De ständiga prisstegringarna - inflationen - är egentligen fullständigt absurda. Det borde vara tvärtom. Istället för att bli dyrare och dyrare borde varorna kunna bli billigare och billigare. Den arbetstid som idag går åt till att producera en viss vara är ju bara en bråkdel av vad som gick åt för femtio år sedan.
Ändå stiger priserna. De har mer än tiodubblats sedan 30-talet. Inflationen som vi känner den, som ett ständigt närvarande fenomen, är historiskt sett ny. Före 30-talskrisen fanns det perioder av snabba prisstegringar. Men de följdes av fallande priser. Exempelvis steg priserna mycket snabbt i samband med första världskriget. Sedan föll de mellan 1920 och 1935. På motsvarande sätt var det också tidigare.
Det är först efter 30-talskrisen som priserna ständigt stiger, varje år. Sedan dess har det på sin höjd hänt att ökningstakten ibland har avtagit. Någonting måste alltså ha hänt. Bara för tio år sedan fanns det nästan lika många förklaringar som det fanns ekonomer. Den tankens frihet som då fanns har nu i stort sett upphört och bland de »etablerade ekonomerna« råder en bedövande enighet om att lönerna bär skulden.
Det är som jag försökt visa en dålig förklaring, som inte håller för någon närmare granskning. Hade det funnits en fri ekonomkår och en kritiskt granskande journalistkår skulle det vara omöjligt för regering och företagare att komma ifrån den skuld som de själva har för prisstegringarna under 80-talet. Den inflation vi nu har är ju som visats främst en vinst- och åtstramningsinflation.
Företagen höjer priserna för att öka vinsten och regeringen späder på med skattehöjningar och devalveringar. Men så har det inte varit ända sedan 30-talet. Vinst- och åtstramningsinflationen förklarar bara de 0prisökningar vi haft under 80-talet. De kan inte förklara varför priserna ständigt stigit sedan 30-talet. Inte heller varför ökningstakten tilltagit sedan mitten av 60-talet.
De genomsnittliga årliga prisökningarna har sedan 1960 utvecklats som tabell 3 visar.
För var och en av dessa perioder kan man säkert komma fram till vilken form inflationen tog och vad som var de omedelbara orsakerna just då. Det kan bli ett otal förklaringar som alla äger en viss riktighet för en given period, på samma sätt som vinst- och åtstramningsinflationen kan förklara prisstegringarna under 80-talet.
Frågan är om det finns någon förklaring som ger ett mer heltäckande svar. Som svarar på frågorna:
• Varför har vi haft en ständig inflation sedan 30-talet?
• Varför ökade inflationstakten hela tiden fram till i
början av 80-talet?
En sådan förklaring finns och läsaren får själv avgöra hur trovärdig den är. Den är i alla fall, enligt min mening, betydligt bättre än löneteorin.
En teori om pengar
Förklaringen till den ständiga och ökande inflationen kan delas upp i svaret på två frågor: Hur uppstår inflationen? Varför uppstår inflationen? Svaret på den första frågan är egentligen ganska enkelt.
För mycket pengar jagar för lite varor och resultatet blir prisstegringar. Ökar den samlade produktionen med två procent och den samlade köpkraften med tio procent, då kommer priserna enkelt uttryckt att stiga med knappt åtta procent. Prisstegringar uppkommer helt enkelt när köpkraften ökar fortare än produktionen av varor och tjänster i samhället.
Källan till detta är att penningmängden och krediterna växer snabbare än produktionen av varor och tjänster.
När staten trycker upp nya sedlar för att finansiera en utgift - krigsmateriel, räntor eller daghem - istället för att ta in de pengar som behövs genom höjda skatter, då ökar penningmängden. Det säger sig självt att om inte produktionen av varor och tjänster ökar i samma grad blir resultatet att den ökade köpkraften utövar en press uppåt på priserna. Man talar om inflation genom sedelpressarna.
Samtliga västländer, med undantag bara för Schweiz, har idag stora budgetunderskott. Det är underskott som till en del täcks genom att låta sedelpressarna rulla (rent tekniskt går det till så att staten lånar hos riksbanken). Regeringarna pumpar kort sagt ut mer pengar i ekonomin än vad de tar in i form av lån eller skatter. Penningmängden ökar.
Den andra källan till en ökning av köpkraften som överstiger produktionsökningen är inte lika omede bart uppenbar och enkel. Den uppkommer genom bankernas in- och utlåning av pengar. Mängden lån, de pengar, krediterna, växer fortare än produktionen. Att en miljon nytryckta hundrakronorssedlar pressar upp priserna om produktionen inte ökar, är inte svårt att tänka sig.
Att krediterna ökar köpkraften och pressar upp priserna är inte lika självklart. Ett extremt fall: Jag lånar hundra kronor av en person som just tänkt köp något för pengarna. Men istället lånar han dem till mig. Säg nu att jag lägger hundralappen i byrålådan, och låter bli att handla för den. I det här fallet har 1ånet - krediten - inte ökat efterfrågan på varor. Tvärtom har efterfrågan minskat. Men det är ett extremt, för att inte säga ett yttet osannolikt fall.
Folk, företag eller regeringar tar inte lån och betlar dyra räntor för att stoppa pengarna i byrålåda utan för att använda pengarna. Och oftast är den som lånar ut pengar i den situationen att han just för tillfället inte tänkt använda dem. Många - till exempel storföretagen med 290 miljarder i sina kassakistor har så mycket pengar att de omöjligt kan använda dem på en gång.
Kreditväsendet fungerar alltså på det sättet att som inte har pengar, men vill köpa något, kan låna från dem som har pengar och som inte tänkt köpa något. Bankernas in- och utlåning ser till att pengar aldrig ligger stilla. Pengarnas så kallade omloppshastighet ökar - de används helt enkelt oftare - genom att bankerna lånar ut dem till länder, företag eller privatpersoner som använder dem. I många fall är det frågan om låntagare som egentligen inte har råd att använda pengarna, men som genom bankväsendet kan få en ökad köpkraft för en tid.
Inflationen skapas alltså genom att mer pengar snurrar fortare. Bygger vi på orsakssambandet från förra kapitlet ser det ut som i figur 5.
För enkelhets skull kommer jag i det följande att sammanfatta begreppen »ökad penningmängd« och »högre omloppshastighet« med bara »penningmängd«.
Från exemplet med lönerna och inflationen framgick tydligt att ett i och för sig tänkbart samband inte nödvändigtvis behöver vara en riktig teori. Det återstår att se om det finns något stöd i verkligheten för teorin att en ökad penningmängd höjer inflationen.
Det finns, vilket framgår av diagram 7, ett mycket tydligt samband mellan storleken på olika länders inflationstakt och deras ökning av penningmängden. Länder med liten ökning av penningmängden - som Schweiz, USA, Belgien och Västtyskland - hade en lägre total inflation 1971-84 än de flesta andra länder.
Länder med en genomsnittlig ökning av penningmängden hade i de flesta fall en genomsnittlig inflation. Undantagen är Österrike som hade en låg inflation och Holland som hade en rätt hög inflation.
Slutligen hade de länder där penningmängden ökade snabbast också den högsta inflationen. Det gäller Storbritannien, Finland och i synnerhet Italien. Diagram 7 visar hur länderna rätt väl grupperar sig efter den streckade linjen som anger ett matematiskt samband mellan ökning i penningmängd och inflation.
Det finns alltså ett samband av den art som teorin förutsäger. Men ett sådant samband fanns även mellan löneökningarna och inflationen. Det säger ingenting om vad som orsakar vad. Man kan naturligtvis tänka sig att det är något annat än penningmängden som orsakar inflationen och att en högre inflation sedan ställer krav på en större ökning av penningmängden. Om priserna stiger snabbt kommer antingen regeringen att tvingas trycka nya sedlar, eller också kommer omloppshastigheten på de sedlar som finns att öka.
En bättre teori
Vid prövningen av teorin om att löneökningarna orsakar inflationen visade det sig att:
• Löneökningarna har varit förhållandevis konstanta under en längre tidsperiod
medan prisökningarna blivit större och större.
• Löneökningarna sker efter det att producentpriserna ökat.
På de grunderna kunde teorin om att det är löneökningarna som orsakar inflationen tillbakavisas.
När det gäller penningmängden och krediternas storlek finns det ett mycket starkt historiskt samband mellan dem och inflationstakten. I takt med att ökningen av penningmängden och kreditmängden överstigit ökningen av den samlade produktionen av varor och tjänster (BNP) har inflationstakten stigit.
Penning- respektive kreditmängdens storlek i förhållande till BNP och den årliga inflationstakten har sedan 60-talet utvecklats på det sätt som framgår av tabell 4.
Till skillnad från vad som gäller lönerna - där ökningstakten var i stort sett lika hög på 60- och 80- talen - motsäger de här siffrorna inte teorin om att en ökning av penningmängden utöver tillväxten i BNP driver upp inflationstakten.
Avgörande är emellertid att ökningen av penningmängden inträffar före uppgången i inflationstakten. Detta framgår tydligt i diagram 8 som visar penningmängdens andel av BNP och producentprisernas årliga ökning sedan 1963.
När konjunkturen vänder neråt 1965 börjar penningmängden öka. Först långsamt och sedan allt snabbare under lågkonjunkturåren 1966 och 1967. Resultatet är att penningmängden växer snabbare än BNP. Det skapas pengar som inte motsvaras av en lika stor ökning av produktionen. Under själva lågkonjunkturen påverkar inte detta priserna, utan deras ökningstakt avtar. Men när konjunkturen vänder uppåt 1967 börjar priserna stiga snabbare igen. Det är nu som den ökade penningmängden sätts i cirkulation. Prisökningarna når en topp, som ligger högre än ökningstoppen vid den föregående högkonjunkturen (1964).
Samtidigt som prisökningarna når en topp just som konjunkturen vänder, börjar penningmängden återigen att öka 1970, efter att ha minskat i förhållande till BNP under högkonjunkturen. Ett år senare börjar prisökningarna accelerera och når nu - påspädda av en internationell prisuppgång - en rekordhöjd 1974 (själva toppen ligger utanför diagrammet).
Samma sak upprepas när penningmängden börjar öka vid lågkonjunkturen 1976. Eftersom lågkonjunkturen är ovanligt utdragen dröjer det två år - till 1978 - innan producentpriserna börjar öka. De når en topp 1980, ett år efter penningmängden.
Att det verkligen är en topp för ökningen i penningmängden 1979 kan vara lite svårt att se, eftersom den inte sjunker ordentligt under högkonjunkturen 1978-80. Det berodde på att den borgerliga regeringen fortsatte att bedriva stimulanspolitik under nästan hela högkonjunkturen. En politik som så småningom visade sig i en rekordhög ökning för konsumentpriserna under 1980 - hela 13,7 procent.
Under 80-talet har mönstret inte varit lika tydligt, vilket bland annat beror på att konjunkturuppgången varit extremt exportinriktad. För hemmamarknaden har det närmast rått lågkonjunktur under hela 80talet.
För att vara en högkonjunktur ligger prisökningarna på en låg nivå jämfört med senare delen av 70-talet. Men med tanke på den lågkonjunktur som rått för hemmamarknaden, är prisökningstakten hög. Den ligger betydligt högre än vid tidigare (normala) lågkonjunkturer.
För en period av minst tjugo år kan vi alltså iaktta hur ökningen av penningmängden under lågkonjunkturen skapat en kraftig press uppåt på priserna under den därpå kommande konjunkturuppgången.
Teorin om att inflationen orsakas av en ökning av penningmängden som överstiger tillväxten i BNP stöds alltså på väsentliga punkter av historisk och jämförande statistik. En jämförelse med stödet för löneteorin är förödande för den senare. Tabell 5 visar detta i sammanfattning.
Båda teorierna har en logisk och möjlig förklaring till varför inflationen uppstår. Båda kan också visa på ett samband mellan vad som sägs vara orsaken (löneökningar respektive penningmängdens ökning) och förändringar i inflationstakten.
Där upphör emellertid likheterna. Penningmängdsteorin kan visa upp ett historiskt samband mellan penningmängdens långsiktiga ökningstakt och den stigande inflationstakten. Något sådant samband mellan löneökningarna och inflationstakten finns inte. Löneökningarna har inte alls visat upp samma tendens till att ständigt bli högre och högre i samma mån som inflationstakten stigit.
Den avgörande skillnaden mellan teorierna är dock 0att ökningen i penningmängd ligger före prisökningarna rent tidsmässigt. Det är alltså möjligt att hävda att prisökningarna följer på ökningarna i penningmängden. Detta var inte möjligt att visa för löneteorin, där ju prisökningarna i producentledet regelmässigt skett före löneökningarna. Ett faktum som effektivt smular sönder varje försök att förklara prisökningarna med lönerna - åtminstone så länge vi rör oss inom de vanliga lagarna för orsak och verkan.
Det går alltså att visa att det råder ett orsakssamband, som består i att en ökad penningmängd leder till högre inflation. Styrkan i det sambandet visas i diagram 9 som jämför 0förändringen av inflationstakten i industriländerna 1971-80 med ökningen av penningmängden under samma period.
I länder med liten ökning av penningmängden – framförallt Schweiz och Västtyskland – ökade inflationen mycket lite under 70-talet och i vissa fall 0minskade inflationstakten till och med (Schweiz och Holland). I länder med en stor ökning av penningmängden - bland andra Storbritannien, Kanada och i synnerhet Italien - ökade inflationstakten märkbart. Undantaget från den regeln är USA, där inflationstakten ökade märkbart trots en liten ökning av penningmängden.
Länderna ligger, bortsett från USA, samlade kring den linje som anger ett samband mellan penningmängdens ökning och förändringen av inflationstakten. En matematisk beräkning visar att närmare 50 procent av inflationstaktens förändring kan förklaras med penningmängden. Exklusive USA kan hela 67 procent förklaras.
Det är alltså ett starkt samband, även om det naturligtvis är långt ifrån perfekt. Men något sådant perfekt samband är inte heller att vänta. Dels för att själva måttstocken - penning- och kreditmängd - är ett mycket grovt sätt att uppskatta både mängden pengar och deras omsättningshastighet. Dels därför att det alltid finns en mängd andra faktorer som påverkar inflationstakten.
Sammanfattningsvis kan ändå sägas att ökningen av penning- och kreditmängden är en mycket tung faktor när det gäller att förklara skillnader i förändringen av inflationstakten mellan länderna.
En invändning
Trots att penning- och kreditmängdens tillväxt tycks erbjuda en både logiskt och faktamässigt riktig förklaring till hur inflationen uppstår, har förklaringen mött starkt motstånd från en del ekonomer. Den krympande skara ekonomer som fortfarande kallas keynsianer menar att en ökning av penningmängden inte alls behöver vara inflationsdrivande.
Säg att staten ökar sina utgifter, och därmed penningmängden i samhället, när det finns lediga resurser - arbetslösa och oanvänd produktionskapacitet. Den ökade efterfrågan kommer då inte i första hand att leda till ökade priser utan till att de lediga resurserna tas i anspråk.
Ökade statliga utgifter leder till ökad efterfrågan, vilket innebär en press uppåt på priserna om tillgången på varor är oförändrad. Men om tillgången, det vill säga produktionen av varor kan ökas, då behöver en ökad efterfrågan inte leda till högre priser. Och detta, säger keynsianerna, är precis vad som kommer att hända när det finns lediga resurser.
Stimulans från staten skulle alltså bara öka produktion och sysselsättning och inte leda till prishöjningar i ett läge när det finns arbetslösa och ledig produktionskapacitet. Men om man, när full sysselsättning och fullt kapacitetsutnyttjande har uppnåtts fortsätter att späda på efterfrågan genom en ökning av penningmängden, då menar även keynsianerna att detta leder till inflation.
En snabb återblick på diagram 8 borde övertyga de flesta om att det trots allt finns något fel i det här resonemanget. Det är otvivelaktigt så att en ökning av penningmängden som överstiger tillväxten av BNP, har inneburit ständigt högre prisökningar.
Man kan säga att den keynsianska teorin förutsätter en av två - båda oriktiga - förutsättningar:
• Antingen måste den ökade efterfrågan vara i det närmaste perfekt styrd eller
planerad.
• Eller också måste ekonomin fungera som en perfekt modell över en fri marknadsekonomi.
Ingen av dessa två förutsättningar gäller i verkliga livet och det är en orsak till att en ökad penningmängd faktiskt leder till ökad inflation. Även om det finns lediga resurser i ekonomin är resursutnyttjandet mycket ojämnt fördelat - en del företag går rätt bra, andra går inte alls.
Vid en allmän ökning av efterfrågan finns det ingenting som på förhand säger att den kommer att riktas mot just de sektorer eller företag där det finns ledig kapacitet.
En hel del av den ökade efterfrågan kommer att leda till inköp från sektorer eller företag där det råder ett rätt högt kapacitetsutnyttjande. Det leder ofelbart till höjda priser eftersom efterfrågan kommer att öka snabbare än tillgången på varor.
Det enda sättet att helt undvika detta är en perfekt styrning av den ökade efterfrågan till just sektorer med det lägsta kapacitetsutnyttjandet. Det är också något som har prövats. Socialdemokraterna bedrev under 60- och början av 70-talet en så kallad selektiv stimulanspolitik. Med det menades att man försökte styra stimulanserna till de sektorer där de lediga resurserna var som störst.
Tanken var kanske god, men resultatet var bedrövligt. Inflationstakten fortsatte att öka, trots den selektiva stimulanspolitiken. Kapitalismen låter sig helt enkelt inte planeras.
Och inte är den heller i verkligheten en perfekt fungerande marknadsekonomi. Vore den det skulle man kunna tänka sig att följande händer:
Efterfrågan stimuleras. En del av ökningen faller som tidigare på sektorer med fullt kapacitetsutnyttjande. Men den ökande efterfrågan leder snabbt till nyinvesteringar för att öka produktionskapaciteten. Därmed kan produktionen öka och tillgången på varor växa i takt med den ökande efterfrågan. Priserna skulle kunna förbli mer eller mindre stabila.
Problemet är att denna omställning, i den mån den överhuvudtaget sker, går för långsamt. Ju längre omställningen drar ut på tiden, desto större blir inflationstrycket. Återigen kan vi hänvisa till vad som faktiskt har skett - den ökade penningmängden har pressat upp priserna. Kapitalismen är helt enkelt för trög för att tillräckligt snabbt kunna anpassa sig.
Det finns ytterligare en, kanske avgörande, förklaring till att den keynsianska teorin inte stämmer. Den förklaringen är en del av det som behandlas i nästa kapitel, nämligen frågan om varför inflationen uppstår. Varför har penningmängden tillåtits öka när det så otvetydigt har bidragit till en ständigt allt högre inflation?