Revolutionär marxism kontra stalinism i Vietnamrörelsen
Ett svar till "Trotskismen, fronterna och Vietnamrörelsen" utgiven av Uppsala FNL-grupp
Kenth-Åke Andersson
Partisan/Röda Häften 9

IV. Den svenska Vietnamrörelsen

Som vi nämnde inledningsvis finns det ingen fix och färdig "trotskistisk linje" gentemot DFFG. Detta påstående måste förvåna Uppsala FNL-grupp, men så förhåller det sig faktiskt. Vid ett tillfälle hör broschyrens författare också ett vittnesbörd om detta. Man refererar då vad en kamrat sagt vid DFFG:s kongress 1970, där han förklarade: "Jag kan alltså inte helt klart säga att jag stöder att vi skall bli en socialistisk organisation." (cit. broschyren s. 24). Ett sådant uttalande gör naturligtvis författarna uppbragta: "Vilka krumbukter och finter! Talar en ärlig antiimperialist i DFFG så?" (s. 25). Att just broschyrförfattarna är så måna om ärligheten måste förvåna alla som läst vår genomgång av deras broschyr. Ärlighet är väl det sista ord man skulle komma på för att beskriva det aktstycke Uppsala FNL-grupp gett ut. Men faktum är att vår kamrat här gav uttryck just för sin ärlighet när han förklarade att det inte finns någon färdig linje från trotskismens sida gentemot DFFG.

Detta betyder naturligtvis inte att det inte skulle ha förts en debatt inom den trotskistiska rörelsen kring den antiimperialistiska frågan. Debatten har i själva verket varit mycket omfattande. Men den har ännu inte kommit till det stadium att vi kan säga att den nått fram till några färdiga resultat.
Vi kan därför här endast ge en summering av debatten, och referera de synpunkter vi nått fram till. Att vi här för ut en halvfärdig debatt utanför våra egna kretsar beror på vår icke-sekteristiska attityd. Vi har inget att dölja för omvärlden. Vi tror också att vår debatt kan intressera andra som är engagerade i socialistiskt och antiimperialistiskt arbete och de är välkomna att föra debatten vidare tillsammans med oss.

Det finns väl ingen som kan betvivla den betydelse Vietnamrörelsen har haft i svenskt politiskt liv under 60-talet. Vad gäller aktivitet och vitalitet står denna rörelse som något helt unikt, både om man jämför med tidigare solidaritetsrörelser i Sverige och med Vietnamrörelser i andra delar av världen. De resultat man kan framvisa i fråga om insamling och sålda Vietnam-Bulletinen är mycket imponerande. FNL har all anledning att vara nöjd med det arbete de svenska militanterna lagt ned.

Men Vietnamrörelsens betydelse ligger även på andra plan. För den svenska opinionen i helhet har den betytt oerhört mycket och den har varit en bidragande orsak till att det idag i Sverige finns en stor medvetenhet om världen utanför Sveriges gränser. För de arbetare och studenter som nu är engagerade i olika socialistiska rörelser har DFFG varit något av en gemensam grundskola, där medvetenheten har väckts och skolningen i marxistisk kunskap har börjat. Vietnamgrupperna har varit något av en ryggrad i den svenska revolutionära rörelsen. Det fanns en tid då DFFG verkligen fungerade som en enhetsfront, en front mellan olika socialistiska grupperingar centrerat kring antiimperialistiskt arbete. Det var på den tiden då DFFG formades i kamp mot socialdemokratins och VPK:s pacifistiska paroller om "Fred i Vietnam", en paroll som beslöjade Vietnamkrigets verkliga natur. I det läget ställdes parollerna om "Stöd FNL" och "Bekämpa USA-imperialismen". Dessa paroller var förutsättningen för att ett verkligt antiimperialistiskt medvetande kunde skapas, de var förutsättningen för att ett propagandistiskt arbete som inte bara var en vädjan till hjärtat, kunde bedrivas. Pacifismens "tycka-synd-om-mentalitet" ersattes med anti-imperialismens "solidaritet med de stridande folken".

Sedan en tid tillbaka har den dynamiska utvecklingen i DFFG bromsats upp. Den allmänna kris som drabbat studentrörelserna i arbetaruppsvingets inledning har även dragit med sig DFFG - vars kärna av aktiva tillhör samma sociala miljö som de revolutionära smågrupperna. Den front mot pacifismen, mot småborgerligheten och högeropportunismen som drogs upp under de första kampåren, har ersatts med en kamp mot vänsterelementen i DFFG. Som vi nämnde inledningsvis, står nu alla marxistiska grupper inför risken att uteslutas ur DFFG. Det är en paradoxal utveckling. Det var kommunister som startade DFFG i kamp mot småborgerlig ideologi, och nu har utvecklingen blivit den att kommunisterna utesluts ur DFFG, därför att de inte vill acceptera en småborgerlig ideologi. Hur har utvecklingen kunnat bli sådan? En av våra uppgifter måste vara att närmare analysera denna utveckling och dra lärdom av den.

En av de faktorer som troligen spelat in är den förändrade definitionen av frontbegreppet. Tidigare var fronten uppbyggd på minimiparoller, en bas för samverkan. Dessa paroller har nu förvandlats till maximiparoller. De tendenser inom DFFG som nu vill gå utöver dessa paroller fördöms som förrädare eller likvidatorer. På det sättet har man kommit i den märkliga situationen att marxister drivs ut ur Vietnamrörelsen. Motiveringen till detta har varit att "även liberaler skall kunna vara med i DFFG". Denna grupp av "liberaler" som man anpassar frontbegreppet till är i högsta grad frånvarande i DFFG, de är en fiktion. Men detta hindrar inte att denna fiktiva grupp, trots sin frånvaro har dominerat Vietnamrörelsen.

Allra mest märkbart har detta varit på det teoretiska planet. För marxister är imperialismen kapitalismens högsta stadium (Lenin). Denna definition betonar det nära sambandet mellan kapitalism och imperialism. För att nu hindra att dessa begrepp kopplas ihop måste DFFG finna en annan definition på imperialismen. Man tvingas förvanska marxismens analyser och istället hänge sig åt känslotänkande och illusioner, allt för att dessa "liberaler" skall få det riktigt hemtrevligt i DFFG. Vietnam-militanternas medvetenhet bromsas upp, stängs inom liberalismens bur. I det långa loppet kommer denna teoretiska deformation att få katastrofala följder för Vietnamrörelsen.
Men inte nog med att antiimperialistisk kamp skiljs från antikapitalistisk. Genom "brännpunktsteorin" söker man skapa en konstgjord mur mellan kampen i Vietnam och kampen i andra länder undertryckta av imperialismen. Brännpunktsteorin säger att vi inte får sprida ut våra krafter, utan måste koncentrera dem på en punkt, Vietnam. Genom att sprida ut krafterna, försvagas vi och detta tjänar endast USA-imperialismen.

Teorin bygger på ett märkligt tankefel. Man förutsätter att vi har ett fast antal krafter till vårt förfogande, och att en spridning av kampen minskar dessa. Men skapandet av nya fronter i den antiimperialistiska kampen innebär varken att FNL eller DFFGs militanter åker dit och slåss. Öppnandet av nya fronter innebär att nya, tidigare passiva, människor engageras i kampen och att den antiimperialistiska styrkan ökar i slagkraft. Den som däremot måste sprida ut sina begränsade resurser är USA-imperialismen. Ty just USA-imperialismens resurser är begränsade. Att den tvingas slåss på flera fronter samtidigt innebär att den försvagas. Att öppna en ny front innebär därför att i själva verket komma Vietnams folk till hjälp. Vi behöver bara tänka oss följande situation: en intensifierad kamp i Palestina, öppen kamp i Pakistan och Indien, gerillastrider i Bolivia, Peru och Argentina, och slutligen inbördeskrig i USA, och vi skall se vilka krafter som vinner och vilka som förlorar på ett sådant förhållande.

Teorin om Vietnam som en brännpunkt eller teorin om "befrielsekrig i ett enda land" är i själva verket ett tvångsbälte på Vietnam-militanternas medvetenhet och engagemang. Genom en sådan teori blir det omöjligt att skapa en medvetenhet om att imperialismen är världsomfattande. Den öppnar dörrarna för tanken att Vietnam är ett "undantag", en "tillfällighet".

Om vi läser broschyren från Uppsala FNL-grupp kan vi också se att brännpunktsteorin inte räcker. Broschyrens författare kan inte begränsa sina skriverier till enbart Vietnam, utan tvingas också göra en snabbvisit i Kina, Spanien, Frankrike, Albanien etc. i jakten efter argument. De tvingas ta ställning till samtliga de viktiga händelser som har präglat detta århundrade. (Vi bortser här från att deras ställningstagande är subjektivt och felaktigt.) Inte ens brännpunktsteorins ivrigaste försvarare kan i praktiken hålla fast vid den. Vi kan också se brännpunktsteorins torftighet på ett annat plan: antagandet av begreppet "socialimperialism" som skedde vid DFFGs kongress 1970. Ingenting är naturligare för en politisk organisation än att den genomför noggranna studier i ett begrepps innebörd innan den antar begreppet och arbetar med det i sina analyser. I annat fall förvandlas begreppet till en fras. Men då DFFG skall ta ställning till frågan om Sovjetunionen är socialimperialistiskt eller inte, kan man inte genomföra några sådana studier, därför att då går man utanför "frontens kompetens". Men denna brist på studier hindrade inte DFFG från att anta begreppet. Kan man illustrera ett teoretiskt förfall med ett bättre exempel än detta? Våra kamrater drev på kongressen den linjen att studier var absolut nödvändiga innan begreppet infördes. Hur skall medlemmarna annars kunna stå för det vid en konfrontation med andra åsikter? Uppsala FNL-grupp anser att detta "inte på något sätt (skulle) gagna vårt arbete för stöd åt Vietnams folk" (s. 26) men inget skadar Vietnamrörelsens arbete så mycket som fraseologi och vetenskapens ersättande med känslotänkande och drömmerier.

Betyder detta att DFFG måste bli "en allmänimperialistisk front"? Inte nödvändigtvis. Den skulle mycket väl kunna ha en prioritering av sitt arbete, och det tycks oss som självklart att Vietnam f.n. måste prioriteras mycket starkt. Men den skulle vara beredd att i takt med klasskampens utveckling, kunna göra förskjutningar i arbetet, och mobilisera människor kring nya kampområden och nya problem. Vilken insats även för Vietnam, skulle inte DFFG ha gjort om den i höstas hade ställt upp och arbetat för Palestinas folk i den stund då Husseins militära trupper försökte krossa befrielserörelsen? Och vilken insats även för Vietnams folk skulle Vietnamrörelsen inte kunna göra imorgon genom att ställa upp i demonstrationer för ex.vis Angola eller Bolivia? Att utvidga verksamhetsfältet till andra områden betyder inte nödvändigtvis att man plottrar bort sig på många saker samtidigt.

Detsamma kan vi säga i frågan om en "allmänsocialistisk organisation". Att föra in marxismen i fronten innebär inte nödvändigtvis att alla som inte läst Lenins samlade verk kastas ut. Men det är omöjligt att göra en korrekt analys av imperialismen utan att ta in Lenins arbeten i skolningen av medlemmarna. Det betyder inte att DFFG skall stå i spetsen i den svenska klasskampen. Men det betyder inte heller att DFFG i en revolutionär situation i Sverige ställer sig vid sidan av och predikar "brännpunktsteorin".

Ovanstående är inte den "trotskistiska linjen", utan endast ett försök att summera vår diskussion och komplettera den med några personliga synpunkter.

Kenth-Åke Andersson