) gällde att ena alla krafter (både proletära och borgerliga) mot fascismen. De som inte gjorde det var objektivt för fascismen. Vilka som förde en korrekt linje, berättar dock inte broschyren. Kanske var det Komintern?

1939 ingick Sovjetunionen en pakt med Nazi-Tyskland. Hur går det ihop med talet om nödvändigheten att ena alla krafter mot nazismen? Kanske kommer FNL-grupperna härnäst att utesluta alla stalinister?

Att vi drar upp Ribbentroppakten innebär inte att vi tar avstånd från den. I den konkreta situationen var denna pakt en nödvändighet. Pakten var en konsekvens av de "demokratiska" imperialiststaternas försök att flytta den nazistiska expansionslustan mot Östeuropa (Münchenavtalet!), men även av SUKP:s och Kominterns katastrofala politik under hela 30-talet ("ultravänsterpolitiken" 1928-32, som hindrade en enhetsfront inom arbetarklassen för att stoppa Hitler; avmobiliseringen av arbetarklassens militans under "Folkfronts"-epoken). Sovjetunionen kom genom dessa manövrar in i en återvändsgränd. Den enda lösningen blev till slut att ta Hitler i hand och sluta ett avtal. Men Sovjetunionen må vara aldrig så degenererad, den kan inte jämställas med en kapitalistisk stat (vare sig med fascistiska eller "demokratiska") och dess försvar mot imperialismen är en livsnödvändighet för alla revolutionärer. Trotskij och Fjärde Internationalen försvarade Sovjetunionen under kriget. Vi gör det också.¹⁹

Men vi måste också se vilken form av propaganda denna pakt ledde till för kommunistpartierna runtom i världen, hur de tvingades överge sin tidigare analys av kriget för att försvara byråkratin i Sovjet. Låt oss ta ett exempel, även om det måste kännas aldrig så pinsamt för Uppsala FNL-grupp: vi tar Sverige och det uttalande SKP-s centralkommitté gjorde i november 1940 (det verkar t.o.m. vara en direkt polemik mot Uppsala FNL-grupp): "Talet om England-Frankrikes krig för demokratin mot fascismen och för nationernas frihet är ingenting annat än ett bedrägeri mot folken."²⁰

Men stalinisterna gick längre än så. Under Ribbentroppaktens dagar stödde de öppet nazismen. Stalin utbringade skålar till Hitler, "det tyska folkets älskade führer" och SKP - Kominterns osjälvständiga reflex - rapporterade följande om situationen i Norge efter den tyska ockupationen:
Något hat mot de tyska soldaterna förefinnes inte. Man ser ofta norska arbetare och tyska soldater i gathörnen eller på ölstugorna inbegripna i kamratliga meningsutbyten. Arbetarna är däremot till ytterlighet förbittrade på sina flyktade ledare.²¹

Detta ideologiska stöd åt nazismen är naturligtvis ett fruktansvärt brott mot arbetarklassen. Denna attityd från stalinisternas sida, måste fördömas, liksom stalinpartiernas vägran att ta upp motståndskampen i de ockuperade länderna. Stalinismens "analyser" utgår inte från en vetenskaplig teori, utan från ett rent och cyniskt maktspel. Det var arbetarklassen som fick sitta emellan.

Folkfront - nej! Enhetsfront - ja!

Revolutionsbegreppet avgör även frågan om frontens karaktär. Om man är för en borgerlig revolution, där bourgeoisi och arbetare samverkar, då vill man rimligtvis ha en folkfront. Är man för arbetarklassens självständighet i revolutionen, då är man i vissa konkreta situationer för arbetarklassens enhetsfront. Skillnaden blir alltså att folkfronten är en front mellan antagonistiska klasser, och enhetsfronten en front inom arbetarklassen (och med stöd av bondeklassen i de länder där bönderna spelar en stor roll). Av detta framgår helt klart att Uppsala FNL-grupp uppfattar både FNL i Vietnam och DFFG i Sverige som en folkfront, även om de av någon underlig anledning försöker blanda bort korten genom att ibland beskriva DFFG som en enhetsfront. Denna terminologiska förvirring får inte hindra oss att se frontbegreppens innehåll.

Broschyren hjälper oss också en bit på väg genom att Uppsala FNL-grupp uttryckligen ser en röd tråd från 30-talets folkfronter till DFFG. Vi får således veta att Folkfronten i Spanien, trots sitt misslyckande, är ett storartat mönster: "Men fronten som idé besegrades inte och kunde inte heller besegras! Idag lever den starkare än någonsin i Vietnam, Laos och Kambodja och överallt där folket reser sig mot förtryck. Ingen front segrar automatiskt, inom den förs ständigt en kamp mellan riktiga och felaktiga linjer. Men fronten är ett nödvändigt vapen folken måste använda mot imperialism och fascism, och det är ett vapen som kan slipas mycket skarpt!" (s. 14-15). Sålunda: folkfronten må misslyckas aldrig så många gånger, "som idé" lever den kvar och kan slipas mycket skarpt. Ja, ja, någon materiell styrka har Folkfronten aldrig varit, men broschyren har inte heller bevisat att folkfronten "som idé" betraktad är särskilt skarp. Uppsala FNL-grupps egna gesällprov i idéernas smedja är åtminstone tämligen misslyckade.