Revolutionär marxism kontra stalinism i Vietnamrörelsen
Ett svar till "Trotskismen, fronterna och Vietnamrörelsen" utgiven av Uppsala FNL-grupp
Kenth-Åke Andersson
Partisan/Röda Häften 9

III. Stalinismens drömmar och lögner

Vi skall nu gå igenom broschyren punkt för punkt och undersöka dess sanningshalt (vilken är låg, det kan vi avslöja redan nu).

Vad är trotskismen?

Broschyren inleds med en "kort orientering" om trotskismen. Det är en märkligt opolitisk presentation. Vi får veta att Trotskij före 1917 var oense med Lenin, men vi får inte veta vilka frågor det gällde. Vi får inte heller veta på vilka punkter Trotskij kom i konflikt med stalinismen. Teorin om den permanenta revolutionen nämns, men beskrivs endast som "fröet till Trotskijs framtida politik", (s. 2). Men vi får inte kännedom om teorins innehåll. Hela beskrivningen är fylld av för läsaren ointressanta data, medan man sorgfälligt undviker en politisk karakteristik av Trotskij. Vad är det man vill dölja?

Vi har på annan plats i detta svar. gett en presentation av teorin om den permanenta revolutionen. Här skall vi endast komplettera framställningen genom att påpeka att det var denna teori som föranledde oenigheten mellan Lenin och Trotskij, samt olika uppfattningar om partiteorin, där Trotskij företrädde en spontanistisk uppfattning.

Trotskijs övergång till bolsjevikpartiet 1917 var inte en "politisk helomvändning", utan resultatet av en ny politisk kombination. Partiet ändrade uppfattning om den revolutionära strategin och Trotskij såg under de första revolutionsdagarna svagheten i sin spontanistiska partiteori. Trotskijs övergång till bolsjevikpartiet måste ses som ett politiskt ställningstagande.

Broschyren föredrar dock att se det som en rent administrativ fråga. "Bolsjevikerna trodde sig kunna utnyttja hans obestridliga talanger som talare, agitator och organisatör." (s. 2). Författarna måste ha en underlig uppfattning om kriterierna för medlemskap i en revolutionär organisation. Man hävdar att det räckte med "talanger som talare, agitator och organisatör" för att bli medlem i en leninistisk organisation - och vi bör här komma ihåg att författarna menar att Trotskij var en kontrarevolutionär. Lenin skulle alltså enligt författarna ha resonerat på följande sätt: "Trotskij är visserligen kontrarevolutionär, men å andra sidan är han en bra talare, och då får han väl bli organisatör för Oktoberupproret, utrikeskommissarie och bygga upp Röda Armén. Denne kontrarevolutionär är ju en så bra organisatör." Det är möjligt att man resonerar så slappt i Uppsala FNL-grupp och i KFML (det skulle onekligen förklara en del av deras underliga ställningstaganden). Men författarna kan vara övertygade om att Lenin inte gjorde det. I en revolutionär organisation blir man medlem på politiska kriterier och när Trotskij blev medlem i bolsjevikpartiet var det därför att Lenin och hans kamrater ansåg honom vara en god revolutionär. Ingenting i Trotskijs föregående agerande eller senare ställningstaganden, talar heller för att Lenin haft fel.

Vi får naturligtvis inte veta någonting om vänsteroppositionens politiska plattform, dess strid för ett internationalistiskt perspektiv, dess kamp mot kapitaliseringstendenserna på landsbygden, dess strid för en intensifierad industrialisering, dess kamp för en proletär demokrati i partiet och sovjetstaten. Trotskij var inte ensam i denna kamp. Efter Lenins död, hade han stöd av ett stort antal av de ledande och mest erfarna inom partiet, såsom Sinovjev, Kamenev och Lenins änka Krupskaja. De förvägrades rätten att tala på möten, deras skrifter förbjöds spridning - även inom partiet. Det var genom en serie byråkratiska manövrar som stalinismen kunde besegra oppositionen och utesluta dess ledare ur partiet.

"Utomlands förde Trotskij ett kringflackande liv ..." (s. 2) far vi veta av broschyrens författare. Vilka cynismer! Trotskij tvingades fly från land till land därför att de borgerliga regeringarna i väst fruktade honom så mycket att de inte ens vågade låta honom vistas en längre tid i landet (och då endast under stark polisbevakning och framtvingade löften att han skulle avhålla sig från politisk aktivitet). Är inte detta ett underligt beteende från de borgerliga regeringarnas sida, särskilt som ju Trotskij, enligt broschyren, var deras bäste allierade? Hur kom det sig då att de fruktade honom så starkt? Trotskij är inte den förste - och inte heller den siste! - revolutionär som kommer att tvingas föra ett "kringflackande liv".

Broschyren har en märklig förmåga att välja omskrivningar för verkliga fakta. Vi får veta ätt Trotskij "dog". Men i själva verket mördades han - av en GPU-agent, (som förresten numera för ett välmående liv i Tjeckoslovakien). Men den ishacka mördaren svingade över Trotskijs huvud, dödade endast människan Trotskij, inte hans idéer. Dessa idéer har burits vidare av Fjärde Internationalen, och de har aldrig dött ut, trots de svåra förföljelserna under 40- och 50-talet. Det är ingen tillfällighet att Trotskij har vunnit ny aktualitet i det ögonblick det sker en radikalisering av de västeuropeiska samhällsformationerna. Trotskij har återfått sin plats vid barrikaderna trots protester från den stalinistiska byråkratins kvarlevor i den kommunistiska rörelsen. Vi hoppas att detta svar på broschyren skall ge en allmän introduktion till trotskismens idéer och historia.²²

Trotskisterna och Vietnam

Broschyren definierar nu sin uppgift så att man skall "undersöka" de vietnamesiska trotskisternas agerande under tiden 1930-45. "Parallellerna med vietnamesiska folkets frihetskrig idag kommer emellertid att vara uppenbara." (s. 4).

Vi får oss därefter en historia till livs, som förklarar att det för Vietnams del gäller att skapa en demokratisk folkfront och befria Vietnam från imperialismen under samarbete med den vietnamesiska bourgeoisin. Denna kamp ville trotskisterna inte vara med om, de angrep Demokratiska Folkfronten, fördömdes av Ho Chi Minn och slöt slutligen ett avtal med japanerna. De blev så avväpnade av Viet Minh.

Frågan om hur kampen skall föras (enhetsfront eller folkfront) kan vi lämna därhän; den har vi behandlat på annan plats.

Det är sant att det förekom samarbete mellan det indokinesiska kommunistpartiet och trotskisterna i Vietnam på 30-talet. Detta samarbete var något unikt i den dåtida kommunistiska rörelsen, där trotskismen i övrigt var brännmärkt. I Vietnam ledde detta samarbete till stora framgångar, bl.a. i valen, men även i spridandet av en marxistisk medvetenhet bland den vietnamesiska befolkningen. Detta samarbete bröts 1936 när det indokinesiska kommunistpartiet efter en serie hårda påtryckningar anpassade sig till Kominterns linje om Folkfronten. Den som bröt samarbetet var sålunda Komintern, inte de vietnamesiska trotskisterna, och inte heller kommunistpartiet. Denna anpassning till Folkfronten (som ju då även var vid makten i Frankrike) ledde till att kampen för nationell självständighet avstannade. Den franske kommunistledaren, Thorez, förklarade 1937 att den koloniernas rätt till avskiljande som Lenin talat om, inte innebar en plikt för kolonierna att skilja sig från "moderlandet". Tvärtom gällde det nu att betona enheten med kolonierna och att detta var "Frankrikes mission över hela världen".

Broschyren återger ett uttalande från Ho Chi Minh från 1939 (s. 5), där han fördömer trotskisterna, och författarna tycker naturligtvis att Ho Chi Minh hade "tusen gånger rätt". Men de ger inte hela sammanhanget. I samma tal förklarar Ho Chi Minh att partiet måste avstå från alla tidigare krav, såsom kravet på nationell självständighet, kraven på en konstituerande församling etc., och han förklarar även att partiet inte får ställa sig i ledningen för fronten.²³ Slagorden "Ned med den franska imperialismen" och "Ned med feodalismen" slopades ur IKP:s program. Anser Uppsala FNL-grupp att Ho Chi Minh hade "tusen gånger rätt" också i dessa frågor? Denna politik att ignorera den franska imperialismen och kasta alla inrikespolitiska krav överbord motsatte sig trotskisterna i Vietnam. Den trotskistiska organisationen under Ta-Thu-Thaus ledning var den enda som bekämpade den franska imperialismen under slutet av 30-talet. Detta ledde till avsevärda framgångar, bl.a. fick organisationen 80 % av alla röster vid valen i Saigon i april 1939. Rörelsen, som dock var dåligt organiserad, utrotades nästan vid arresteringsvågen i september 1939. För den artikel "Förräderiets Folkfront", som broschyren hänvisar till, fick ex.vis kamrat Ta-Thu-Thau - två års fängelse!²⁴

Det skulle kräva en smärtsam omprövning för de vietnamesiska kommunisterna innan de fann den rätta strategin. För broschyrens författare är Ta-Thu-Thau en simpel förrädare, en japansk imperialistagent. Ho Chi Minh har en annan åsikt om honom: "Ta-Thu-Thau har alltid varit en revolutionär militant. Han har dött under mystiska omständigheter."²⁵ (uttalande från 1946). Och idag kan man återfinna Ta-Thu-Thaus porträtt på Revolutionsmuseet i Hanoi med underskriften "en stor vietnamesisk revolutionär"...

Vad var det som föranledde denna förändrade syn? Vi kan inte säga det med säkerhet. Kanske var det det faktum att de vietnamesiska trotskisterna var de första som insåg betydelsen av britternas "avväpning" av landet 1945, och först av alla revolutionära organisationer manade till väpnat uppror mot fransmännens försök att återta landet. Kanske var det det faktum att de brittiska trupperna var i landet med Stalins välsignelse (från Potsdamkonferensen). Kanske var det det faktum att det franska kommunistpartiet satt i den franska regering som beslöt om aggressionen mot Vietnam. (Kommunistledaren Thorez tog i april 1946 emot en representant för Bao Dais marionettregering i Vietnam och förklarade att "kommunistiska partiet under inga förhållanden ville framstå som den som så småningom skulle likvidera fransmännens ställning i Indokina")²⁶. Och går man idag igenom litteraturen och analyserna från DRV, slås man av de "trotskistiska" inslagen i dem. Vi tar ett exempel ur högen, Le Duans "On the Socialist Revolution in Vietnam" (Hanoi 1965). Redan själva titeln måste få det att rysa i Uppsala FNL-grupps styrelse. Och se bara vad han säger om den nationella bourgeoisin:

Den vietnamesiska bourgeoisin spelade endast en underordnad lakejroll till den franska imperialismen. Den kunde inte själv spela en aktiv roll och därför var den, förutom sin funktion som agenter eller bödlar, tvungen att stödja sig på den ena eller andra imperialismen. Därför var den antifranska andan inom en liten sektor av den vietnamesiska bourgeoisin ingenting annat än en önskan att befria sig från det franska oket för att istället ta på sig ett annat ok. Med tanke på den ekonomiska situationen och den vietnamesiska bourgeoisins klasskaraktär var det som sagt omöjligt att den nationella självständighetsrevolutionen kunde ledas av bourgeoisin.

Och vad säger han om arbetarklassen?

Samtidigt som den ekonomiska situationen i Vietnam skapade en svag bourgeoisi, frambringade den å andra sidan ett mycket starkt proletariat. Bourgeoisins svaga och beroende roll och dess snara underordnande under imperialismen och den helt spontana karaktären hos alla skikt bland de småborgerliga intellektuella, har ålagt proletariatet - en klass som förtrycks och exploateras av feodalismen, imperialismen och den nationella bourgeoisin - en dominerande roll på Vietnams nationella skådeplats och . tilldelat den rollen som både sin egen och nationens befria
re.²⁷

Samma tanke går igen i Giaps "Folkkrig, folkarmé" (Hanoi 1963, engelskspråkig upplaga), där Giap uttryckligen förklarar att "den vietnamesiska revolutionen är en del av den socialistiska världsrevolutionen",²⁸ och han erkänner även att vissa misstag begicks i början av kampen: "Men på grund av en dålig förståelse för innehållet i den nationella självständighetsrevolutionen, allt ifrån 1941, kom vi att i början något försumma och underskatta bondefrågan och den antifeodala kampen." Och vidare: "Jordreformen under Motståndskriget var en riktig politik av avgörande betydelse för partiet."²⁹ Vi är absolut övertygade om att kamraterna i FNL inte kommer att begå de misstag, som Viet Minh efter en smärtsam erfarenhet lyckades undvika. Alla de åtgärder FNL vidtagit talar för att kampen förs för upprättandet av proletariatets diktatur i Vietnam (jordreformen, upprättandet av självstyrande organ, expropriation av utländskt kapital, bevarandet av arbetar- och bondeklassens självständighet etc.).

Sedan USAs intervention i Kambodja har kriget i Sydostasien gått in i ett nytt stadium. Det förbund som skapats mellan de indokinesiska folken öppnar nya möjligheter att slå imperialismen i hela området. Så långt är vi ense med Uppsala FNL-grupp. Men för oss innebär detta kampförbund även ett konkret exempel på revolutionens utbredning och nödvändigheten av en internationell samordning av kampen. På den punkten lämnar vi troligen Uppsala FNL-grupp bakom oss. Internationalism, samordning av kampen - usch nej! Detta luktar ju lång väg av Che Guevaras slagord om "två, tre, flera Vietnam". Uppsala FNL-grupp har naturligtvis också fräckheten att direkt angripa Che Guevara och beskylla honom för att ha uppmanat - USA att intervenera i flera länder (s. 20). Naturligtvis är detta en "misstolkning": när Che Guevara talar om Vietnam, ser han det som ett befrielsekrig, riktat mot imperialismen. För Uppsala FNL-grupp är det ett aggressionskrig från USAs sida. Tydligen är det bara den aggressiva, militära imperialismen Uppsala FNL-grupp är emot. I konsekvens med detta, borde man då även anta parollen "Fred i Vietnam".

När Uppsala FNL-grupp skall presentera Fjärde Internationalens syn på samordningen av kampen i Indokina, begår man en dundertabbe. Man citerar ett uttalande från Fjärde Internationalens IX :e världskongress hållen i april 1969 som en kommentar till de indokinesiska folkens konferens i april - 7970. (s. 8). Det är en kronologisk omöjlighet. Till yttermera visso hänför sig det citerade uttalandet till kampens tidigare moment. Det är inte första gången vi finner en sådan manipulation i den här broschyren. Och inte heller den sista.

Kina

Broschyren börjar så en resa runt jorden på jakt efter verkliga och presumtiva trotskister. Det gäller "att röja undan eventuella ursäkter om att det skulle röra sig om enskilda misstag" (s. l). Det är riktigt att broschyrens exempel inte är några "enskilda misstag". De är en serie lögner. Vi ska följa dem till Kina, och vi är villiga att följa dem även till alla andra länder på jorden för att avslöja deras infama lögner.

Om Kina får vi veta följande: "Efter den blodiga massakern i Shanghai 1927 sökte det kinesiska kommunistpartiet ena så många som möjligt bakom kampen för en demokratisk revolution. ..". För att nå detta mål skulle man ena arbetarna, bönderna och den nationella bourgeoisin. Effekten uteblev inte, påstår broschyren: "Likt en löpeld spred sig de spontana bonderesningarna under 1927." (s. 10).

Broschyrförfattarna tycks ha en förunderlig förmåga att vända upp och ned på kronologin. Denna taktik och dessa händelser skedde inte efter massakern i Shanghai, utan/öre, och bonderesningarna skedde inte tack vare fronten, utan trots fronten. Shanghai-massakern var i själva verket slutpunkten på en oerhört tragisk politik, som ledde till att hela kommunistpartiet så gott som utrotades. Broschyren utpekar helt riktigt Chiang Kai-Shek som ledare för "de inhemska reaktionärerna" (s. 10), men talar inte om att det kinesiska kommunistpartiet av Komintern tvingades i allians med Chiangs Kuomintang. Partiet skulle helt underordna sig Kuomintangs disciplin och politik och inte kritisera linjen. Efter diverse påtryckningar tvingades partiet följa direktiven. Inte nog med det: Kuomintang blev t.o.m. medlem av Komintern, och Chiang Kai-Shek - de kinesiska reaktionärernas ledare - blev hedersledamot av Kominterns exekutivkommitté! Stalin-Bucharin som då var i allians menade att Kina inte var "moget" för en socialistisk revolution, utan endast för en borgerlig. Då arbetarna och bönderna upprättade sina egna sovjeter, fick de inget stöd från partiet - ty de handlade ju utanför de ramar som revolutionen ställt upp. "Löpelden" kvästes av Komintern.

På våren 1927 grep arbetarna i Shanghai makten. Chiangs trupper började marschera mot staden. Komintern gav det kinesiska kommunistpartiet order att lägga ned vapnen och överlämna staden till Chiang. Trots protester lydde partiet order." Den 12 april inledde Chiang en fruktansvärd massaker mot stadens arbetare och kommunister, en utrensning som sedan utsträcktes till andra delar av Kina. Partiet var krossat. Endast ett fåtal militanter lyckades undkomma och flydde upp i bergen för att rekonstruera partiet.³⁰

Vi hade verkligen inte väntat oss att Uppsala FNL-grupp skulle gå så långt att de försvarade den politik som ledde till massaker på de kinesiska kommunisterna!

När Mao Tse-tung under mitten av 30-talet ingick en antijapansk front hade han lärt sig sin läxa. Kommunisterna begick inte denna gång misstaget att underordna sin egen organisation under Kuomintang. De behöll partiapparaten intakt, de bevarade sina egna enheter inom armén, de var beredda att slå till mot Chiang Kai-Shek när den dagen kom. Den front som ingicks var minst av allt en Folkfront. Det var en tillfällig allians mellan ett självständigt proletariat (med stöd av bondeklassen) och den nationella bourgeoisin.

Det är sant att det hos Mao Tse-tung, liksom hos andra stora revolutionärer av idag, finns kvar reflexer av antitrotskismen från 30-talet. De har ofta tvingats göra en läpparnas bekännelse till Stalin samtidigt som de i handling vägrade att följa Stalins "råd". Här måste vi som marxister se den existerande skillnaden mellan praktiken och den ideologiska överbyggnaden. Ett verkligt studium av vår tids revolutionära omvälvningar förutsätter att vi förstår denna skillnad. Det går inte att se Mao Tse-tung som en stalinist. Vore han det, skulle det aldrig ha upprättats någon proletariatets diktatur i Kina.

Spanien

Broschyrförfattarna inleder sin historik över Spanien med att redan från början ställa allt på huvudet:

1931 störtade det spanska folket den militärdiktatoriska och feodala regimen, avskaffade kungadömet och införde republik. Spanien hade sent omsider ryckts ur det mest barbariska och medeltida förtryck (s. 12).

Det är verkligen att hemfalla åt illusioner. Vad som hände 1931 var följande: de republikanska partierna vann en seger vid valet i april och detta framtvingade Alfonso XIII:s avgång. Republik utropades och ett parlamentariskt system infördes. Den politiska makten gick över till bourgeoisin (som redan hade ekonomisk kontroll).

Mer än så var det inte. Några smärre reformer genomfördes, men inom ramen för det borgerliga samhället. Ekonomin och politiken hade kommit i samklang i Spanien - och det var borgarklassen son spelade första fiolen. Uppsala FNL-grupp tycks snarare anse att det var "det spanska folket" som fått makten i landet. Därigenom har vi tydligen fått fram en definition på vad Uppsala FNL-grupp menar med ett folkligt maktövertagande. Det innebär - borgerlig republik, ingenting mer, ingenting annat! Den definitionen kan vi inte hålla med om. Det må så vara att republik innebär att "det mest barbariska och medeltida förtryck" avskaffas, men den moderna formen av förtryck (kapitalism) innebär inget större framsteg. Ett folkligt maktövertagande innebär av naturnödvändighet proletariatets diktatur och byggandet av en socialistisk Världsrepublik.

"Men" - fortsätter Uppsala FNL-grupp sin förkunnelse - "därmed var endast halva segern vunnen". Nu väntar vi oss att få höra att revolutionen inte kan stanna på halva vägen, att den måste fullbordas. Men, ack, vad vi bedrar oss. "Det jäste i de reaktionära och militära kretsarna som förlorat sina privilegier och splittringen inom det republikanska lägret spelade fascisterna i händerna." (s. 12).

Vilken "splittring inom det republikanska lägret" som åsyftas, framgår inte klart. Men troligen menar man det faktum att borgarklassen och arbetarklassen inte kunde hålla sams, utan att klasskampen fortsatte även under republiken. "Splittringen" tog sig i så fall sådana utslag som att den borgerliga regeringen slog ned massornas revoltförsök (1934) och försöken att införa arbetarkontroll över industrin. Men det är inte arbetarklassens kamp som spelar fascisterna i händerna, utan småbourgeoisins vacklan och beroende av storkapitalets politiska manövrar.

Uppsala FNL-grupp fortsätter sin "historieskrivning": "För att möta det fascistiska hotet och för att försvara republikens landvinningar bildades den spanska Folkfronten." Därmed har vi fått veta det organisatoriska uttrycket för partikonstellationen 1936. Men vilket var det politiska innehållet i Folkfronten? Här tiger broschyren. Man berättar inte att Folkfronten bildades som en front där arbetarklassen var underordnad bourgeoisins klassintressen, och att det borgerliga samhället sågs som den minsta gemensamma nämnaren. Det stiftades ett förbud för arbetarklassen att försöka genomföra några av sina krav, (och detta i ett läge, då åtskilliga fabriker och storgods ockuperats och övertagits av arbetare och bönder). José Diaz, ledaren för det stalinistiska partiet, förklarade den 5 mars 1937 att det var absolut otillåtet att försöka genomföra socialiseringar eller kollektiviseringar: "För närvarande då det finns en folkfrontsregering, i vilken alla krafter i kampen mot fascismen är representerade, är sådana saker inte endast icke önskvärda, utan i högsta grad otillåtna."³¹

"Folkfronten' och Kommunistpartiet ansåg inte att en revolutionär situation förelåg; kampen skulle föras på den borgerliga republikens villkor och med bourgeoisin som ideologisk och politisk ledare. Det gällde därför att slå ned de politiska partier som inte såg det visa i denna strategi, och än mer att förhindra att arbetarklassen gjorde några spontana försök att driva sin kamp. Man förbjöd arbetarklassens beväpning, milisförbanden upplöstes och en ordinär armé inrättades. Broschyrens påstående att Folkfronten skapade en "folkarmé" (s. 12) är en direkt lögn. Folkfronten hindrade uppkomsten av en folkarmé.³²

Det var denna politik Trotskij kritiserade - och han riktade sin kritik även mot POUM eftersom detta parti under en tid stödde Folkfronten. Han ansåg därigenom att de bakband sig själva och ställde arbetarklassen utan ledning i en tid av inbördeskrig. Istället för att mobilisera arbetarklassen till kamp för ana egna intressen, bad man dem slåss för bourgeoisins intressen mot storkapitalets fascistiska agentur. En sådan strategi kan naturligtvis inte fungera.

Författarna påstår tvärsäkert att "det spanska folket kan ge otaliga bevis på hur denna rörelse (dvs POUM, 'trotskisterna') stod i fascisternas tjänst." Av någon anledning undviker man dock att göra en direkt förfrågan till 'det spanska folket" (som man ju f.ö. tycks definiera i broschyren som "den spanska bourgeoisin"), utan nöjer sig istället med hänvisningar till ett arbete av Fransisco Anton - en medlem i det spanska stalinistiska partiets politbyrå.

Hans opus "Trotskismen i Spania i fascismens tjeneste" (Oslo 1938) har vi inte kunnat få tag i på något svenskt bibliotek. Vi kan därför inte svara på frågan om broschyren rätt återger hans uppgifter, eller om de förvrängs. Vi kan inte heller ge en allmän analys av hans arbete. Vi får nöja oss med att undersöka de exempel som broschyren drar fram. Författarna berättar om upproret i Barcelona 1937 och påstår att detta organiserades av trotskisterna i samråd med fascisterna och i avsikt att splittra Folkfronten och regeringen. Det är som man kan misstänka en lögnaktig beskrivning.

Broschyren bygger för det första på förutsättningen att POUM var en trotskistisk organisation. Men detta stämmer inte. POUM hade bildats som en anti-stalinistisk opposition, men den drog aldrig ut konsekvenserna av sin kritik. Den kan närmast beskrivas som en vänstercentristisk grupp som just genom sin vacklan visade sig oförmögen att uppfylla de krav som ställs på en revolutionär, kommunistisk organisation. Trotskij kritiserade som sagt POUM mycket hårt, och POUM ansåg i sin tur att Trotskij och trotskisterna var " sekterister".³³ Även om de anklagelser broschyren därför riktar mot POUM vore sanna, skulle de ändå inte kunna tas till intäkt för att trotskismen är kontrarevolutionär. Men naturligtvis är dessa anklagelser inte sanna. Som marxister måste vi arbeta med begrepp, inte med lögner.

Låt oss därför ägna någon sida åt att vederlägga broschyrens påståenden, även om vi redan i och för sig har krossat "bevisen" mot trotskismen.

Barcelona var Spaniens främsta industristad med ett mycket klassmedvetet proletariat. Den överväldigande majoriteten av arbetarna stödde anarko-syndikalisterna, men även POUM hade ett starkt stöd. Stalinisterna var däremot mycket svaga. Under inbördeskriget bildade vänstern regering i Katalonien (som delvis var självstyrande) och kunde här genomföra en rad radikala reformer och kollektivisera jorden. Katalonien och särskilt huvudstaden Barcelona var revolutionens huvudnästen. Bourgeoisin såg naturligtvis inte med blida ögon på detta, och deras indignation delades av Folkfronten och Stalinisterna, vilka såg Barcelona som inkarnationen av allt det de hatade - den socialistiska revolutionen.

I slutet av april 1937 igångsattes en serie provokationer mot arbetarrörelsen i Barcelona. Regeringen sände soldater mot staden, polisen fick order att beväpnade marschera genom arbetardistrikten, arbetarledarna arresterades utan anledning. Den 27 april 1937 reste arbetarna de första barrikaderna i staden.

Den 3 maj försökte regeringstrupper inta Telegrafstationen, vilken sedan ett år tillbaka hölls av anarkisto-syndikalistiska CNT. Därmed startade ett inbördeskrig inom inbördeskriget. Efter fem dagars förvirrade strider nåddes en överenskommelse med regeringen och CNT uppmanade sina anhängare att riva barrikaderna och återgå till "ordningen".³⁴

Vi skall här inte gå in på frågan om CNT:s eftergifter var korrekta eller inte. Men vi måste se att provokationen kom från stalinistiskt håll, och att den var en del i en plan att krossa anarkisterna och POUM. Att påstå att POUM skulle igångsatt det hela för att hjälpa fascisterna är naturligtvis rent nonsens.

Efter Barcelona-dagarna startade Stalinisterna en våldsam kampanj mot CNT och än mer mot POUM. För att befrämja sina mål skydde man inga medel. Inte ens att förfalska dokument som skulle "bevisa" POUMs samröre med Franco-fascismen.

I månadsskiftet maj - juni 1937 kom en välklädd man in i José Rocas bokhandel i Gerona och bad att få lämna en resväska i bokhandeln. Roca - en ökänd agent provocateur - gick med på detta. Strax efteråt kom polisen - som av en händelse! - till affären och gjorde husundersökning. När de öppnade väskan fann de högar av dokument, en "korrespondens" mellan Franco och POUM-ledaren Nin. Alla dokument var - märkligt nog! - noggrant stämplade med POUMs märke. Naturligtvis var det fråga om förfalskade dokument - det hade ett barn kunnat förstå.³⁵ men Uppsala FNL-grupp gör det inte. Aningslöst citerar de ur dessa dokument och försöker framställa dem som äkta. Men man har väl inget annat val: för att svärta ned trotskismen är man så illa tvungen att utnyttja förfalskade dokument.

Andres Nin slapp dock föra ett "kringflackande liv". Han arresterades, fördes till ett hemligt fängelse där han torterades för att "bekänna" enligt mönster från Moskvaprocesserna. När han vägrade, blev han istället "skjuten under flyktförsök".³⁶

Frankrike

Broschyrförfattarna som hyser en stark känsla för Folkfronten "som idé" finner efter den spanska förlusten, en ny flamma: föremålet för deras platonska kärlek är denna gång den franska Folkfronten. Vi får veta att den franska Folkfronten var höjden av allt vackert här på jorden: den "drev igenom en rad sociala reformer och lättade trycket på kolonierna" (s. 15). Vi har i samband med Vietnams historia redan berört att förhållandet snarare var omvänt: Folkfrontens seger innebar att koloniernas tryck på metropolen lättade genom att den nationella rörelsen tvingades kasta bort parollerna om kamp mot imperialismen. Det är däremot sant att Folkfronten genomförde en rad sociala reformer. Det skall den ha tack för. Men det räcker inte för att vi skall kunna stämma upp några lovsånger till den. Vem blir broschyrförfattarnas nästa stora kärlek? Den svenska socialdemokratin måhända?

Vi får vidare veta att "den reaktionära flygeln inom bourgeoisin" (s. 15) hatade Folkfronten som pesten och att den "saboterade produktionen". Men Folkfronten (som f.ö. var med och genomförde vapenembargot mot Spanien) stötte på motstånd även från annat håll. Också arbetarklassen "saboterade produktionen". Hur agerade Folkfronten i frågan om arbetarklassens kamp?
Folkfronten vägrade frenetiskt att ta upp några som helst radikala punkter på sitt program. T.o.m. krav på nationaliseringar (ett högst blygsamt krav) avvisades: det kunde skrämma bort medelklassen. Den generalstrejk som arbetarna gjorde 1936 slogs ned av Folkfronten, och kommunistpartiet (som var medlem i Folkfronten) fördömde strejken och krävde att arbetarna skulle återgå till arbetet. Vi skall illustrera partiets degenerering genom en typisk artikel från dessa dagar:

Vårt parti har inte fallit ner från himlen. Vi är människor som har våra rötter i Frankrikes jord. (jfr KFMLs "Vi har rötter i den svenska jorden"). Namnen på dem som står i spetsen för partiet bär vittne om en sund och stark förankring i hembygdens jord. Vi skriver fortsättningen på Frankrikes historia. Om vår propaganda får ett gott mottagande bland folket, om den inspirerar till de uppoffringar som utgör dess styrka beror det på att den motsvarar ett djupt behov hos detta folk och att vi frigör något som är speciellt franskt. . . Vår disciplin och vår kärlek till ordningen appellerar till en känsla som behövs om Frankrike skall kunna bibehålla jämvikten: till känslan för måtta. Tack vare sin bindning vid moraliska och kulturella värden .. . tack vare sitt sunda förnuft... sin uppskattning av arbetet, sin smak för tydlighet och klarhet utgör vårt parti med nödvändighet en del av det eviga Frankrike.

Detta var Folkfrontens politik. Något sådant stöder vi inte. Vi stöder endast arbetarklassens kamp.

Hur var det då med motståndsrörelsen under andra världskriget, som broschyren härnäst berör? Vi får först veta att "kampen måste föras i form av ett nationellt befrielsekrig." (s. 15) Det var de Gaulles linje, och efter Ribbentroppaktens avbrytande 1941, gick även Kommunistpartiet in för denna linje. Tack vare den auktoritet Sovjetunionen fick under andra världskriget, och partiets starka ställning, blev Kommunistpartiet den dominerande faktorn i motståndsrörelsen. Vid krigets slut hade partiet en beväpnad arbetarklass och en majoritet av massorna med sig. Blev det revolution? Nej. Istället föredrog partiet att tillsammans med bourgeoisin bilda regering på ett helt igenom borgerligt program. Partiet avväpnade arbetarmilisen och partiledaren Thorez förklarade 1945 för arbetarklassen: "Producera, producera och producera ännu mer... det är er högsta uppgift som klass." Och CGT-ledaren förklarade 1946 att "strejkerna är trusternas bästa vapen"!³⁷ Sträng kunde inte ha sagt det bättre. Det var under partiets tid i regeringen som aggressionskriget mot Vietnam och Algeriet intensifierades.

Albanien

Om Albanien måste vi fatta oss mycket kort, dessvärre. Detta beror på att det varit omöjligt att finna några arbeten om kommunismens historia i Albanien. Broschyren bygger sin historik på en officiell historia, "History of the Party of Labor af Albania" (Tirana 1969). Med tanke på den ideologisering som brukar vara vanlig i arbetarstaternas syn på sin egen historia, är det nödvändigt att jämföra denna historik med andra bearbetningar och med källmaterialet. Detta har vi som sagt inte kunnat göra. Vi måste därför nöja oss med några allmänna påpekanden.

Broschyren berättar mycket om "trotskisternas' verksamhet i Albanien.

Men i själva verket har det aldrig funnits någon albansk sektion eller broderorganisation till Fjärde Internationalen!

När den albanska historieboken därför talar om trotskister, bör man kunna förutsätta att ordet används på samma sätt som av Uppsala FNL-grupp när de talar om ex. vis Nils Flyg. Dvs alla de som är emot "linjen" från Komintern stämplas omedelbart som trotskister, oberoende av om de är "avvikare" till höger eller till vänster. Men vi kan naturligtvis inte acceptera en sådan definition. Definitionen på trotskism måste vara en organisation som är knuten till Fjärde Internationalen och/eller står på den permanenta revolutionens grund. Ingenting i vare sig beskrivningen i broschyren eller den albanska boken talar för att "Zjarri"-gruppen var en trotskistisk organisation.

I dagens läge finns det mycket lite material på svenska om Albanien, och alltsammans kan hänföras till bearbetningar av "History of the Party of Albania". Men det hindrar inte att stalinisterna har svårt att enas i sin historieskrivning av Albanien. Inte nog med att Clarté tidigare har haft två olika historiker över Albaniens kommunistpartis historia.³⁸ Nu kommer Uppsala FNL-grupp och ger en helt ny historieskrivning, tydligen i direkt opposition mot Clartés arbeten. Uppsala FNL-grupp påstår således att "trotskisterna" i Albanien ville att "Albaniens svagt utvecklade arbetarklass skulle göra en 'socialistisk revolution' ". I Clarté 3/70 får vi däremot veta att "trotskisterna" ansåg att det inte fanns vare sig bourgeoisi eller proletariat i Albanien. "Därför kunde ingen klasskamp föras och följaktligen fanns inga förutsättningar för en revolution."³⁹ I Clartés första historieskrivning spär man på ytterligare och hävdar att "trotskisterna" ansåg "att den fascistiska ockupationen faktiskt var något bra". Några rader längre ner tar man dock tillbaka alltsammans och säger att de, liksom de andra grupperna, "spred antifascistisk propaganda och de socialistiska idéerna".⁴⁰ Och slutligen ger Jan Myrdal, en begåvad stalinist i samvetsnöd, en helt annan bild i sin bok om Albanien. Stalinisterna tycks ha råkat i total förvirring när de skall redogöra för Albaniens historia. Vi hoppas senare kunna återkomma mer utförligt till frågan om kommunismens utveckling i Albanien.

Var Nils Flyg trotskist?

Broschyren kommer med en överraskande uppgift om att det i Sverige på 30-talet skulle ha funnits en trotskistisk rörelse - nämligen Socialistiska Partiet (en utbrytargrupp ur SKP). Författarna hävdar att detta parti skulle ha stått på trotskistisk grund, och att dess redaktör Nils Flyg (för "Folkets Dagblad") skulle ha varit "den ivrigaste och mest hängivna försvarsadvokaten för Trotskijs politik" (s. 17). När världskriget närmade sig kastade han så sin "socialistiska mask" och stödde Mussolinis krig i Abessinien och angreppet mot Spanien.

Det är en överraskande tolkning, och det stämmer inte med någonting som sägs i andra källor om Socialistiska Partiet och Nils Flyg, där utbrytningen ur SKP beskrivs som en utbrytning åt höger⁴¹ och intagandet av en vänstersocialdemokratisk politik, som inte har något gemensamt med trotskismen. (Följaktligen sögs också de ledande inom SP - såsom Karl Kilbom - senare upp av SAP.)

Det är därför av största intresse att undersöka de källor bro-»chyrens författare använt. De är två, en broschyr av Gustav Johansson, "Trotskij och trotskismen" från 1937, och dels Karl Kilboms memoarer, "Cirkeln slutes" (1955).

Låt oss börja med att titta lite på Gustav Johanssons broschyr. Johansson var en av topparna inom gamla SKP, och han skrev den här broschyren på direkt beställning för att rättfärdiga Moskvarättegångarna. Naturligtvis svävar han inte en sekund på målet när det gäller de anklagades skuld. De gamla vanliga "argumenten" och lögnerna dras än en gång. Möjligen rycker man till lite, när han vid ett tillfälle jämför Stalin med Per Albin Hansson (s. 41-42), men ur SKP-perspektiv är väl den ena landsfadern lika så god som den andre.

Men vi skall inte gå igenom hela Johanssons broschyr, utan nöja oss med det avsnitt Uppsala FNL-grupp bygger sin argumentation på. Det har rubriken "Trotskismen i Sverige". Där påstås (obs! påstås; inte ett enda bevis läggs fram) att Nils Flyg är svensk emissarie för Trotskij och argumentationen är enligt följande:

I alla utrikespolitiska frågor står han på gemensam front med trotskisterna och deras linje sammanfaller vanligen med fascisternas linje. I kampen mot sanktionerna, för Italiens frihet att bedriva rövarkrig i Abessinien, i kampen för "det kalla avvaktandets" linje i spanska frågan, mot "varje stämningsbetonat engagemang", i hetsen mot dem som "gapar om vapen till Spanien" och i Avantgardets gemena utfall mot de svenska frivilliga, vilka betecknades som simpla lycksökare, vilka när som helst kunde springa över till fascismen har denna falang visat att den är nära släkt med trotskismen.⁴²

Observera tillvägagångssättet. Johansson radar först upp några av Flygs ståndpunkter, jämför dem med fascismens och drar sedan helt utan bevis in trotskismen i det hela, vars linje påstås "sammanfalla med fascismens". Men det var ju faktiskt detta som skulle bevisas! Och bevisen letar vi förgäves efter. På varje konkret punkt som här räknas upp, skulle man tvärtom kunna visa att Trotskij och Rörelsen för Fjärde Internationalen (som Flyg minsann inte tillhörde) förde en helt annan linje i frågan om Spanienkriget, fascismens angrepp på Etiopien etc. Så billiga bondfångarknep kallas för demagogi. Uppsala FNL-grupp har verkligen hittat goda lärofäder.

Men man anger ju ytterligare en källa. Hur är det med den då? Den ter sig avsevärt intressantare, eftersom Karl Kilbom var en av de absolut ledande gestalterna inom Socialistiska Partiet. Broschyren hävdar alltså att han skulle ha bekräftat att Socialistiska Partiet och Nils Flyg var trotskister, och man anger noggrant några sidor i hans memoarer som bevis på detta. Vad står det då på dessa sidor? Låt oss ta dem en och en.

sid. 207. Här berättar Kilbom om kontakterna med Internationella Arbetsgemenskapen, och att anslutningen till denna var avsedd endast för att "propagera internationellt samarbete". Man var visserligen ett tag intresserad av den holländska kommunistiska oppositionens förslag att "bilda ett block för att propagera Fjärde Internationalen". (Kilboms kursiv.) Men t.o.m. det ansåg man vara för mycket. "För vår del ville vi inte gå längre än göra ett allvarligt försök att få samarbete mellan Andra och Tredje Internationalerna - när tiden blev mogen!"

Sålunda: det första textställe broschyren anger, säger raka motsatsen till det man påstår. SP var inte alls intresserad av att bilda en Fjärde International, inte ens att propagera för en sådan, utan ville istället ha ett samgående mellan Andra Internationalen och Komintern. Det var knappast Trotskijs och trotskisternas linje - vilket Kilbom också klart och tydligt säger.

sid. 216. Här redogör Kilbom för försöken att få Trotskij till Sverige, vilket föreslogs av Falk, en norsk medlem av Mot Dag-rörelsen. Kilbom konstaterar: "Vi tyckte naturligtvis att Trotskij blivit illa behandlad av ryssarna, men trotskist var jag minst av allt (vår kursiv.). Jag tyckte att Trotskij var för 'intellektuell'. Han syntes mig inte satsa tillräckligt på massorna." På samma sida återger han även ett brev från Falk, där denne anger argumenten för att Trotskij skulle komma till Sverige:

Den tyska oppositionen, Brandler, blir mycket illa berörd, ifall vi har någon förbindelse med Trotskij. Vi för vår del kan icke ta någon hänsyn härtill. Vi är långt ifrån trotskister (vår kursiv.), men vi håller fast vid vår huvudprincip att i nuvarande situation ha vår fria rätt till informationer med varje strömning i arbetarrörelsen, som vi uppfattar som revolutionär.

"Vi är långt ifrån trotskister" - det omdömet gör både Falk och Kilbom. Och dessa citat står klart och tydligt på den sida broschyren hänvisar till som stöd för påståendet att SP var - trotskistiskt. Hur fräck kan man vara? Försöker stalinisterna idiotförklara de svenska revolutionärerna? Det är så här stalinismens historieförfalskning fungerar! Men kanske är de två ovan relaterade fallen ett "misstag". Låt oss se på nästa sida i Kilboms memoarer som broschyren anger som stöd för sina påståenden.

S. 261 -66. Här är rubriken: "Gåtan" Nils Flyg. Kilbom gör en rekapitulering över Flygs liv och ger en karakteristik av hans karriär för att förklara varför han slutade sin politiska karriär som nazist. Vare sig Trotskij eller trotskismen nämns en enda gång på dessa sidor, och Kilbom gör inte heller någon annanstans i sina memoarer ens en antydan om att Flyg skulle ha varit trotskist.
Nu återstår bara ytterligare en sida i memoarerna, som broschyren anger. Är det månne här "bevisen" kommer?

S. 278. Jo, faktiskt, här står det: "Trotskistjuntans politik i Abessinienfrågan, den frenetiska kampen mot Sovjetunionen och enhetsfronten" samt den "kallt avvaktande linjen i spanska frågan är orsaken till Socialistiska Partiets tillbakagång". Men det är ett citat ur - Ny Dag, stalinistiska SKP:s organ. Här slutar stalinismens kräftgång: den tvingas citera sina egna påståenden som "bevis". Några andra kan man inte hitta, även om man försöker mystifiera läsarna genom att rada upp några på måfå valda sidor i ett verk. Och det är inte fråga om "feltryck" eller något annat "misstag". Det finns inga som helst belägg i Kilboms memoarer för att SP var trotskistiskt. Snarare tvärtom:
Kilbom fördömer ytterst kraftigt "ultravänstern" och säger om en representant som heter Frey att denne hävdade "det rena virrvarret: Trotskijsm, blanquism, 'elitteori' ". Längre fram säger han om sammanslutningen av den kommunistiska oppositionen: "vi räknade dock inte med Trotskij" och han fördömer även "trotskisternas separatism".⁴³

I inledningen till sin broschyr påstår Uppsala FNL-grupp att medlemsmötet fann "att styrelsen handhaft frågan riktigt" (s. l). Vi tror nog att medlemmarna har handlat i god tro. När vi nu kommit till slutet av vår genomgång kan vi bara konstatera att styrelsen "handhaft frågan" lögnaktigt och högst oärligt. Det är nog dags för medlemmarna i Uppsala FNL-grupp att syna styrelsen närmare i sömmarna. Det tycks nämligen ha kommit in löss där.